A P.A.W.S. Page
Alimony: "Bottomless" RAM003recensioner 4 plus. Aftonbladet / Puls Först Deeptone härom veckan och nu Alimony. Nya lundabolaget Ramblin' Records har onekligen näsa för begåvad svensk altcountry. Och med en så fullödig debut som Bottomless kliver den här Göteborgskvintetten rentav fram som ledande i genren. Alimony verkar i närheten av Townes Van Zandt (titellåten är en mäktig hyllning till denne fallne hjälte), tidiga Jayhawks och Wilco kring Being There, men har alldeles lagom stor respekt för traditionerna i såväl texter som musik och hittar en karg ton av vemodighet och sårbarhet som känns både stark och egen. Alimony imponerar stort och tror ni mig inte kan ni kolla själva på Hultsfredsfestivalen. HÅKAN STEEN 3 getingar. Expressen / Nöje Även Sveriges rockscen har börjat producera sina egna No Depression band. Alternative country som inspirerats av Gram Parsons som Uncle Tupelo. Göteborgsbaserade Alimony gör ödesmättad stämningscountry i samma anda som Son Volt och Whiskeytown. En storslagen debut. OLLE BERGREN 4. Göteborgs Posten / Aveny Jodå, Alimonys debutalbum är en riktig höjdare. Svepande högklassig panoramacountry från Göteborg. Det som imponerar mest är alla bra låtar och Fredrik Östers känsliga sång. Tänk en blandning av Jayhawks och Walkabouts med stor countrykänsla. Lap steel, snygg produktion, glidande gitarrer, lite orgelmuller och okomplicerade kärlekstexter. Och den blir bättre för varje gång. PM JÖNSSON 4. tändstickor. Jönköpings Posten. Jag håller på att få ett nytt favoritbolag. Ramblin’ Records från Lund gav ut Deeptone för en månad sedan. Nu kommer göteborgarna Alimonys debutskiva. Den är minst lika bra som Deeptones platta, som redan den däckade mig. Visst är det amerikanskt och vemodigt, det skulle lätt kunna bli patetiskt och kännas som karbonkopia av de amerikanska originalen. Men det känns bara fräscht och avslappnat. Det är fantastiskt kul att kunna säga att Alimony redan håller samma höga klass som Wilco, Son Volt och The Original Harmony Ridge Creek Dippers och även Jayhawks. Det handlar om emotionell countryrock. All We Had (Was Each Other) är briljant och får mig att gråta liksom ännu bättre Lead Me Straight. Att Göteborg kunde föda ett riktigt bra countryband, det trodde jag inte under mina 27 år där. MARTIN RÖSHAMMAR 990521 4. Östersundsposten. Inget snack om snacken. Första halvårets skickligaste talangscouter sitter på nystartade lundaetiketten Ramblin'. För ett par veckor sedan lanserades Älmhults Deeptone som intressanta nykomlingar på den alternativa countryrockscenen. Nu bevisar Alimony från Göteborg att Gram Parsons inte bara påverkat generationer av amerikanska musiker. Sångaren/låtskrivaren Fredrik Öster har samma känsla för Parsonscountry som Son Volts Jay Farrar och lika stor popbegåvning som Jeff Twedy i Wilco. Dessutom är han en utmärkt sångare med förmåga att slå om från lågmäld sårbarhet till kaxig rock n' roll attityd. Med "All We Had (Was Each Other)" gör Alimony en "Love Hurts" för 2000-talet, på dramatiskt uppbyggda "Revolution" härskar Bjarne Karlssons "Bittanpiano" och titelspåret (som är en hyllning till Townes Van Zandt) låter Östers röst möta Karlssons lekfulla pumporgel. Listan kan göras längre, "Bottomless" är ett album utan tendens till svackor. Kanske rentav det sena 90-talets bästa svenska debut. ANDERS MÅRTENSSON 990521 3. Kristianstadsbladet. Alimony är ett av hemstaden Göteborgs favoritband och spelar grumlig countryrock med hammondorgel och pedal steel till sparsmakade ord av Fredrik Öster. Ett av få "får-inte-missa" band på Hultsfred. Lystra speciellt till sälla Townes Van Zandt-hyllnigen Bottomless: "Tonight I´ll sing my favourite song and try to hide the pain. As the curtain falls the lights go out, I'll try to hide the pain" ANNIKA NORLIN 990521 ++++ Nöjesguiden På förra årets Hultsfredsfestival var 16 Horsepower det band ni absolut inte fick missa, men gjorde det ändå. Inför årets festival säger jag bara en sak: Alimony. Missa dem inte. Åtminstone om ni uppskattar musik som känns, utan att använda hammare mot skallen. Det känns oerhört tröttsamt att än en gång rada upp referenser som Neil Young, Uncle Tupelo och The Band. Det känns ännu tröttare att dra fram fullständigt sönderkörda meningslösa begrepp som "no depression" eller "alternativcountry" (vad nu det är?). Jag gör det bara för att ni ska förstå ungefär i vilka trakter det här bandet uppehåller sig. Alimony har självfallet lyssnat på ovannämnda artister, älskar säkert hela det amerikanska musikarvet, men blir inte för en sekund slavar under sina influenser. Och de må röra sig över ett musikaliskt landskap som även rymmer band som Wilco och Son Volt, men de har inga problem att göra sin röst hörd ens i det sällskapet. Åtminstone inte musikaliskt - den här gruppen slår det mesta som i USA säljs under benämningen "no depression" - möjligen kan det i rent marknadsföringshänseende vara ett hinder att ge ut sin platta på ett pytelitet, idealistiskt skivbolag från Lund. Detta ska naturligtvis inte vara något hinder för att gå ut och köpa Bottomless, en av de allra bästa debutplattor som getts ut i det här landet. En platta som nästan, men bara nästan, gör det magnifika livebandet Alimony full rättvisa. Det är förmodligen av ekonomiska skäl som produktionen ibland är onödigt boogie-trött och ljudbilden lite väl "suddig" och odynamisk. Jag lyssnade parallelt på en ny platta med Willard Grant Conspiracy, suveränt inspelad i en amerikansk studio, och önskade att de här Göteborgarna fått spela in på liknande villkor. Allt annat sitter ju där det ska sitta. Ingenting kan heller sudda ut Fredrik Östers välgjorda, gnistrande vackra låtar, med enkelt effektiva texter. Som han dessutom sjunger med en genuint innehållsrik och känslig in-under-huden röst. Det är dessa låtar som är bandets själ, det är kring dessa bandet rör sig, nyanserat och kraftfullt på samma gång. Och med en självklarhet som gör det här bandet unikt i sammanhanget. Många andra europeiska band som så tydligt anknyter till den amerikanska traditionen förfaller ofta till klichéer och pastischmakeri för att kompensera bristen på naturlig närhet till densamma. Av att döma hur det här bandet låter så har det aldrig ens varit på väg in i den fällan. Nästa gång kan stora saker hända. Sätt bandet i en bättre studio, med en modigare producent och se till att någon med lite mer estetiskt sinne gör omslaget så kommer till och med det stora landet i väster att gå ner på knä. LENNART PERSSON JUNI/JULI 1999 |
|
|