Bilden fångad ur Gerfasts video med spåret "No More" på hans YouTubekanal
[2022-02-08]
...
på Jan Gerfast och hans nya CD: "Gerfast: Legendary Grooves" (2021)
Det kom ett brev brukar ju Redaktör'n skriva, men som vanligt var det en blänkande CD som damp ned. En platta med Jan Gerfasts band, en artist Redaktör'n endast hört på scen en enda gång för sjutton år sedan. Mera därom nedan.

OBS! Gerfasts band spelar ons 25/5 kl. 19.30 på Café Hängmattan, Musikens Hus i ett arr. av Göteborgs Bluesförening. Fri entré.

Jan Gerfast får man väl säga kommer ur Skånes bluesmylla, även om han under åren bott i såväl Paris som Stockholm. Idag kallar han födelseorten Osby åter sin hemstad. Det kommer f.ö. mycket bra blues och rotsmusik från Skåne, de akterna finge gärna figurera mera på de göteborgska scenerna.


Sortera in CDn under bluesrock? Visst, SRV, Hendrix och Clapton finns i plattans DNA. Men samtliga spår är signerade Jan Gerfast. Själv sjunger han och spelar gitarr, Magic Mama står för klaviatur och sång. Magic Man lirar bas och (i huvudsak) Per Lindberg trummor.

"Love": "Give some love, get some love", en repetitiv text vi alla lär instämma i. Skönt kluckande wahwah, ett break med en touch av "Wild Thing" - och så går han loss i ett vasst gitarrsolo. Gillar hans gitarrton!
"No More": "Talking bout the global heating knocking on your door". Jotack, det behövs. Ett spår med giftig gitarr (så klart) och fläskig orgel. Redaktör'n är alltid lycklig när den eviga kombon elgitarr/ elbas/ trumset byggs ut med en orgel. Lira på ren trio är en svår konst i Redaktör'ns öron (såvida man inte är Cream): feta klaviaturackord adderar bara SÅ mycket till klangerna.
"Shame On You" bygger på just ett envist tuggande Creamigt riff - och Gerfasts röst är kanske inte helt olik Jack Bruces här.
"Running Out of Time" bryter av, ett glest spår med ensam gitarr. En mjukare sida av Gerfast. "I'm a rambler / Trying to live in peace". Han har nog levt som hippie ibland, det förstår man av hans bio.
"The Blues Police": Bittra ord som "I know, you sneak around / Writing reviews turn me down /I say, won't you go away." Och "I'm gonna be crucified". Så Bluespolisen har gjort tillslag mot Gerfast. Det ska vara ordning på torpet. Ramarna är satta - det är sen gammalt!


Måste erkänna att jag inte hörde begreppet "bluespolis" förrän jag flyttade till Göteborg. En mycket tråkig etikett och Redaktör'n bekänner sej inte till den läran. Men trångsynthet och skygglappar, de finns i alla sammanhang, vid alla kulturyttringar. Många tycker sej sitta med facit i hand i kraft av sina historiska kunskaper om en viss genre. Tänker plötsligt på Newportfestivalen 1965, "when Bob Dylan went electric".

Bortsett från Gerfasts förklarliga bitterhet så får vi fräck gitarr och ett läckert orgelsound som hämtat ur R&B från engelskt 60-tal. Full poäng där!

"Remembering June" minns den varma sommaren - och henne. Mer wahwah och en envis rytm, kommer att tänka på Eric Burdon & War och deras "Spill the Wine". Ja, det gör Redaktör'n faktiskt på fler ställen på plattan. Inte congas och timbaler så klart, men grundkompet. Groovet. Mycket trampa takten hos lyssnaren, det blir det!
"You Know the Deal": ett "deal with with the devil" kompat av ett klingande piano till en oemotståndlig rytm. Grant gitarrsolo också. What could possibly go wrong?
"Psychedelic Blue" (6:20), och har han inte sträckt ut på gitarr tidigare (det har han) så gör han det nu. Rätt in i kaklet, rätt ut i det psykedeliska blå. Stödd av en ettrig basfigur och handfasta trummor och keys. Och Redaktör'n diggar. Hela plattan faktiskt.

Albumet finns på Spotify
och YouTube

Jan Gerfast har cirka ett dussin album i sitt CV, han är inget blåbär. Har en mycket informativ website www.jangerfast.com med bio, skivomslag, videofilmer, spellista (rör sej runt i Europa) etc. Plus en egen YouTubekanal med videofilmer.

Historiens vingslag: här är Redaktör'ns första och enda liverapport från ett Gerfastgig
Från en av Matteo Kopachs tisdagar ("Ruby Tuesday", minns?) på Jamesons pub, Avenyn. För 17 år sedan.


JAN GERFAST BLUES BAND: tis 19/7 2005 Jamesons, Göteborg
Jan Gerfast sång/gitarr, Anna Johansson keyboard/sång, Sune Martinell bas och Sam Anthonsson (?) trummor.
Fotot t.v. var artistens promobild.

Visst var det blues från Helsingborg - Gerfast tillhör veteranerna bland Skånebluesens gitarrhjältar - men soundet var 100% Texas. Slöt man ögonen blev det nästan spöklikt: inte bara gitarrspelet utan också rösten var ofta SRV upp i dagen. Men Gerfasts omsorgsfulla spel speglade tack och lov inte bara den vräkigaste varianten av SRV (som det ju tyvärr ofta blir) utan också den coolare stil som också var så vanlig hos kung Vaughan d.y. Dessutom en mycket snygg ton i gitarren: en klassisk Fender Stratocaster / Fender Deluxe-kombination. Ibland dubblade Gerfast sina solon med ordlös sång - något som jag egentligen inte är så svag för, men här fungerade det verkligen.

Nästan bara egna låtar i repertoaren, men visst kände man igen form och ackordsföljd från ex. ståpälsbluesen "Tin Pan Alley". Ja, några covers blev det förstås under kvällen: "Hound Dog", "All Your Love" med grant orgelsolo, en mycket mycket snyggt lirad "Hey Joe" och till slut "Lucille". Sansad volym (tack!) men ett fruktansvärt driv: Gerfast har hittat en rytmsektion 'att dö för'. Det här bandet hade inte suttit fel på en bluesfestival nära dej nästa sommar!
Christer (2005-07-20)



 
Arkiv: Redaktör'ns Tidigare Tänkta Tankar
           fr.o.m 26 aug 2009
Redaktör'ns Mailadress