[2013-03-29]
... på CalorSound @ Rest. Calor 28/3
Gruppen CalorSound är Simon Lindekrantz sång, Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Dan Helgesen klaviatur, Michael Krönlein bas, Tomas Olsson trummor. Denna kväll med gästerna Anton Olsson gitarr och Max Olsson trummor.
Redaktör'n slinker nyfiket in för ytterligare en musiktorsdag på Calor på hörnet Viktoriagatan 3. Den här kvällen är det verkligen PARTY. Sovmorgon dagen efter en torsdag, jo jag tackar! Massor av publik av varierande årsmodell, många bekanta ansikten den här kvällen.

Simon är på hugget, går ut lite löst med sång och gitarr varefter bandmedlemmarna hänger på successivt. Tre set blir det, många låtar samma som vid förra besöket så klart. Men Stevie Wonders "Isn't She Lovely" är väl ny? Simon ger den allt han har. Och hela bandet GROOVAR rejält. Jo, ni känner igen musikernas namn. De namnen är en garanti.

Tomas söner Anton och Max sitter in på ett par låtar, dock inte på samma, och visar att äpplet inte fallit - osv. Anton spelar fräck bluesgitarr och Max är perfekt rytmmeister i "Lovely". Återväxten är räddad.

Goda burritos och några svala Sleepy Bulldog Pale Ale bidrar till Redaktör'ns allmänna välmående. CalorSound planerar att lira lika funky varje torsdag, så passa på att dela det välbefinnandet!
[2013-03-27]
... på King David @ S/S Marieholm 22/3
King David sång/gitarr, Magnus Lanshammar ståbas, Daniel Winerö trummor.
Arr: Göteborgs Bluesförening.
Vanjas bild från gig på "Källaren", Göteborg i juni 2012.
Det har snart gått 15 år sedan jag såg och hörde denna blueskung första gången: sommaren 1998 på legendariska puben Station Tavern i London. King David, eller David Purdy som han heter, hade hittat sin musikaliska profil redan då. Sedan dess har han bara finslipat den.

Klirrande, ekande, twangiga gitarrklanger, förlängda med ett gott grepp om svajarmen. Massor av reverb. Powerchords, anslagna med en närmast stiliserad armrörelse. En vemodig, klagande röst. Sorgesamma texter ur den klassiska bluesen, gärna introducerade som "a true story from life's bumpy highway". Plus en glimt i ögat och en stor röd räv bakom örat.

Magnus & Daniel passar honom som hand i handske, det hörs redan i den inledande instrumentalen. Följd av "You Never Miss The Water (Till The Well Runs Dry)" med snabbt countrystuk. En snygg slowblues, "Little Angel Child", med plats för mandolinliknande dribblingar. Snabb rock'n'roll i "The Chicken and The Hawk". Det Junior Parker-baserade numret "Heard The Roosters Crow".

Nu är Kungen riktigt uppvärmd och första set avslutas med tre paradnummer. "You Are My Sunshine" måste ha gjorts av en miljon artister. Kungen gör den suveränt (annars är Redaktör'n svag för Mitch Ryder & the Detroit Wheels version). "Blow Wind Blow" (dramatiskt presenterad som "a story 'bout a wild and windy night!") och så en fenomenal "Bluebird". Romantisk rock'n'roll, lånad från Sonny Boy nummer 1, säger Kungen.

Andra set öppnar med "Where The Chilly Winds Don't Blow" (längtar han hem från Göteborgsblåsten, tro?). Vi får "My Mama Don't Allow Me To Stay Out", "Sail On, Honey Bee" och så "You Never Miss The Water" i repris. En massa gospelfeel i "Good News", dedikerad till "the regular churchgoers". Hypnotisk groove. Och så en poppig instrumental ("Space Twist"?) som final. Applåd efter applåd och publiken vill inte släppa honom.

Daniel bara skrattar efteråt, pekar på David och säger "Han ÄR Kingen, han ÄR Kingen". Så sant. Man kan inte låta bli att älska en bluesgitarrist som avslutar låten med att varva ned i tempo, brodera en glad melodi av operettkaraktär, titta blygt upp mot publiken och så sjunga absolut sista tonen i solot: "doinnnnng!!" Likt en ljudeffekt i en Don Martin-serie. Kungligt! Sen är det ju det här med den pälsklädda (syntet!) gitarren. Redaktör'n tror att Billy Gibbons hade diggat den!

[PS. Jag har skrivit låttitlarna precis som King David anger dem på sina egna skivomslag. Om någon nu skulle ha synpunkter apropå originaltitlarna.]
... på Bo 'Mr Bo' Carlsson @ No. 1 Guitarshop 16/3
Bo Carlsson sång/elgitarr. Säkert samma Robin Ranger-gitarr med 'reverse headstock' som på Vanjas bild nedan från Göteborg Blues Party 2008.
Leif Lundbäck fortsätter envist med sina musikaliska lördagseftermiddagar i gitarrens tecken. Det ska han ha en (eller gärna två) eloge(r) för!

Bo Carlsson alias Mr Bo är en välbekant gestalt i stadens bluescirklar. Men så här har vi aldrig hört honom tidigare: han brukar vara tryggt förskansad bland sina trogna Voodooers. Att stå ensam framför en nyfiken publik enbart beväpnad med en elplanka och sin röst (OK, en laptop med Spotify som komp också) är något helt annat. Men det utvecklas till en alldeles lysande timme. Kunde gärna varit två, faktiskt.

