När jag gick i sjätte klass fick jag en klasskamrat som hette Alvar Tehler. Vi fann varandra i ett gemensamt musikintresse.

Det man hörde på då, det kom från England. Det fanns två läger: band som lät som Beatles (Hollies, Searchers) och band som lät som Rolling Stones (Spencer Davis Group, Animals, Yardbirds). Alla de senare hade blueslåtar i sin repertoar, fast vi tänkte inte på det som blues då. Jag hade alltid, även när det gällde Beatlessidan, gillat de lite tuffare låtarna. Det var sådant jag lyssnade på.

Nästa våg som kom, det var de rena bluesbanden. Band som John Mayall & The Bluesbreakers och Fleetwood Mac. Det var i den vevan som Alvar och jag började känna varandra. Han hade Bluesbreakers platta med Eric Clapton minns jag, och jag hade ”A Hard Road” och ”Crusade”. Jag kommer ihåg att baksidan av skivomslaget på ”Crusade” var en hyllning till John Mayalls idoler. Och då började jag lyssna på originalen också.

Det fanns en musiktidning då som hette ”Hej”, lite seriösare än den poppiga ”Bildjournalen”. De skrev om en gubbe vars utseende var vitare än vitt men han spelade svartare än svart: Johnny Winter. Det berättade jag för Alvar och han skaffade raskt plattan.

[Vid pianot: Alvar 1979]