[2022-07-06]
 ...
på
Göteborg Blues Festival 1/7 + 2/7 @ Villa Belparc,
Slottsskogen, Göteborg
En synnerligen subjektiv rapport från
Göteborgs Bluesförenings eminenta festival nummer
19.
Och några funderingar kring det här med festivaler
Allra
först: ett STORT TACK till Göteborgs Bluesförenings
styrelse, funktionärer, medlemmar för ytterligare
en perfekt genomförd festival. Nummer 19 i ordningen!
Redaktör'n minns så väl den första
festivalen 2003. Den inleddes med The Instigators, avslutades
med Bluebirds. Utländska gäster var Vidar Busk
(NO) och Lightnin' Mo (DK). Sedan dess har det alltså
skapats ytterligare 18 sådana. Redaktör'n bugar
sej djupt varvid han slår nästippen i sin laptop.
 "Dagen
kom med fågelsång, det var en hel orkester".
Vackert väder är det, fåglarna däremot
överröstas ganska snart. Och fredagen börjar
med en förändring: duon Stefan Dafgård
& Tommy Trumma är tvingade att ställa in
av hälsoskäl och kvartetten Tribute
to Tony Joe White (Berras Bluesorkester i lätt
förklädnad) (SE) ersätter med kort varsel:
Bertil, Bosse, Lars och så Tommy Trumma i stället
för upptagne Roger.
Tony Joes låtar radas upp: "Roosevelt and Ira
Lee" med skön wahwah och brusande orgel, den
sorgsna "Lake Placid Blues", den ofta inspelade
balladen "Rainy Night In Georgia" och givetvis
hitten "Polk Salad Annie" med gott Hammondbreak
från Bo Hansson. Sen girar man in på en bluesigare
väg: klassikern "Everybody Wants To Know Why
I Sing The Blues" där Bertil Löfdahl går
ordentligt loss på Stratan. Sven Zetterbergs "Permanently
Blue" följer i vacker, vemodig tappning. Orgel
och gitarr byter repliker, snyggt samspel i kanske bästa
numret. "Skin Deep" av Buddy Guy får avsluta
med gnistrande Telecastertoner.
Eric "Slim" Zahl & the South West
Swingers (NO) med samma sättning som Tribute
to TJW (sång/gitarr, Hammond, bas, trummor) lirar
snärtig blues med jazzig touch och stor entusiasm.
Verkar mest vara eget material? "King's Hotel"
kåserar om ett hotell i London. Det blir grym swing
i "Long Legs Short Skirt", men Redaktör'ns
favorit blir "Blues As Blues Can Get", ursprungligen
inspelad av Delbert McClinton, i en ljuvlig version med
ett sanslöst crescendo i gitarrsolot. Och så
en känslosam "City Boy" av Keb Mo. Erics
band blandar obehindrat blues, boogie, soul ... låtarna
går sömlöst över i varandra. Proffsigt.
Slutar med lite rock'n'roll i eviga "You Never Can
Tell".
 Harlem
Lake (NL), ett fynd, står
för en skön soundmix: San Francisco flum och
Allman Brothersblues toppat med en sångerska som
låter röstläget glida mellan Janis Joplin
och Janis Ian. 5 musiker: Sång, Les Paulgitarr (gärna
med wahwah), Hammond/Firebirdgitarr, bas, trummor. Lite
Maggie Bell & Stone the Crows i stuket? Gitarr och
orgel slingrar sej läckert kring varandra i lååånga
sköna solon. "I Won't Complain" med folkmusiktouch
i sången. En underbar röst!
"I Wish I Could Go Running" är en blues,
"Don't Change Horses" är ett lån
från Tower of Power. Sista låten känns
som tejpad på Marquee Club i London '69-'70: Långa
solon, slutar med att sångerskan sätter sej
vid orgeltangenterna och gitarristerna solar unisont.
Applådåskor.
Groove City & Daria Biancardi (IT).
"Love The One You're With" (Stephen Stills)
"The Old Man Down The Road" (John Fogerty) varvas
med Memphis soul som "I Feel Like Breaking Up Somebody's
Home" och med "(Mama) He Treats Your Daughter
Mean". ZZ Hills "Down Home Blues" platsar
så klart. På scen står sångerskan,
2 kördamer i guldlamé, en Telecastergitarrist
(snygga solon!), Hammond/ klaviatur, bas, trummor, sax
och trumpet. En blank och showig framtoning (Las Vegas!
sa' en god vän) men ett ytterst kompetent och energiskt
band.
Erika Baier Band (SE) består av
fem musiker: Erika sång plus Thomas Hammarlund gtr,
klaviatur, bas, trummor. Och där kommer regnet och
Redaktör'n flyr in i restaurangen. Genom glasrutorna
hör han en snygg slow soulblues med elegant gitarrsolo
av klassiskt snitt. Ett par snabba, stötiga nummer.
