Fr.v.
Peter, Mikael, Karin, Maria och Fredrik. samtliga bilder
© Redaktör'n |
[2022-12-17]
 ...
på
Pilgrim @ No. 1 Guitarshop 17/12
Pilgrim är systrarna Karin &
Maria Forsman sång, Peter Gran
gitarr och Mikael Fahleryd basgitarr
(idag med en cool halvakustisk Kay, klart vintage). I
vanliga fall även Marcus Svensson
gitarr/ dobro, men eftersom han har giltigt förfall
så vikarierar Fredrik Askerdal
på plåtgitarr / lapsteel.
 Leif
Lundbäck, head honcho på No. 1 Guitarshop,
ska ha många varma tack för alla små
gemytliga spelningar som hållits där under
åren. Definitivt i ett dussin år, kanske längre.
Hög kvalitet, tacksamt klockslag (idag 14.00) och
fri entré. Idag dessutom glögg, pepparkakor
och skumtomtar som bonus!
För massor av år sedan läste Redaktör'n
en beskrivning av Pilgrim som fastnade på hans hårddisk:
"som om Gud travat runt på en kyrkogård
i Södern och återuppväckt countrylegender".
Då förstår ni upplägget. "Äldre
traditionell countrymusik sprungen ur den Nordamerikanska
myllan" skrev någon annan tänkare. Funkar
också.
 Idag
gör alltså Pilgrim en av sina glesa, alltid
efterlängtade, spelningar. Karin tar ett steg framåt
och drar igång "I'm Gonna Be A Wheel Some Day",
Fats Dominos klassiker. Så blir det "In Despair",
en snabbis där Fredrik solar på plåtgitarren.
"Can I Keep My Shoes" har Peter skrivit, en
fin låt som kan skryta med en text innehållande
'vad kan en SM58-mikrofon vara värd'. Pluspoäng
för det. Fredrik har bytt till lapsteel, blir ett
snitsigt break.
"Lovesick and Sorrow", sorgesam förstås.
"Sorgliga låtar i glatt tempo", så
beskrev Karin Pilgrim för länge sedan. Fräckt
lapsteelbreak igen. "Banks of the Ohio", en
'murder ballad' insjungen av många artister. Maria
refererar till Olivia Newton-John (R.I.P.) och smugglar
dessutom in "Banks of Gothenburg" i texten.
Klassiska "Wildwood Flower", ofta hörd
med Carter Family, ger systrarna chans att vädra
stratosfärstämmorna. Peter solar snyggt på
akustisk gitarr, idag har han f.ö. lämnat sin
banjo hemma.
"The Gambler", en hit med Kenny Rogers, och
Karin inbjuder till allsång. "That's the Way
the World Goes 'Round" skriven av fenomenale John
Prine. Ett dynamiskt nummer med känslosam lapstel
och Peters gitarrsolo. "Bury Me Under the Weeping
Willow", traditionell - och sorglig. Och så
den INTE sorgliga "Mele Kalikimaka" som Bing
Crosby och Andrews Sisters sjöng in 1950. Lite Disneyjulaftonssound
och Fredrik överträffar sej själv på
lapsteelen.
Redaktör'n skriver om det instrumentala, men vad
vore Pilgrim utan systrarnas sång? Rösterna
vävs samman, harmoniserar, kompletterar varandra
så perfekt. Perfekt och vackert. Dessutom är
alltid mysfaktorn hög, charmen stor - och tjôtet
gott. Redaktör'n och Redaktörskan var överlycklig
publik.
Jo, Fredrik var den perfekta vikarien: speciellt lapsteelspelet
lyfte Pilgrims sound rejält. Pedal steel nästa
gång Fredrik, om fler vik?
PS:
No. 1 Guitarshop är Fredrik Askerdals arbetsplats.
Gitarrbutikens eget elgitarrmärke heter Fred Ash.
(Grymt snygga gitarrer f.ö., ofta i ett elegant Fenderstuk.
Deras vackra 'Tele' hördes nyligen på Skeppet
i Henrik Nagys händer. Kolla!) Något samband?
Grubbla, grubbla. |
|
