Flowerheads:
fr.v. Abbe Abrahamsson, Mille Andersson och Gian Kündig |
[2021-06-02]
 ...
på
Mikael 'Mille' Andersson: En intervju
En
eftermiddagsträff hos Redaktör'n över kaffe,
Vanjas blåbärsmuffins - och en diktafon.
Samtliga bilder utlånade av artisten om inte annat
angivits.
  Lite
background, please?
Jag är från Oskarshamn. Min far är musiker,
spelade i Oskarshamn när jag föddes. Men familjen
flyttade till Göteborg när jag var tre år
gammal 1965. Farsan fortsatte att spela här, var
heltidsmusiker, delvis sångare men mest pianist.
Den vokala jazztraditionen, Sinatra, Ella Fitzgerald.
Eller Count Basie. Åkte runt på krogarna och
spelade underhållningsmusik, ungefär som jag
gör. Hela min uppväxt satt han och repade in
nya låtar under dagarna, så man hade hela
tiden det där i hemmet.
Nån gång vid '74, '75 då vaknade mitt
musikintresse på allvar. Far hade planterat frön
inom mej under åren, så man hade lite förståelse
för harmonier och sånt, var inte helt nybörjare.
Det första som slog an hos mej, det var David Bowie.
Han hade ju redan då (runt 1974), spelat in skivor
under några år, så det fanns en hel
del att upptäcka. Över en natt försvann
idolbilderna på Ralf Edström och så var
det David Bowie på väggen.
Man började köpa skivor, och ett halvår
senare tänkte man att man skulle börja spela
och då kom gitarren in i bilden. Började spela
när jag var 14, 15. Det var väldigt mycket den
engelska musikscenen, sent 60-tal och framåt, Beatles
och Bowie framför allt. Min första skiva var
en Beatles, den köpte mina föräldrar när
jag var 7-8 år. Sen blev det Hendrix, Cream och
sen Deep Purple, Led Zeppelin. Men framför allt David
Bowie, en stark musikalisk influens på mej hela
mitt musikaliska liv.
Bluesbagen?
Många
av mina musikervänner gick ju in i bluesen, det gjorde
aldrig jag. Bluesen fanns ju alltid där, men det
var mer det melodiösa … Mera Paul McCartney
och David Bowie än John Lee Hooker liksom. Jag älskar
blues men jag är inget bra på det själv.
Blues är svårt att spela, du måste verkligen
tro på det på något vis. Du kan inte
fuska dej igenom det.
Vi började nog bilda band så fort som instrumenten
kom in i bilden. Som så många andra i min
generation så startade man ett band och spelade
covers. Vi var väl 4-5 stycken som höll till
i källaren och plankade låtar. Vi bytte ju
bandnamn stup i kvarten såklart, och även personer,
men spelandet höll i sig och så har det fortsatt
genom alla år.
När
blev det 'på riktigt'?
Runt 1980 lite grann, kanske. Då började man
ju spela ute, tog betalt, drog folk. Men när det
verkligen tog fart, det var 1985. Då träffade
jag Peter Breife och Ingo Molin.
Dom hade redan ett originalband som spelade Peters låtar.
Oerhört bra kompositör, Peter. Efter ett litet
tag så delade vi upp alltihop i två avdelningar
med liknande medlemmar. Ett coverband som fick namnet
Best Off och ett originalband som fick
namnet The Evening. I det senare ingick
också Ulf Behrnard på trummor
och Kristian Bredin på keyboards.
I Best Off kom så småningom Abbe Abrahamsson
och Lasse Lindberg med och vi spelade
en hel del runt i landet. Abbe försvann iväg
till Claes Yngström och Sky High under en period
så i väntan på honom startade Ingo, Lasse
och jag våran akustiska trio YaYaMen.
Det tog oväntad fart med den lilla sättningen
och vi spelade heltid i 20 år, en hiskelig massa
spelningar.
En
ambitiös trio, YaYaMen!
