[2011-03-10]
... på det eviga ämnet: våra livemusikscener - just nu
Jazzå: Ola Bjurmans blogginlägg "Jazzå tvingas ge upp livemusiken" av den 4 mars lyfte verkligen av locket på en redan sjudande brygd. Det kom givetvis mängder av inlägg i Olas egen blogg, men dessutom skapades det raskt en Facebookgrupp med rubriken "Rädda Musiken på Jazzå". Följ den! När jag skriver dessa rader har den 1035 sympatisörer men siffran växer ständigt. Och upprörda kommentarer strömmar in.

TV4 gjorde dessutom ett besök på Jazzå och intervjuade krögaren Christer Jansson och Öppen Scen-generalen Mats Götherskjöld. Bostadsrättsföreningen förklarade att de inte hade tillfälle att medverka meddelade TV4. Som tittare drar man i ett sådant läge sina egna slutsatser: slutsatser som inte blir så positiva för Brf. Har man bra på fötterna är det obegripligt att man inte tar chansen att tala i egen sak i ett sådant forum. Så nej, det har man antagligen inte.
TV4 intervjuade dessutom några politiker. Intressant att kl. 22 nämndes - det är ju då Jazzås musik tystnar.

The St. George: Puben på Repslagaregatan i Masthugget har sedan länge varit en etablerad scen för Bröderna Bäcks souljazzjam varannan torsdag. Men förändringens vindar blåser uppenbarligen överallt och - shazam! - så blev The St. George till en thairestaurang. Men - shazam igen! - så flyttade Bröderna Bäck sin musikscen till Byns Bistro på Tredje Långgatan 13. Det blir sessions varannan onsdag (!), fortfarande jämna veckor. Premiärkväll den 9/3, dvs. igår, och jag betvivlar inte att den blev lyckad: att man nu håller till betydligt närmare Linnés flanörstråk lär inte minska publikantalet.

Cheers: En pub som ligger på Viktoriagatan 10, en adress som jag inte besökt sedan krogen "V4 Combi" låg där. Simon Lindekrantz (Simon Says, Bluestone etc.) blev intresserad av att testa Cheers som en lokal för livemusik och gjorde så den 3/3 med fullt band: Pilen gitarr, Gian bas, Abbe trummor och Simon sång/gitarr. Och med rockklassiker som "Cocaine", "Fly Like An Eagle" och "Beast Of Burden", blues som "Tore Down" med en peppad Göran Svenningsson på gitarr. Och "Ain't No Sunshine" med gästande sångerskan Sara. En fältmässig test, alltså.

En stor publik varav påfallande många musiker, en riktigt kul kväll, säkert mycket kommers i baren - men en fortsättning är mycket osäker. Vi håller tummarna. (Redaktör'n känner att han behöver många tummar idag med tanke på läget i musikvärlden. Tummarna mitt i handen är redan förbrukade.)
Kolla Rustan Lefins blogg: massor med bilder och videoklipp från 3/3!


Fr.v. Ola Johansson, Sune Jeanson, Elizabeth Fredriksson, Sten G Gustavsson. Samtliga bilder © SGB

... på SGB: ingen väg tillbaka - det är det HÄR som gäller
Jag tror jag hörde av Sten G Gustavsson första gången årsskiftet 2006/2007. Han mailade mig om spelningar med sin trio Sten G Bandits, tre kompisar som spelade sina favoriter ur skivhyllan med 60- och 70-talsblues och rock fast på sitt eget vis. Strax träffade jag Sten himself av en slump på Win-Win där han sålde mängder av läckra musikaffischer. Nyhetsmailen fortsatte att komma: i augusti 2007 blev trion en kvartett med sångerskan Louise Danielsson plus att Ola Johansson tog över trumstolen. Bandet bytte namn till SGB, spelade in CDn "No Road Back" och giggade, giggade, giggade tills korna kom hem. Ponte Vecchio i Mölndal, Ferdinand, Jeffrey's, Henriksberg, Norsesund ...

Och jag fick allt mer respekt för Sten: en sann entreprenör, en entusiast som fick saker gjorda, 'a man with a mission'. Och så var det det där med affischerna: han skapade underbara konsertposters för var och en av SGB:s spelningar. Gjorda i samma anda som de från San Francisco på 60-talet, designade av namn som Rick Griffin, Victor Moscoso, Wes Wilson och Mouse & Kelley. I vår värld är det endast Sten och pianodomptören Johan Johansson som gör sig det kära besväret: många etablerade band har inte ens tryckt upp en egen affisch. Hmmm.

