Sångaren
Jimmy Hall har varit en stor favorit hos Redaktör'n
sedan albumen från 70-talet med bandet Wet Willie.
Nu kommer ett nytt soloalbum, "Ready Now", med Jimmy
med kompbandet Joe Bonamassa och Josh
Smith gitarrer, keyboardist Reese Wynans
(Stevie Ray Vaughan), basist Michael Rhodes
och trumslagare Greg Morrow. Dessutom gästar
gitarristerna Warren Haynes och Jared
James Nichols. (2022-10-23) |
Joe
Louis Walkers debutalbum från 1986 gick rätt
in i hjärtat på Redaktör'n. Gillar man Robert
Crays tidiga plattor så gillar man nog även
denna. JLW är kanske lite råare.
JLW lirade på Nefertiti för länge sedan, före
ombyggnaden. Du minns valven? Man skulle sitta innanför
dem. Minns inte hur vi satt. Fenomenal konsert i vilket fall
som helst, hur vi än satt! (2022-10-24) |
J.
Geils Bands första tre album är sanslösa
korsningar av blues, soul och rock'n'roll. De två första,
"The J. Geils Band" (1970) och "The Morning After"
(1971), är studioalbum. Detta tredje från 1972 är
live. LIVE.
"We got the Detroit Demolition here for ya tonight"
skriker Peter Wolf, sångare och munspelare.
Han talar sanning. (2022-10-31) |
Terry
Dolan och hans Terry & The Pirates
härjade vilt i San Franciscobygderna under 80-talet. Redaktör'n
prickade in dem i det lilla samhället Rodeo nordost om
S.F. Glimrande Californiarock med Terrys råa stämma
och de båda sologitarristerna John Cipollina
(Quicksilver Messenger Service) och Greg Douglass
(Steve Miller Band). De hann faktiskt titta in i studion också,
"The Doubtful Handshake" är från 1980.
(2022-11-07) |
Tyrone
Davis, fenomenal soulsångare med tre nummer ett
på Billboards R&B-lista: "Can I Change My Mind"
(1968), "Turn Back the Hands of Time" (1970), och
"Turning Point" (1975).
Jodå, förlagor till Simon Lindekrantz paradnummer.
Och kolla på Springsteens nya album! (2022-11-14) |
Fabulous
Thunderbirds första album från 1979. En
kvartett som var Austin TXs stolthet, stammisar på den
hetaste bluesscenen lokalt, Antone's. Jimmy Vaughans storhetstid.
14 spår här, dvs. 3 fler än på ursprungsvinylen.
Om Girls Go Wild över dem 2022? Osäkert. (2022-11-21) |
Julen börjar
göra sej påmind, och för Redaktör'n är
plattan An Austin Rhythm and Blues Christmas
ett måste bredvid Dean Martin och Beach Boys.
Fabulous Thunderbirds, Lou Ann Barton, Willie Nelson, Angela
Strehli + en massa andra blueslirare! (2022-11-28) |
Ett album
som ursprungligen gavs ut 1979, då med ett annat omslag
med en röd Gibson. LPn var Jimmy Johnson's
första på Delmark.
Och med tanke på hans stora begåvning som textförfattare
- här radades inte slitna klyschor upp - skickade Delmark
med ett blad med sångtexterna. Inte det vanliga där
och då. (2022-12-05) |
"Truth"
är Jeff Becks debutalbum från 1968.
Det första med The Jeff Beck Group. Rod
Stewart sång, Ron Wood bas och Micky Waller trummor, åsså
Beck på gitarr förstås. Ett album som närmast
definierade bluesrocken.
Nästa år släpptes gruppens uppföljare "Beck-Ola",
dessutom Led Zeppelins debutalbum. Klassiker! (2022-12-12) |
George
Jones är 'country', visst - men han är ofta
'country soul'. Vilket bl.a. detta album från 1999 visar
tydligt. Som på Redaktör'ns favoritspår, "Choices".
"Now I'm living and dying with the choices I've made".
Ingen blank välmejkad glamour där inte.
Även om Du inte är svag för country, ge George
en chans! (2022-12-19) |
B.B.
