[2010-12-02]
... på bluesscenen i stan. Del 2: Vad är 'Made in USA' värt för oss?
Jag började lyssna på blues i slutet av 60-talet. Var med om att starta världens minsta bluescirkel i mörkaste Småland 1971. Vi spelade vinyl, läste ”Jefferson Blues Magazine” och drack gin (!). Och hoppades ivrigt att en dag äntligen få se och höra musiker som Muddy Waters, T-Bone Walker, Jimmy Reed, BB och Freddie och Albert King, Otis Rush, Buddy Guy osv. Stilbildarna, förebilderna, de som var facit för hur en elektrisk bluesgitarr skulle låta. För elgitarr skulle det så klart vara – en klagande gitarr var symbolen för bluessoundet. Tyckte jag då, tycker jag fortfarande. Verkar inte vara ensam om det.

Världens minsta bluescirkel skingrades ganska snart. Åren rullade på och jag lyckades faktiskt pricka in spelningar med många av hjältarna, en efter en. Det vore svårt idag: de flesta av dem är tyvärr borta. Bluestidskriften ”Jefferson” finns däremot kvar (jag prenumererar fortfarande) men har delvis ändrat inriktning. Min flaska Gordon's är slut.

DÅ var det självklart att köpa biljett till en konsert med turnerande bluesmusiker från USA. Men NU?
Låt mig kasta in en brandfackla: är det lika självklart att köpa en dyr biljett till de amerikanska musiker som turnerar i Sverige idag? Är de förebilder? Är de stilbildare? BB och Otis är förstås fortfarande aktiva, men många av de yngre musikerna har antagligen lärt sig att spela blues genom att planka skivor med just de namn jag nämnde förut. Precis som musikerna i Göteborg har gjort. Precis som han som du sitter bredvid på Jazzå har gjort.

Vilket i mina ögon och öron förtar en del av exklusiviteten, även om det står USA i passet. Och eftersom jag hoppas att jag är färgblind när det gäller musiker så svarar jag ett bestämt JA på den eviga fråga som satiriska The Bonzo Dog Band en gång ställde: ”Can Blue Men Sing The Whites?”.

OK, så då gillar jag alltså inte de amerikanska musiker som kommer hit?
Jodå, på senare tid har jag till exempel njutit oreserverat av spelningar med vitt skilda artister som Deitra Farr, Nathan James, Kid Ramos och Rod Piazza. Andra spelningar har varit besvikelser. Det vill säga exakt som när man lyssnar på våra lokala band. Ömsom vin, ömsom vatten.

Jag gillar helt enkelt de svenska musikerna precis lika mycket.
Musiker ska enligt mina värderingar bedömas efter samma måttstock oberoende av om de kommer från Indianola, Chicago, Memphis eller Majorna. Bedömas, belönas. Och respekteras.

En arrangör i Göteborg är givetvis hänvisad till att boka ur det utbud av artister som turnerar i Europa
Hur många promille de artisterna utgör av den totala amerikanska bluesscenen vet jag inte. Och vem har sagt att de utgör just vår favoritpromille? Naturligtvis har någon promotor stämplat "commercial potential" på just den artisten. Och han har SIN smak - precis som alla vi lyssnare har vår. Och promotorns smak begränsar den svenske arrangörens urval.

Jag pratade nyss med trumslagaren Tommy Johansson som tillsammans med Conny Aidanpää, gitarrist, reste runt i Mississippi i somras. Två etablerade musiker ur vår bluesscen. De turistade, lyssnade, jammade. Och konstaterade att kvaliteten på de lokala bluesmusikerna var ytterst skiftande (precis som här). Men att vissa av dem imponerade så stort att Tommy & Conny gärna försökt sig på att ta över dem till Sverige för spelningar. Visst blir man lite nyfiken.

Många negativa kommentarer under åren
Till sist: Utan att göra en Wikileak måste jag rapportera att jag under årens lopp hört – eller oftast fått mailat till mig – mängder av kommentarer om just de amerikanska artister som gästat Göteborg. Tyvärr ofta negativa, påfallande ofta med innebörden ”de var inte värda biljettpriset”, ”de fick säkert flera gånger högre gage än vad de lokala musikerna fick samma kväll, och det var de sannerligen inte värda” eller ett vasst ”har passerat sitt bäst-före-datum”.

Med - dessutom - den vacklande biljettförsäljningen i bakhuvudet tänder jag alltså denna brandfackla:
Det finns inte någon automatik i att dagens blues ”Made in USA” drar publiken i Göteborg, håller hög kvalitet eller är värd sitt gage. Vad säger juryn där ute?

Redaktör'n tänker vidare nästa vecka.
Mail är välkomna: kan t.o.m. tänkas bli publicerade. Om ni INTE vill det, påpeka det i mailet.