|
[2022-12-05]
 ...
på
BOM @ S/S Marieholm 3/12
Ola
Insulander
sång/ gitarr, 'Molle' Mohlin bas
och Markku Reinikainen trummor
Ett arrangemang av Göteborgs Bluesförening
 Ett
efterlängtat besök av musiker av högsta
kaliber på S/S Marieholm! Ola Insulander,
välkänd på Stockholms scener,
har iofs spelat tidigare på GBF:s arrangemang
- men alltför sällan. Med Marino &
The King Five på bluesfestivalen 30/6 2006
[foto]
och på Musikens Hus 2/3 2007. Dessutom med Erika
Baier & The Business på bluesfestivalen
28/6 2019 [foto].
De tre spelningar som Redaktör'n just nu kan belägga.
Men nu ikväll kommer Ola till bluesbåten med
en egen trio, en sliten Stratocaster och ett gediget pedalbord
där han förmodligen själv byggt flera av
de märkliga manickerna. Tvenne superba kompmusiker
har han förstås, Markku &
Molle. Markku är
för övrigt fast medlem idag, har ersatt Brady
Blade på trumstolen. (Ska de byta namn
till MOM? Hello Mom!)
 Ja,
sen har trion med sej BOM:s nya dubbla vinyl förstås,
”Something Strange”, med 13 egna låtar
signerade mångsidige Ola. Hittas
även på Spotify och YouTube.
Redaktör'n anbefaller lyssning å det bestämdaste.
Och bandet hinner med alla låtarna ikväll!
|
 Showtime!
Bertil Löfdahl, GBF:s representant
ikväll, introducerar BOM och trion öppnar med
ett kraftfullt nummer där Redaktör'n inte lyckas
uppfatta namnet. Vidare in i en rytmiskt knyckig bluesfärgad
"Solid Ground" - och så en "riktig
j-a blues", dvs. "Blues Blues Blues". Men
Ola försäkrar bestämt att hela repertoaren
är baserad på blues, fast blues med variationer.
Han solar fantasifullt, fingrarna rör sej kvickt
mellan tonkontroller och svajarm, fötterna likaså
mellan pedalerna. Järnkoll. "Life" är
en fin ballad, granna klanger, lite Hendrixkänsla
här och var.
"Felt Like Heaven" är funky, börjar
lite SRV-ish. Komplett med koskälla OCH funkbassolo
blir den grym! Snabb rock'n'roll i "I Got You".
"Something Strange" är däremot febrigt
suggestiv, Ola leker med ljudet. "Happy" är
en snabb gungande shuffle, hittills oinspelad. Numret
före paus blir lämpligt nog vackra "I'm
Leaving" och den lätt förkylde Ola förklarar
att nu blir det "paus, halstablett och nässpray".
That's the blues!
 Set
två och Ola bjuder upp Bertil Löfdahl
(Berras Bluesorkester etc.) på scen. Berra väljer
att sjunga Buddy Guys slowblues "Skin Deep"
och gentlemännen byter leende solon emellan sej.
Så tillbaka till trioformatet i ett nyskrivet nummer
med funkattack, följt av "Godforgotten Place"
med sin envist tuggande rytm.
Dags för nästa gäst: Micke Hujanen,
även han från Stockholmsscenen. Han körar
obesvärat på "All Or Nothing" medan
han packar upp och pluggar i sin Telecaster. Gästar
sedan med gitarren i "I'm Trying To Get Myself Together"
som utvecklas till rent tunggung. Jodå, han kan
lira! Ola plussar honom stenhårt: "Micke är
bättre på gitarr än Doyle Bramhall II"
(som är med på BOM:s album). "Känner
inte någon press" säger Micke kolugnt.
Sjunger så lead och spelar gitarr på "Why
Get Up", Bill Carters och Ruth Ellsworths roliga
låt som T-Birds gjort så välkänd.
Han HAR en grym pipa Micke, och han kan sannerligen hantera
en Tele. Det solas och köras om vartannat och 'the
boat is rocking'!
 Tillbaka
till trio igen med "Take Your Chance", en blues
med - om igen - SRV-touch. Markeringar och stopp, allt
sitter som den där smäcken. Ola flummar fyndigt
på gitarren, ler snett, han har nog en liten räv
bakom örat. "Ditt Liv Är Nu", enda
svenska texten på albumet och Ola går loss
i ett fullkomligt mästerligt solo, trummorna piskar
fram rytmen och Redaktör'n håller på
att ramla av stolen. Det är tänkt som sista
numret men nej, inte får de tre gå av scen
nu! Det blir "Samba, The Jazzy Cat" som extranummer.
Som inte är en samba, snarare just jazz. En låt
om katten Samba som husse saknar så mycket. Superbt
ensemblespel med stopp, solobreak och hela raffiga jazzköret.
Milda makter, sicken trio! Redaktör'n kapitulerar
oförbehållsamt och ber om nåd. Repris,
pleeze!
 Redaktör'ns
Fotoalbum
från kvällen (15 bilder) |
|
