[2010-11-19]
... på Dylan LeBlanc @ Pusterviksbaren 18/11
Dylan Leblanc sång och akustisk gitarr samt en pedalsteelgitarrist (Melvin Duffy?). Inget mera. Räckte så bra.

En tjugoårig singer/songwriter med rötter i Redaktör'ns älskade Muscle Shoals Alabama vars debutalbum "Paupers Field" imponerat på musikkritiker världen över. Säkert på många läsare av GigKalendern också.

Till min stora glädje levde han upp till alla mina förväntningar. Anspråkslöst och närmast blygt framförde han med STOR röst ett antal låtar från plattan, bl.a. en ljuvlig "5th Avenue Bar" samt några 'covers' av Neil Young, Townes van Zandt, The Band (suverän tolkning av "The Shape I'm In"), Bill Withers och - tror jag - George Harrison. Och den fulltaliga publiken (slutsålt) lyssnade andäktigt. Inget störande snack, tack för det. Nej, det här blev en alldeles underbar kväll - som en bal på slottet, typ. Jan Andersson skrev en mycket bra recension i dagens G-P och gav Dylan 4 fyrar. Jag instämmer helt i hans rapport men skulle gärna dragit till med fem fyrar.
Dylan LeBlanc på MySpace
Jason Isbell på MySpace är även han en ung musiker från Muscle Shoals. Har ni fallit för Dylan LeBlanc tror jag att ni skulle uppskatta Jason (för övrigt f.d. gitarrist med Drive-By Truckers)
[2010-11-18]
... på Slowburn
Ett kvalitetsmärke med några modellbyten bakom sig. Nu är version fyra redo att rulla!

Fr.v. Mårten Olsson gitarr, Joakim Ramstedt sång/gitarr/låtskrivare, Eric Olausson trummor, Anders Olausson bas
Bilder: Vanja (Mårten med The Great Conspiracy, Joakim med Slowburn och bröderna med Joe Fournier).
Slowburn kom in i mitt liv en torsdagskväll i maj 2006. På lilla KoM (R.I.P.) där man upptäckt många band för första gången. Musiken den här kvällen fastnade direkt: Originalmaterial, yes! Skön sångröst och bra engelskt uttal! Snyggt och tight spel! Musik som man - om man nu måste ha en etikett - skulle kunna kalla 'Sydstatsrock made in Sweden' - och som fungerade till 100%.

Jag citerar enklast min rapport i "Hört från scenerna": "En rad egna sånger passerar revy: Snygg mediumtempo country som i "Devil(s) In The Dust" med dobro, tuffare rock som i "Here Comes The Blues Again" med massor av vass blå Telecaster, "Devil In My Blood" med sitt ödsliga ökensound. Och just den här ödsliga stämningen sätter sig i mina öron och kommer att vila över hela repertoaren: de vassa kaktusarna och dammiga palmerna, det gyllene soldiset vid horisonten."

Den här kvällen på KoM stod vad jag vill kalla version 1 på scen: Joakim Ramstedt sång & akustisk gitarr, Mattias Olofsson gitarr & dobro, Patrik Andersson Vinberg elbas och Tommy Johansson trummor. Den grupp musiker som även stod bakom den övertygande debutCDn "Devil In My Blood" (egen utgivning 2006). Ett litet mästerverk, faktiskt.

Våren 2007 kom så version 2 av bandet. Den förnämlige gitarristen Mattias Olofsson hade nu efterträtts av en annan förnämlig musiker, Kalle Ruuth. Välbekant och eftertraktad som gitarrist och basist på Göteborgs livescener.

Version 2 resulterade även den i en mycket bra CD: "Bring It On" (Last Buzz Record Co. 2007). Nils Hanssons skrev om den i Dagens Nyheter och prisade "luft och lätthet i spelet". Kalle Ruuth har förstås blues som en av sina specialiteter, och bandets sound på platta nummer två är också snäppet mera blues och mindre California cowboy än den föregående CDn. Det är mycket smärta i texter och klanger: Joakim skriver av sig med sylvass penna och Kalle fyller i punkterna över i. Med blått bläck.

Tidigt på våren 2008 kom så version 3: Kalle efterträds i sin tur av Mårten Olsson. En gitarrist som redan bevisat sin talang i band som Say What!, MRB, The Great Conspiracy, Steady Rolling Men och Sture Elldin Blues Band. Personalbyte igen alltså, men Slowburn behöll sin kvalitet, tydligt illustrerad av exempelvis en suverän spelning på KoM i december 2009:

"Jag har sagt det förr: Jocke har skapat en imponerande sångbok. Som "Luckiest Man Alive" (superbt sjungen, dekorerad med inspirerad slide), "Man In Pain" (låter lite Gov't Mule! sa Patrik), bluesiga "My Friend Jack D" (född i replokalen, förädlad till en klar publikfavorit) och ljuvliga "When You Fall In Love". En låt som tydligen ledde till Slowburns födelse och som denna kväll pryddes med runda twangiga toner från Mårtens gitarr - och välförtjänt möttes av jublande bifall. Jocke i högform: rösten vacker, mörkbrun, precis lagom sprucken - och totalt övertygande."

Någonstans där tog bandet paus, men den 5 november 2010 stod Slowburn åter på scen: den här gången på Rockroom Kafé på Vrångö. Något av en testspelning för version nummer 4 av kvartetten. Joakim och Mårten är kvar, men nu består rytmsektionen av Anders Olausson bas och Eric Olausson trummor. Välbekanta namn även de, och har man hört de båda musikerna på de två plattorna med Sweetwater och The Remedies eller på turné med kanadensiske singer/songwritern Joe Fournier inser man att de måste passa in i 'the Slowburn sound' som hand i handske.

Nej, jag var inte ute på Vrångö. Jag väntar i stället bortskämt på en spelning på närmare håll. Jag vet inte var (Jazzå? Bluesföreningen?) eller när, men jag vet att den blir av och att den blir bra. Jag tänker troget vallfärda dit. Det tycker jag att ni ska också.
MySpacesida (ej uppdaterad med senaste sättningen): http://www.myspace.com/slowburnswe

... några videofilmer med Joakim Ramstedts musik
Joakim i Slowburn är en medmänniska med stort engagemang: i kampen för fäders rättigheter såväl som i kampen mot sociala orättvisor i allmänhet. Något som givetvis präglar hans sångförfattande och hans val av 'covers'.

Tre exempel på Joakims kvaliteter: hans egna kompositioner "The Eyes Of My Child" och "Why Is It A Crime To Be A Man?" samt en underbar tolkning av Bruce Springsteens "The Ghost of Tom Joad".

Även om Joakim är sångare och låtskrivare i Slowburn är inte denna musik Slowburnproduktioner. Vad jag förstår står Joakim här inte bara för sången utan även för det instrumentala (kolla in basspelet på "A Crime"!), i viss mån tillsammans med en musiker i hans andra musikprojekt, Tequila Sunrise.
(Bild: Vanja)