Blue Ruin
[2012-05-24]
... om Blue Ruin @ 9:ans Ölhall 20/5 2012
Leif 'Pedda' Pedersen sång/ gitarr, Mårten Olsson gitarr, Bo Hansson klaviatur, Stefan Klementsson bas, Bob Gilbert trummor. Foto Vanja.

Ännu en mycket lyckad musikkväll - i en respektabelt lång rad - på 9:an. Kvällens band, Blue Ruin (f.d. The Way West Blues) har jag tidigare skrivit flera glada rader om. Repertoaren var väl inte SÅ annorlunda denna gången, så jag följer tesen att bilder kan säga mer än tusen ord.

Men skrivklådan gör att jag likväl måste notera att Blue Ruin är en fint sammansatt kvintett, antingen det gäller att spela straight blues eller mera sydstatsrockigt material. Pedda lät påfallande Peter Green-influerad på såväl gitarr som röst. Mårtens gitarr fångade i stället desto mera av Allmans sound. Bosse växlade mellan vackert pinglande pianomelodier och Hammond Madness. Och Stefan & Bob var den spinnande V8:an som drev hela fordonet framåt.

De här gubbarna gör 'den vanliga blueskatalogen' övertygande bra. Fleetwood Mac, BB King & Co. Det vet ni redan. Men Redaktör'n erkänner att han tycker det är roligast när de plockar från lite andra källor.

Favoriter denna gången? Nykomlingen "Beauty Parlor Gossip": en rolig shuffle med sköna rock'n'rollvibbar ur Eddie Macks sångbok. Och lättjazziga "Rocking Chair", gungande allsångsvänliga "One Sweet Letter" och instrumentala "Remington Ride" med Mårten på auktoritativ lead. Lika fina som sist.

Men även långsamma, sorgsna "Come Back Baby" (bl.a. Ray Charles) där Pedda levererade ett underbart solo. Eller egenhändigt skrivna slidebluesen "Plugging The Hole" om hur man kan ha ett hål i hjärtat, stort nog att ställa en jätte-TV eller parkera en bil i. Blues av idag.
/Christer
 • Gästskribent: Micke Rytky
[2012-02-16]
BLUE RUIN: lör 28/1 på ''All you can eat blues'' @ Wassana Thai Take Away på Askims verkstadsväg 5B, Askim
Kvällen inleds med en sen ankomst. Blue Ruin har kört igång och är mitt inne i We play the blues for you, ett utmärkt stycke musik att slå sig ner till. Knappt har låten klingat ut när Mårten öppnar så övertygande och intensivt i Sweet little angel, att en sådan öppning skulle framkalla rädslor och mardrömmar hos en ovan lyssnare. Bo skakar igång hammondorgeln och ljuva toner strömmar ut i lokalen. Firma Klementsson och Gilbert utgör en stabil, följsam kompsektion och Pedda statuerar exempel med sin välljudande Guild. Karln sjunger väldigt bra också. Sedan kommer instrumentalen Remington ride som kittlar min böjelse för oemotståndligt struttig, melodisk instrumental "intromusik" t ex till något frågesportsprogram från 60-talet. Klart oväntat och väl framfört och Mårten imponerar.

Andra set öppnas med en grym version av She caught the Katy. Blues av det lättsammare slaget varvas med mer tungsint material, allt mycket omsorgsfullt framfört. Pedda öppnar så rivigt i Come back baby att eventuella diskussioner i lokalen avstannar mitt i en mening. Sist jag hörde bandet var eftersmaken god. Denna gången var om möjligt ännu bättre. I Last night biter Peddas gitarr åter ifrån och Bo låter orgeln andas djupt. Mårten bär nu plötsligt en hatt av finare modell, klädd som en proper jägare från ett större gods med Les Paulen som vapen. Och vilken ammunition... Bra låtval och bra framfört, det här bandet håller hög klass.

/Micke Rytky
[2011-03-18]
 
... på The Way West Blues @ Jazzå 13/3 2011
Fr.v. Leif 'Pedda' Pedersen gitarr/sång, Bob Gilbert trummor, Mårten Olsson gitarr och Stefan Klementsson bas. Bo Hansson på Hammondorgel gömd i mörkret bortom Pedda! Bilder: Vanja.

