Fr.v.
Bertil Löfdahl gitarr/ sång,
Jan 'Nygus' Gustavsson bas, Rolf
Jardemark gitarr, Henrik Wartel
trummor. Samtliga bilder © Redaktör'n |
[2023-03-03]
 ...
på
Crossover @ Utopia 28/2
Redaktör'n,
som nog diggar syskonen Jazz & Blues ungefär
lika mycket, blir så klart nyfiken efter att ha
läst Facebookeventet: "Crossover vill bjuda
publiken på en dynamisk blandning av blues och jazz.
Repertoaren innehåller både sång och
instrumentalmusik". Alltså infinner han sej
på Utopias avslutande bluestisdag. Musikerna är
i startposition: Bluesmusiken representeras av Bertil
Löfdahl på Fender Stratocaster, en
typisk bluesgura. Rolf Jardemark, jazzmannen,
håller i en blänkande Gibson 345. Olika gitarrklanger,
olika CV inom musiken, det borgar för variation.
Jan & Henrik, rytmsektionen, är
garanterat rutinerade och flexibla. Gentlemen, start your
engines!
 Först
en jazzig svängig instrumental, läckert spelad
med unisona gitarrpassager. Redaktör'n uppfattade
den som "Blues For J", i så fall en Jimmy
Smithkomposition där Kenny Burrell stod för
gitarren. Lovande början! Därefter blir de flesta
nummer vokala. "Mama Just Wants to Barrelhouse All
Night Long" (av Bruce Cockburn, kanadensisk singer/
songwriter) följd av "Permanently Blue",
en vacker Sven Zetterbergkomposition. Bertil och Rolf
byter broderligt solo och ackordspel mellan sej, byter
leende små gitarrfraser. Och så ett snitsigt
trumbreak! Bag änna!
"Come On" (Earl King), "Going Down Slow"
spelad med lite annorlunda rytm, och så två
B.B. Kingstandards. Bertil berättar: "På
en gitarrklinik med jazzgurun Ulf Wakenius ville några
långhåriga ynglingar ha lyssningstips. Ulf
överraskade dem med att svara: Lyssna på B.B.
King, då begriper ni".
Och Bertil och Rolf ger oss först "The Thrill
Is Gone" där Rolf broderar elegant och mångtonigt
medan Bertil håller sig till B.B.s klassiska spelstil.
"Three O'Clock Blues", en B.B. Kingfavorit igen.
Tonartsbyte!! Följd av "#7", en cool instrumental
med mystisk titel ur Ronnie Earls repertoar. "I'm
In A Dangerous Mood" (Keb' Mo') får avsluta
första set. |
 Snart
igång igen efter paus med en instrumental, missade
vilken. Sen blir det bluesskyffel med 'call and response'
med publiken i "Crazy 'bout My Baby". Så
ett grant Ray Charlesnummer, "Hard Times", där
Rolf solar extra elegant. "Every Day I Have The Blues"
som Bertil introducerar med orden "Det jazzigaste
vi har! Skumt!". Strax en blå favorit: Otis
Rushs "Double Trouble" där Bertil glänser
i ett långt solo.
Gäst på gång: Ulf Andreasson
(Voxhall Blues) övertalas att axla Bertils gitarr
i eviga "T-Bone Shuffle". Glimrande! En "Crossroads"
i ovanligt städad upplaga och till sist "Skin
Deep", Buddy Guys läckra slowblues. Massa applåder!
Summa summarum en fin musikkväll på en mysig
krog. Men med tanke på programförklaringen
hade Redaktör'n nog väntat sej mer jazzmaterial,
gärna fler instrumentaler ur genren 'jazzgitarr'.
Det här kändes oftast som en blueskonsert där
den ene gitarristen spelade ovanligt sofistikerat. Absolut
inget ont i det, Redaktör'n har tillbringat oändliga
timmar på blueskonserter. Han är liksom svag
för genren. Men kanske lite annorlunda proportioner
nästa gång? Funderar den alltid nyfikne Redaktör'n. |
|
