[2021-09-11]
 ...
på
Hasse Blomqvist och Blumfeld Blues Band
Alla
bilder © Hans Blomqvist förutom fotot på
Stefan Sandberg © Vanja Fridhammar
Redaktör'n
fick nyligen ett mail från Hasse Blomqvist:
"Jag har börjat lägga ut det som skulle
ha blivit cd nummer 8 på soundcloud i stället.
Det är allt färre som har cd-spelare nuförtiden.
Suck! Vill ändå på något sätt
tillgängliggöra vad jag och bluesbandets medlemmar
sysslat med de senaste åren." Och så
en länk
till Hasses Soundcloudsida (se bilden ovan) med Blumfeld
Blues Bands musik. Just nu 30 spår, Hasse
är flitig, materialet till CD nr 9 är även
det utlagt idag och Redaktör'n vet att nr 10 väntar
vid horisonten.
Men historien börjar inte där, som det brukar
heta i "Uppdrag Granskning".
 I
maj 2015 damp ett kuvert ned på Redaktör'ns
dörrmatta. Två CD med eleganta omslag, pastischer
på klassiska LP. Bandet hette Blumfeld Blues
Band, albumen hette "Dags att dra igen"
och "Så många tåg". Redaktör'n
blev helt ställd, han hade ändå hyfsat
grepp om vår blå scen men det här bandnamnet
var han inte bekant med.
Bifogat var ett brev från Hasse Blomqvist
- då ett okänt namn för Redaktör'n
- som skrev att Stefan Sandberg bett
honom sända plattorna. Aha, se det var en välbekant
herre! Och när Redaktör'n läste musikernamnen
på CD-omslagen dök inte bara saxofonisten Stefan
upp utan också namn som klaviaturtrollkarlen Johan
Johansson, sångerskan Hannah Shermis
(då i The Storm and the Fire), Roger Gunnarsson
(Half A Grape, Little Street Band m.fl.) och Martin
Oldsberg (munspel deluxe). Trademark of quality!
Hasse själv stod för gitarrspelet - och här
och var även det vokala.
Redaktör'ns store idol Mike Bloomfield använde
pseudonymen Makal Blumfeld på Mother Earths album
"Living With The Animals" (1968). (PS. Redaktör'ns
favoritpseudonym för Mike är dock "Fastfingers
Finkelstein" på albumet "Moogie Woogie"
med The Zeet Band 1970). Så han Hasse kanske var
ett Bloomfieldfan? Redaktör'n sände mail och
kunde snart räta ut flera frågetecken.
Hasse berättade:
- "Blumfeld är huvudpersonen
i Franz Kafkas ofullbordade novell Blumfeld en gammal
ungkarl. Det är den ena referensen. Den andra är
givetvis Michael Bloomfield. Hemma i Borås på
60-talet kallades jag ibland "Hasse Bloomfield"
eftersom jag på den tiden hade en energisk spelstil
som vagt påminde om den store gitarristen."
 -
"Musikerna och sångarna är alla goda vänner
till mig. Stefan Sandberg exempelvis [t.h.] har jag känt
sedan 1970 då han som en något överförfriskad
tonåring bad att få låna min gitarr
och spela i pausen då mitt Creaminfluerade band
Blunderbuss framträdde på Solbackens ungdomsgård
hemma i Borås. Jag var på den tiden något
av en lokal storhet, gällde hur som helst för
att vara skicklig på gitarr och tänkte följaktligen
att den där lille snorungen gärna fick göra
bort sig. Unge Sandberg äntrade självsäkert
scenen, hängde på sig min Gibson ES 335, pluggade
in i min 50-watts Marshall - en sådan som Clapton
använde - spelade därefter en perfekt och genommusikalisk
tolkning av Hideaway i Bluesbreakers tappning - den låten
hade jag själv kämpat med att lära mig
i åratal utan att lyckas - och fick mig givetvis
att tappa hakan. Sedan dess har vi varit vänner."
- "När jag gick i pension frågade jag
mig vad jag tycker är roligast i livet. Svaret var
självklart att spela. Jag övervann min rädsla
för den digitala inspelningstekniken, köpte
en Zoom R-24 och satte full fart. Det är ju helt
otidsenligt att göra cd-skivor, men för mig
är det viktigt att dokumentera vad jag gör i
fysisk och konkret form." "Jag framträder
av olika skäl inte längre så gärna
live, så dessa inspelningar har fått ersätta
mitt behov av publikkontakt. Det behovet är för
övrigt numera mycket modest."
 De
två CD som Redaktör'n fick i maj 2015 var numrerade
Moonshine MCD2 och MCD3. Åren gick och det dök
upp fler kuvert på dörrmattan. Totalt sju stycken
CD, inspelade från 2013 och framåt. Samtliga
med läckra omslag förstås. Redaktör'n
älskar Hasses humor. Kolla ex. hans pastisch på
Bo Diddleys skivomslag till höger!
OBS! Dessa skivor har ALDRIG funnits till försäljning.
