Vi sålde allt innan vi åkte hem, utom min Gibson EB3 och Framus elkontra som jag köpte där och då för 2800 Turkish Lira = 700 kr. och en massa tesamovarer och guld. Bilen höll 10 mil från Fredrikshamn. Blev hämtade av en vännina till Igor. Vi kom hem. Det var oktober 1977. Elvis hade dött i augusti. Allt var snurrigt. Igor och jag såg inte varandra på ett bra tag.

Augusti -78 träffades vi igen. Han ville spela in men först köra ner till sin f.d. producent John Müring i Holland. Vi körde till Holland. Amsterdam. Han var inte där. Han var i Köln. Vi körde till Köln. Upp bland bergen. Flådig villa. Spela in en demo sa' John Müring. Long story short. Igor hade kontrakt överallt signerade av alla utom honom. Det har jag nyligen fått reda på. Numera avliden. Sånt slöseri på så fina ärtor..

Vi åkte hem. Thomas och Peter Folland var med på att spela. Liten studio i Kungälv, Streaplers gamla studio, blev platsen att spela in på. Jag hade bytt in EB3:an till en oerhört fräck 24 bands BC Rich med inbygd fuzz och dubbla DiMarziomickar av Precisionmodell. Inspelningen tog 3-4 dagar. Peter hoppade av. Annons i GP lades ut. "Band med förestående VÄRLDSTURNÉ! söker trummis." Många trummisar provades.

• Och så blev det Måns!
Vi älskade Måns [Abrahamsson]. Igor älskade Thomas. Thomas älskade inte Igor. Så småningom efter att Igor bett mig ta tåget till Sundsvall för att på Överskottslagret inhandla ett turnéfordon i form av 1 styck gammal Postbuss, som jag glatt levererade, sade vi där och då tack och adjö till Igor. Det hade egentligen inte spelats en ton sedan Kungälv. Igor hade ju dessutom sålt alla sina instrument i Turkiet och lagt alla pengarna på bussen.

• Men ni behövde en sångare
Ingen kände sig skickad att axla sångaremanteln. Vad jag minns hann det inte ens komma på tal att en sångare behövdes? Av en händelse befann jag mig en kväll på fest hos Urban Swenning som då med sin flickvän, fröken Nilsson, bodde högst upp på Vallgatan mittemot Dojan.

Där träffade jag Biggles. Vi kände inte varann alls sedan tidigare. Minns inte exakt hur hela samtalet började. Kom helt osökt in på musik och band. Han spelade med Right Band, vilket jag hade hört talas om. Jag hade tidigare varit på en klubb där de spelade. Mycket bra coverband. Jag visste vilka som spelade där, så det var imponerande.

Minns Biggles röst som var utöver det vanliga. Han utstrålade en förnöjsamhet, självförtroende och humoristisk med sina pliriga ögon och mustasch. Flashback! Då jag åter damp ner där och då på en badstrand i Turkiet... Igor, sång… mustasch… Oops! Not again …
-Sjunger inte du?
-Nä, inte nu… så la han av sitt typiskt flabb.
-Men du är sångare.
-Ja… och lite gitarr. Glöm aldrig det!
-Jasså? Ah men vi är ett gäng som letar efter sångare. Skulle vara kul om du ville testa?
-Ja, för tusan, slänger han ur sig.
Lättsamheten infann sig. Rummet som uppslukat. Han försvann. Där stod jag ganska förundrad? Att det var så lätt? Det här kanske kan bli något? Bollen var kastad. Uppslukad av Bob Marley från stereon. Shit va' bra!

Det var aldrig svårt med Biggles, tycker jag nu med facit i handen. Det är en fin egenskap. Finns det två val så väljer han där och då det ena. Det är alltid den rätta vägen, enligt honom, det han har valt. Fine!

Så någon gång i oktober 1978, dagen efter festen ringde jag Thomas och sa' att vi borde ses för en test i Torslanda. Ja, där hade ju Thomas precis börjat ett jobb hos en snubbe som hade en liten studio som låg i gamla flygterminalen. Vi hade mäktigt höga ambitioner om hur det här skulle vara. Det fick absolut inte låta mediokert.

Måns hade en ny låt som han tyckte vi skulle testa. Texten var skriven av en vän då han bodde i USA. Steely Dan och Doobie Brothers introducerades. Thomas hade även en låt. Så där och då spelade vi in dessa två låtar, som vi sedan pressade upp som en singel att ha som demo. Vi hade ingen keyboardist vid nämnda tillfälle så Måns spelade pianot på hans låt. "Starfalls". Thomas låt hette "Fading Away".
Vi var alla eniga om att det borde vara bra med en keyboardist. Biggles föreslog då Hans Nikell. Han hade spelat med Right Band, som nu var upplöst.

