[2015-04-08]
 ... på Skärtorsdagsblues @ Musikens Hus 2/4
Martin Abrahamsson & Stefan Dafgård + J. Åsling Roots & Friends + Mönsterås Bluesband
Collage: Bilder på Stefan & Martin tagna av Vanja på Göteborg Bluesparty 2012. Övriga bilder skivomslag.
Affischen nedan är designad av arrangören, Göteborgs Bluesförening. Bilden på Jörgen tagen av Vanja vid hans bands spelning på KoM 2014.
Visst är det lite blues över påsken. Särskilt Långfredagen förstås, men Skärtorsdagen är ju introt till det hela. Och Göteborgs Bluesförening markerar blueskänslan med sitt sedvanliga trippelarrangemang. Ett starkt sådant, men tyvärr inte med maximal publik just denna kväll. Det är många ting där ute som konkurrerar om den potentiella publikens tid och uppmärksamhet.

Hängmattekaféet är charmigt, och det gäller även duon som spelar där. Martin Abrahamsson (gitarrer) & Stefan Dafgård (munspel), ett rättvist populärt radarpar, turas som vanligt om att sjunga. Martin övertygar i nummer som "No Matter How She Done It" (Tampa Red), "God Don't Never Change" (Blind Willie Johnson) och "Mona" (Bo Diddley).

Stefan kontrar elegant med "Chicago Bound" (Jimmy Rogers), "Tell Me Pretty Baby" (Lazy Lester, lurig ackordvändning!) och "You Got To Take Sick And Die Some Of These Days" (Muddy Waters, skönt kromatiskt spel). Och ett modernare nummer i andra set: Kim Wilsons "Learn To Treat Me Right". Blues av hög klass - som alltid från dessa gentlemän!

Jörgen Åsling & kumpaner från Skåne är glädjande nog redan tillbaka i Göteborg. Lirade på KoM 2014-12-10, men den senaste spelningen dessförinnan i sta'n ägde nog rum hos Matteo 2006! På KoM hade Jörgen med sig vikarierande och nog så förnämlige trumslagaren Ulf Göransson. Ikväll är ordinarie rytmmästaren PA Tollbom på plats. En trumslagare i jazz-Sveriges högsta division som bl.a. leder tributbandet (!) "Tribute To Miles Davis". Där kan vi snacka om ambitiös repertoar.

Jörgen börjar ensam med "Blues For Uncle Sam", tillägnad en onkel som lärde honom att spela gitarr. Sen är det dags för bandet: En cool jazzblues som tvärt övergår i sanslös boogie woogie. Så romantiska "Mama Used To Say", snabba "My Baby's Decision" (nu e det dans!), instrumentala "Blues For Tarantino" där Jörgen närmast vänder ut och in på gitarren. "Will There Be Peace Tomorrow", läckert sound med afrorytmer. Robert Tolf gästar bandet som sist på KoM på munspel/ sång. Sen blir det själfulla "Done Lost All My Good Things". Mycket luft, mycket rytmer, mycket jazzkänsla i bandet. Och endast original i repertoaren!

Mönsterås Bluesband har inte heller besökt oss på mycket länge. Redaktör'n kommer inte ens ihåg när han såg/hörde dem senast. Däremot minns han faktiskt att hans favoritsångare i MBB var Lasse Hamnede - som inte längre är medlem i bandet. Så kan det gå. MBB känns gediget välrepade: ibland likt en rå bluesmaskin från Texas, ibland mera sofistikerade à la Robert Crays elegant blåa soul. Mats & Calles vassa gitarrsolon står som spön i backen. Klart hårdare än skåningarna, och Redaktör'n kan tycka att det blir jämntjockt här och var. En känsla som han verkar vara ensam om.

Musikaliskt sett en mycket lyckad kväll. Dessutom påfallande bra ljud, framför allt i sången. Bluesföreningen och musikerna vore värda en ännu större publik, men det är bara att se framåt. Exempelvis mot Valborgsmässobluesen torsdag 30/4, även då i Musikens Hus.
... och på 'Långfredagscountry' @ Hagakyrkan 3/4
Musikgudstjänst: 'Come Cry With Me'. Med Kent Norberg sång/ gitarr, Gunnar Frick pedal steel/ klaviatur, Bengan Blomgren elgitarr, Stefan Bellnäs bas, Johan Håkansson trummor.
Britta Svensson diakon, Cecilia Nyholm präst. Bilden nedan "Come Cry" var officiell poster.
"Med countryn genom långfredagen, de allra sorgligaste av Townes van Zandt, George Jones, Merle Haggard, Willie Nelson, Gram Parsons, Daniel Romano, Kris Kristofferson ..."
Eller skulle Redaktör'n rubricerat konserten 'Långfredagsblues'? 'Varför då?' undrar genast den uppmärksamme läsaren: 'det här är ju countrylåtar, ju! Hallå, Merle Haggard!!' Fast då stiger Redaktör'n upp på sin vingliga apelsinlåda och pekar uppfordrande på boken "Country Music: White Man's Blues" av John Grissim.
Musikskribenten Grissim (ofta publicerad i "Rolling Stone Magazine") skriver initierat om både traditionell och modern (boken utgavs 1970) countrymusik. Och hur hans tankar går framgår tydligt av bokens titel. Redaktör'n för denna sida håller åtminstone delvis med om de tankarna.

Om man vill kan man titta långt i backspegeln och fundera över sådant som Jimmie Rodgers (“America’s Blue Yodeler”) inflytande på musiker som Robert Johnson, Leadbelly, B.B King och Howling Wolf.

Men det gör inte Redaktör'n: han funderar mindre över formen och mera över känslan. I lyrik, i klanger, i stämningar. Funderar över vad han själv berörs av, vad som känns relevant i hans egen vardag, vad han kan identifiera sig med. Och även om etiketter inte är PK kan han inte förneka att han är en "White Man".
Och vad är då mera blues än Kristoffersons rader:
"On the Sunday morning sidewalks, wishin' Lord, that I was stoned / 'Cause there's something in a Sunday, makes a body feel alone / And there's nothin' short of dyin', half as lonesome as the sound / On the sleepin' city side walks, Sunday mornin' comin' down".
Nog därom (just nu). Långfredagskonserten - i en fullsatt kyrka - gick djupt in i hjärtat. Framförd av en kvintett med massor av känsla, massor av kunnande. Det var blankt i ögat både här och var i bänkarna.

Extra applåder för Kent Norberg som utvecklats till en mäktig sångare med en rent Waylonsk tyngd. Och till Bengan Blomgren som låter de vackraste toner och melodislingor spricka upp i mörkt blå färger. Jo, det måste bli fler sådana konserter!

Sorgsna pärlor som "Good Year for the Roses", "Sunday Morning Coming Down", "Today I Started Loving You Again", "Dark End Of The Street". Tack vare Cecilia finns här en spellista. Njut!
Playlist på Spotify