[2011-01-20]
... The Flamin' Groovies: "Teenage Head" KAMA SUTRA (1971)

Inget vinyl för bluespuristen, men visst kan man hitta bluesens tongångar både här och där i The Flamin' Groovies precis fyrtio år gamla LP (vart tog de åren vägen?). Inspelad av ett energiskt San Franciscoband som - trots en massa pauser, sidospår och personalbyten - rullade på från 1965 ända tills 1992. Absolut inget flowerpowerigt hippieband, och glöm psykedelia: här handlade det mera om snärtig rock'n'roll och rufsig blues, så småningom i en slags powerpop-bag.

Lite kultvarning är det väl på de här gubbarna. Skivbolagsfolk och journalister har sagt om Flamin' Groovies tidiga upplaga, den med Roy Loney (sång/gitarr) som frontfigur, att:
- så här skulle The Rolling Stones ha låtit om de svurit trohet till Sun Records i stället för Chess Records
- albumet "Teenage Head" är Groovies motsvarighet till Stones "Sticky Fingers"
- Mick Jagger faktiskt lade märke till likheten mellan de två plattorna och tyckte att Groovies hade lyckats bättre med att uppdatera klassisk blues och rock'n'roll.

"Teenage Head", som alltså har Roy vid mikrofonen, är i vilket fall som helst en klassiker, vad än Mick tyckte eller inte tyckte. I min trogna vinylupplaga med 9 spår. På dagens CD (dvs. som på Spotify) får man 16 låtar. (Det FINNS alltså något gott att säga om CDformatet.)

För gitarrvänner: Längst fram på omslagsbilden sitter en stolt Cyril Jordan med sin Dan Armstrong Plexi gitarr. Ett udda instrument: Keith hade en sån - det var nog ingen ren slump att Cyril köpte en också.

Roy Loney lämnade bandet kort efter släppet av "Teenage Head". Hans rötter var i rock'n'roll, Cyril ville spela pop. När Roy väl startade ett nytt band, Roy Loney & The Phantom Movers, kantrade deras sound över åt punkig rockabilly och rock'n'roll. Medan Flamin' Groovies blev alltmera influerade av Byrds och framför allt Beatles sound (ex. på albumet "Shake Some Action", prod. av Dave Edmunds 1976).

Jag hade klart mera tur med de här herrarna än med Little Milton. Jag prickade in både Groovies och Phantom Movers på scen i San Francisco 1980. Då var klubbscenen fylld av punkig energi och Groovies kändes mest som ett snällt och välkammat coverband. Medan Roy Loneys fantomer spelade rått och explosivt: nån slags rockabilly möter new wave och punk. Gissa vilket band som var roligast att lyssna på?