Bo sjunger inledningsvis "Worried Life Blues" för att sätta en musikalisk rubrik på det hela och berättar sedan om uppväxten på Tjörn och om hur HAN mötte bluesen. Det började med en söt flicka som gillade något som kallades blues (cherchez la femme!). Så hörde han Muddy Waters slidegitarr i radion. En stark upplevelse. Kan ha varit tidigt 70-tal. I en lokal butik hittade han snart en samlings-LP med jazz&blues där bluesmannen Lightning Hopkins fanns med. Lightning spelade rått, fräckt! Bo illustrerar kvickt på sång/gitarr.

Gitarristen Stefan Grossman dök upp i ett TV-program och Bo upptäckte tumplektrumet. Sedan visade det sig att Freddie King också använde ett sådant. Bo lade sig till med samma vana. Den håller i sig.

Nu blir jag modern säger Bo och spelar T-Bone Walkers "Stormy Monday". Och berättar vidare att han gillar det mångsidiga inom bluesen: det primitivt råa bredvid det jazzigt sofistikerade. Gör den jazziga "Evil Gal" som "Evil Man" i ett rått John Lee Hooker-manér.

Bos egen spelstil är en assimilering av många gitarristers stilar, påpekar han. Han vill inte kopiera en speciell artist ton för ton: det handlar mera om Bos intryck av artisten. Han illustrerar skickligt några olika stilar: T-Bone Walker, B.B. King, Albert King, Albert Collins. "Det är det här jag rör mej runt" säger han. Gör "Baby Please Don't Go".

Han pratar om vibrato, tänjningar, om att flytta runt fraserna på gitarrhalsen. Lite lätt om Fender- vs. Gibsongitarrer. Och om kopplingen mellan blues, soul och gospelmusik. Visar upp Albert Kings klassiska album "Live Wire / Blues Power" som influerat honom. Gör "Crosscut Saw" på sång/gitarr. Illustrerar begreppet "call and response": att sång och gitarr har en pågående konversation.

Men avslutar med att våga säga - trots att han befinner sig i en gitarrbutik - att blues främst är en vokal musik. Och sjunger så en gospel där gitarren är långt i bakgrunden. Den begeistrade, månghövdade och musikertäta publiken klappar takten. Och går sedan över i applåder.

Redaktör'n såg att en god vän till Mr Bo skrev på Facebook att hon tyvärr skulle missa denna musikstund men föreslog att han skulle kunna framföra den fler gånger, i något kulturhus etc. Jag förstod hennes tanke, och efter att ha hört och sett Bos musikkåseri så instämmer jag gärna. Det var samtidigt charmigt och pedagogiskt - så varför inte?
Så här skrevs motiveringen när Bo Carlsson a.k.a. Mr Bo tilldelades Åmåls Blues Fest Award 1998:
"Mr Bo har genom sitt engagemang inom bluesen, bl.a. i Gbg's Bluesförening under 70-talet och med sina band Mr Bo Blues band, Mr Bo & the Boosters, Nightcats och numera Mr Bo & the Voodooers visat sig bemästra de flesta stilar inom bluesen. Med en "naturlig" frontmans pondus och en originell mix av gitarrinfluenser plus en varmt intensiv röst har mr Bo visat att han är en av Sveriges ledande bluesartister. En viktig del är hans känsla för duktiga medmusiker". (Bild t.h. utlånad av Mr Bo)
Läs gärna Redaktör'ns intervju med Mr Bo i bluestidskriften "Jefferson"s nätupplaga!
... på Arvid Nero @ Dirty Records / Café Santo Domingo 15/3
Arvid Nero sång/elförstärkt ak.gitarr.
Vanjas bilder från tidigare gig på Dirty Records. Inte helt rättvisande alltså: lite mera Hugh Jackman-look idag.
Arvid tillbaka på Dirty Records. Och, tycker Redaktör'n, om möjligt än mer imponerande än sist. Han inleder med "Olivia" med svensk text. Som följs bl.a. av en sång om Homeros på engelska. En tonsatt dikt av Stig Dagerman om dubbelmördaren från Leksand. Och avslutar med "I Can't Get Satisfied" (Muddy Waters) där han plockar fram slideröret. En blues han gör helt övertygande, såväl sång som gitarr. Arvid kan verkligen spela instrumentet gitarr, det handlar inte bara om några visackord som komp.

Uteslutande eget material berättar han. Ja, förutom Muddy och Dagerman förstås. En mycket välskriven rad sånger, ungefär fifty-fifty engelska-svenska. Ibland med stänk av Vreeswijk, stänk av Dylan.

Det uppstår en andäktig tystnad kring kaffekopparna när Arvid sjunger. Han har en känslosam stämma: dynamisk, ibland explosiv. I några nummer får rösten mig att tänka på Peter Green. Hans texter handlar ofta om samhällets olycksbarn, ibland i novellform. Då har Arvid ett berättande tonläge. Men så kommer ett stick där Arvid tar i från tårna, där passionen träder fram, där Arvid blir en Soul Man med en Stor Röst.

Vi har hört honom omgiven av Neros Bluesband, av Nero & The Loyal, av Arvid Nero & Friends. Arvid på egna ben fungerar alldeles lysande - också. Han är inte Kejsar Nero ännu. Men kanske Kung?