[2012-11-08]
... på Blueness @ S/S Marieholm 2/11
 Sue Sergel sång/ak. gitarr, Stefan Sandberg elgitarr / tenorsax, Johan Johansson klaviatur, Jimmy Olsson bas, Martina Almgren trummor. Bild t.v. © Sue Sergel. Bild t.h. © Vanja
För bakgrund, läs gärna vår intervju med Sue från i somras!
Redaktör'n har skrivit tidigare om sångerskan och låtskriverskan Sue Sergels 'comeback' och hennes nya demoinspelningar med Stefan Sandberg på gitarr. Egna och lånade sånger. Som hon dessutom börjat framföra på scen: först med Stefan vid sin sida, sedan med Stefan OCH Jimmy, och nu denna kväll under bandnamnet "Blueness" med trummor och klaviatur adderade.

En mycket välkommen comeback av Sue på flera sätt, inte minst eftersom den bluesscen vi skriver om på denna sida är beklämmande mansdominerad. Blueshistorien uppvisar en rad kvinnliga sångerskor av rang (den här kvällen får mig att tänka på namn som Ida Cox och Bessie Smith) men de är fåtaliga i Göteborg anno 2012.

En mycket lyckad kväll med en taggad Sue som bl.a. gör en förnämlig tolkning av Percy Mayfields granna "Please Send Me Someone To Love" liksom av egna "Diamonds In The Rain" (en av Redaktör'ns favoriter som gärna kunde fått rulla på lite längre...). Känslosam country i Hank Williams "Cold Cold Heart". Plus ett eget mästerstycke med synnerligen tvetydig text, "Bus Driver", och så Stings "Moon Over Bourbon Street" om en olyckligt kär vampyr! (Ständigt dessa vampyrer). Den stackars vampyren inspirerar i alla fall Sue till ett av kvällens bästa vokala nummer, och Stefan till att briljera i ett tenorsaxspel värdigt en Ben Webster. Annars utmärker Stefan sig inte bara för ett gnistrande fint gitarrspel (som vanligt) utan också för att lira på en twangig Fender Telecaster! Lucille var snällt kvar hemma.

En bred repertoar precis som på de mycket inspirerade demoinspelningar som nämnts tidigare. Där hör man alltså Sues röst enbart ackompanjerad av hennes och Stefans gitarrer. Den här kvällen hörde vi henne däremot med ett 'komplett' band. Ett band som Redaktör'n personligen tyckte lät allra bäst när det kantrade över i en fåra av "classic jazz". Där rör Sue sig hemvant så klart, där är hon både traditionsbärare och kreatör. Men demoinspelningen visar på hennes musikaliska bredd och ambition, och i jakten på nya och fräscha uttryck tror jag inte att hon ska ge upp det extremt flexibla duoformatet med mångsidige Stefan. Där finns mycket att hämta ännu!
... på Molle Molin Band @ Galliano 19/10
 Molle Molin gitarr/sång, Jan Carlsson gitarr, Bo Hansson hammond, Tove Molin bas, Roger Mörck trummor. Bild © Fritjof Bergkwist
Evigheter sedan Redaktör'n hörde det här gänget. Vaga minnen från en vinterkväll på ett nerkylt KoM där såväl musiker som publik såg ut att önska sig yllevantar och glögg pronto. Bandet gjorde inte ett så starkt intryck - inte lätt med det utgångsläget - och nog var väl laguppställningen lite annorlunda då. Ja, i och för sig hette bandet Jolly Roger på den tiden.

Det behövdes varken vantar eller heta drycker på Galliano den här fredagen. Dels var det inte kallt, dels applåderade man gärna händerna varma. Redaktör'n blev klart imponerad, bl.a. av Molles gitarrspel och sång. En nyansernas mästare på gitarr med massor av dynamik (och dynamit när DET behövdes) i spelet. Och en soulröst flera snäpp över vad jag tror mig minnas från den där vinterkvällen.

Tove & Roger, ett stabilt radarpar med ett gott öra för genren. Janne - dessutom en Nobel Honky - med ett skönt träskigt slidespel. Och så Bosse: 100% trollkarl med en Hammond. Ett fint litet band: önskar bara att repertoaren blev lite personligare. Många standards ur The Eric Clapton Song Book, och även om jag är ett stort fan av EC så är det många band som plockar russin ur den kakan. Så får man önska, så ...
... på Songs Of Boda och Flared @ Klubb Honky Tonk 13/10
Songs Of Boda: Daniel Skoglund sång/gitarr, Andreas Filipsson sång/gitarr, Gustav Svedung sång/gitarr, Petter Ericsson bas, Emil Brandqvist trummor
Flared: Daniel Nordahl sång, flöjt, gitarr, Filip Rådberg gitarr, sång, Johan Brynolf bas, sång, Henrik Pilquist trummor. Vanjas bilder på Daniel och Filip nedan från andra spelningar.
Klubb Honky Tonk har blivit ett 'Trademark Of Quality', och den här lördagen på Café Hängmattan i Musikens Hus blev inget undantag. Songs Of Boda öppnade: ett band uppbyggt kring Daniel Skoglunds kompositioner. Daniel som vi annars kan höra som gitarrist eller steelspelare i band som Rambling Nicholas Heron och High Kite Flyers.

Han är en sällsynt begåvad låtskrivare, någonstans i americanagenren. Jag säger bara: vilken underbar ballad "Silly Song" är! Det kan låta country, eller Neil Young, eller varför inte kalifornisk folkrock. Californiastuket sticker tydligast upp sitt huvud när musikerna snickrar på ett sound uppbyggt kring klangerna från tre gitarrer och tre strupar. Ett nog så komplicerat pussel att lägga, och Redaktör'n tyckte inte att bandet nådde ända fram. Men efter fler rep och fler gigs - det finns ingen genväg - kan man säkert närma sig mästarna. Daniels sångskatt finns där redan, och det är ju den allra viktigaste - och svåraste - biten!

Fotnot: första gången jag hör Petter 'Bas' Ericsson i just den här konstellationen. Vikarie? Inte vet jag, men en enorm lirare är han. Och visuell: ibland ser elbasen ut att vara hans danspartner.

Flared hörde Redaktör'n i april på 9:ans Ölhall: tyvärr lite av en besvikelse den gången. Dels var inte ljudbild och mix så roliga, dels saknades Pontus Henrikson svårt på klaviatur. Han var inte med denna kväll på Hängmattan heller: tydligen har han sagt upp sig från bandet. Men nu hade Flared hunnit anpassa sig till det läget, och gigget gjorde bandet rättvisa: sången, spelet, ljudet, rubbet.

Filip Rådberg på gitarr överträffade sig själv och broderade samtidigt melodiskt och flummigt i 60- och 70-talshjältarnas anda. Rökiga skalor, blå tänjningar och lite tåspetsdans på pedalraden. Inget fel på resten av bandet (Pilen var så klart glimrande) men för Redaktör'n blev detta Filips kväll. Flared skämmer inte precis bort oss göteborgare med spelningar, men vi hoppas på en repris. Snart!