En flyhänt gitarr/ orgelinstrumental. Lite melodisk
soulpop. Så en boogie med energiskt pianolir och
lite allsång på det! Hammarlund spelar stilrätt,
vårdat, prydligt - aldrig tråkigt. Och Erika
har så klart en fin röst.
 Kirk
Fletcher Band (US) har tyvärr inte så
rolig repertoar i Redaktör'ns något matta öron.
Långa jamsträckor och Redaktör'n misstänker
först att det är tillfälligt inhyrda -
om än ytterst kompetenta - musiker. Men nej, Kirk
har med sej sina amerikaner. Kirk Fletcher gitarr/ sång,
Sam Fribush Hammond, Ted Pecchio bas och Matt Brown trummor.
Trots Kirks eminenta gitarrspel får musiken karaktär
av 'blues i metervara'. Redaktör'n går i halvlek.
Vill vara fräsch Dag 2!
Blues
Transfusion feat. Anna Sahlene (SE) som inleder
lördagen imponerar stort! Anna Sahlene sång,
Max Schultz gitarr, Leo Lindberg orgel och Chris Montgomery
trummor. Ingen basist, det sköter Leo. Håkan
Broström sax har förhinder. Lättfotat,
sofistikerat spel, superbt nyanserad sång från
en sångerska i silverklänning. Smakfullt spel,
Max på Tele är enastående. Blir slowblues
i elegant "Doctor Feelgood", jazzigare klanger
i Wes Montgomerys "West Coast Blues". I "Something’s
Got A Hold On Me" lyckas Anna få till lite
allsång. Bluesfestival heter det, så det blir
"Further On Up The Road" och "Everybody
Wants To Know Why I Sing the Blues" där Anna
hetsar Leo till stordåd och Max tar i från
tårna. En av festivalens 'bluesigaste' akter vilket
man kanske inte väntar sej.
Roffe Wikström (SE) är Rolf
himself med Les Paul (var är de vackra Malmberggitarrerna??),
Bernt Andersson hammond/ klaviatur/ munspel, Tommy Cassemar
bas och Peter Korhonen trummor. Järngäng. Rolf
rullar igång med "Leva som en luffare",
"Inte en spänn på fickan" osv. till
publikums jubel, men tyvärr: Redaktör'n har
inte längre samma entusiasm för Roffe som han
hade i slutet av '70-talet och början av '80-talet.
Då Roffe hette Rolf. Då var Redaktör'n
ett STORT fan, men tyvärr, tiden går. Dessutom
är inte Roffes gitarrljud så roligt idag, åtminstone
inte det ljud som kommer ur PA-lådorna. En vinande,
oljig karaktär. Nån mystisk effekt? Bernt är
en trollkarl på piano/ Hammond men det hjälper
inte denna gång. Roffe har så många
fans ändå.
 Eva
and the Blue Boys (SE) har utvecklats med stora
steg. I samma takt har såväl Evas röst
som självförtroende växt och kontakten
med publiken ökat. Och så har hon börjat
sjunga på svenska, ett mycket klokt drag. "Som
regn" (Sass Jordan "Love's Like Rain"),
"Du kan inte äga mej" (Lucinda Williams
"You Can't Rule Me") "Den blåaste
blues" (Alvin Lee "The Bluest Blues"),
samtliga tre översatta av Redaktör'n. (Förlåt
skamlös plugg). Dessutom "Gubben" (You
Can Have My Husband") med svensk text av bandet.
"Du kan inte äga mej" kommer tidigt med
tungt riff och ett flott elpianosolo. Lollo flummar lite
på distad gitarr och numret får en drömsk
avslutning. "Down Home Blues" platsar även
här. "Love Is A Lie" av Beth Hart visar
att 'Lolle e en rocker' och svajarmen får jobba.
Bosse solar på orgel, det blir ett mäktigt
nummer.
"Way Down In The Hole" från TV-serien
"The Wire" sitter fint, dekorerad med olycksbådande
slide. En energisk "Neighbour Neighbour", Bosse
vräker på, påhejad av publiken. "Back
To Memphis" av Chuck Berry med långt gitarrsolo.
"Den blåaste blues" är en långsam
dynamisk blues med fint nyanserad sång. Snyggt solo
från Bosses tangenter, sedan levererar Lollo ett
ödsligt ekande gitarrsolo, långt och magnifikt.
Sliter i svaj, sliter i gitarrhalsen ... applåder
o jubel. Detta är Lollos tour de force! En snabbfotad
"Gubben" blir så finalen.
Miriam Mandipira & The Soul Family (DK):
danska musiker med begåvad sångerska från
Zimbabwe. Nog har hon med sej musik från den världsdelen?
