Harlem Lake från Nederländerna gjorde djupast intryck på Redaktör'n denna festival
Alla bilder © Vanja Fridhammar. Så klart.
[2022-07-06]
...
på Göteborg Blues Festival 1/7 + 2/7 @ Villa Belparc, Slottsskogen, Göteborg
En synnerligen subjektiv rapport från Göteborgs Bluesförenings eminenta festival nummer 19.
Och några funderingar kring det här med festivaler

Allra först: ett STORT TACK till Göteborgs Bluesförenings styrelse, funktionärer, medlemmar för ytterligare en perfekt genomförd festival. Nummer 19 i ordningen! Redaktör'n minns så väl den första festivalen 2003. Den inleddes med The Instigators, avslutades med Bluebirds. Utländska gäster var Vidar Busk (NO) och Lightnin' Mo (DK). Sedan dess har det alltså skapats ytterligare 18 sådana. Redaktör'n bugar sej djupt varvid han slår nästippen i sin laptop.
"Dagen kom med fågelsång, det var en hel orkester". Vackert väder är det, fåglarna däremot överröstas ganska snart. Och fredagen börjar med en förändring: duon Stefan Dafgård & Tommy Trumma är tvingade att ställa in av hälsoskäl och kvartetten Tribute to Tony Joe White (Berras Bluesorkester i lätt förklädnad) (SE) ersätter med kort varsel: Bertil, Bosse, Lars och så Tommy Trumma i stället för upptagne Roger.

Tony Joes låtar radas upp: "Roosevelt and Ira Lee" med skön wahwah och brusande orgel, den sorgsna "Lake Placid Blues", den ofta inspelade balladen "Rainy Night In Georgia" och givetvis hitten "Polk Salad Annie" med gott Hammondbreak från Bo Hansson. Sen girar man in på en bluesigare väg: klassikern "Everybody Wants To Know Why I Sing The Blues" där Bertil Löfdahl går ordentligt loss på Stratan. Sven Zetterbergs "Permanently Blue" följer i vacker, vemodig tappning. Orgel och gitarr byter repliker, snyggt samspel i kanske bästa numret. "Skin Deep" av Buddy Guy får avsluta med gnistrande Telecastertoner.

Eric "Slim" Zahl & the South West Swingers (NO) med samma sättning som Tribute to TJW (sång/gitarr, Hammond, bas, trummor) lirar snärtig blues med jazzig touch och stor entusiasm. Verkar mest vara eget material? "King's Hotel" kåserar om ett hotell i London. Det blir grym swing i "Long Legs Short Skirt", men Redaktör'ns favorit blir "Blues As Blues Can Get", ursprungligen inspelad av Delbert McClinton, i en ljuvlig version med ett sanslöst crescendo i gitarrsolot. Och så en känslosam "City Boy" av Keb Mo. Erics band blandar obehindrat blues, boogie, soul ... låtarna går sömlöst över i varandra. Proffsigt. Slutar med lite rock'n'roll i eviga "You Never Can Tell".

Harlem Lake (NL), ett fynd, står för en skön soundmix: San Francisco flum och Allman Brothersblues toppat med en sångerska som låter röstläget glida mellan Janis Joplin och Janis Ian. 5 musiker: Sång, Les Paulgitarr (gärna med wahwah), Hammond/Firebirdgitarr, bas, trummor. Lite Maggie Bell & Stone the Crows i stuket? Gitarr och orgel slingrar sej läckert kring varandra i lååånga sköna solon. "I Won't Complain" med folkmusiktouch i sången. En underbar röst!

"I Wish I Could Go Running" är en blues, "Don't Change Horses" är ett lån från Tower of Power. Sista låten känns som tejpad på Marquee Club i London '69-'70: Långa solon, slutar med att sångerskan sätter sej vid orgeltangenterna och gitarristerna solar unisont. Applådåskor.

Groove City & Daria Biancardi (IT). "Love The One You're With" (Stephen Stills) "The Old Man Down The Road" (John Fogerty) varvas med Memphis soul som "I Feel Like Breaking Up Somebody's Home" och med "(Mama) He Treats Your Daughter Mean". ZZ Hills "Down Home Blues" platsar så klart. På scen står sångerskan, 2 kördamer i guldlamé, en Telecastergitarrist (snygga solon!), Hammond/ klaviatur, bas, trummor, sax och trumpet. En blank och showig framtoning (Las Vegas! sa' en god vän) men ett ytterst kompetent och energiskt band.