Aldrig. De har uteslutande varit ett 'labour of love'
att skänkas bort till vänkretsen. Som Hasse
skrev i det bifogade brevet:
- "Observera bara att de inte
är officiellt utgivna utan endast avsedda att roa
oss själva och våra vänner."
Och vad innehåller dessa CD musikaliskt? Ja, längst
ned i artikeln hittar du länkar till detaljerade
bilder av omslagen. Där kan du läsa samtliga
titlar. Det är blues, soul, rock. Stones, Hendrix.
Med en klar tonvikt på blues. Fyndiga översättningar
till svenska språket signerade Hasse. Redaktör'n
som älskar att pilla med sångtexter är
klart imponerad. Även så - fattas bara annat!
- av det instrumentala och vokala. Inte förvånande
med den laguppställning som specifierats på
omslagen.
Men allra mest slagen är ändå Redaktör'n
av Hasses entusiasm och påtagliga kärlek till
musiken. Här ligger mycket jobb nedlagt utan någon
tanke på ekonomisk lönsamhet. Mycket jobb,
men roligt sådant så klart!
Parentes: På de första albumen spelar Johan
Johansson inte bara klaviatur utan även trummor.
Med den äran. Redaktör'n river sig i det glesnande
håret men minns inte att han någonsin set
JJ bakom ett trumset. Dold talang.
Favoritlåtar på plattorna? Svårt, här
finns ett hav av låtar att lyssna på och inspelningarna
är lyckade rätt över. Redaktör'n gillar
Hasses gitarrspel, så är det sagt en gång
för alla. Rogers röst, som Redaktör'n föll
för redan i Half A Grape, är i god form. På
"En ruggig resa", första CDn, hittar vi
förstås titellåten, en tolkning av "A
Hard Road" från Mayalls klassiska album. Hasse
på nyanserad gitarr. Och småländske Redaktör'n
ler gott åt "Småland Blues", "det
mörkaste som finns". Jo, det är "Louisiana
Blues" som bytt världsdel.
 "Walking
In The Park" och "Stormy Monday Blues"
hörs i fina Hasse-fierade versioner på CDn
"Dags att dra igen". Och "Hjärta i
brand (Love That Burns)" är liksom originalet
en sann pärla. Så är "Ta dig samman"
med Hannahs röst, Martins munspel och Hasses gitarr
i skön förening. "Hjälp mig"
med fräckt orgel & gitarrlir.
"Fem år i stenbrott (Work Song)", "Blues
klockan 3 på natten (Three O'Clock Blues)"
och "Rider ut en storm (Riders On The Storm)"
på CDn "Rider ut en storm" är en
grym trippel. Och Butterfieldomslaget är klockrent!
CDn "Rastar min hund" (Fleetwood Macomslaget)
radar upp "Hur bluesigt kan det bli (How Blue Can
You Get)" med grann gitarr och sax. Och "Med
tiden ändras allt (With Time There Is A Change)"
med Hannahs sköna sång. Martins munspel på
"Hon är snygg, hon är stygg (She's Fine,
She's Mine)". Osv. Osv. Men detta är slumpvisa
val: Ni skulle hitta andra favoriter. Finns SÅ mycket
att gräva i.
Men
över till den lättillgängliga Soundcloudsidan
med album nummer 8 och 9 (hittills). Klicka på studiofotot
t.v. om resp. ljudfil så ser ni musikernas namn
och vilken låt som är originalet. Redaktör'n
väljer några låtar på måfå:
 På
album nr 8 hittar vi "Jag älskar dej mer än
du nånsin kan tro", en lättfotad bluesig
version av en Blood, Sweat and Tearslåt. Roger på
sång. Hannahs "Försök med lite kärleksfullhet"
fick Redaktör'n att associera till ett örhänge
i filmen "Sven Klangs Kvintett". Absolut ljuvlig.
"Det är bluesigt" är faktiskt coolt
jazzig, Hasse på röst och gitarr, Stefan på
cool sax. I "Gnistan saknas" spelar Johan ut
på kvillrande piano.
Album nr 9 ger oss ex. "Nattliv": Willie Nelsons
"Nightlife" förstås. Roger på
sång, Hasse på nyanserad gitarr. "Rattlesnake
Shake" dundrar på under namnet "Boaormens
Blues" i Hasses tappning. "Double Trouble"
blir så klart "Dubbelt Trubbel". Och Hasse
ger sej vokalt på eviga "Autumn Leaves"
med helt egen text. Det gör han rätt i. Stefans
sax kompletterar. Glest, snyggt! Lyssna!
Länkar till bilder på omslagen i stor storlek.
Njut!
"En ruggig resa" Moonshine MCD1 framsida
OCH baksida
"Dags att dra igen" MCD2 och "Så
många tåg" MCD3 framsidor
baksidor
"Driver vind för våg" MCD4 och "Rider
ut en storm" MCD5 framsidor
baksidor
"Kan inte hitta hem" MCD6 och "Rastar min
hund" MCD7 framsidor
baksidor
|