"Malaika" så klart! Men Danmark sticker
fram huvudet i John Lennonhyllningen "Fly away Into
The Night" av Kim Larsen. Ibland storslagen musik,
hårt arrangerad i en ekande ljudbild. Svåretiketterad
musik, soulpop sa nån? Lite musicalfeeling t.o.m.
i någon låt. Miriam wailar på, Whitney
Houstonstuk tyckte en musiker i publiken. Fin röst
och skickligt band vad etiketten än blir.
 Erja
Lyytinen (SF) är tillbaka i Göteborg
och spelar som kvartett: Sång/ gitarr, keys, bas,
trummor. Blå gitarr, blå solglasögon.
Det var nog allt blått: Redaktör'n hittar inte
så mycket blått i musiken. Erja fick tidigt
stor uppmärksamhet som ung begåvad bluesgitarrist,
men nu är det straight rock som gäller. Mullrande
bas, långa gitarrsolon så klart. Mycket swishswoshsounds,
mycket tunggung, och publiken gungar förnöjt
med. Hon har många fans därute. Redaktör'n
kan inget om repertoaren men hör i alla fall att
Erja glider in i George Gershwins "Summertime"
i en låt, ett tungt sliderocknummer. Och ibland
låter det som hon är på väg in i
"Spirit In The Sky", men nej. Synd, det hade
varit kul!
Eric Gales (US): Sång/ gitarr,
keys, bas, 2 trumslagare/ percussion. En visuellt märklig
basist med en vit plastmask framför ansiktet. En
mask som sprutar vit rök. Basgitarren har texten
Smoke Face. Men oj vilken musiker! Konserten börjar
(som albumet "The Crown") med inspelad röst:
"My name is Eric Gales. Any questions?" Och
så brakar det loss i en tung instrumental boogie.
Det blir "You Don't Know The Blues" ("If
you never pawned your guitar you don't know the blues"),
stenhård rytm, suckande Hammond. "The Storm",
långsam, känslosam, glider över i funkig
blues där sången och den studsande rytmen leder
tanken till Ben Sidran. En snabb "Put That Back",
en rytmorgie med hustrun (den ene trummisen) på
sång. Tung bas och mycket staccatorytmer, ibland
blir det lite jämfotahopp.
 Eric
säger att han spelar mycket från albumet "The
Crown" som Redaktör'n nu efteråt börjat
lyssna på. Live känns det som om Eric spelar
bluesgitarr ovanpå ett hårt, aggressivt funkband.
På albumet smälter det ihop på ett annat
sätt. Men visst, Eric låter blues både
här och var, om än med funkiga, stötiga,
tunga markeringar. En klart intressant snubbe: Redaktör'n
återkommer till "The Crown"!
Och
det var Redaktör'ns kladdiga anteckningar och spräckliga
tankar. Är man på festival blir man ofta distraherad,
det är tydligt här. Men vad tyckte då
Redaktör'n?
Det finns en trend i musikfestivaler att de ursprungligen
nichade sådana långsamt blir bredare. Ulf
Lundell spelade på Notodden Blues Festival för
ett par tre år sedan. Stockholm Jazz & Blues
Festival (bytte sedan namn fram och tillbaka) presenterade
såväl Van Morrison som Christian Kjellvander.
Visfestivalen i Västervik har haft många namn
som fallit utanför ramen, ex. Elvis Costello.
Fotnot: Redaktör'n upplever inte att festivaler på
temat bluegrass eller rockabilly/ rock'n'roll uppblandats
på samma sätt - men han kan ha fel.
Göteborg Blues Festival är, omigen, ett mycket
välskött arrangemang värt stor beundran.
Och Redaktör'n är övertygad om att de flesta
i publiken gick därifrån nöjda och med
ett lyckligt leende. Även beroende på att festivalen
lyckas med att vara det alltid så eftersträvade:
en mötesplats. För gamla och nya vänner,
diggare, lyssnare som har något gemensamt. För
många i bluessvängen blir den något av
en firmafest.
 Men
någonstans därute, kanske i ett mindre samhälle,
sitter ett bluesfan som i stort sett aldrig får
tillfälle att höra live blues. Hen åker
in till Slottsskogen fylld av förväntan, har
laddat med att lyssna på Lightnin' Hopkins "Mojo
Hand", på Otis Rush "This One's A Good
Un", på B.B. King "Blues Is King"
eller varför inte "A Hard Road" med Blues
Breakers. Hen har tagit på sej sin bästa souvenirtisha
från Åmål och äntligen ska hen
för en gångs skull vältra sej i LIVE BLUES,
denna bristvara, i tvenne dagar på en BLUESfestival
i Göteborg. Jag hoppas att denna fiktiva besökare
blev nöjd. Det är hen värd.
PS.
Ett rejält fotoalbum med Vanjas
bilder från festivalen hittar Du här!
Plus en massa andra av hennes album med musikbilder. |
