[2022-10-28]
 ...
på
Gregory Porter @ Stora Teatern 27/10
Gregory
Porter
sång, Chip Crawford piano, Emanuel
Harrold trummor, Tivon Pennicott
tenorsaxofon, Jahmal Nichols bas och
Ondrej Pivec hammondorgel.
Foto: Redaktör'n: klicka för
större upplaga
Redaktör'ns
kunskaper är erkänt spräckliga. Hade någon
för några veckor sedan nämnt Gregory Porter
hade han vagt känt igen namnet och sett en soulman
i pälsmössa för sitt inre öga. Men
så har han turen att få en biljett till konserten
(tack, Stefan!) och hans öron och ögon öppnas.
 Redaktör'n
är alltså usel på herr Porters sångbok
så nu trevar han sej fram på tunn is. Första
nummer är "Holding On" och herr Porter
visar sej ha en fenomenal mörk varm vacker röst.
'Och nu först förstår jag', muttrar Redaktör'n
likt Agnetha. Herr Porter har dessutom ett charmigt mellansnack
och berättar att han började dagen med en kopp
kaffe och en kanelsnäcka, stor som ... (gestikulerar).
Man anar att han fikat i Haga.
"Liquid Spirit" drar igång, en hit, och
det blir en handklappningsorgie när han sjunger "Clap
your hands now / Go 'head and clap your hands now"!
Så en ballad, "Hey Laura": "Hey Laura
it's me / Sorry but I had to ring your doorbell so late"
och Redaktör'n smälter. Men tyvärr rynkar
Redaktör'n lite på näsan åt kompspelet.
Självklart skickliga musiker, men med ett ettrigt
framåtlutat spel. Det uppstår inget själfullt
sug, det blir alltför energiskt, muskulöst.
Den åldrade Redaktör'n hade föredragit
ett lugnare, vackrare komp. Men herr Porter vet bäst
hur han vill ha det.
Han flyger högt i sin "Concorde" och sätter
sig sedan ned på en pall bredvid flygeln. Gör
på duo "Water Under Bridges", oj så
vackert, kvällens absolut bästa nummer för
Redaktör'n. Därefter blir han ensam med kontrabasisten
som först solar energiskt och länge. Herr Porter
brister ut i "My Girl", Temptations hit. Bandet
kommer tillbaka i "Papa Was A Rolling Stone".
Det blir fragment av "You Are My Sunshine" (Redaktör'ns
favoritversion är f.ö. med Mitch Ryder). En
vacker "No Love Dying" där publiken sjunger
med. Ett mäktigt saxsolo. Slutnumret efter 80 min
...fast? Jo, "Mister Holland" blir extranumret,
en fin, lite vemodig låt med rötterna i en
upplevelse av diskriminering i tonåren. 1 1/2 timme
med en fenomenal sångare och förmodligen fenomenala
musiker som Redaktör'n alltså inte tycker var
ett fenomenalt kompband. Ständigt detta tycke och
smak. |