Vi kom ju alla tre från en 'originalvärld'
med ganska intrikat musik. Originalbandet med Peter Breife
var rätt avantgardistiskt, hette Mission
Impossible innan jag kom med, bara en sån
sak. Grejer likt Genesis, Yes, ännu längre bort.
King Crimson, Magma … Det var ju inte band där
man bara stod och rafsade några ackord, utan man
var noga. Vi försökte ta med oss det där,
Lasse, Ingo och jag när vi bildade YaYaMen. Ett av
signumen är ju Ingos helt egna trumkit vilket ger
ett alldeles unikt sound. Ingen bastrumma, låst
hi hat, blomsterpinnar osv. Det ser ut som en trumslagare
som plockat bort saker! Men det är faktiskt precis
tvärtom. Han började med tamburin och ägg
och sedan har han lagt till saker. Från början
hade vi akustisk gitarr, bas och så ett ägg.
Ingo spelade inte trummor, det var percussion, han spelade
liksom ovanpå. Det blev ett lite annorlunda coverband.
|
YaYaMen
på Porter Pelle. Fr.v. Lasse, Ingo och Mille |
Ni
har ju en en repertoar av låtar som varken är
självklara eller enkla
Vi kände alla tre från början att ska
man hålla på att spela covers, då ska
man välja låtar som man själv tycker väldigt
mycket om. Inte välja låtar som man tror folk
vill höra. Då orkar man inte så länge.
Jag tänker likadant när jag spelar som trubadur
vilket jag gjort i tio-tolv år. Under alla år
har vi ändå fortsatt med en elbaserad kvartett,
Abbe, Ingo, Lasse och jag. Även under ett par år
som kvintett med Tommy Berndtsson på
keyboard. De två sättningarna löpte parallellt
i många många år. Vi har väl egentligen
aldrig sagt att vi slutat, men vi spelar inte längre.
Det finns inget som säger att vi inte plockar upp
det igen. Nisse Nordin var inne och vikarierade
för Abbe vid några tillfällen. Nisse ringde
upp oss några år senare, hade fått uppdrag
av de som då drev 'Blomstermåla', Särö
Värdshus, att boka spelningar med kända artister
på krogen och dessutom skapa ett band som kunde
kompa dem. Så vi kompade Sanne Salomonsson,
Mats Ronander, Anne-Lie Rydé,
Dan Hylander, Lisa Nilsson,
Louise Hoffsten, Shirley Clamp
...
Nån
favorit av dem?
Sanne. Hon har pondus, sjunger helt makalöst bra,
väldig energi. Var fantastisk på dom spelningarna.
Lisa Nilsson också förstås, lite mer
sofistikerad. Precis som man uppfattar dem som personer.
Sanne är en rocktjej. Men alla var bra, det var kul
att spela med dem.
Dags
att gå igenom ditt musikaliska CV! Nåt som
hette M.A.L.T. lirade 2009 på Klubb Roxy, Jazzhuset
i Göteborg
[Mille Andersson gitarr/ sång,
Anders Möller sång/ gitarr,
Lasse Lindberg bas/ sång, Tony
Kjellstrand trummor/ sång]
Det var rätt kortlivat. Vi ville bilda ett rockband,
ett 70-talsrockband, hade nog bara 3-4 spelningar men
det var väldigt roligt. Ett kul band, det var lite
läge att hänga på sej elgitarren och dra
upp volymen. Vilket ju inte hade skett så ofta under
några år med YaYaMen. Vi gick ner i skivbacken
man hade när man gick i 9:an. Lite 70-talshårdrock
faktiskt.
Flowerheads?
[Mille Andersson sång/ gitarr,
Gian Kündig bas/sång, Abbe
Abrahamsson trummor/sång]
Flowerheads är ju det bandet som jag ingår
i nu. Vi sjunger alla tre men jag sjunger lead för
det mesta. Vi har spelat en hel del de senaste åren
fast inte synts så mycket. Det har mest varit på
ostkusten. Men nu har vi inte haft möjlighet sedan
pandemin bröt ut. Ett jättekul band, finns vissa
likheter med YaYaMen men lika mycket likheter med PPP
och Abbes olika band. En demokratisk trio, verkligen.
|
Harvest
på S/S Marieholm 2014-11-07. Foto Vanja |
Harvest?