King live i Chicago 1966. Det finns ett antal liveplattor
med B.B., alla har väl sin egen favorit, "Regal",
"Cook County Jail" etc. Detta är Redaktör'ns
favorit. Inte minst för Hammondorganistens skull: Duke
Jethro. Som missnöjt spelade piano på "Regal"
eftersom orgeln var trasig. B.B. insisterade. (2022-12-25)
|
Boz
Scaggs anno 1969 med ett album inspelat i Muscle Shoals
Sound Studio, Sheffield, Alabama. Med bl.a. Duane Allman
på glimrande gitarr. Kolla ex. "Somebody Loan Me
A Dime".
Boz har långt CV: Gatusångare i Stockholm (!), medlem
i framgångsrika Steve Miller Band, soloartist.
Alltid begåvat, alltid med stor elegans. (2022-12-30) |
Jodå,
kalla Larry Carlton 'Los Angeles slick' om
du vill. Men snacka om blue feeling. Speciellt på plattor
som "Last Nite" förstås. Men "Sleepwalk"
från 1982 (ovan) är albumet som öppnade Redaktör'ns
öron för Larry.
Och spåret "Sleepwalk" är fortfarande en
stor favorit. (2023-01-09) |
"The
Royal Scam" var Steely Dans femte studioalbum
(1976) och är förmodligen Redaktör'ns favoritalbum
med bandet. Delvis p.g.a. raden av fenomenala gitarrister: Walter
Becker, Denny Dias, Larry Carlton, Elliott Randall och Dean
Parks.
Nä, inte Jeff 'Skunk' Baxter denna gång. Det funkade
liksom bra ändå. (2023-01-16). |
The
Marshall Tucker Band låg likt Allmans på
Capricorn och var/är ett av de 'stora' sydstatsbanden.
Lite mjukare sound än Allmans, blandade in klangfärger
från jazz och country i mixen. Men hade likt Allmans två
herrar som kunde lira blues på sina Les Paul.
Två paradnummer på plattan: "Fire On The Mountain"
och "Can't You See". (2023-01-23) |
Nick
Curran, Texasbaserad gitarrist/ sångare/ låtskrivare
levererar 'oldschool blues' i en mix av 'uptempo shouters, slow
and dirty ballads, and swing numbers' med hjälp av bl.a.
Kim Wilson. Och jo, Nick var T-Birds gitarrist under en period.
Oldschool, visst, men han gör The Stooges "No Fun"!
Inte vanligaste spåret på en bluesplatta! (2023-01-30)
|
James
Hunters första album under eget namn kom 1996
på legendariska Ace Records. Det har blivit en rad fler
- på andra etiketter - men denna plattan har en speciell
plats i Redaktör'ns hjärta. Engalnds Sam Cooke?
James har besökt Sverige några gånger, bl.a.
Åmål's Blues Fest 2004. Senast? Nalen 2018 förmodligen.
Fenomenal kväll. (2023-02-08) |
24 spår
med Dr. Feelgoods singlar, från 1976
("Roxette") till 1986 ("See You Later Alligator").
"Gritty combo rooted in R&B that became a fixture of
the '70s pub rock scene and an influence on the punk movement"
skrev AllMusic.com. Så sant! (2023-02-13) |
Buddy
Guy från början av 60-talet, långt
före 'polka dot guitars' och hängselbyxa. Mörk
kostym och vit SG är klart klädsammare. Dessutom är
plattan grym, delvis beroende på musiker som like Junior
Wells, Otis Spann och Fred
Below. Redaktör'n inhandlade LPn för evigheter
sedan och har inte tröttnat. (2023-02-20) |
The Nightfly
är ett album av musikern och låtskrivaren Donald
Fagen från 1982. Det var Fagens första soloalbum
efter Steely Dan. Och den första CD som
Redaktör'n köpte, trots att han hade vinylen.
Fenomenalt läckert album med musiker
som Jeff Porcaro, Randy Brecker, Michael Brecker, Greg Phillinganes,
Marcus Miller och Steve Gadd. (2023-02-27)
|
Eric
Claptons album från 1974, inspelad i Criteriastudion
i soliga Miami, producerad av Tom Dowd. I Wikipedia
hittar vi att "Ryan Book of Music Times felt the music
on the album ranges from "bright blues rock" to sentimental
ballads like "Let It Grow", and Robert Christgau said
it features "sleepy postjunk funk" with intimations
of sex." Så pass.
Redaktör'n var först missnöjd, tyckte plattan
var för snäll, men som det heter, den växer för
varje spelning! PS. Länk till deluxeupplaga. (2023-03-06) |
Eric
Johnson, supergitarrist från Austin TX. Ett album
från 1986 som innehåller något av det grannaste
elgitarrspel som Redaktör'ns åldrade öron hört.
