[2022-02-08]
 ...
på
Jan Gerfast och hans nya CD: "Gerfast: Legendary
Grooves" (2021)
 Det
kom ett brev brukar ju Redaktör'n skriva, men som
vanligt var det en blänkande CD som damp ned. En
platta med Jan Gerfasts band, en artist Redaktör'n
endast hört på scen en enda gång för
sjutton år sedan. Mera därom nedan.
 OBS!
Gerfasts band spelar ons 25/5 kl. 19.30 på Café
Hängmattan, Musikens Hus i ett arr. av Göteborgs
Bluesförening. Fri entré.
Jan Gerfast får man väl säga kommer ur
Skånes bluesmylla, även om han under åren
bott i såväl Paris som Stockholm. Idag kallar
han födelseorten Osby åter sin hemstad. Det
kommer f.ö. mycket bra blues och rotsmusik från
Skåne, de akterna finge gärna figurera mera
på de göteborgska scenerna.
Sortera
in CDn under bluesrock? Visst, SRV, Hendrix och Clapton
finns i plattans DNA. Men samtliga spår är
signerade Jan Gerfast. Själv sjunger han och spelar
gitarr, Magic Mama står för klaviatur och sång.
Magic Man lirar bas och (i huvudsak) Per Lindberg trummor.
 "Love":
"Give some love, get some love", en repetitiv
text vi alla lär instämma i. Skönt kluckande
wahwah, ett break med en touch av "Wild Thing"
- och så går han loss i ett vasst gitarrsolo.
Gillar hans gitarrton!
"No
More": "Talking bout the global heating knocking
on your door". Jotack, det behövs. Ett spår
med giftig gitarr (så klart) och fläskig orgel.
Redaktör'n är alltid lycklig när den eviga
kombon elgitarr/ elbas/ trumset byggs ut med en orgel.
Lira på ren trio är en svår konst i Redaktör'ns
öron (såvida man inte är Cream): feta
klaviaturackord adderar bara SÅ mycket till klangerna.
"Shame
On You" bygger på just ett envist tuggande
Creamigt riff - och Gerfasts röst är kanske
inte helt olik Jack Bruces här.
"Running
Out of Time" bryter av, ett glest spår med
ensam gitarr. En mjukare sida av Gerfast. "I'm a
rambler / Trying to live in peace". Han har nog levt
som hippie ibland, det förstår man av hans
bio.
"The
Blues Police": Bittra ord som "I know, you sneak
around / Writing reviews turn me down /I say, won't you
go away." Och "I'm gonna be crucified".
Så Bluespolisen har gjort tillslag mot Gerfast.
Det ska vara ordning på torpet. Ramarna är
satta - det är sen gammalt!
Måste
erkänna att jag inte hörde begreppet "bluespolis"
förrän jag flyttade till Göteborg. En mycket
tråkig etikett och Redaktör'n bekänner
sej inte till den läran. Men trångsynthet och
skygglappar, de finns i alla sammanhang, vid alla kulturyttringar.
Många tycker sej sitta med facit i hand i kraft
av sina historiska kunskaper om en viss genre. Tänker
plötsligt på Newportfestivalen 1965, "when
Bob Dylan went electric".
Bortsett från Gerfasts förklarliga bitterhet
så får vi fräck gitarr och ett läckert
orgelsound som hämtat ur R&B från engelskt
60-tal. Full poäng där!
"Remembering
June" minns den varma sommaren - och henne. Mer wahwah
och en envis rytm, kommer att tänka på Eric
Burdon & War och deras "Spill the Wine".
Ja, det gör Redaktör'n faktiskt på fler
ställen på plattan. Inte congas och timbaler
så klart, men grundkompet. Groovet. Mycket trampa
takten hos lyssnaren, det blir det!
"You
Know the Deal": ett "deal with with the devil"
kompat av ett klingande piano till en oemotståndlig
rytm. Grant gitarrsolo också. What could possibly
go wrong?
"Psychedelic
Blue" (6:20), och har han inte sträckt ut på
gitarr tidigare (det har han) så gör han det
nu. Rätt in i kaklet, rätt ut i det psykedeliska
blå. Stödd av en ettrig basfigur och handfasta
trummor och keys. Och Redaktör'n diggar. Hela plattan
faktiskt.
 Albumet
finns på
Spotify
och YouTube
Jan Gerfast har cirka ett dussin album i sitt CV, han
är inget blåbär. Har en mycket informativ
website www.jangerfast.com
med bio, skivomslag, videofilmer, spellista (rör
sej runt i Europa) etc. Plus en
egen YouTubekanal med videofilmer.
Historiens
vingslag: här är Redaktör'ns första
och enda liverapport från ett Gerfastgig
Från en av Matteo Kopachs tisdagar ("Ruby Tuesday",
minns?) på Jamesons pub, Avenyn. För 17 år
sedan.
JAN
GERFAST BLUES BAND: tis 19/7 2005 Jamesons, Göteborg
Jan Gerfast sång/gitarr, Anna
Johansson keyboard/sång, Sune Martinell
bas och Sam Anthonsson (?) trummor. Fotot
t.v. var artistens promobild.
 Visst
var det blues från Helsingborg - Gerfast tillhör
veteranerna bland Skånebluesens gitarrhjältar
- men soundet var 100% Texas. Slöt man ögonen
blev det nästan spöklikt: inte bara gitarrspelet
utan också rösten var ofta SRV upp i dagen.
Men Gerfasts omsorgsfulla spel speglade tack och lov inte
bara den vräkigaste varianten av SRV (som det ju
tyvärr ofta blir) utan också den coolare stil
som också var så vanlig hos kung Vaughan d.y.
Dessutom en mycket snygg ton i gitarren: en klassisk Fender
Stratocaster / Fender Deluxe-kombination. Ibland dubblade
Gerfast sina solon med ordlös sång - något
som jag egentligen inte är så svag för,
men här fungerade det verkligen.
Nästan bara egna låtar i
repertoaren, men visst kände man igen form och
ackordsföljd från ex. ståpälsbluesen
"Tin Pan Alley". Ja, några covers blev
det förstås under kvällen: "Hound
Dog", "All Your Love" med grant orgelsolo,
en mycket mycket snyggt lirad "Hey Joe" och
till slut "Lucille". Sansad volym (tack!)
men ett fruktansvärt driv: Gerfast har hittat en
rytmsektion 'att dö för'. Det här bandet
hade inte suttit fel på en bluesfestival nära
dej nästa sommar!
Christer (2005-07-20)
|
Bilden
fångad ur Gerfasts video med spåret 