[Mille Andersson sång/ gitarrer,
Göran Svenningsson gitarrer/ munspel/
lapsteel/ sång, Anders Hellstrand
bas/ sång, Tony Kjellstrand trummor/
sång]
Göran och Tony jobbade på Fender båda
två då och de ville starta ett Neil Youngband.
Från början tror jag det var tänkt att
någon annan skulle spela gitarr och sjunga men det
blev inte så och Tony ringde mej och så kom
jag med där. Det var väldigt kul, men det var
ganska kortlivat. Vi försökte hitta den där
lösa, jammiga, fria Neil Youngkänslan. Det ska
inte vara slipat, det ska slita och dra lite grann.
Mats
Westling?
 En
jättegod gammal vän. Vi känner varandra
sedan många år tillbaka. Han brukade komma
och lyssna på YaYaMen, framför allt på
Sjöbaren, han bor ju i Haga. Så kom han till
oss och sa': ”Jag har gjort en massa låtar,
jag vill göra en platta. Ska vi inte slå ihop
våra påsar?” Och det gjorde vi. Spelade
in en platta som heter 13 rätt. Efter den skivan
hoppade Ingo av projektet, men vi fortsatte, Lasse och
jag. Vi gjorde ju ett par plattor tillsammans. Där
spelar jag enbart akustisk gitarr. Lite elgitarr på
plattorna, men live var det bara ackegura. Mats skriver
bra låtar! Bra textförfattare tycker jag.
Han
har ju givit ut en poesisamling!
OK, det visste jag inte! Mats och jag har ju spelat på
duo också. Beatles på 2.
Beatles, vi är nog sprungna ur den källan båda
två, väldigt mycket. Melodier, låtar,
pop, melodiöst. Beatles låtar är så
välgjorda från början, man kan göra
så mycket med dom. Jag gillar det jammigare sättet
att närma sej musik.
Just
det, och nu närmar vi oss en central punkt! (Skratt
från Mille). Om jag fick uppfinna en tidsmaskin,
då skulle jag landa i San Francisco 1966 och bo
där i ett par år. I en lätt psykedelisk
värld som skapade fantastisk musik. Musiker som ofta
tacklade existerande musik med stor frihet. Jag har tänkt
flera gånger när jag hört dej sola på
elgitarr, det är något av San Francisco i ditt
sätt att spela. Stor frihet men du behåller
alltid kontakten med melodin, spelar gärna vackert.
Tackar! Jo jag försöker det. Ibland misslyckas
jag men du kan inte spela 'safe'. Du måste våga
kasta dej ut lite. Jag hör inte det själv –
det gör man aldrig – men när du säger
det så beror det nog på det här med Beatles
och Bowie: väldigt mycket melodier.
Och
farsans evergreens?
Absolut! Jag gillar inte gitarrister som fladdrar för
mycket, jag vill ha en melodi. Jag älskar David Gilmour
t.ex. som spelar extremt melodiskt. En annan sådan,
kanske en udda fågel, är Roger Hodgson i Supertramp.
Lyssna på hans gitarrspel, det är små
kompositioner i låtarna, fantastiskt välgjort.
Han är liksom ingen gitarrist-gitarrist, men han
spelar så vackert. Går lite under radarn som
gitarrist, är egentligen sångare. Ja sen gillade
jag ju Hendrix. Och Jeff Beck förstås. Beck
på Trädgår'n, en väldigt bra konsert.
Han har ju hållt hela tiden, han är fortfarande
väldigt väldigt bra. En stor lyriker. Han är
så respektlös men ändå så
driven. Han har den där grejen, det får sticka
iväg, och det gillar jag väldigt mycket. Sent
60-tal, tidigt 70-tal, då var det väldigt mycket
den andan. Det är jag väldigt mycket färgad
av.
