P-O Hesselbom
berättar för Christer Fridhammar 2009-09-06 (1) När
jag gick i sjätte klass fick jag en klasskamrat som hette Alvar Tehler.
Vi fann varandra i ett gemensamt musikintresse.
Det man hörde på då, det kom från England. Det
fanns två läger: band som lät som Beatles (Hollies, Searchers)
och band som lät som Rolling Stones (Spencer Davis Group, Animals,
Yardbirds). Alla de senare hade blueslåtar i sin repertoar, fast
vi tänkte inte på det som blues då. Jag hade alltid,
även när det gällde Beatlessidan, gillat de lite tuffare
låtarna. Det var sådant jag lyssnade på.
Nästa
våg som kom, det var de rena bluesbanden. Band som John Mayall &
The Bluesbreakers och Fleetwood Mac. Det var i den vevan som Alvar och
jag började känna varandra. Han hade Bluesbreakers platta med
Eric Clapton minns jag, och jag hade ”A Hard Road” och ”Crusade”. Jag
kommer ihåg att baksidan av skivomslaget på ”Crusade” var
en hyllning till John Mayalls idoler. Och då började jag lyssna
på originalen också.
Det fanns en musiktidning då som hette ”Hej”, lite seriösare
än den poppiga ”Bildjournalen”. De skrev om en gubbe vars utseende
var vitare än vitt men han spelade svartare än svart: Johnny
Winter. Det berättade jag för Alvar och han skaffade raskt plattan.
[Vid pianot: Alvar 1979]
|