Bo Carlsson, precis nyss hemkommen från Finlandsturné, är iförd diskret hawaiiskjorta, obligatorisk hatt och en snygg Kinabyggd gitarr i Telestyle
Öppnar med en instrumental av klassiskt snitt, "The Champion". Sen blir det vokalt i "Fa-Fa-Fa-Fa-Fa (Sad Song), inte Reds favorit i Otis repertoar men säkert många andras. Ann Peebles är däremot en av Bos favoriter berättar han, sluter ögonen och går in i sin Soul Man Mode. Han har valt en långsam vacker ballad, "I Needed Somebody", där flera av musikerna körar.

Bo berättar apropå Al Greens "Take Me to the River" att Mabon 'Teenie' Hodges, gitarrist och medkompositör av låten, fick mest royalty för 'Big Mouth Billy Bass The Singing Sensation', gummifisken som efter knapptryck sjöng låten och sålunda spikades upp i mången bar eller gillestuga. Bandet gör låten i en lång version med ett grant trumpetsolo.

James Carrs vackra "Dark End of the Street" följs av Joe Zawinuls "Mercy, Mercy, Mercy"
Görs som instrumental och jo då, Red tycker att instrumentaler i repertoaren är underskattade. Mera sånt! Men strax vokalt: Ann Peebles "Come to Mama" (Bo sjunger klokt nog "Papa"). En studsande rytm, ett flott tenorsaxsolo och Red funderar över textraden "I've got your favorite toy". Hmmm. Kortversion av "The Champion" och så PAUS.

Tillbaka på scen omedelbart efter pausen. En något blekare andra akt, finns stunder av tomgång. Men Bo är just tillbaka från Finland som vi nyss skrev, bandet kan inte gärna vara sönderrepeterat och det ÄR första spelningen för konstellationen. Give 'em a break, guys!

Men "Three O'Clock Blues" bjuder på grann B.B. Kingblues, "Breaking Up Somebody's Home" sitter som en smäck, Bo kan verkligen sin Albert, och "Green Onions" är härligt orgelvräk. Kul höra den med tvenne skickliga blåsare, som en kontrast till upplagan med 'den andre Bosses' Booker T-gäng. Kvällens pris för 'Most Valuable Player' går f.ö. till Dan vid sin röda Nord.

Vi har glädjande nog några stycken 'soulband' i Göteborg idag.
Simon Says givetvis, Sweet Little Angels, Soul Corporation, Emriks gäng, säkert fler, alla med sin egen vinkling på repertoar och stil. Red hoppas dessutom (förgäves?) på en uppvaknande Patricia Page & the Prophets (hallå där ute!). Flera av dessa band har under sina spelningar gett Redaktör'n en 'ecstatic soul feeling', en pulshöjande kick. Woohoo!

Red skulle så gärna skriva att kvällens spelning ger honom det. Det gör den nu inte, trots att det är förnämliga musikanter på scen. Enligt Redaktör'ns öron lyfter det helt enkelt inte riktigt ikväll, och det har inte ett dugg med kompetens att göra. Det blir fler gigs. Ses nästa gång!

En mycket njutbar musikkväll i vilket fall som helst, tack till alla herrarna på scen - och tackkram till Patrik Kärn. Tack för att Utopia finns!