[2012-09-19]
... om Malcolm Holcombe @ Henriksberg 12/9

Redaktör'n som alltid trott att Bob Dylan är Mästaren när det gällar att spotta ur sig textrader. Fel fel. Det är Malcolm Holcombe som är champion. Ett helt nytt namn för Redaktör'n när Johan Kronquist berättade så entusiastiskt om honom. Men Malcolm gjorde nog ett outplånligt intryck på oss alla den här onsdagen.

Han grymtar, viskar, gnolar, sjunger, vrålar. Den sträva rösten och de plågade strängarna på hans akustiska gitarr fyller med lätthet rummet. Ett kompband hade varit helt överflödigt. Vi tar nästan ett steg tillbaka inför detta flöde av nattsvart humor och ironi.

En kraftfull sångare och låtskrivare, rå, säregen. Och svåretiketterad. Namn som Tom Waits och John Prine flyger då och då genom Redaktör'ns huvud, ja t.o.m. Dave Alvin i de stunder när Malcolm sjunger lite mera sansat och berättande. Fråga inte om låtarna, Redaktör'n är på tunn is här. Två heter i alla fall "Back To Hell In A Greyhound" (och den var precis så mysig) och "For The Mission Baby".

Han har svart bälte i mellansnack också: Bisarra snapshots av amerikansk vardag. Och goda råd att ta med sig genom livet. Exempelvis: "Om din hund talar utan att röra på läpparna: lyssna inte!". Right. Superb kväll och ännu en klockren bokning av Klubb Honky Tonk. Foto ovan: promotion.
... om Maybe Canada + Joakim Fritzner @ No. 1 Guitarshop 15/9

 Ett kärt återseende av två multibegåvade singer/songwriters och gitarrister med rötterna i bandet Dusty Brown. Redaktör'n har skrivit om de här gentlemännen ett par gånger tidigare: dels 2011-12-01 efter ett gig på Studio Epidemin, dels 2012-01-25 efter deras gemensamma releaseparty på S/S Marieholm. Petter Seander presenterade dem så bra i sin förhandsreklam för det releasepartyt:
"Maybe Canada (a.k.a. Magnus Hansson) är snygg, suggestivt medryckande skäggrock och americana. Tänk Ryan Adams möter Justin Townes Earle möter Feist."
"Joakim Fritzners musik är rotad i känslig americana – någonstans mellan Bon Iver, Fleet Foxes, Warren Zevon och Emmylou Harris." Det har han säkert rätt i.

Magnus & Joakim delade broderligt på tiden: när Magnus sjöng sitt material och kompade på akustisk gitarr så dekorerade Joakim på elgitarr. Och vice versa. Och lite harmony vocals ovanpå. Låtar från den senaste gemensamma plattan, låtar från de kommande, och t.o.m. en (omarrangerad) cover. Redaktör'n applåderade sig öm i handflatorna. Americana tyckte Petter som sagt, och det finns många många artister att slåss med inom den bagen. Redaktör'n hoppas i alla fall på K.O. (nej, inte Konsumentombudsmannen).
Foto ovan: Vanja. Kolla också påVanjas playlist med 5 filmer från spelningen!
... om Tehler Blues Band @ Nefertiti 15/9
Richard Tehler gitarr/sång, Al Tehler keyboard, Martin Bällgren sång, Michael Krönlein bas, Chris Montgomery trummor. Foto © Richard Tehler resp. Al Tehler.

Fem välbekanta musiker på scen, visst, men det här blir Richards kväll. Allvarlig, nästan sammanbiten, till sin bortgångne hjältes ära iklädd en Hendrix-T-shirt, levererar han gång på gång sprakande Stratocastersolon lika muskulösa som han själv är. Och hela Nefertiti - fullsatt ikväll - jublar.

Andra set inleds med just en Hendrixtribut: "Manic Depression" och "Red House" med bandet reducerat till en trio med bas och trummor. En mäktig urladdning som tydligt visar att musikern Richard är i ständig utveckling. Inte bara instrumentalt (så klart) utan i lika hög grad vokalt.

Hendrixtröja som sagt, och man förstår att 'blueskostymen' har börjat kännas trång för Richard. Och det känns också som om flera nummer i bandets repertoar får en tyngre, rockigare blå kulör ikväll. Exempelvis "Blues Of The Month Club" och "12 Bar Blues", två av Redaktör'ns favoriter i sånglistan.

En ny låt, Earl Kings "It All Went Down The Drain", blir en av kvällens höjdpunkter. Luftig, funkig, lite stötig i rytmen och pyntad med coolt orgelsolo från Al och wahwahgitarr från Richard. Behåll den, please! Likaså klassikern "If You Be My Baby" en annan pärla lånad från Fleetwood Macs "Mr Wonderful". En tredje höjdpunkt blir den slowblues som avslutar första set: elegant nyanserat spel från alla och envar och bitvis med gitarrtoner likt en violin.

Men hallå, det ÄR fler musiker! Jodå, förlåt, det bevisar man i ex. "The Sky Is Crying", tacklad med humor trots sorglig text! Al exempelvis solar trixigt och fingerfärdigt med glimten i ögat och får både applåder och skratt. Och Michael gör ett fantasifullt, ibland rent minimalistiskt, bassolo. Ett dreamteam, Michael & Chris. Och Martin Bällgren har en fin kväll vid mikrofonen: rättvis revansch efter elaka halsproblem på Bluespartyt i somras.

Sen blir det åka av som det brukar heta: "Flip Flop & Fly", "I'm Ready" och eviga "Shake Your Moneymaker" gjord med en ångvälts tyngd. Och så final - trots den omättliga publikens högljudda protester - med "Blues Won't Let Me Be": en sång som Thomas Carlsson nästan gjort till sin men som funkar alldeles förnämligt här och nu. Tack och bock och farväl!
Kolla flitige Rustan Lefins sida på med flera filmer från kvällen!