Roscoe Beck bas och Jerry Marotta
trummor noteras i laguppställningen.
Eric är nog lite nörd på gitarrer, har åsikter
om hur gamla batterier i pedaler ska vara för att låta
bäst. Vi förlåter honom så gärna.
(2023-03-13) |
Commander
Cody and His Lost Planet Airmen med en mix av country
rock, rockabilly och western swing. En underbar grupp musiker
inkluderande Bill Kirchen, en levande Telecasterlegend.
Detta är debutalbumet från 1971 som bl.a. innehåller
hitsinglen "Hot Rod Lincoln". Det blev många
fler album, tyvärr inte hits. (2023-03-22) |
Danny
Gatton
var ännu en av dessa Telecaster Masters (tänk Roy
Buchanan, Bill Kirchen osv.). Plattan kom 1991 och Danny använde
förstås bl.a. sin 1990 Fender Telecaster Signature
med Joe Barden pickups.
Albumet nominerades till Best Rock Instrumental Performance
vid 1992 års Grammy Awards men priset gick till Eric Johnsons
"Cliffs of Dover". Inget att skämmas för.
(2023-03-29) |
Fandango!
är album nummer 4 från Texastrion ZZ Top,
släppt 1975. Sida ett live, sida två studio. Redaktör'ns
definitiva favoritspår, "Blue Jean Blues" (studio),
är en läcker slowblues.
"Tush" däremot är en röjare, släpptes
som singel och gick till #20 på Billboard Hot Hundred.
(2023-04-03) |
Charley
Musselwhite sång/ munspel i full fart anno 1967.
Uppbackad av Harvey Mandel gitarr, Barry
Goldberg piano/ orgel, Bob Anderson
bas och Fred Below Jr. på trummor. Producent:
Samuel Charters.
Charleys första album. Född '44, fortfarande aktiv
på bluesscenerna. Attaboy! (2023-04-09) |
Joe
Cockers "Mad Dogs & Englishmen" från
1970 är en dokumentation av den turné han gjorde
med Leon Russell och hans musikerelit. Jag
såg just om DVDn från turnén och läser
dessutom en ny biografi över Leon. Är fascinerad av
karl'n!
Laguppställningen var grym, enklast
att läsa här! (2023-04-18) |
ACE Records
skriver: "Candi Staton is the finest female singer ever
to grace a Southern Soul recording, her achingly vulnerable
vocals perfect for the lyrics of the best country/soul songs.
Luckily for us, during her tenure at Rick Hall’s
Fame label she got the best songs, mostly from the
pen of George Jackson, perhaps the top Southern
Soul songwriter of his generation." (2023-04-24) |
The
Teskey Brothers kommer inte från den amerikanska
Södern utan från Melbourne, Australien. Skapades
2008 av bröderna Josh Teskey (sång/
rytmgitarr) och Sam Teskey sologitarr). Och
lirar soul music, med inflytande från jazz och rhythm
and blues.
Jämförs gärna med Otis Redding och Wilson Pickett,
men visst kan ett stänk Allman Brothers krypa fram? (2023-05-01)
|
Tycke
och smak, för Redaktör'n är det Earl
Hooker som är 'Den Store Hookern'. "Two Bugs
& A Roach" är en pärla, särskilt om
man uppskattar ljudet av en wahwahpedal som en del av bluesens
klangfärger.
Detta är en reissue med bonusspår, originalet hade
ett annat omslag. Också det med en dubbelhalsad Gibson:
lär ha inspirerat Jimmy Page att inhandla en sådan
... (2023-05-22) |
"I Told
You So", albumet från 1984 med Omar &
the Howlers som fick Redaktör'n att fastna för
Kent Dykes, a.k.a. Omar. Fast det var nog snarare gigget på
Antone's Nightclub i Austin TX sommaren '84. Hur som helst,
Omar är kung var han än är.
I Göteborg har han varit ett par tre gånger men har
då lirat litet tyngre än vad han gjorde '84. Redaktör'n
föredrar det lättare gunget. Tycke och smak. (2023-05-29) |
Redaktör'n
hörde Håkan Nyberg and his Bluesmen göra Mickey
Jupps "Switchboard Susan" på Medley.
