[2021-10-20]
 ...
på 1971. "It was fifty years ago today ...":
Del 2
Bilder ovan
promotionfoto
 Redaktör'n
fick blodad tand när han sist tog på sig tänkarhatten:
varför inte pusha för fler album från
"back when". Så det gör han. Humble
Pie dök ständigt upp i spalterna i engelska
'New Musical Express' och 'Melody Maker'. Commander Cody
var mer frekvent i 'Creem' från Detroit.
Humble Pie fick han aldrig tillfälle att kolla in
på scen, tyvärr. Commander Cody prickade han
däremot in många år senare på klubben
Palomino i Los Angeles. Då hade sologitarristen
Bill Kirchen öppnat eget med The Moonlighters som
inledde kvällen. Mycket twang blev det.
  Humble
Pie: "Performance. Rockin' the Fillmore":
Steve Marriott sång/ rytmgitarr (The Small Faces)
bildade 'supergruppen' Humble Pie 1968 med Greg Ridley
(Spooky Tooth) bas, Peter Frampton (The Herd) sång/
sologitarr och Jerry Shirley trummor. Fyra studioalbum
spelades in men den stora succén uteblev. Dee Anthony,
ny manager, sa' bistert nåt i stil med: "Skippa
det akustiska materialet, ge järnet i stället
med Steve - soulrösten! - vid mikrofonen. Släng
ut tekoppen grabbar, kör på två fingrar
Jack! OK?"
Sagt och gjort, det blir stora USA-turnén, mera
blues och boogie, längre låtar. "I Walk
On Gilded Splinters" (Dr. John) dundrar på
i över 23 minuter. Två elplankor, bas &
trummor, inget akustiskt trams längre. Och herrarna
kan lira. Det riffas, solas, svettas, brötas och
Steve slänger skjortan och tar i så han kräks.
Publiken jublar, dubbelalbumet går guld. "I
Don't Need No Doctor" blir en singlehit.
Dee
och skivbolaget jublar också, Dee hade rätt.
Men Frampton känner sig inte hemma i boogielandskapet:
han hoppar av. Det gick visst rätt bra för honom
ändå.
 Commander
Cody & His Lost Planet Airmen: "Lost In The Ozone"
och The Stooges kom båda från universitetsstaden
Ann Arbor i Michigan. Där slutar likheten. Men Stooges
släppte ingen platta under 1971 så vi fokuserar
på Cody och hans glada mannar. En boogiewoogiepianist,
en steelgitarrist, en Telecastermästare (Bill Kirchen!)
och tre snubbar till i granna westernskjortor. Sex gentlemen
som kreerade den läckraste kombon någonsin
av rock'n'roll, western swing och good ol' country music.
"Lost In The Ozone" var debutplattan, en i Redaktör'ns
öron stark sådan som t.o.m. genererade en hitsingel,
"Hot Rod Lincoln". "My pappy said, "Son,
you're gonna' drive me to drinkin' / If you don't stop
drivin' that Hot Rod Lincoln." Det gjorde han inte.
Stackars pappa.
"Seeds and Stems (Again)" är nog den snyftigaste
låten nånsin: "Well my dog died just
yesterday / And left me all alone / The finance company
dropped by today / And repossessed my home / But that's
just a drop in the bucket / Compared to losing you / And
I'm down to seeds and stems again, too". Var är
näsduken?
Sen blir det rock'n'roll och boogie woogie och partyhatt,
var inte orolig! Sångtiteln "Wine Do Yer Stuff"
ger väl en vink! Det är bara att lägga
på plattan när helgbuteljen korkas upp. Spotify
funkar också, särskilt om man blir svajig i
nyporna. Cheers!
Den
här gången skulle jag gärna tagit med
Freddie
King: "Getting Ready" men den plattan
har Redaktör'n
redan skrivit om. Så kan det gå. |
