Gigs fr.o.m. 1 februari t.o.m. 10 februari 2008     Nyare  
WOLFBLUES XXL: sön 10/2 2008 Jazzå, Göteborg
Wolfgang Bünz sång/akustisk gitarr, Kalle Ruuth elgitarrer, Johan Johansson klaviatur, Stefan Bellnäs bas, Tomas Olsson trummor, Stefan Sandberg saxofon/flöjt

"Throw your arms around me like a / Circle 'round the sun / Throw your arms around me like a / Circle 'round the sun / Oh love me pretty baby / Like we just begun".

Ett glimrande val av öppningslåt: engelska proggbluesgruppen Steamhammers "Junior's Wailing", på en kär vinylsingle 1969, blir kvällens inledning. "Vi har aldrig gjort den förr, men grabbarna hörde den nyss över mobiltelefonen". Bussigt. En mäktig låt med ett hypnotiskt riff likt ett gigantiskt roterande hjul, omöjligt att stoppa. Som Wolfblues - totalt flyt redan i första numret. Kalles gitarr har gammal god flummedist, och kombinationen med Stefan Sandbergs flöjt gör att jag känner hur tidsmaskinen drar mig tillbaka till London '69-'70, de där resorna då mitt musikintresse tog riktig fart. Lysande val Wolf, och visst, Wolfblues har enligt mina öron redan vunnit på knockout.

Roll on. "Call Me The Breeze" hörde vi nyss på KoM med Guran, men definitivt inte med slirande wah-wah-slide som nu! Bandet kantrar över i "Going Down", långa versionen: Stefan S har greppat tenorsaxen och spelar frustande slingor.
Det blir paradnummer som "Talk To Your Daughter", "Spoonful", "Light My Fire" där Stefan spelar ljuv flöjt och Tolson kör ett soft race med mallets och ett ställ med rassel. Och Kalle går loss i ett grymt wah-wahsolo, där var tidsmaskinen igen. Kalle är en magiker! (Kan han gå på vattnet, också?) Så småningom "I Don't Need No Doctor" med helt lösa tyglar, en lång vindlande "Tobacco Road" med många tvärgator, en cool "I Ain't Superstitious". Publiken kräver högljutt "Albatross" och så blir det, en klockren sådan. Och "Dust My Broom" och till slut en vacker "Need Your Love So Bad".

Jag gör förstulet peacetecknet och bestämmer mig för att detta var den bästa Wolfbluesspelningen någonsin. Flum på allra högsta nivå. Nu är jag en övertygad fan, det vet ni, men det blir liksom inte bättre än så här. Jag har sagt det förr: en sådan här kväll är Jazzå ett litet hörn av himlen.
Christer (2008-02-16)
PEDDAS BLUESBAND: lör 9/2 2008 KoM, Göteborg
Leif "Pedda" Pedersen gitarr/sång, Dick Hagne gitarr/sång/munspel/klaviatur, Göran "Guran" Blomgren gitarr/sång, Stefan Klementsson bas, Bengt Kristeberg trummor

För första gången på scen "utanför öarna", och Hönös stoltheter ser sammanbitna ut. Samtliga (utom Guran) har legat i influensa tills helt nyligen, och Pedda har svår gravrost i pipan. Och starten blir trevande: Pedda i en försiktig "Stormy Monday", Dick med ett Dylannummer och Guran med en trygg favorit, "Call Me The Breeze". Och så här demokratiskt fortsätter de att sjunga, en efter en, kanske med viss övervikt åt Pedda. Som slipar bort gravrosten undan för undan och visar sig ha en imponerande mörkbrun stämma.

