[2012-08-16]
... om Sam Vesterberg Blues Band & Al Tehler - Dan Helgesen @ S/S Marieholm 11/8
Sam Vesterberg sång/gitarr, Al Tehler gitarr, Dan Helgesen orgel, Mats Boogh bas, Lars 'Lade' Källfelt trummor (vik. för Roger Mörck). Gäst i 3dje set Tobe Stenson tenorsax.
Vanjas bild från spelningen 12/5: Sam tells it like it is!
Ett namnkunnigt gäng musiker som debuterade sitt färska bluesband den 12/5 på samma fartyg. Jag skrev några rader då: repertoaren var i princip densamma då som nu, men den blå glöden infinner sig omedelbart denna augustikväll. Två snärtiga instrumentaler inleder: Als gitarr gnistrar och Dan tar ut svängarna på orgeln mer än sist. Och så stegar en taggad Sam upp på scen och demonstrerar omedelbart såväl sin bästa Muddy Waters-möter-Johnny Cash-stämma som den där illröda räven han har bakom örat.

"Going Down Slow", "Pretty Woman", en lång fantasifull "Green Onions" med öppna spjäll. Ikväll lirat av ett påfallande glatt och självsäkert band: samtidigt både 'tight' och 'loose'. Och Dan på frustande orgel är på extra lekfullt humör. Mera Hammond åt folket!

Ett udda men elegant låtval i Amy Winehouse tragiska "Rehab". En lååångsam skön blues i klassiska "Somebody Loan Me A Dime" med ett sanslöst gitarrsolo från Al. Och så i tredje set: Tobe Stenson på tenorsax som grädde på moset. Applåder och visslingar!

Bandet glänser instrumentalt från första minuten, men den reslige Sam är ändå ständigt i fokus. Hans enorma röst. Hans pondus, hans solvargsgrin. Hans förmåga att väva in (själv)ironiska kommentarer på svenska i den dramatiska amerikanska lyriken: en torrt humoristisk talang som kan få mig att tänka på själve mästaren: Martin Ljung (nä, HAN sjöng tyvärr inte blues). Och apropå ämnet texter: Sam himself är förstås en begåvad textförfattare. Hans två plattor med eget material finns numera på Spotify: unna er att lyssna på "Genom Mitt Fönster" och den äldre "Väg 45".

FOTNOT 1: Bilden är alltså från det förra gigget på båten. Ständigt ambitiöse Rustan Lefin ber mig hälsa att han glömde ladda batteriet till kameran. Så den här gången kan han inte förgylla sina och andras websidor med videoklipp och bilder. Även solen har sina fläckar, Rustan!

FOTNOT 2: Apropå videoklipp: "Somebody Loan Me A Dime" har signaturen 'bosamuel' lagt ut här på YouTube. Av Als lysande gitarrsolo hör man tyvärr bara de sista klangerna, men Sams röst & tillika röda räv demonstreras förtjänstfullt. En mycket fin blå kväll ombord tack vare Sam & the guys: det lär bli många flera!
... om Soil Collectors @ trottoaren Kungsportsavenyen nr 18 15/8
 Hannah Tolf sång/pedaler, Isabel Sörling sång/pedaler, Jonathan Albrektson trumset/synt
Även ikväll tor 16/8 kl. 18.00 - 20.00 på trottoaren vid Kungsportsavenyn 18 i Göteborg.
"Texturer som kastas fram och tillbaka, förvridna röster och förrymda rytmer. Vackra starka melodier som dansas runt i harmoniska lekar. Soil Collectors skapar en vild och förtrollande värld där improvisation är den ständige följeslagaren."

Så skriver Kulturkalasets website. Och Redaktör'n instämmer så gärna. En fascinerande trio: Hannah & Isabel med mikrofon i hand bakom ett bord med effektpedaler och annat jox. Och Jonathan i sitsen på ett trumset: trumstock i höger hand men vänster hand fingrandes på en syntklaviatur. En trio som skapar en mångfacetterad musik som virvlar runt oss: ömsom likt ett klassiskt körverk, ömsom likt Frank Zappa (viskar Robert) eller Midaircondo (sufflerar Vanja). Improviserat men samtidigt förunderligt tight. Svåretiketterat sa' Bull. Om du är nyfiken så lyssna här!

Soil Collectors har redan hunnit turnera i bl.a. Tyskland, Frankrike, USA och Kanada. Det är visst en kanadensisk fotograf som tagit den karaktäristiska promobilden ovan. Jag är inte alls förvånad över att en sångerska (Hannah så klart) från "våra scener" gjort - och gör - en sådan resa. Här finns mängder av begåvningar. Jag hoppas bara att fler ser möjligheterna vid horisonten.
... om Nationalteaterns Rockorkester @ Götaplatsen 15/8
 Ulf Dageby sång/gitarr, Mattias Hellberg sång/munspel, Håkan Svensson gitarr/kör, Nikke Ström Fenderbasar, Håkan Nyberg trummor
Redaktör'n har aldrig haft någon starkare relation till Nationalteatern. "Livet Är En Fest" kom 1974 och då bodde han fortfarande i Småland. Och han kan inte påstå att plattan spelades hejvilt i hans värld.

Några år senare blev Redaktör'n göteborgare. Och visst kollade han in Nationalteatern på scen några gånger: på Sprängkullen, på Liseberg den där publikrekordskvällen, på ömt saknade Jazzå. Men fortfarande tänkte han då han såg dem: "Ja, just det: Ulf singer/songwritern, Nikke & Bengan från Tottas, Håkan från Buckaroos." Eller senare "Håkan från Winter, Mattias från duon med Hederos". Osv. Nationalteatern i sig blev inget starkare begrepp.

Men han fattade ändå innerst inne Storheten. Som när han upptäckte den där Lisebergskvällen att tonårstjejerna i publiken sjöng med i varenda text. Sak samma nu på Götaplatsen. Visst övertygar bandet musikaliskt och röjer på bra. Ibland rent av bredbent arenarockigt, understruket av storbildsskärmarna. Men det stora är givetvis som alltid sångerna, texterna, budskapet.

Texter skrivna av bandet för länge sedan som vass samhällskritik. Idag sjungna av publiken i ren nostalgi. Eller? Jo, så skulle nog många säga lite ironiskt. Men hallå, det kan inte gärna gälla tonåringen som kan sjunga med i hela sångboken. Nej, Nationalteaterns texter är alltför ofta ett målfoto av läget i Landet idag. Ett faktum som är sorgligt för Landet. Men som samtidigt ger Nationalteatern cred 2012. Oavsett om sångerna används som partyhits eller kampsånger. Redaktör'n bugar sig.