[2025-09-08]
 ...
på Pepperland @ Stora Teatern 6/9
Mikael Isacson
sång, gitarr och klaviatur, Per Umaerus
sång och gitarr, Benny Karlsson
sång och trummor, Stephen Sahlin
sång och klaviaturer, Mathias "Gian"
Kündig sång, bas, 12-strängad
ak. gitarr. Dessutom gästen Elvis Presley, fast det
är visst Henrik Åberg. Foto
©
Redaktör'n
 Pepperland
fascinerar Redaktör'n. Som under uppväxten hade
Beach Boys som de stora favoriterna. Fortfarande stor
fan. Beatles? Visst, trevliga och så. Red. har fortfarande
bara en platta med dem, den röda dubbeln med tidigt
material. Därför är det intressant att
Red. får sådana kickar av Pepperlands gigs.
Han har återupptäckt Beatles, eller snarare
omvärderat dem. Och han njuter i fulla drag.
Pepperland är helt suveräna, Red. skräder
inte orden. Men han kan inte skriva "glimrande!"
efter varje låt. Det tar plats och det devalverar
favoritadjektivet. Men se det ändå som om det
står "glimrande" i osynligt bläck
efter i princip varje låttitel. Så var det
sagt. Nu till gigget!
Pepperland
varierar alltid sina konserter: tidsperiod, album, tema.
Idag handlar det främst om år 1965 (då
Benny föddes!) och de två albumen "Help"
och "Rubber Soul". Öppnar i full fart med
"Drive My Car", "If I Needed Someone",
"Nowhere Man" och "The Word" där
Stephen trycker till lite extra på pianot. Pers
"Nu blir det åka av!" resulterar i "Ticket
to Ride" - power, stämmor, top notch.
Ett Quiz "Och nu 'the bitter end': Vi spelar bara
outro på låten. Stå upp och vråla
svaret!" Det gick sisådär, men visst.
Musik igen, hela låtar, "I Need You",
Georges låt tillägnad Patti. Apropå 1965:
Ingvar Wixell vann den svenska Melodifestivalen 1965 med
"Annorstädes vals" så Pepperland
sjunger en snutt, mycket dramatiskt. Hjältetenor
typ.
Fortsätter 1965-listan med "Michelle" där
Stephen i trademark röd kavaj lirar på ett
lika rött dragspel. Fortsätter med Lennons 'svar'
på "Michelle", alltså "Girl"
med mera dragspel. Så "Norwegian Wood (This
Bird Has Flown)", "I’m Looking Through
You" (en storm av handclaps), "I've Just Seen
a Face" där Gian under applåd bränner
av ett 12-strängat solobreak på gitarr.
 Nu
träder överraskande nog Elvis Presley in i historien
- och på scen. I rollen i läderdress Henrik
Åberg. Sätter sej vid pianot, kör en mäktig
"Unchained Melody". Vilken pipa! Gian berättar,
de nervösa Beatlarna ska få träffa Elvis
Presley! En liten intervju får de, sedan backar
Pepperland Elvis i "All Shook Up" och "Heartbreak
Hotel". Sen säger Henrik "Elvis is leaving
the building" och går av scen.
"Bara bas, bara bas" mässar Pepperland.
Per, Gian och Mikael har alla tre iklätt sej Beatlebasar,
Höfner 500/1 Violin Bass för den som undrar.
Stephen har däremot sin kära tubon: ett slags
blåsinstrumentliknande keyboard med träblås-,
bas- och saxofonljud samt vibrato och volymkontroll. Paul
McCartney hade en sådan.
Gian berättar om basspelets historia. Redan grottmänniskorna
lirade basriff, det ni! Nu spelar de tre några basgångar
- publiken ska gissa låten! Inte lätt att döma
av bristen på reaktioner. Men oj, där var det
nog "Ob-La-Di, Ob-La-Da" i alla fall!
 Tillbaka
till 1965-raden igen med "In My Life" där
vi får ett ljuvt ögonblick med dubbla keyboards,
Stephen & Mikael. Så "Wait" och en
helt suverän "Help". Så snabbspolar
de raskt framåt i tiden. "Octopus's Garden"
från "Abbey Road" (1969) blir en kortis
med Benny, Pepperlands Ringo. Det blir mera 1969: en tuff
"Come Together" skriven på beställning
åt Timothy Learys valkampanj.
"Everybody's Got Something to Hide Except Me and
My Monkey" (1968) där Mikael glöder på
vit Tele och det blir bra drag. Stephen & Gian på
leadsång. "While My Guitar Gently Weeps"
(1968) börjar glest, sen växer den. Mikael levererar
två mäktiga solon på sin Telecaster.
(Redaktör'n, stor Eric Claptonfan, noterar att skickligt
'duplicerade' Claptonsolon får de (hittills) största
applåderna.)
Pepperland har stått tryggt på sitt svartvita
'övergångsställe', som knyckt från
"Abbey Road", men nu är det dags att avsluta.
"Carry That Weight" (1969) ger gigantiska applåder
och strax är bandet tillbaka för extranummer:
"Yesterday" (vi är på 1965 igen)
komplett med allsång efter bandets pedagogiskt upphållna
skyltar. Ett ögonblick med trehändigt piano
(Stephen & Gian). Så är Elvis plötsligt
tillbaka i byggnaden i en mäktig "Hey Jude"
(1968). Publikum står för allsång och
moves. Åsså blir det en commercial för
nästa års konserter: Som kommer att handla
om 1966 och nu sjunger de "Good Day Sunshine"
från "Revolver". Slut på fenomenala
1 1/2 timme. Oslagbart. |