Erika Baier Band (SE) består av fem musiker: Erika sång plus Thomas Hammarlund gtr, klaviatur, bas, trummor. Och där kommer regnet och Redaktör'n flyr in i restaurangen. Genom glasrutorna hör han en snygg slow soulblues med elegant gitarrsolo av klassiskt snitt. Ett par snabba, stötiga nummer. En flyhänt gitarr/ orgelinstrumental. Lite melodisk soulpop. Så en boogie med energiskt pianolir och lite allsång på det! Hammarlund spelar stilrätt, vårdat, prydligt - aldrig tråkigt. Och Erika har så klart en fin röst.

Kirk Fletcher Band (US) har tyvärr inte så rolig repertoar i Redaktör'ns något matta öron. Långa jamsträckor och Redaktör'n misstänker först att det är tillfälligt inhyrda - om än ytterst kompetenta - musiker. Men nej, Kirk har med sej sina amerikaner. Kirk Fletcher gitarr/ sång, Sam Fribush Hammond, Ted Pecchio bas och Matt Brown trummor. Trots Kirks eminenta gitarrspel får musiken karaktär av 'blues i metervara'. Redaktör'n går i halvlek. Vill vara fräsch Dag 2!

Blues Transfusion feat. Anna Sahlene (SE) som inleder lördagen imponerar stort! Anna Sahlene sång, Max Schultz gitarr, Leo Lindberg orgel och Chris Montgomery trummor. Ingen basist, det sköter Leo. Håkan Broström sax har förhinder. Lättfotat, sofistikerat spel, superbt nyanserad sång från en sångerska i silverklänning. Smakfullt spel, Max på Tele är enastående. Blir slowblues i elegant "Doctor Feelgood", jazzigare klanger i Wes Montgomerys "West Coast Blues". I "Something’s Got A Hold On Me" lyckas Anna få till lite allsång. Bluesfestival heter det, så det blir "Further On Up The Road" och "Everybody Wants To Know Why I Sing the Blues" där Anna hetsar Leo till stordåd och Max tar i från tårna. En av festivalens 'bluesigaste' akter vilket man kanske inte väntar sej.

Roffe Wikström (SE) är Rolf himself med Les Paul (var är de vackra Malmberggitarrerna??), Bernt Andersson hammond/ klaviatur/ munspel, Tommy Cassemar bas och Peter Korhonen trummor. Järngäng. Rolf rullar igång med "Leva som en luffare", "Inte en spänn på fickan" osv. till publikums jubel, men tyvärr: Redaktör'n har inte längre samma entusiasm för Roffe som han hade i slutet av '70-talet och början av '80-talet. Då Roffe hette Rolf. Då var Redaktör'n ett STORT fan, men tyvärr, tiden går. Dessutom är inte Roffes gitarrljud så roligt idag, åtminstone inte det ljud som kommer ur PA-lådorna. En vinande, oljig karaktär. Nån mystisk effekt? Bernt är en trollkarl på piano/ Hammond men det hjälper inte denna gång. Roffe har så många fans ändå.

Eva and the Blue Boys (SE) har utvecklats med stora steg. I samma takt har såväl Evas röst som självförtroende växt och kontakten med publiken ökat. Och så har hon börjat sjunga på svenska, ett mycket klokt drag. "Som regn" (Sass Jordan "Love's Like Rain"), "Du kan inte äga mej" (Lucinda Williams "You Can't Rule Me") "Den blåaste blues" (Alvin Lee "The Bluest Blues"), samtliga tre översatta av Redaktör'n. (Förlåt skamlös plugg). Dessutom "Gubben" (You Can Have My Husband") med svensk text av bandet.

"Du kan inte äga mej" kommer tidigt med tungt riff och ett flott elpianosolo. Lollo flummar lite på distad gitarr och numret får en drömsk avslutning. "Down Home Blues" platsar även här. "Love Is A Lie" av Beth Hart visar att 'Lolle e en rocker' och svajarmen får jobba. Bosse solar på orgel, det blir ett mäktigt nummer.

"Way Down In The Hole" från TV-serien "The Wire" sitter fint, dekorerad med olycksbådande slide. En energisk "Neighbour Neighbour", Bosse vräker på, påhejad av publiken. "Back To Memphis" av Chuck Berry med långt gitarrsolo. "Den blåaste blues" är en långsam dynamisk blues med fint nyanserad sång. Snyggt solo från Bosses tangenter, sedan levererar Lollo ett ödsligt ekande gitarrsolo, långt och magnifikt. Sliter i svaj, sliter i gitarrhalsen ... applåder o jubel. Detta är Lollos tour de force! En snabbfotad "Gubben" blir så finalen.