• Sände ni ut den singeln till skivbolagen?
Nej, inte den. Några veckor senare åkte vi upp till en lite studio i Uddevallatrakten. Kvarterade in oss i Thomas föräldrars torp i närheten av Rotviksbro. Killen som hade studion var tydligen fogde och hade studion som bisyssla. Den var liten som en bikupa. Han gick sedan under epitetet ”Fogden”, så jag antar att han var just det. Med tanke på de fem låtar vi då hade, hade vi nog repat en del i lokalen. Så det var nog inte bara några veckor, utan snarare en dryg månad senare som vi alltså gjorde de inspelningarna. Låtarna var "Key Of Life", "Living", "Tell Me The Truth, Mama", "Parlimond Son" och "Universal Wedding".

När vi väl spelat in i Uddevalla så fick vi så småningom tejperna. Kassettband skickades i brev till olika skivbolag som EMI, Polar, Glenmarks m.fl.

• F'resten, varifrån fick ni bandnamnet?
Bandnamnet? Kom sig av gitarristens virtuosa handlag. Clapton kallades för Slowhand, så varför inte Fullhand, då han ju heter Folland. Taget namn, vilket är vanligt i Sverige under efterkrigstiden.

Brew, var dock knepigare. Många förstod inte vad det ordet betydde. Inte heller hur man uttalade det. Speciellt i en tid där band nu i Sverige sjöng på svenska och således hade svenska namn. Den internationella eran var fortfarande i sin linda. Svenska texter var det som gällde. Bryggdans och folkparker var oerhört stort.
Att komma på landsbygden och heta Tom Fullhand Brew, var som att komma från en annan planet.

• Jag har förstått att ni gjorde många inspelningar. Och repade ...
Det kom att bli ett band som spelade in mycket. Alltså inte bara spela ute och repa i lokalen, som var belägen på Pusterviksgatan. Tyvärr nu riven. Fantastiskt fin lokal för ändamålet. En bunker, där vi under sommaren hade tillbringat otaliga nätter i olika konstellationer.

Ulf Mårtensson florerade friskt under den tiden. Så också Lennart Hellberg och allt vad han förde med sig efter danskvällar på bl.a. Gröna Svanen, ett trevligt ställe som låg på Trädgårdsgatan.

Det fanns inga fönster i replokalen. Men lagom space till tak. Vi isolerade lite med tyg längs väggarna men det hjälpte inte. Svårt. Smällar man får ta. Inte ovanligt i branschen. Gjorde inget att vi spelade starkt, grannen vägg i vägg var ett tryckeri som själva väsnades dagtid. Vi var väldigt sällan där på dagarna. Vi tillbringade där kvällar och nätter.

Biografen läckte ljud via elnätet in i vår PA-anläggning, trots att den låg diagonalt i hörnet Norra Parkgatan mot Järntorget. Ljudet från filmerna var ett ganska pittoreskt inslag i låtarna. Vilken man sporadiskt bara kunde höra strax innan vi räknade in.

Vi hade en stor jalusiport där man kunde backa in en relativt stor lastbil eller buss. En lagerhiss som tog alla prylarna på två vändor. I de fallen vi spelade på Pustervik hade vi bara en lagerkärra med 4 hjul som fick agera turnébuss till Pustervikskällarens ingång som låg på långsidan mot kanalen.

Lokalen var rejält stor på 50-60 kvm, så vi kunde rigga upp hela anläggningen utan problem. Vi riggade alltid upp hela anläggningen när vi repade. Inte bara för att vi skulle känna oss hemma när vi senare stod på scen men också för att huset som sagt var i betong. Inget tajt sound alltså, men det var det aldrig på spelställena heller innan publiken kom. Först när publiken anlänt blev det gott och dämpat.

• Var spelade ni på hemmaplan?
Vi spelade ofta i Göteborg under den tiden, för det fanns ett stort antal av trevliga spelställen. Cue Club, Kungstorget med John Lindholm vid spakarna. Som senare kallades för Mudd-John, då han hade Mudd Club på Magasinsgatan 3. Tidigare Errols. Yaki da, Avenyn. Västgöta Nation, vilket var den vanligaste av nationerna. Låg i hörnet Smedjegatan/ Packhusplatsen, senare Melodyline. Numera stängt. Bohus Nation som låg på nedre botten i hörnet Kristinelundsgatan/ Lorensbergsgatan, idag Gremlin. Smålands Nation på Grönsakstorget, idag Flora Hotell. Pustervikskällaren låg på andra sidan Pusterviksgatan. Alltså en armlängds avstånd från var vi hade lokalen. Så det var förnämligt.