Och nu sitter jag med SGB:s splitter nya CD i handen, "This Is What Matters". Tio låtar, samtliga skrivna av bandet, många av Sten & Louise. SGB årsmodell 2011 innebär Elizabeth Fredriksson sång, Sten G Gustavsson gitarr, Sune Jeanson bas (+ på CDn klaviatur, sång, gitarr) samt Ola Johansson trummor. Louise fick till slut svårt att kombinera alla vardagens roller med bandets spelningar så Elizabeth ryckte in. Men båda sångerskorna hörs på plattan, typ half-and-half.

Jag har fortfarande inte hört SGB på scen (börjar bli dags!) men det är mycket möjligt att den musik de serverar live kan etiketteras just "Rocking Boogie Blues": rubriken på bandets websida. Inget fel i det, även om det inte är Redaktör'ns favoritbag, men CDn "This Is What Matters" är så mycket mera. Vanja & jag lyssnade med elefantöron igår kväll och hörde en ambitiös platta gjord med massor av referenser och influenser och uppenbarligen gjord med ett riktigt gott humör.

Upp med volymen! "Anisette i Savage Rose" viskar Vanja. "Ett Deep Purple-riff! Och "All About Money" låter ju som Black Sabbath!". Och så trampar hon takten så att soffan gungar. Och visst är det så. Ett stabilt och ofta tungt komp med riff hämtade från underjorden, kombinerat med tydliga melodier som fastnar, ibland sjungna med en ljuvt flickaktig röst. Och så ljusa överstämmor på det. Fräck mix!

CDn snurrar: "Feel Tonight" med mycket fin sång andas engelskt 70-tal, varför inte Family? "Tomorrow" har element av engelsk folkrock. Komplexa "Anything" öppnar med filmmusikssynt och fortsätter med läcker stratosfärgitarr, fast i centrum är så klart sången: en kvinnoröst med nästan barnslig klang och ett lätt vibrato, bara SÅ bra. "No Road Back" är en 12:a men definitivt ingen rå boogie: knixig rytm, flott blå gitarr, massor av klanger och hoppsan - flöjt! England Rule the Waves! Pint of bitter?

Nej, boogie blues kallar inte jag det här. "This Is What Matters" är ett både ambitiöst OCH roligt rockalbum skapad av sanna entusiaster med öronen vända mot The Sixties & Seventies. Nu är Redaktör'n rejält nyfiken på hur SGB förverkligar sig på scen! Ett band under utveckling - och jag är optimist.
CDn inhandlas från bandet på www.s-g-b.se.
... på 'The Way West Blues'
"Spotlight on Pedda, yeah yeah!" Snart får sångaren och gitarristen Leif 'Pedda' Pedersen strålkastarna på sig igen. Ja inte bara han utan också de välbekanta gentlemännen Mårten Olsson gitarr (Sture Elldin Blues Band, Slowburn), Bo Hansson klaviaturer (Mr Bo and the Voodooers m.fl.), Stefan Klementsson bas (Peddas Bluesband) och Bob Gilbert trummor (Wolf Men Jaxx).

Scenen blir kära Jazzå och datum söndagen den 13/3. Då begår gruppen sin Göteborgspremiär under arbetsnamnet 'The Way West Blues'. Jazzå fick helt plötsligt en lucka i programmet och Pedda högg direkt när krögaren Christer Jansson nämnde det. Så man fick snabbt skaka fram ett bandnamn. Tidigare har den här kombinationen av musiker spelat på jamscenen på Åmål's Blues Fest under namnet Broder Blues Bad Boys.

Redaktör'n har hört inspelningar från Åmål och försäkrar att det blir en fin söndagskväll. Det låter verkligen bra, särskilt i de lite långsammare låtarna där Peddas varmt mörkbruna röst fullständigt kommer till sin rätt. Snitsigt gitarrspel också: självklart med sådana gubbar. Ses på Jazzå!
Vanjas bild på Pedda från Göteborg Blues Party 2009.
... på B-Laget: inget b-lag
Kent Börjesson sång/gitarr (Vanjas bild t.h.), Bengan Blomgren gitarr, Bengt Bygren klaviatur och Stefan Bellnäs bas. Noterar ni någon gemensam nämnare? Just det: efternamnen börjar på bokstaven B. Men det räcker inte.

Dessutom spelar man uteslutande B-sidorna på Rolling Stones singlar (undrar vem i bandet som kom på det?) och kallar sig logiskt nog för B-Laget. Annars är det inget b-lag prexis.

Debuten blir på Brännö (detta B!) Värdshus lördag 26/3. B there!