[2020-05-13]
 ...
på
Doug MacLeod -
ytterligare en favoritgitarrist
Ovan
Dougs tre första vinyl-LP. Näst nederst återutgivningen
av den första på CD med helt annat omslag.
 Fredagen
den 28 september 2007 gästade den amerikanske bluesmannen
Doug MacLeod Musikens Hus i Göteborg. (Så säger
i alla fall Göteborgs Bluesförenings eminenta
website, Redaktör'n var tyvärr inte där.)
En spelning i föreningens där Doug måste
fått tillfälle att imponera med såväl
ett elegant akustiskt gitarrspel som en känslosam
röst. Doug var - och är - en synnerligen etablerad
herre i sin roll som akustisk bluesgitarrist. Men, måste
Redaktör'n skamset erkänna, det är hans
elektriska period som intresserar Redaktör'n mest.
Under det sena 70-talet spelade nämligen Doug elektrisk
blues i södra Kalifornien. Jobbade som 'sideman'
åt artister som George "Harmonica" Smith,
Big Joe Turner, Pee Wee Crayton, Eddie ‘Cleanhead’
Vinson, Lowell Fulson och Big Mama Thornton. Ofta som
den ende vite musikern i bandet.
1984 kom debutalbumet med Dougs eget band, "No Road
Back Home", följt av ytterligare tre studioalbum:
"Woman in the Street" (1986), "54th and
Vermont" (1987) och "Ain't the Blues Evil".
(1991). Fyra album med sofistikerad elektrisk blues med
en lätt jazzanstrykning på vissa spår.
Fyra album för Doug att vara stolt över. En
smakfull och elegant solist på elgitarr, absolut,
men 1993 upplöste han likväl bandet efter mängder
av turnéer, festivaler och Europabesök. Sedan
dess har han turnerat som akustisk soloakt, oftast beväpnad
med en resonatorgitarr modell National Tricone. Säkert
praktiskare på många sätt, men han är
djupt saknad som elektrisk gitarrist.
 Debuten
"No Road Back Home" är ett av Redaktör'ns
absoluta favoritalbum i blueshyllan. Han köpte LPn
när den var precis färsk och den har fått
snurra många varv på skivtallriken. Den börjar
med rent Robert Crayskt gung i "I'm Down". "It's
the Blues" berättar om en resa med munspelaren
George Smith, som f.ö gästar på skivan.
"Ain't No Road Back Home" är en elegant
slowblues med mångtoniga men alltid melodiska solobreak.
Boogien "The Long Black Train" följs av
softa "Nightbird", Redaktör'ns favorit
på albumet: "Some old hotel room in Memphis
/ I see the city through the rain / I'm just chasing me
my time / And rememberin' some pain". Temperaturen
går kraftigt upp i "You're Gonna Get What You
Deserve" men sen lugnar bandet ned sig igen med "Winter
Must Be Fallin'", ytterligare en raffinerad slowblues
med långt instrumentalt intro. Etcetera. PS. Endast
eget material, bara en sån sak.
Tyvärr är det nog svårt att få tag
i de fysiska skivorna idag. "No Road" kan möjligen
samla damm i någon butiks CDhylla. Det får
alltså bli begagnataffärerna. Däremot
går det att lyssna på 'Elektriske Doug' på
internet. Där finns två studioalbum PLUS två
album med liveinspelningar från 1991. Mängder
av läcker gitarr, inklusive tributer till såväl
Pee Wee Crayton som Stevie Ray Vaughan.
Tillgängligt på nätet vad Redaktör'n
kan se:
No
Road Back Home (Spotify)
Ain't
The Blues Evil (YouTube)
Doug
MacLeod Band Live in 1991, Vol. 1 (Spotify)
Doug
MacLeod Band Live in 1991, Vol. 2 (Spotify)
|
