[2024-07-13]
 ...
på The Hammond Explosion @ Utopia 11/7
Dan
Helgesen orgel, Anders 'Agge' Augustsson
gitarrer, Henrik Bengtsson bas, Erik
Bodin trummor
Foto ovan © Redaktör'n, nedan © Fotografskan
 "The
Hammond Explosion spelar explosiv och dynamisk instrumental
orgelmusik med egen musik blandat med musik från
de stora orgelmästarna! Och om andan faller på
blir det kanske lite skönsång." Så
säger bandet.
Olagligt bra laguppställning. Maestro Dan
med ett långt förflutet i allt från Hawk
on Flight via Emrik till Black Ingvars. Agge,
fingerfärdig gitarrist, även han gärna
hörd med Emrik (och många andra) och med det
egna albumet "No Pressure" från 2020 i
sitt CV. Henrik, för många
diggare säkert mest känd som mästerlig
basist hos New Orleansrockarna Gumbo. Och så Erik
som ibland turnerat världen över med elektronikagruppen
Little Dragon, ibland stått för den perfekta
rytmen i Johan Johanssons kapell.
"Allt är flödigt!" En glosa som uppfinns
under kvällen av Dan. Och nog flödar musiken:
långa sjok av instrumental briljans och fantasifullhet.
Och som börjar med "Hip Hug-Her" av Booker
T. & the M.G.'s. Minns STAX 1967.
Dan lirar på en Viscount Legend orgel + Lesliekabinett,
ett alternativ till Hammond. En Hammond-'clone'. Agge
på en halvakustisk Guild, Henrik på en Sandberg
California och Erik på ... ahem ... trummor. Men
han har en "sir Was" (Joel Wästberg) t-shirt!
OK. Låt nummer två ger sanslöst sväng
och en massa start och stopp. (Inte det enda numret som
gör det.) Trean är en egen skapelse där
publiken får rösta om titeln: "Vänskapslåten"
eller "Välkomstlåten". Tror "Vänskapslåten"
vann. Funkig med wahwahgitarr. Fyra blir "Boogie
Man" där titeln gnolas unisont och Agge (det
är hans låt, inte Freddie Kings) solar fyndigt
och rycker inspirerat i svajarmen.
Nummer 5: Dans låt "If You Don't, You Don't
Get It" och Agge byter fr.o.m. nu till en Gibson
SG Custom med tre pickuper. Solar långt, vilt, ler
blitt, säger "Jag gav allt, sista svettdroppen!"
Det hördes! Och vilken musiker får sista ordet/tonen?
Vem vann?
Nummer 6 heter "Colosseum", också Dans
låt. Vacker, lugn, inte busy som många andra.
Agge på slide. Granna solon från Dan och Agge.
Paus! Men "vi är tillbaka omedelbart efter pausen."
Set två inleds med ett alt. två nummer av
funkgruppen Scary Pockets. Yep, sanslös ösig
groove så klart. Leslielådan snurrar och morrar
bakom den otroligt flyhänte lagkaptenen Dan. Tryck
på alla knappar, dra i alla reglage! Så ett
muskulöst orgelintro à la Jon Lord och ett
skönt vräkigt nummer med mera wahwahgitarr.
(Red. älskar wahwah.)
Sen blir det "Wave" av Dan. Varför heter
den det? Han kommer från Strömstad, gillar
vågor. Melodisk överbyggnad med funkigt underrede.
Vackert bassolo! Och ett långt Fillmore Westsolo
från Agge. Applåd!
 "Superstition"
(Stevie Wonder) och Dan sjunger. Sen blir det vokaliser
från herrarna, kors och tvärs. "In the
Middle" ligger "på gränsen av vår
förmåga." Uptempo! Racerpuls! Ja!
Mäktigt finalnummer: "Also sprach Zarathustra
på vårt sätt!" Mera Fillmore West
från Agge. Inropat extranummer blir "Rockys
bänkpress" med dialog över instrumenten
("Vad tar du i bänkpress? Knäböj??").
Slut. Hysteriska applåder.
Supercalifragilisticexpialidocious är Reds första
känsla. Även andra. En kväll fylld av fenomenal
musikalitet, flödig (!) fantasi och buspojksglädje.
Att den dessutom utspelar sej på C&V:s 'nya'
favvescen, Utopia, gör inte saken sämre. Het
Mac'n Chili Cheese + svala Stigbergets Pilsner. Mmmm.
Tack Patrik Kärn - you rock!! Ses
igen! |
