[2011-11-24] ... om Thirty Dirty Years: Dirty Records firar 30 @ S/S Marieholm 19/11 "Asså, om Dirty Records har fyllt 30, då måste ju jag vara ...", nä, vi släpper det. Och minns i stället partyt och ler belåtet. Precis som Niklas, boss man i Rambling Nicholas Heron, på Vanjas foto här bredvid. Det leendet har han all rätt till att bära: han och bandet gjorde ett absolut mästerligt set med solid rock av kioskvältarmodell, ibland var det t.o.m. gospelbag. Och uteslutande originalmaterial så klart, jojomen. "Indiefolkrockboogieblues" etiketterade Woody West bandet någon gång. Imponerande herrar anyways. Ber att få återkomma till han Niklas nedan. Efter RNH stegade så High Kite Flyers upp på scen för ett enda men inspirerat nummer. Inte helt i originaltappning, Henrik hade för kvällen ersatt Henrik (förlåt: det blev Pilquist i st. f. Westerberg). Glatt om än lite rufsigt: precis som det ska vara på ett party. (Daniel Skoglund dubbelarbetar ju f.ö. som gitarrist i såväl RNH som i HKF och hade en glimrande kväll.) Och så Citizen K, för en gång skull med helt band omkring sig. Som inkluderade en suverän gitarrist och en lika säker basist som dessutom körade alldeles klockrent. Citizen K:s låtsnickerier är raffinerade, såväl Brian Wilson som Steely Dan lurar vid horisonten, och rev med rätta ned täta applåder. Men personligen greps jag mera av Rambling Nicholas Herons lite stökigare och bökigare rock. En lysande födelsedagsfest var det alltså, 'alla var där', och jag får inte glömma att prisa inledningsakten: duon 'The Dirty Sisters' (red:s namn) som med sina himmelska stämmor framförde sin tribut till Micki och Dirty Records. Vi stämmer gärna in och inkluderar skivaffärerna, espressomackapären, Micki, Janne & Johan med familjer. Vi gör väl om det om 30 år? Måste skamset erkänna att slumpen gjort att jag inte hört Niklas Hedström på scen sedan ett eminent gig på Café KoM, då i Forsmansk ägo. Jag rafsar runt i arkivet och hittar KoM:s programblad: den 4 oktober 2003 var det. Åtta år sedan. Då hade han ännu inte lagt till Heron i namnet: Kvällen var annonserad som "RAMBLIN' NICHOLAS. Soft soul och blues med Niklas Hedström, sång." En fin kväll med cool musik, det minns jag: påfallande välskrivet material, någon låt lät som om eleganten Burt Bacharach hållit i pennan. Sofistikerat. Och hade man inte med en flöjt i sättningen? Bra var det i alla fall, och pappa Forsman satte raskt upp en välförtjänt teckning på Nicholas på väggen. Hallå KoM, vi saknar dej. ... om April Guys @ Restaurang Röda Sten 19/11 Stefan Sandberg tenorsax, Matti Ollikainen klaviatur, Kjell Jansson kontrabas och Anders Söderling trummor. Foto Vanja. En rejäl musiklördag alltså: för oss två började musiken kl. 16 på Restaurang Röda Sten som då debuterade en rad lovande jazzlördagar (se hela programmet här). Debut var det också för kvartetten April Guys, även om de individuella musikerna har meterlånga CV. En kvartett som i skrift presenterade sig så här före spelningen: "Vi förknippar oss med en tidlös repertoar och attityd som har sina rötter i 40-, 50- och 60-tals jazz. Vi spelar vemodiga ballader, klassisk bebop och hårdsvängande blues i andan av Lester Young, Wardell Gray och Sonny Rollins." Två alldeles underbara set: Start med en låt av den fine basisten Paul Chambers. Sedan bl.a. "Cheese Cake" av Dexter Gordon. En vacker ballad. Standarden "After You've Gone". En Benny Golsonlåt för Stefan att spela ut på. En snabb Lester Young (pow, pow, pow). "April Skies" (som gav bandnamnet...). Eviga "Stardust". En komposition av en svensk jazzman: tenoristen Börje Fredriksson. Extra dessert: "Tasty Pudding" à la Al Cohn. En jazzlunch som hette duga. Har man applåderat framför allt Stefans och Mattis solospel i de soul- och bluessammanhang där de så villigt hoppar in så har man endast 'skrapat på ytan'. I April Guys kan de spela ut på ett helt annat sätt. Så håll ögonen öppna efter "April Guys". Spelar även andra månader.