[2013-05-30]
... på Magnus Hansson & Joakim Fritzner @ Rest. Vink 29/5
 Magnus Hansson sång/ gitarrer och Joakim Fritzner sång/ gitarrer/ pedal steel.
Vanjas bild på Magnus från No. 1 Guitarshop.
Som jag skrivit tidigare: Charmiga källarkrogen Vink snett mitt emot 'gamla Jazzå' har under våren bjudit oss på livemusik med klass. Varje onsdag klockan 18 så har Magnus Hansson & Joakim Fritzner framfört en blandning av eget material och egna favoriter. Kalla det för enkelhetens skull för Americana. Sist vi var där vikarierade gitarristen Pär Öjerot för Joakim (läs här om Du är intresserad av att läsa lite om dessa musiker): den här gången var det alltså 'original cast'.

En elektriskare kväll än sist: Joakim spelade på en pedal steel guitar byggd av Janne Lindgren, kallad Skandinaviens Mr. Pedal Steel. Dessutom vandrade en Gibson Firebird + en akustisk gitarr mellan herrarnas händer.

Magnus och Joakim turades broderligt om vid sångmikrofonen. Det blev förstås egna starka låtar och tolkningar av Neil Young, Bob Dylan, Bruce Springsteen ... Två fina röster som kompletterade varandra väl: Joakims röst är lite mera soul, lite lågmäldare. Två begåvningar, vokalt OCH instrumentalt. I tredje set sträckte de ut lite mer: blev tyngre, spelade långa sköna inspirerade solon.

Dessutom gäster vid mikrofonen: en av dem var Fredrik Christiansson som tillsammans med bl.a. Magnus gjort U2-covers i bandet U137 (cool namn!). Och som nu gjorde en mäktig version av U2:s "Running To Stand Still".

Det här var säsongens sista gig på Vink med den här duon. Men de lär komma tillbaks efter sommaren: titta in och njut! Unna er det!

... på Friends Of The Devil @ Café Hängmattan, Musikens Hus 22/5
Teodor Boogh gitarr/sång, Johan Johansson klaviatur, Mats Boogh bas, Lars "Lade" Källfelt trummor.
En tribut till den amerikanska rockgruppen Grateful Dead. Arr: Göteborgs Bluesförening.
Foto från kvällen: Lennart Sondén
Tror jag upptäckte San Franciscobandet Grateful Dead 1969. Hörde några låtar på radion, läste om dem i "Rolling Stone". Inhandlade albumet "Live Dead", sedan "Workingman's Dead". Och var för alltid förlorad (förlovad?). Det blev fler skivor, konserter, böcker ...

Klaviaturmästaren Johan Johansson har samma intresse, musikerna i det fina Göteborgsbandet Den Stora Vilan likaså. Och Johan har ju också under åren presenterat ett par suveräna onsdagar på Jazzå på temat Grateful Dead, då med Vilans två gitarrister vid sin sida. Alltså är det helt logiskt att Johan har en stor roll i denna nya kvartett som uteslutande spelar material ur Grateful Deads breda repertoar, original såväl som covers. Och som valt ett namn inspirerat av en av Grateful Deads mest kända sånger: "Friend Of The Devil". Som vi INTE får höra ikväll!

Teodor Boogh, annars hörd i Miss Albatross, axlar rollen som den legendariske sångaren/ gitarristen Jerry Garcia. Ja, som sångaren Bob Weir också. (Fast utseendet påminner mera om Jefferson Airplanes ledare Paul Kantner). En krävande roll, men han gör den BRA: ett moget, vackert broderande solospel som låter speciellt likt Garcia när han inför andra set byter från en Les Paul till en Telecaster Deluxe med sprödare ton.

Vokalt fungerar det också: Teodor har ingen tung och mäktig röst (ännu), men det hade inte Garcia eller Weir heller. Det var alltid mera 'folk' än 'blues' över sången i det bandet, förutom under Pigpens nummer. Och apropå Pigpen, organist/ sångare, så faller det alltså på Johans lott att täcka upp för den rad klaviaturspelare som Grateful Dead haft. Men eftersom Johan är Johan så gör han precis som han vill och det blir allra bäst så. Ett femomenalt och fantasifullt spel där han ofta ställer sig upp, plirar på keyboardet och sedan leende rattar in de häftigaste klanger.

Grateful Dead handlade mycket om rytmer - ofta använde de två trumslagare - och den biten fixar kvällens 'Rhythm Devils' Mats & Lade med glans. Överhuvud taget blir det en höjdarkväll: Grateful Deadkunniga bisittare vid Redaktör'ns bord är mycket belåtna, en Hängmattanveteran i kaféet säger att det är det bästa bandet där på evigheter. Och lokalen är fylld med applåderande publik. Det är med andra ord läge för repris, gärna på en störrre scen. Peace!

Set 1: "West L.A. Fadeaway", "The Golden Road (To Unlimited Devotion)", "Goin' Down The Road Feeling Bad", "Franklin's Tower", "Althea", "Hard To Handle"

Set 2: "New, New Minglewood Blues", "China Cat Sunflower", "Me And My Uncle", "Loose Lucy", "Casey Jones", "Bertha"
... på en 'tack-och-lov-att-det-är-fredag' fredag i Göteborg

Först
Timmer (Ann-Louise Anttila Band) @ FrivilligCentralen Oscar 17/5
 Ann-Louise Anttila sång/gitarr, Kalle Ruuth gitarr/mandolin, Christina Gustafsson kontrabas, Bengt Kristeberg cajon/percussion. Vanjas bild från tidigare spelning.
Sist jag hörde Ann-Louise var det i en duo som hon delade med vapendragaren Christina. Nu hade hon skapat en kvartett (Timmer) som gav henne fler färger på den musikaliska paletten. Som i skönt långsamma "Clown" som Kalle dekorerade med ett svidande vackert slidesolo på plåtgitarren. Lika grann var "The Other Woman": vemodig country som skulle kunna bli en hit 'over there'. Mera countrytouch i en av kvällens få covers: en känslosam tolkning av Johnny Cashs "Hurt".

Jag har länge följt Ann-Louises spelningar och märker hur såväl hennes rösts register som hennes låtskrivande undan för undan breddas. En vacker och känslig stämma som med lätthet glider över i ett kraftfullt ringande vibrato. Mäktigt. Har DU inte upptäckt denna begåvade sångerska ännu är det hög tid!

Sedan
Armadillo Blues @ S/S Marieholm 17/5
 Stefan Bergstrand gitarr, Jesper Hedegaard bas/sång och Kenth Johansson trummor.
 Arr: Göteborgs Bluesförening. Foto © Armadillo Blues
En kort bussresa senare är Redaktör'n ombord på S/S Marieholm. Och i en helt annan musikvärld. En tungt blå Johnny Winter-låt sitter gott bredvid en lika tuff "Crossroads" med snitsig wahwah. ZZ Top får låna ut både "Jesus Just Left Chicago" och "Have Mercy". Tror de hade godkänt versionerna. Och en flott bluesig "Red House" sitter aldrig fel heller.

Eget material också, som egna "Fatboy" och en vacker triolblues i a-moll med smakfullt svajarmsspel. Och att de kan skriva egna låtar, det har bandet redan bevisat rejält på ett par solida cd. Redaktör'n klickar gärna 'gilla' här! Armadillo Blues står inte och mal: det svänger, det är välspelat, det är entusiastiskt - och jo, det ÄR blues. Bandets första gig hos Göteborgs Bluesförening: får gärna följas av fler!