Miriam Mandipira & The Soul Famlily (DK): danska musiker med begåvad sångerska från Zimbabwe. Nog har hon med sej musik från den världsdelen? "Malaika" så klart! Men Danmark sticker fram huvudet i John Lennonhyllningen "Fly away Into The Night" av Kim Larsen. Ibland storslagen musik, hårt arrangerad i en ekande ljudbild. Svåretiketterad musik, soulpop sa nån? Lite musicalfeeling t.o.m. i någon låt. Miriam wailar på, Whitney Houstonstuk tyckte en musiker i publiken. Fin röst och skickligt band vad etiketten än blir.

Erja Lyytinen (SF) är tillbaka i Göteborg och spelar som kvartett: Sång/ gitarr, keys, bas, trummor. Blå gitarr, blå solglasögon. Det var nog allt blått: Redaktör'n hittar inte så mycket blått i musiken. Erja fick tidigt stor uppmärksamhet som ung begåvad bluesgitarrist, men nu är det straight rock som gäller. Mullrande bas, långa gitarrsolon så klart. Mycket swishswoshsounds, mycket tunggung, och publiken gungar förnöjt med. Hon har många fans därute. Redaktör'n kan inget om repertoaren men hör i alla fall att Erja glider in i George Gershwins "Summertime" i en låt, ett tungt sliderocknummer. Och ibland låter det som hon är på väg in i "Spirit In The Sky", men nej. Synd, det hade varit kul!

Eric Gales (US): Sång/ gitarr, keys, bas, 2 trumslagare/ percussion. En visuellt märklig basist med en vit plastmask framför ansiktet. En mask som sprutar vit rök. Basgitarren har texten Smoke Face. Men oj vilken musiker! Konserten börjar (som albumet "The Crown") med inspelad röst: "My name is Eric Gales. Any questions?" Och så brakar det loss i en tung instrumental boogie. Det blir "You Don't Know The Blues" ("If you never pawned your guitar you don't know the blues"), stenhård rytm, suckande Hammond. "The Storm", långsam, känslosam, glider över i funkig blues där sången och den studsande rytmen leder tanken till Ben Sidran. En snabb "Put That Back", en rytmorgie med hustrun (den ene trummisen) på sång. Tung bas och mycket staccatorytmer, ibland blir det lite jämfotahopp.

Eric säger att han spelar mycket från albumet "The Crown" som Redaktör'n nu efteråt börjat lyssna på. Live känns det som om Eric spelar bluesgitarr ovanpå ett hårt, aggressivt funkband. På albumet smälter det ihop på ett annat sätt. Men visst, Eric låter blues både här och var, om än med funkiga, stötiga, tunga markeringar. En klart intressant snubbe: Redaktör'n återkommer till "The Crown"!

Och det var Redaktör'ns kladdiga anteckningar och spräckliga tankar. Är man på festival blir man ofta distraherad, det är tydligt här. Men vad tyckte då Redaktör'n?

Det finns en trend i musikfestivaler att de ursprungligen nichade sådana långsamt blir bredare. Ulf Lundell spelade på Notodden Blues Festival för ett par tre år sedan. Stockholm Jazz & Blues Festival (bytte sedan namn fram och tillbaka) presenterade såväl Van Morrison som Christian Kjellvander. Visfestivalen i Västervik har haft många namn som fallit utanför ramen, ex. Elvis Costello.

Fotnot: Redaktör'n upplever inte att festivaler på temat bluegrass eller rockabilly/ rock'n'roll uppblandats på samma sätt - men han kan ha fel.

Göteborg Blues Festival är, omigen, ett mycket välskött arrangemang värt stor beundran. Och Redaktör'n är övertygad om att de flesta i publiken gick därifrån nöjda och med ett lyckligt leende. Även beroende på att festivalen lyckas med att vara det alltid så eftersträvade: en mötesplats. För gamla och nya vänner, diggare, lyssnare som har något gemensamt. För många i bluessvängen blir den något av en firmafest.

Men någonstans därute, kanske i ett mindre samhälle, sitter ett bluesfan som i stort sett aldrig får tillfälle att höra live blues. Hen åker in till Slottsskogen fylld av förväntan, har laddat med att lyssna på Lightnin' Hopkins "Mojo Hand", på Otis Rush "This One's A Good Un", på B.B. King "Blues Is King" eller varför inte "A Hard Road" med Blues Breakers. Hen har tagit på sej sin bästa souvenirtisha från Åmål och äntligen ska hen för en gångs skull vältra sej i LIVE BLUES, denna bristvara, i tvenne dagar på en BLUESfestival i Göteborg. Jag hoppas att denna fiktiva besökare blev nöjd. Det är hen värd.

PS. Ett rejält fotoalbum med Vanjas bilder från festivalen kommer!

 
Arkiv: Redaktör'ns Tidigare Tänkta Tankar
           fr.o.m 26 aug 2009
Redaktör'ns Mailadress