Jalle sa' "Han har en ny platta ute nu!" och Redaktör'n
fann sej helt plötsligt spela albumet "Up Snakes,
Down Ladders" (2022) fram och tillbaka i bilen.
Mickey är en veteran från den första engelska
pubrockvågen från början av 70-talet. Vid sidan
av band som Kursaal Flyers, Ducks Deluxe och Dr Feelgood. Lysande
låtskrivare!! (2023-06-09)
|
Lou
Ann Barton, Marcia Ball, Angela Strehli, tre imponerande
kvinnor på Austin TX scener. De har t.o.m gjort en platta
ihop, men detta är Lou Anns egen. Med ett pärlband
av Austins finaste: David Grissom, Denny Freeman, Derek
O'Brien, Jimmy Vaughan, Kim Wilson, Reese Wynans ...
listan kan göras lång.
Albumet "Read My Lips" utgavs ursprungligen 1989 på
bluesklubben Antone's egen etikett. En klubb som var hemmaplan
för Lou Ann. (2023-06-21) |
Ry
Cooder,
mästerlig slidegitarrist, sessionmusiker, bandledare, låtskrivare.
Har en lång rad plattor i sin CV, Redaktör'n kunde
lätt valt någon annan. Omger sej alltid med grymma
musiker, här t.ex. Tim Drummond bas, Chuck
Rainey bas, Jim Keltner trummor och
Jim Dickinson klaviaturer. Och se: John
Hiatt på kör här och var.
Kritikerprisade spår: Eddie Cochrans "Blue Suede
Shoes" och Bob Dylans "I Need a Woman." (2023-06-26) |
The
Paladins föddes i San Diego, Kalifornien, i början
av 1980-talet. Detta är deras första platta på
Alligator från 1988 med en mix av rockabilly och blues,
dessutom med ingredienser från R&B och swing.
Ett barband av bästa märke som borde diggas av alla
som gillar Los Lobos och The Blasters! (2023-07-12) |
Foy
Vance, singer/songwriter från Nordirland, jämförs
ibland med Van Morrison. Här har han vallfärdat till
Muscle Shoals Alabama för att göra ett album (släppt
2019) likt de hans idoler en gång skapat. Kalla det pastisch,
Redaktör'n kallar det bra!
Superba musiker (Spooner Oldham, David
Hood m.fl.) och vokalister (Marie Lewey,
Cindy Walker). Så klart. (2023-07-17) |
Jo, Redaktör'n
är stor fan av Grateful Dead, detta legendariska
San Franciscoband. Som lirat allt från bluegrass via country,
blues och tuff rock till flummig psykedelia. Anförda av
sin lika legendariske sångare/ gitarrist Jerry
Garcia.
Detta är en konsertplatta från 8 maj 1977. En höjdarkonsert.
Sådana gjorde de ofta och antalet konsertinspelningar
är nog oräkneligt. Redaktör'n kunde valt en annan,
men denna är bra. Peace! (2023-07-24)
|
Efter att
Redaktör'n prisat hans son, Duane Betts,
och hans album "Wild & Precious Life" är
det väl dags för pappa Dickey Betts.
En fenomenal gitarrist, givetvis främst känd för
sin roll i The Allman Brothers Band. Men glöm aldrig de
album han gjort under eget namn. Detta är nummer tre i
ordningen, "Atlanta's Burning Down" från 1978.
"But there is no retro feel on this disc either; it sounds
consistent with a man's vision who's always considered himself
right on time and still does. Loud, tough, and funky, Atlanta's
Burning Down is a winner." (All Music Guide) (2023-07-31) |
Delbert
McClinton är en stor favorit hos Redaktör'n.
Han kunde nästan ha valt vilket album som helst, men "Never
Been Rocked Enough" från 1992 är alldeles glimrande,
så ...
Paradnummer som "Every Time I Roll the Dice", "I
Used to Worry", "Why Me?", "Have a Little
Faith in Me", "Blues as Blues Can Get" och "Can
I Change My Mind". Och coola gäster, vad sägs
om Bonnie Raitt på slidegitarr? (2023-08-07) |
Freddie
Kings album "Getting Ready" (1971) var det
första av tre som gavs ut på Leon Russells SHELTER-etikett.
Producerat av Leon Russell och Don Nix - och alldeles superbt.
Kanske den första Freddie King-LPn som Redaktör'n
köpte? Svårt minnas, det har blivit fler.
