[2010-11-25]
... på bluesscenen i stan. Del 1: Hur mår den egentligen?
Man har länge hört att Göteborg är Sveriges bluesstad (jag har själv sagt det) och att bluesmusikerna i våra övriga storstäder är avundsjuka på sina göteborgska kollegors trogna publik och livaktiga scener. Men hur ser det egentligen ut idag? Vad har vi för scener? Och hur mår de?

Göteborgs Bluesförening är en ambitiös förening med en lång historia. Har regelbundna arrangemang på Musikens Hus två scener plus det årliga Göteborg Blues Party i Slottsskogen. Är dessutom involverad i bluesjammen på Jazzå.

Föreningen Jazz i Göteborg arrangerar spelningar på Nefertiti, ofta i samarbete med Göteborgs Bluesförening när det handlar om bluesartister.

Enstaka andra föreningsarrangemang kan förekomma (The Red House Blues Club som haft arrangemang i Feskekörka hoppas jag inte har lagt ned).

Restaurang Jazzå är en sedan länge etablerad träffpunkt för många musiker. Har livemusik på söndagar och var fjärde onsdag, ofta med musiker ur stadens blueskrets på scen. Har dessutom bluesjam varje lördag i samarbete med föreningen BluesJam Gbg och Göteborgs Bluesförening. Restaurangen har varit en scen för livemusik sedan någon gång på 90-talet, först under namnet ’HB’.

Div. pizzerior (idag främst Galliano) vars bokningar av lokala bluesband inte sker p.g.a. ett påtagligt intresse för bluesmusik utan i förhoppning om att livemusik drar fler krogkunder. Absolut inget ont i det, förutsatt att krogarna visar såväl banden som musiklyssnarna den respekt de är värda, men ett till 100% ekonomiskt resonemang påverkar givetvis en scens kontinuitet. Ett bra bluesband är inte alltid en kassako. Just restaurang Galliano har visat uthållighet i sina bokningar - andra har kommit och gått.

Under hösten har arrangörer i Göteborg - ja i hela Västsverige - haft problem med att dra så stor publik som de väntat sig till blueskonserter
Ett antal arrangemang har resulterat i överraskande gles publik. Vad beror då det på? Bristande dragningskraft hos artisterna? Hos själva lokalen? En alltför dyr entré? Eller är helt enkelt bluespubliken (Redaktör'n inkluderad) en alltmer grånad skara som avstår från att ge sig ut i natten (ser kallt och blåsigt ut) utan i stället sätter sig i fåtöljen och avnjuter en DVD med någon favoritartist. Med mat och dryck vid sidan om och med möjlighet att själv styra ljudvolym, tider - ja hela kvällen. Jag kan känna igen mig själv där.

Men visst drar flera arrangemang en stor publik
Påtagligast är lördagarnas bluesjam på Jazzå då det nästan kan bli för mycket av det goda. Och visst kan en 'stor känd amerikan' fylla Nefertiti. Senast Kim Wilson: "alla var där".

Å andra sidan: Jazzås söndagar tappar säkert publik till samma krogs lördagar.
En 'hyfsat känd amerikan' placerad på Musikens Hus kan mycket väl resultera i dåliga publiksiffror.
Och för att återgå till Nefertiti så är det i mina ögon en charmig nattklubb som vida överträffar Musikens Hus stora scen. Café Hängmattan är då betydligt gemytligare, men tyvärr för trångt för många arrangemang.

Det vill säga: Nefertitis nattklubbslokal drar folk 'av sig självt'.

Allt populärare: Bluesjammen på Jazzå
Bluesjammen innebär inte bara att musiker av varierande kaliber kan lira blues av hjärtans lust varje lördag vid ett civiliserat klockslag. Det innebär också att publiken kan se och höra ett antal av sina egna lokala hjältar utan att betala någon entré, dessutom höra dem i omväxlande sättningar som i en nummerrevy. Eller som i en minifestival. Och givetvis har publiken många kompisar bland de jammande musikerna, och vice versa. Det blir ett ständigt minglande över scenkanten, mycket mera så än vad en formell konsert innebär.

Om man då vill 'locka tillbaka' publiken - vad ska man locka med?
Och vem/vilka ÄR publiken? Låt mig spetsa till det:
- Är bluesspelningarna i Göteborg främst konserter för rena bluesentusiaster eller är de gemytliga träffar för ett allmänt musikintresserat kompisgäng? Svaret har sin betydelse när man utformar arrangemangen, väljer artister och marknadsför spelningarna.
- Vad vill stadens bluespublik se och höra? Vad får det i så fall kosta?
- Vad/vem vill man ha på scen: akustisk puristblues, honkande chicagomunspel, tung bluesrocktrio, southern soul? Traditionalister? Djärva nydanare? Low down eller sky high?
- Eftersom vi är välsignade i Göteborg med en mängd begåvade lokala musiker: Hur intressant är en dyr amerikansk musiker jämfört med en rent krasst billigare svensk? Särskilt om amerikanen i sanningens namn inte är en 'erkänd världsstjärna'?
- Hur breddar man bluespubliken? Och föryngrar den (evig fråga - kom nu inte med botox)?

Göteborgs Bluesförening: vad förväntar medlemmarna sig av den - egentligen?
Årsmötena är ytterst glest besökta så de ger inte styrelsen mycket ledning har jag förstått.
Men fallande besökssiffror borde innebära outtalade krav.
(OBS! Redaktör'n ingår INTE i föreningens styrelse - men är givetvis medlem i föreningen.)

Så här säger föreningens website om föreningens syfte:
"Göteborgs Bluesförening är en ideell förening som verkar för att tillhandahålla blues och närbesläktad musik till intresserade i Göteborgs-området. Vi strävar efter att skapa en balans i utbudet mellan etablerade grupper och mindre etablerade unga musiker med lokal förankring."

Frågor på det? Redaktör'n tänker vidare på scener, föreningar, genrer och publik nästa vecka. Mail i ämnet är välkomna: kan t.o.m. tänkas bli publicerade. Om ni INTE vill det, påpeka det i mailet.