[2021-10-18]
 ...
på 1971. "It was fifty years ago today ...":
Del 1
Foto
ovan © Redaktör'n
 Sent
ska syndaren vakna. För exakt 3 år sedan (minus
en dag) skrev
Redaktör'n att han skulle skriva om en rad album
som släpptes 1968. Det blev en enda, Eric Burdons
dubbel-LP "Love
Is". Därefter gick luften ur DET projektet:
Redaktör'n blev distraherad av något annat.
Inte helt ovanligt.
Det var fina LP annars som Redaktör'n tänkt
skriva om. 1968 var ett bra musikår, men så
var 1971. Lennons "Imagine", Stones "Sticky
Fingers", Allman Brothers "At Fillmore East",
Hendrix "Cry of Love", Rod Stewarts "Every
Picture", klassiker från Joni Mitchell och
Carole King m.fl. Listan blir lång. Men dessa album
har redan prisats i många spaltkilometer, ja spaltmil.
Så Redaktör'n plockar envist fram tre andra
ur hyllan.
  Steve
Miller Band: "Rock Love" har inte
prisats i många spaltdecimeter ens känns det
som. "Orättvist" muttrar Redaktör'n
som har en klockarkärlek till albumet, delvis grundat
på hans starka minnen av Steve Miller Bands konsert
i Köpenhamn just under "Rock Love"-turnén.
En av de starkaste konsertupplevelser han någonsin
haft. Och de tre inledande livespåren på albumet
är också Redaktör'ns favoriter. En rättvisare
omslagsbild hade f.ö. varit Steve med en Gibson Flying
V i högsta hugg, det är så Redaktör'n
minns honom.
På första livespåret "The Gangster
Is Back", syftande tillbaka på hans tidigare
inspelning av "Gangster Of Love" (original Johnny
"Guitar" Watson) sjunger Steve att han ska lira
"crazy little thing called guitar blues". Och
det gör han med besked. Hans slowblues "Blues
Without Blame" (5:41) som följer är späckad
av högoktanig bluesgitarr, helt i Redaktör'ns
smak. "Love Shock" är fräck uptemporock
med massor av wahwah.
Sen blir det studiospår, de första två
av modell typisk Steve Miller pop/rock. Och så tvenne
mer udda skapelser: En akustisk låt med CSN&Y-vibbar
och klart bisarr text. Och slutligen en lång "Deliverance"
med ordlös sång, en inspelning som kunde varit
gjord av Gary Duncan i Quicksilver Messenger Service.
Nej, inte låten från filmen. Så, där
har ni albumet. Vad är problemet? Ja, fansen såg
väl inte Steve som en bluesman. Och någon hitsingel,
det blev det tyvärr inte. Det gick bättre senare.
 Jeff
Beck Group: "Rough And Ready" är
väl så där lite lagom prisad. Tredje albumet
för Jeff Beck Group, nu med helt ny personal. Här
lämnar Beck de gamla vapendragarna bakom sig och
ställer upp med Bobby Tench på sång,
Max Middleton klaviatur, Clive Chaman bas och Cozy Powell
trummor. Det var väl mest den ibland yvige Mr. Tench
som delar av kritikerkåren hade svårt för.
Beck hade f.ö. tänkt sej Alex Ligertwood på
sång (sedemera i Santana) men det satte skivbolaget
stopp för. Tench rekryterades i sista minuten när
det mesta instrumentala redan var inspelat. Men Beck måste
varit hyfsat nöjd, Tench blev kvar på nästa
album också.
"Got the Feeling", inledningen, vandrar mellan
agressiv och softare rock. Max dekorerar flott på
piano och Becks gitarr är giftig. "Situation"
lutar lite mera åt den fusionjazz (?) som Beck var
på väg mot. I "Short Business" rockas
det hårt medan instrumentalen “Raynes Park
Blues” är vacker, bara så vacker. Gitarr
och piano broderar tankfullt, nästan sirligt. Och
så fortsätter det: Rock varvat med, tja, fusionsjazziga
stämningar. "I've Been Used" kunde varit
Roddan om du lyssnar slarvigt. Hade passat perfekt på
"Truth". Det hade "New Ways" också,
Beck sträcker ut, hans gitarr glänser rätt
över albumet. Okritisk, jag?
 J
Geils Band: "The Morning After"
är bandets album nummer två. Här var skribenterna
välvilligare. "Rocked-out blues, jumped-up soul,
and pure rock & roll wildness" definierar AMG
musiken som och vem diggar inte det? Munspelaren Magic
Dick ger järnet i sitt paradnummer "Whammer
Jammer" (men leva upp till det artistnamnet, hjälp).
Men det är inte bara full fart: du har soulnummer
som "The Usual Place" och den fenomenala tryckaren
"Cry One More Time", skriven av bandets Peter
Wolf & Seth Justman. En låt som Gram Parsons
gjorde en underbar version av på sitt album "GP".
De här tidiga plattorna med J Geils Band borde sitta
som en smäck i Den Vanlige Bluesdiggarens skivhylla.
Men det är inte ofta Redaktör'n hör dem
nämnas. Kanske de senare 'discohitsen' skrämmer.
Men bandet var sanslöst bra de åren, tänk
er dem avsluta Göteborg Bluesfestival. Mumma!!
PS.
Skulle gärna nämnt Flaming
Groovies "Teenage Head" LP här,
men den har ju Redaktör'n
redan skrivit om. Så det slipper ni. Tack för
mej!
|
