[2023-11-18]
 ...
på
"Yeah! Yeah! Yeah! - It was 60 Years Ago Today",
The sequel
Pepperland @ Göteborgs Stadsteater 17/11
Micke
Isacson - Gitarr, Sång, Klaviatur, 'Gian'
Kündig - Bas, Gitarr, Sång, Tenorsax,
Benny Karlsson - Trummor, Sång,
Tabla, Per Umaerus - Gitarr, Sång,
Slagverk, Klaviatur, Stephen Sahlin -
Klaviatur, Sång, Dragspel, Stefan Sporsén
- Trumpet, Horn, Keyboard, Keytar och vid behov Städ
+ gästen
Marta Andersson-Larson - Sång,
Slagverk, Dansar piano. Löjligt begåvade allihop!
Foto © Vanja & Christer Fridhammar
 2023-01-25
skrev en överlycklig Redaktör
om den ursprungliga föreställningen "Yeah!
Yeah! Yeah". Detta är alltså den uppgraderade,
uppfiffade och med "Now and Then" uppdaterade
versionen av föreställningen. And it's a whopper!!
Redaktör'n antecknar oldschool i anteckningsblock
i ett ibland stygiskt mörker och försöker
idag lördag tolka sina sporadiska stolpar. Ibland
skrivna ovanpå varandra. Inte så många
sångtitlar, Redaktör'n gungade hellre med än
skrev. F'låt!
 De
välbekanta tongångarna av "Magical Mystery
Tour" klingar som inledningsmusik. Största förväntan!
Och så brakar det loss!
En AI-filur i silverkavaj beväpnad med en 'keytar'
leder musikerna in i "Now and Then". Sa jag
uppdaterad version? Visst är låten fin.
Allt-i-allon Mal Evans (kan va' Stefan) får slå
på ett städ. Klong!! Han får flera repriser
under aftonen. Mångsidig man.
Gian presenterar sej som George Martin. Försöker
hålla ordning på gossarna i studion. Inte
lätt!
Gian frontar senare vokalt i "Rock and Roll Music".
Yes, he's a rocker! Beatles höll högre tempo
än Chuck!
Yoko Ono dyker upp tolkad av Marta. Får en viktig
roll i föreställningen. Frontar förtjänstfullt
i "I Wanna Hold Your Hand". Sedemera rullas
den berömda sängen in (känd från
TV) och vi får även en demonstration av 'bagism'.
Blev inte någon särskilt spridd rörelse.
Undra på det.
Per Umerus på styltor (varför inte?) sjunger
"I Am the Walrus". En text som tydligen skrevs
för att förvirra Beatlesanalytikerna. Bör
ha haft framgång med det.
En alldeles alldeles underbar "Because" framförs.
Ljuvligt!
Pauls hund Martha dyker upp i koppel. Marta vallar den.
Blir bara en liten olycka. Därför PAUS.
 Maharishi
Mahesh Yogi dyker upp till Mickes sitarspel.
Micke gör snart en formidabel "While My Guitar
Gently Weeps" på en blond Tele. Ujujuj.
Slagverksensemblen The Beaters inbjuder till tävling.
Känn igen de första trumtakterna! Svart trumstock
i pris.
"Walking in the Park with Eloise", en jazzinstrumental
(ev.) skriven av Pauls pappa Jim. Gian överraskar
på tenorsax. Unge Axel ur publikum överraskar
på klarinett.
Gian spelar som alltid planerat fel i "Penny Lane"
vers 3, sålunda kopierande Paul på skivan.
Applådåska!
Stephen spelar som alltid fullkomligt fenomenalt piano.
Grymt snygg röd kavaj också (ibland).
"Penny Lane" och "Strawberry Fields"
framförs i följd. Vald till världens bästa
single sägs det. Redaktör'n säger inte
emot.
"Sergeant Pepper"-eran inleds i enormt stiliga
guldtränsade kavajer. "Sgt. Pepper's Lonely
Hearts Club Band" och "With a Little Help from
My Friends" avnjutes. Mmmmm.
Vemodet börjar träda in då de tre sista
(synliga) spåren på albumet "Abbey Road"
med start "Golden Slumbers" framförs. Och
så vidare. Ömhet börjar träda in
i applådhänderna.
Redaktör'n kan bara travestera
Povel Ramel, en annan briljant kompositör, om Pepperland:
"Det här är det bästa de någonsin
gjort." |