En spelning minns Hans att det var så mycket folk som hoppade och dansade att det kändes som hela golvet verkligen skulle rämna. Även King George gjorde en visit på scenen den gången. Väldigt trevlig spelning. Mycket ad.lib. där och då. Vi hade väldigt roligt... Vi hade alltid jäkligt roligt när vi spelade. Vi gav järnet! Vi spelade även på Gyllene Hästskon "Dojan", som låg på Vallgatan 3. Där var det trångt men absolut inte omöjligt. Mycket bra spelningar där.

Framför allt och inte minst spelade vi ofta på Errols som låg på Magasinsgatan 3, där senare Biggles kom att bli delägare. Fin stor och stabil scen i bottenplan. Alltid en entusiastisk engagerad och stor publik. Underbart ställe.

• Ni fick napp på er demo
Vi hade som tidigare nämnts skickat demo till diverse skivbolag. Det fanns ju några stycken. Bl.a. EMI. Polar. Glenmarks m.fl. Det kom positiva svar från Glenmarks och Polar. Thomas och Biggles utsåg sig själva till att åka upp till Stockholm. Det första skivbolaget, vars studio låg på S:t Eriksgatan, var Polar. Så de gick dit först. Spelade upp tejpen och fick ett positivt ja.

När det sedan kom till att åka ut till Glenmarks, som låg en bit utanför själva city, var Biggles nöjd. Så de körde tillbaka hem i Thomas blå Volvo. Till saken hör att Polar hade en fullfjädrad studio värd namnet som lockade. Så de tog där och då beslutet att vara nöjda med att bli signade av Polar. Vad kunde gå fel med en sådan fullfjädrad studio? Ja ja, om detta tvistar de lärde...

Glenmarks hade varit mer passande för vårt stuk. Polar var inte alls dåligt men... Kände att när vi väl var där i studion och skulle spela in, så fanns det ingen luft vare sig från musik eller ur andningssynpunkt. Syrebrist. Leif Mases var producent & tekniker då vi senare spelade in singeln i deras studio. Vi fick ytterligare en summa 5000 pengar att spela in ett antal låtar i Pustervikslokalen. Så vi hyrde en TEAC 4-kanalare och spelade in de nya låtarna allteftersom vi repade dem.

Som jag sa' förut så var vi ett band som spelade in mycket. Thomas jobbade på lokalradion i TV-huset på Delsjövägen där vi fick tillgång till Studio 12 och spelade in ett antal låtar. Dessutom spelade vi in i källaren i Thomas föräldrars villa.
Vi gjorde några väldigt bra inspelningar på en 4-kanalare i Packet Studio i Lexby.

Vi spelade också in fyra låtar på Tal & Ton. Thomas kom bl.a. med "Waiting For The Light".
Biggles presenterade några låtar som han gjort tillsammans med Carlos, med svenska texter som vi också spelade in, ex. "Vi tar Oss genom Natten".

• Men ni var ute på scenerna också, så klart
Popligan, som också gick under namnet Packet Studio, tilldelade oss spelningar i större utsträckning utanför Göteborgs gränser.

En spelning vad jag minns var på Societetshuset på Marstrand 1979. En ökenspelning. Anders Lundin som då ägde stället sa' att folk kommer inte om man inte tar betalt. Först då kan de ställa krav på vad de betalar för.

Sommaren 1980 gjorde han precis det. Fullt hus. Ett herrskap satt i ena hörnet i motsatta ändan och åt. Herrn kom fram;
-Grabbar, kan ni sänka lite, vi sitter och äter därborta och behöver lugn o ro.
Det var svårt att sänka med ett PA på 1000 watt.

Via Popligan var vi ute och spelade varje helg. Vi var med på Europatoppen. Alltså nya låtar som blev kvalade. Vårt bidrag var "Universal Wedding". Vi kom tredje sist. Men sist kom Thomas Ledin, så det kändes som en bedrift.

Vi åkte upp till Stockholm där vi gjorde en spelning i Södertälje vilken vi flydde från p.g.a. aggressiv publik. Nästa kväll en spelning på Diskotek Atlantic, där bl.a. Björn & Benny satt i publiken. Vi gjorde tyvärr ett mycket dåligt framförande. Bandets ork falnade markant efter det 1980. Ingen ville egentligen satsa helhjärtat längre.