En historisk spelning på två sätt. Dels första gången som Redaktör'ns anteckningsbok bokstavligen fattat eld. Dels första gången som bandet The Way West Blues spelar inför publik. Fast OK, de HAR spelat på Åmål's Blues Fests jamscen om än under annat namn. ('The Way West Blues' är för övrigt något av ett arbetsnamn - det lär inte bli den slutgiltiga etiketten på det här gänget.)

De individuella musikerna har vi förstås hört många gånger tidigare: Pedda med Peddas Bluesband, Bob i Wolf Men Jaxx, Mårten i Slowburn och med Sture Elldin, Stefan i Peddas Bluesband. Och Bosse med Mr Bo & The Voodooers och en rad andra band.

Ett mycket bra gig på alla händer, fötter och strupar, fattas bara annat med de här herrarna. Annars hade jag varit mycket överraskad. Enda bocken i marginalen - om vi ska ta den först - var delar av sånglistan. Alltför många standardnummer, om än välspelade/sjungna. Men jag vill ursäkta det: dels eftersom WWB från början var en jamkonstellation - då blir det lätt de låtar som 'alla kan'. Dels eftersom många nummer var desto roligare val:

 • "Rocking Chair", ett av Hoagy Carmichaels mästerverk, skrivet 1929. Nyligen inspelad av Eric Clapton på senaste albumet "Clapton". Ljuvlig 'jazz light'!
 • "Remington Ride" à la Freddy King: ett instrumentalt paradnummer för Mårten som rev ned kvällens mesta applåder.
 • "I Guess I'm A Fool": ett långsamt gungande Memphis Slim-nummer med elegant solo från Pedda.
 • "Write Me One Sweet Letter" (Joe Liggins/Ravens) med Mårten på swingin' solo.
I sådana självsvängande nummer som de fyra ovan tyckte jag att bandet på något sätt 'hittade sin själ'. Suverän sång och sofistikerat gitarrspel från Pedda, kvillrande Jimmy Smith-orgel från Bosse och glatt sprudlande dursolon från Mårten. Och Stefan & Bob som en väloljad motor.

Lite mera slitna, men ändå fräscha i WWB:s förfarna händer:
 • "Sweet Little Angel": dynamisk med sanslös frustande Hammond och gnistrande gitarrer.
 • "Rollin' Man" och "Fool No More": klassisk Peter Green med smakfullt gitarrspel.
 • "Same Old Blues": snyggt snyggt.

Det blev ett originalnummer också!
 • "I Got A Hole In My Heart" med Bobs text och Peddas musik. ("Träskblues!" sa' Svante och nickade gillande.)

Fin söndagskväll alltså. Hoppas att Jazzå kommer att få tillfälle på att bjuda på många sådana till - med de här musikerna och andra!
/Christer

Ett album med Vanjas bilder från kvällen!
[2011-03-10]
... på 'The Way West Blues'
"Spotlight on Pedda, yeah yeah!" Snart får sångaren och gitarristen Leif 'Pedda' Pedersen strålkastarna på sig igen. Ja inte bara han utan också de välbekanta gentlemännen Mårten Olsson gitarr (Sture Elldin Blues Band, Slowburn), Bo Hansson klaviaturer (Mr Bo and the Voodooers m.fl.), Stefan Klementsson bas (Peddas Bluesband) och Bob Gilbert trummor (Wolf Men Jaxx).

Scenen blir kära Jazzå och datum söndagen den 13/3 2011. Då begår gruppen sin Göteborgspremiär under arbetsnamnet 'The Way West Blues'. Jazzå fick helt plötsligt en lucka i programmet och Pedda högg direkt när krögaren Christer Jansson nämnde det. Så man fick snabbt skaka fram ett bandnamn. Tidigare har den här kombinationen av musiker spelat på jamscenen på Åmål's Blues Fest under namnet Broder Blues Bad Boys.

Redaktör'n har hört inspelningar från Åmål och försäkrar att det blir en fin söndagskväll. Det låter verkligen bra, särskilt i de lite långsammare låtarna där Peddas varmt mörkbruna röst fullständigt kommer till sin rätt. Snitsigt gitarrspel också: självklart med sådana gubbar. Ses på Jazzå!
/Christer
Vanjas bild på Pedda från Göteborg Blues Party 2009.