Blues på svenska blir det: "Gräsänklingsblues" (G), "Hopplös blues" (P) och "Ångbåtsblues" (D). Nä, jag menar inte tonarten. Och "Have You Ever Loved A Woman" (G) och "We'll Play The Blues For You" (P). Idel klassiker. Det är trångt och varmt på KoM, bland publik och på scen: Svetten lackar, fingrar och stämband mjukar upp sig och blir allt flinkare, applåderna boostar självförtroendet och bandet börjar ta ut svängarna.
"Rambling On My Mind" sjunger (G), och nu petar man i ytterligare en växel: det bjuds plötsligt på frenetiska gitarrsolon från alla riktningar, ja t.o.m. på tonartshöjningar ("F sharp" ropar Guran uppfordrande, och Claptons ande går genom rummet). Don Nix fina "Same Old Blues" i swinging & jazzig upplaga, och nu är Peddas gitarrfingrar verkligen igång. Han nöjer sig inte med att bygga solospelet på det eviga ylandet från en enstaka tänjd sträng; nej här får vi mängder av små fina glidande ackord och melodipassager. Han är ju faktiskt helt suverän, karl'n! Smakfullt, smakfullt - och vacker ton har han i sin gamla Guild också.

"She Walk's Right In" som grym swing, "Every Day I Have The Blues", vi börjar tro er. Och så "I Can't Quit You" (när hörde man DEN senast?) med kraftfull sång från Dick och magnifikt gitarrspel från Pedda. Puuuh!! Excuse me guys, f'låt att jag fokuserar på Peddas Prestationer, men har ni döpt bandet som ni gjort så...
Succé kallar vi det här inne i stan. Ta färjan hit igen! Snart! Tycker både
Christer (2008-02-12) och fotograf Vanja
SMILING HEART: fre 8/2 2008 KoM, Göteborg
Sven Lorentzon sång/gitarr/slide, Martin Bird gitarr, Örjan Hansson munspel, Leif Erichson bas, Peter Mohlin trummor

Sven Lorentzon är en musikälskare med en sympatisk vision. En vision om ett band som kan spela favoritlåtarna ur skivsamlingen, spela den bluesfärgade rock som favoriterna Paul Rodgers och Free gjorde, spela den "blue eyed soul 'n' swamprockin' music" som han älskar så mycket. Och framför allt spela de låtar som Sven själv skapar. Eget material i bluessvängen, hallå! Det ska han ha en stor eloge för!
Det här är första gången jag ser hans nya 'dream team', och det är tydligen bara bandets tredje spelning på scen. Vi är alltså bara i första kapitlet av berättelsen än så länge; det ska bli intressant att se hur Svens dröm utvecklar sig. Han utstrålar sann entusiasm, hans röda Les Paul Junior blänker på höften, och han peppar kollegorna och publiken. Får kämpa med ett burkigt och platt sångljud i första set tyvärr, det blir klart bättre sound i andra.

Sven blandar och ger ur musikpåsen: klart roligast tycker jag bandet är när de lämnar bluesbagen och i stället lirar så vitt skilda låtar som Svens egna "Green Dead Aliens", en stabilt bredbent 'crunchy rocker' där alla bitar kommer på plats. Och The Doors "Riders On The Storm" i en skönt lång version (hade gärna fått vara ännu längre!) där Martin Bird kommer loss i läckra rökelsedoftande ormtjusarskalor. Dessutom en kick att se och höra Örjan vräka på våldsamt med munspelet i Lynyrd Skynyrds "Simple Man": det stuket klär honom alldeles glimrande bra!

Jag önskar verkligen Sven lycka till med sin vision, och kan inte låta bli att citera några passande rader ur just "Simple Man" och tillägna honom dem:
"Boy, don't you worry... you'll find yourself / Follow you heart and nothing else / And you can do this if you try / All I want for you my son / Is to be satisfied."
Christer (2008-02-10) text, Elisabeth Magnusson bild (från en tidigare spelning)
THE PETER GRAN BAND: sön 3/2 2008 Restaurang Jord, Göteborg. Release för CDn "The Peter Gran Band". Peter Gran sång, gitarr, munspel, banjo, mandolin, Krister Andersson elgitarr, Christian Kullberg elbas, Jan Linder trummor, Christina Carlsson sång, + ? (vik. för Josefin Hansson) sång

"What the hell am I doing here?" öppnade Peter med, men det visade sig bara vara den första låten på gigget - och på CDn. Den sedan länge efterlängtade CDn i eget namn: annars har vi ju hört Peter med såväl Pilgrim som New Tango Orquesta. Men nu var det alltså dags för Peter att som singer/songwriter stolt visa upp sin egen sångbok: musik som ibland tassade iväg åt folkmusik, ibland stövlade iväg i Neil Youngs skönt inslitna boots, ibland dansade iväg riktigt poppigt längs landsvägen.