Låtlistan
ni har i YaYaMen är imponerande. (Den lista
vi pratade om är bifogad längst ned) Var
det du Mille som valde David Crosbys ”Triad”?
 (Läser)
Ja, det var det nog, annars är Lasse den av oss som
alltid kommit med de flesta låtförslagen.
Såg
du Crosby när han var här i stan?
Nej.
Inte
jag heller. Har aldrig sett honom på scen. Men om
vi håller oss till det här med San Francisco
(Crosby etc.); om jag kastar fram namn som Grateful Dead,
Jefferson Airplane osv., har du någon relation till
dem?
Nej, det har jag faktiskt inte. Före '67 är
det inte så mycket mera än den brittiska popen,
liksom. Sen '67 så är det ju Hendrix och …
nej, det är inte mycket amerikanskt. Hendrix var
ju för all del amerikan, men han räknas ju nästan
in i den engelska grejen.
Så
det här San Franciscoflummet, det har inte påverkat
dej?
Nej, inte direkt, men den påverkade förstås
den musik som kom efteråt, den som jag började
lyssna på. Det sitter ju ihop. Men när jag
plockade upp gitarren i tonåren och började
lyssna, då fanns inte riktigt det. Lyssnade mycket
på Rory Gallagher, irländaren, tyckte om hans
enkelhet. Han spelade som om livet hängde på
det. Oerhört sliten gammal '61 Stratocaster, helt
nött på färg, rutig skjorta och en liten
comboförstärkare på scen. Väldigt
ärligt, inga gimmickar.
Andra
favoritgitarrister?
Ja, av väldigt olika slag. Jag lyssnade faktiskt
rätt mycket på John McLaughlin ett slag. Det
går ju väldigt fort ibland när han spelar,
men jag tycker han har något helt unikt. En enorm
ömhet mitt i sin explosivitet . En annan är
Tommy Bolin. Var med ett tag i Deep Purple, var nog där
jag upptäckte honom. Enorma soloplattor och så
ett par med Billy Cobham som jag tycker är fantastiska.
Skriver
du låtar själv?
Nej, jag har aldrig haft den drivkraften. Jag har nog
alltid sett mej själv som en musikant, en speleman.
Jag trivs i den rollen. Jag har inga låtar i byrålådan.
Om
du efter denna ansträngande intervju skulle gå
hem, plocka fram tre album ur hyllan, sätta dej i
favoritfåtöljen, mysa till det och lyssna –
vilka tre album skulle det bli?
Det skulle kunna bli ”Both Sides Now” med
Joni Mitchell, nånting av Steely Dan, gärna
”Aja” och någon Beatlesplatta, ”Abbey
Road” tror jag. Eller någon Bowieplatta.
Sista
frågan: Vem vill du allra helst ska ringa dej och
erbjuda dej ett gig i sitt band?
Hade David Bowie varit i livet så … Nej, men
Paul McCartney. Tänk att spela med en person som
honom. Med hela den låtskatten och hela den historiken.
Redaktör'n tackar Mille varmt och håller tummarna
för att telefonen ringer.
YaYaMen
@ Porter Pelle 2017-07-22.
Redaktör'n gjorde kladdiga anteckningar: de här
låtarna - och fler - fick vi avnjuta.
Sicken lista! Ett 'coverband' som gör "Triad"
av David Crosby. Bless 'em.
Byrds SO YOU WANT TO BE A ROCK 'N' ROLL STAR,
David Crosby TRIAD,
Paul Simon FIFTY WAYS TO LEAVE YOUR LOVER (eller enl.
Ingo LOVE YOUR LIVER),
Neil Young KEEP ON ROCKING IN THE FREE WORLD,
David Bowie YOUNG AMERICANS och HEROES och SPACE ODDITY,
Sting ENGLISHMAN IN NEW YORK,
Stretch WHY DID YOU DO IT,
Frank Zappa COSMIK DEBRIS,
Daniel Lanois THE MAKER,
The Turtles HAPPY TOGETHER etc. |
|
