Foto: Vanja. Kan bli ett album...
[2012-06-13]
... om Andra Långdagen 9/6

Som - tro det eller ej - faktiskt bjöd på en hel del annat än nedskräpning, vad än insändarskribenterna tycker. Musik till exempel. Från alla håll och kanter och på alla volymer. Redaktör'n fokuserade ögon och öron på den ljudmässigt behagliga scenen "Honky Tonk On A Truck": en parkerad lastbil pyntad med häftig djungelbackdrop och ständigt lastad med nya musikerframträdanden från kl. 13 till kring kl 20.

Först ut till rakning var Johansson & Det Starka Bandet (bilden t.h.: "Folkmusikinspirerad rock, bluegrass och svensk folkmusik i en härlig kombination") följda av soloakten Eamonn Dowd ("Irländaren Eamonn Dowd har en handfull album på sitt samvete, samarbete med legendariska Nikki Sudden och en paradoxalt aggressiv och smekfullt rockig americana att leverera"). Eamonn hade bra drag i såväl gitarr som röst, men en angränsande akt beväpnad med en fullkomligt gigantisk "trattmikrofon" trängde tyvärr ut honom brutalt till och från.

Sevenson's Slowcooker (överst t.v.), ett dagen till ära sammansatt lag av elitspelare, innebar Göran Svenningsson sång / gitarr, Kalle Ruuth gitarr, Lars Mellqvist bas och Henrik 'Pilen' Pilquist trummor. Och bluesig rootsrock (och tvärtom) levererad med glödande entusiasm och en 'take no prisoners'-attityd. Everly Brothers "The Price Of Love" i träskrocksupplaga, Johnny Guitar Watsons "Hit The Highway" (ett av Görans paradnummer), John Hiatts "Memphis In The Meantime", Elmore James "Stranger Blues", Allen Toussaints "Get Out Of My Life Woman", "It Hurts Me Too" à la Elmore James, och så Neil Youngs "Cinnamon Girl". Tja, för mig hade de gärna kunnat kalla laget Quickheater. Görans formkurva pekar brant uppåt och han kommer helt klart att ha en mycket stark säsong under 2012.

Serieledande Simon Says (överst t.h.) kontrade med en rad av sina 'hits' som James Hunters "No Smoke Without Fire", "Turn Back The Hands Of Time" à la Tyrone Davis, Sonny Landreths "Congo Square" och Redaktör'ns favorit "24 Hour Blues". Grym soulrockbag, och Simons röst har väl aldrig låtit bättre. Och då förstår ni. Påfallande många flanörer stannade upp med vidgade ögon och öron.

Därefter travade Redaktör'n & Fotografskan hemåt mot lammstek och ett glas rött, men "Honky Tonk On A Truck" fortsatte oförtrutet med - i tur och ordning 1) High Kite Flyers, 2) en spontan "Tribute To Flared" med Richard Tehler, Simon, Conny & Pilen och 3) Flared. Enligt vanligtvis välunderrättade källor lika lyckade framträdanden som de föregående.

Många tusen tack och en massa kramar till fixarna Simon Lindekrantz, Klubb Honky Tonk och JAM Music Store (som f.ö. föredömligt hade en svart sopsäck i bagaget). Vår scen behöver desperat fler sådana som er!

Videoklipp finns på Rustan Lefins YouTube-kanal

... om Lowboy @ Dirty Records 8/5
Martin Abrahamsson sång/ gitarrer, Stefan Dafgård sång/ munspel

Dirty Records / Café Santo Domingo är en oas. Jag har sagt det förr. Dessutom en mycket lyckad musikscen. Allt blir så nära när man lyssnar på livemusik här. Bokstavligen och bildligt. Musikerna sitter på andra sidan fikabordet. Och närheten, intimiteten, gör förstås oftast framträdandet starkare. Så även denna kväll.