Jag kan inte släppa associationen till Neil Young: Peter blandar och ger på samma sätt, varvar bräckligt gossaktigt akustisk finlir med solitt pumpande ringande gitarrock. Och övertygar i båda rollerna. I spröda "In Early May" (helt solo), i banjoplockande "Nonono" (klorna på!) och i tungt rockande "Thoughtfulness Is Not My Job" och "24 Year Blues".
Gitarrock var det ja. Peter är en förnämlig gitarrist 'in his own right', det vet vi, men i det här bandet har han i huvudsak överlämnat elgitarren till Krister Andersson. Jag har hört Krister tidigare på scen med Peter, men den här kvällen stod han ut alldeles extra. Pärlande, gnistrande, flödande gitarrtoner. Neil Young möter Jerry Garcia, typ. På Vanjas bild till höger ser det ut som om hans Fender Jazzmaster brinner, och det var så det kändes.

Favoritlåtar då? Svårt att välja bland pärlorna, men säg "Fall Is Eternity" med ljuvligt "o-o-o"ande körstämmor och ringande gitarrbreak, och "Thoughtfulness Is Not My Job" med kioskvältande refräng och än mer kraftfull gitarr.

Nåt minus? Krogens bedrövliga ljudanläggning. Gjorde inte sången rättvisa alls; särskilt de två glimrande körsångerskorna kom totalt i kläm. Ett sorgligt men tydligen evigt problem i krogvärlden.
Christer (2008-02-09) text, Vanja bild.

WENTUS BLUES BAND feat. CLAS YNGSTRÖM: fre 1/2 2008 Nefertiti, Göteborg
Juho Kinaret voc, Niko Riippa gt, Kim Wikman gt, Robban Hagnäs b, Mikael Axelqvist dr
Gäst: Clas Yngström voc, gt

Bra bord på NEF är hårdvaluta denna afton, som så många andra… Smugglar diskret ner lappen med texten FRIDHAMMAR RESERVERAT i kavajfickan och vi kan slå oss ner vid bordet på perfekt fotoavstånd från scenen. Bandet startar upp med ett grymmesväng som får oss att stampa takten och vagga med överkroppen directamentico. Sångaren Juho Kinaret ser ut som han ska ta upp ormar ur byxfickorna och det från första låten, hur ska detta sluta?? Längesedan jag såg en sån utlevelse på scen, kolla in ögonen… Såg bandet med Sonny Rhodes på Belparc för några år sedan, men blev inte lika tagen den gången… Lite sydstatsinfluenser, det är pianot och trummorna som får igång mig, blandat med en del delta och på med lite tabasco. Såg förresten att det kostar 3000 spänn att se Allman i New York till våren, inga jämförelser men... Detta funkar för mig!!

Wentus har mest gjort sig kända som kompband till en massa världsstjärnor, men jag tycker nog att det som levererades första set med ”bara” bandet kan pryda vilken festival som helst. Men det är klart att kan de få med Kim Wilson, så blir ju inte jag lessen… Kan förresten rekommendera Filmfestival-filmen ”-Family Meeting-”, bluesgodis i massor med Wentus och deras bluesvänner, kommer att bli en klassiker!

Lyssna på ”Moonshine” från nya plattan Agriculture, snacka om goa riff!! Har du den Christer, jag vill köpa!! Den funkar att köra hela kvällen på kräftskivan!! ”Brand New Mojohand” knäcker mig helt, brukar inte gilla sånt men får ståpäls. Bandet är komplett, alla fyller sin plats… Inte så konstigt kanske om man lirat ihop i 22 år!?
Clas Yngström tillhör familjen, så det är klart att han ska med till Göteborg! Lite kul mellansnack och med ett fantastiskt gitarrspel som vanligt. Har aldrig hört honom annat än bra och dessutom är ju karln trevlig!! Extranummer och mycket trevligt på NEF denna afton… Sitter och tjötar med delar av bandet efter gigget, jädrigt sköna killar. Och dom verkade trivas i stan, hoppas vi får se er snart igen!! Mycket snart!!

Don´t miss them next time!
Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-02-04) Text och bild
Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis  

Äldre recensioner finns här