[2011-02-10]
... Mike Bloomfield, Al Kooper & Steve Stills: "Super Session" COLUMBIA (1968)

Fr.v. Al Kooper, Mike Bloomfield och Steve Stills.

Lennart Wretlind har i över 40 år varit en klar ljuspunkt bland svenska musikjournalister i etern. Idag kanske mest känd för det prisade programmet "Klingan", men i slutet på 60-talet en guru för oss diggare av kalifornisk flummig rock. Lennart bodde då i San Francisco, jobbade tidvis i skivaffär och hade ett initierat radioprogram där han dels intervjuade hjältar som Grateful Deads ledare Jerry Garcia, dels spelade mängder av läcker musik av band med de mest fantasieggande namn. Ett program som hade en cool instrumentallåt som signaturmelodi: "Stop". En låt från LPn "Super Session": ett album som Lennart mer än gärna berättade om:

Al Kooper hade lämnat Blood, Sweat & Tears, jobbade med A&R på Columbia Records och kände för att jamma ihop en platta med gitarristen Mike Bloomfield, en kumpan från (in)spelningar med Bob Dylan, plus en rutinerad rytmsektion. Mike hade tröttnat rejält på The Electric Flag [RViV 2011-01-05] och sa "ja".

Sagt och gjort. Första inspelningsdagen gick alldeles förträffligt, men nästa dag dök Mike aldrig upp. En frustrerad Al ringde då upp gitarristen Steve Stills - på väg att lämna Buffalo Springfield - som i sin tur sa "ja". Och så blev det. Så den ursprungliga vinylplattan har Mike på gitarr på sidan A, Steve på gitarr på sida B. De möttes aldrig. Den gången.

Så här blev laguppställningen till slut: Al Kooper (vocals, 12-string & electric guitars, piano, organ, ondioline), Mike Bloomfield (electric guitar), Steve Stills (electric guitar), Barry Goldberg (electric piano), Harvey Brooks (bass), "Fast" Eddie Hoh (drums). Och jo, de fick till det rätt bra.

"Super Session" är vad man förr brukade kalla "en skiva för gitarrvänner". Instrumentalt är det en sann super session, det vokala däremot (Al Kooper envisades med ockupera sångmikrofonen) är ett par snäpp svagare. Gitarristerna dominerar helt: Mike broderar bluesigt och fantasifullt med en ljuvlig gitarrton. Steve leker gärna med pedaler och effekter och satsar friskt. Han var en stor fan av Jimi Hendrix - Mike beundrade nog Albert King mer. Låtmaterialet är Dylan, Donovan, Curtis Mayfield etc. plus en rad originallåtar.

Spotify innehåller förstås den färska CD-upplagan: ommastrad, extra spår och alternativa mixningar utan de blåsare som Al så gärna ville ha med. Ett givet köp - för den tappra skara som fortfarande köper CD.

En sista passus om Lennart Wretlind. Jag - och många med mig - lyssnade alltså hängivet på hans radioprogram om de halvt mytiska San Franciscobanden: Jefferson Airplane, Grateful Dead, The Electric Flag, Quicksilver Messenger Service, Moby Grape, Big Brother and the Holding Company... Och ville lära mig mera. Smålands-Postens musiksida dög definitivt inte! Så jag fattade pennan (det var på den tiden!) och skrev ett brev till Lennart Wretlind c/o Sveriges Radio. Och fick ett mycket sympatiskt svar med uppmaningen "Prenumerera på tidskriften "Rolling Stone", utgiven i San Francisco". Det gjorde jag raskt: Nr. 50 av den 21 januari 1970 (omslaget t.h.) med bl.a. en lång artikel om den katastrofala musikfestivalen i Altamont var det första numret som damp ned i brevlådan. Början till en lång 'love affair'.

PS. Om någon har börjat snöa in på fenomenet Mike Bloomfield så rekommenderar jag websiten www.mikebloomfieldamericanmusic.com. Den kan sysselsätta en länge.