[2012-03-29]
... om Hannah Tolf med vänner @ Café Hängmattan 21/3
Hannah Tolf sång, Per Walfridsson akustiskt piano, Viktor Reuter kontrabas, Anton Davidsson trummor.
 Blues i Hängmattan: Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening. Foto Vanja.

Kan det ha varit på Louice 2004? Är det åtta år sedan jag först hörde Hannah på scen? Oj, det har hänt mycket under de åren. Visst, ungflickscharmen och spontaniteten finns kvar, har snarare förstärkts i takt med ökat självförtroende. Men när hon i fjärde numret, Hoagy Carmichaels "I Get Along Without You Very Well", leende parkerar sig på en taburett och levererar en rökig jazzballad deluxe ... ja, då är det världsvant artisteri. Då är vi långt från den kvällen på Louice.

Och det är nog i jazzgenren som jag allra helst hör henne. I "I Get Along..." som jag tycker är kvällens starkaste nummer. I "My Baby Just Cares For Me", melodisk och gungande. Eller i kvickare "Is You Is Or Is You Ain't My Baby" som Hannah säger är hennes egen favorit och som hon upprepar som extranummer. Och i "Why Don't You Do Right" med omväxlande text och ordlös sång och med det förnämliga bandet i alldeles extra god form med eleganta solon till höger och vänster.

Men det blir inte bara straight jazz. Hannah bjuder på fem musikaliska pärlor i Nina Simones "Go To Hell" och "Feeling Good". Simon & Garfunkels "Kathy's Song". Leonard Cohens "Dance Me To The End Of Love". The BeeGees "Morning Of My Life". Glimrande (särskilt Cohen)! Jag ska inte tjata om jazzen, jag lovar!

Och så blir det förstås blues. Det var ju där det började. "I Need A Little Sugar In My Bowl" exempelvis. En långsam cool jazzblues, i mina öron påminnande om "Nobody Knows You" i stuket. Ljuvligt tolkad. Medan de två standardlåtarna "Too Late" och "Parchman Farm" tänjs och sträcks, vinklas och jazzifieras till den grad att jag egentligen tycker att det varit roligare om de gjort två rena jazznummer rätt av. F'låt, där var jag igen.

Hannah har verkligen gjort en resa. Även bokstavligt, applåderad såväl i Kanada som i USA. Hon har jobbat med sin röst och dessutom utvecklat en mikrofonteknik jag önskar fler hade på våra scener. Och hon drar med all rätt en stor publik: Kaféet är sprängfyllt av andäktiga lyssnare i alla (!) åldrar. Jag har länge skrivit "Vad månde bliva?" om henne. Även om det redan blivit mera än man någonsin kan begära så fortsätter jag tryggt med den formuleringen. Go Girl!
... om YaYa Men @ 9:ans Ölhall 25/3
Ingo Molin sång/ percussion, Mille Andersson gitarr/ sång, Lasse Lindberg bas/ sång. Foto Vanja.

Hallå eller? Vad är egentligen ett 'coverband'? Läser man i Wikipedias artikel så är det helt simpelt ett band som inte skriver sitt eget material. Alltså radar artikelförfattaren bl.a. upp Joe Cocker, Three Dog Night och Dark Star Orchestra som typiska coverband. Och påpekar dessutom att "A band whose covers consist mainly of songs that were chart hits is often called a top 40 band".

Hmmm. Så kanske inte den typiske göteborgsmusikern ser på begreppet 'coverband'. I så fall är större delen av vår bluesscen en hoper coverband. Ämne för en hetsig debatt?

YaYa Men är med göteborgska mått mätt ett coverband - det skulle de nog själva säga - men en covertrio som spelar i absolut högsta divisionen. Med snille & smak. Och maximal groove. "Yellow Moon" och "I Heard It Through The Grapevine" med hög intensitet men låg volym. Beundransvärt. Dessutom sång - lead och kör - som inte bara är suverän i sig utan också i några fall skrämmande lika 'originalen'.

"The Weight", "Roxanne", "Heart Of Gold", "Space Oddity". "Moondance" med ett läckert småjazzigt gitarrsolo. Mille spelar på en 'akustisk' gitarr, men pedalbordet ger honom snällt vilka klanger som helst. ELO, mer Bowie, Daniel Lanois, Tom Petty, mer Neil Young ... Sa jag smak? Och så en riktig tour-de-force: Zappas "Cosmik Debris". Klockren. Sex fyrar av fem muttrar Redaktör'n otydligt och viftar upphetsat med anteckningsblocket.

... om Kokomo Kings: nytt bluesband med välbekanta ansikten

Samuel Andersson a.k.a. Harmonica Sam sång och munspel, Ronni Busack-Boysen gitarr, Magnus Lanshammar bas och gitarr, Daniel Winerö trummor.

Samuel från Skåne har vi beundrat i gästande Skåneband som Per & The Ouagadougou Blues Quartet, Sir Jay & His Blue Orchestra och Fats B and The Homeless. Ronni från Danmark har imponerat stort på oss som gitarrist med Peter Nande och Mud Morganfield. Magnus & Daniel behöver nog ingen presentation.

Kokomo Kings är redo att besegra världen! De är dessutom beväpnade med en rykande färsk och farlig VINYLSINGEL: "Artificial Natural" b/w "I Know Where To Go" med Nobelpriskandiderande lyrik av hr Lanshammar, själfylld sång från hr Andersson och det råaste blåaste sound som tänkas kan från den eminenta kvartetten. Utgiven på Grime Tone Record Company (även hem för The Western Toneflyers).

[Nä, det är inte skivomslaget t.h. - Redaktör'n lekte bara lite, inspirerad av bandnamnet.]