Det är 'rough, tough workingman's blues' när Lowboy lirar. Två starka vokalister med helt olika röster: Martin lite grövre och råare, Stefan ljusare och vassare. Ett perfekt combo. Inget akademiskt pillande och föreläsande: det här är jukejoint blues, även om fulspriten bytts mot café au lait.

Delta- och Chicagoblues på rad. Som Tarheel Slim "Too Much Competition" [M], Lazy Lester "Sugarcoated Love" [S], Jimmy Rogers "Chicago Bound" [S], Tampa Red "No Matter How She Done It" [M], Kim Wilson "Learn To Treat Me Right" [S], Muddy Waters "Diamonds At Her Feet" [S], Alvin Youngblood Hart "Joe Friday" [S] och "If Blues Was Money" [M]. De två sista låtarna lånade från Alvin Youngblood Harts fina debutalbum "Big Mama's Door" påpekar Martin.

Man turas om att sjunga lead (jo, bokstaven i parentes ovan antyder det), Martin byter mellan trägitarr och plåtdito - och Stefan plockar fram sitt magiska kromatiska spel i "Diamonds At Her Feet" och gör Redaktör'n SÅ lycklig. En suverän blå timme, tack för det! Ses på Pre-BluesParty torsdag 28/6 på S/S Marieholm!

... om göteborgsmusiker intervjuade i internationell press

Rubriken ovan kan jag sällan använda när det gäller de vardagens hjältar som passerat revy i GigKalendern. Men någon gång händer det faktiskt.

Nu senast med klaviaturspelande Gustaf Karlöf som jag mycket väl minns från diverse gigs på småscener way back. Gräver jag i mitt arkiv så hittar jag honom exempelvis på Pusterviksbaren 2003 med AKKA, spelande mästerlig "pop på svenska". Dessutom på scen med lokala band som soulrockande Iris & The Lost Souls och jazzgruppen M.E.R.

Men så igår ser jag plötsligt Gustaf intervjuad i Göteborgs-Posten under rubriken "Redan stora i England", apropå den för Redaktör'n skämmigt nog okända gruppen Niki & The Dove. Jag gräver nyfiket vidare på nätet och hittar raskt en SVT-blogg om honom. Vidgar ögonen internationellt och se - där är Gustaf intervjuad i den engelska dagstidningen "The Guardian", min favorit. Hoppsan.

Så kan det gå. Annars är det väl mest trumslagaren Erik Bodin som jag mött i pressen på senare år. Glömmer väl aldrig när jag läste en San Franciscotidning på internet vars framsida tipsade om att de hade en intervju med Erik Bodin längre in i tidningen. Jo, det var han. Hittar inte den artikeln nu, men vad sägs om intervjuer i "Tampa Bay News" och "The Seattle Times"?

Erik har ju figurerat flitigt i GigKalendern under många år med band som Benyam & The Bullydrops, Big Million Dollars, Blue Fire Blues, Bäck Brothers, East / West, Emrik, Jive Connection, Johan Johanssons PartyBand, Nightcaps, Peps, Lindekrantz All Stars och Soul Serenaders. Puuh.

Det hade faktiskt varit kul om intervjuerna med Erik handlat om hans världsturnéer med Lindekrantz All Stars eller Nightcaps (minns ni den kvartetten?). Men det handlar så klart om Little Dragon, frontade av Soul Serenaders-kollegan Yukimi Nagano.

Vad lär vi oss då av detta? Ja, vill man bli uppmärksammad internationellt så ska man göra musik som "the kind of pop music only Scandinavians seem capable of: all strident and immediate on the one hand but also curiously knotty and multi-layered, with each song marrying lyrical complexity with clattering percussion and joyful dollops of synth" (The Guardian om Niki & The Doves) eller "the noise of a much larger, fire-breathing electronic beast; a collision between nervy electro-pop and walloping dance grooves, topped off with clattering percussion" (The Guardian IGEN om Little Dragon).

Notera det.