Redaktör'n såg Freddie två ggr i London: en
gång i grå kostym på Marquee, en gång
i vit jumpsuit på 100 Club. Tidsmarkörer. (2023-08-14) |
Etta
James debutalbum på CHESS 1961. Nä, "I'd
Rather Go Blind" är inte med på denna plattan,
men en massa annat godis. En bred, kanske lätt spräcklig
platta: Chess och Etta testar många stilar, alla med framgång.
Mäktigt kompband!
Blues då? Willie Dixons “I Just Want to Make Love
to You” är väl det bluesigaste spåret
på denna LPn. (2023-08-21) |
Stephen
Bruton, singer/songwriter, gitarrist deluxe, skådespelare
... En gentleman och en stor favorit hos Redaktör'n - även
hos Olle Schelander, och det kan faktiskt höras någon
gång i Olles egen musik. Brutons platta är från
2005, tyvärr förlorade vi honom redan 2009.
"From the Five is a thoughtful, reflective, and impressive
set of beautifully produced and imagined songs from an underrated
architect of the Texas singer/songwriter tradition." (Allmusic
Guide) (2023-08-28)
|
Albumet "Super
Session" från 1968 var väl det som
startade eran med supergrupper: stjärnor från olika
håll som skulle skapa något alldeles enastående
tillsammans. Det blev det sällan - men "Super Session"
ÄR ett fenomenalt album. Extraspår på CD/Spotify.
Mike Bloomfield och Steve Stills
gitarrer (var sin LP-sida) och Al Kooper på
orgel genomgående. Har Du åldern inne minns du kanske
spåret "Stop" (Bloomfield) som signatur till
radioprogrammet "Pop i sommarnatt"? (2023-09-04) |
Nej, Chicken
Shack var väl inte i klass med Fleetwood Mac,
men vilka var det på den brittiska bluesscenen? Likt Fleetwood
Mac spelade de in för Blue Horizon. "This three-disc
set collects the band's entire output for the imprint from 1967-1969
and includes alternate takes, singles, and B-sides (56 tracks
in all)."
Stan Webb gnistrade ofta till på gitarr,
en stor beundrare av Freddie King. Sången var inte lika
vass, där glänste istället Christine
Perfect, senare medlem i Fleetwood Mac, än senare
med namnet Christine McVie. (2023-09-11) |
Ytterligare
en Telecaster Master (vi presenterade Danny Gatton tidigare)
med ett oblitt öde. Roy Buchanan var liksom
Danny lika vass på blues som på countryrock. Sägs
ha varit påtänkt för medlemskap i Rolling Stones.
"Live Stock" gavs ut 1975. Lär ha influerat Jeff
Beck som tillägnade Roy spåret "Cause We've
Ended as Lovers" på albumet "Blow By Blow".
Finns ett antal liveplattor med Roy numera på Spotify:
Har inte kollat in dem men botanisera gärna. Roy var en
fenomenal liveartist! (2023-09-18) |
Rolling Stone
skriver om Bonnie Bishops album: "From
the opening strains of the gospel/ swamp-infused pleading of
“Mercy” to the closing sing-along chorus of the
bluesy, touching “You Will Be Loved,” Cobb captures
all the passion, vulnerability and sheer soul Bishop conveys
in ten moving, emotionally driven tracks."
"Her vocals mix the Southern sass of Shelby Lynne with
the guts of Susan Tedeschi, leaving room for a fair amount of
Bonnie Raitt-syled grit and gumption." Mmmm, Bonnie har
spelat in TVÅ av Bonnies låtar. (2023-09-25) |
Jack
Pearsons album "Jack Pearson" från
1999. Fantasilöst namn men inte fantasilöst gitarrspel.
Tolv instrumentaler skrivna av Jack själv. Inte så
många musikkändisar förutom Jack, främst
Jim Horn på sax och Jaimoe på trummor. Jaimoe från
Allmans alltså, Jack spelade gitarr i Allman Brothers
Band åren 1997-1999.
Grymt snyggt gitarrspel m.m., klarar ni ett album utan vokala
insatser så är det bara att klicka igång! (2023-10-09) |
Johnny
Adams var en fenomenal sångare. Ingen lär
säga emot. Kallades "The Tan Canary" p.g.a hans
"multi-octave range of his singing voice, his swooping
vocal mannerisms and falsetto." Största hits: "Release
Me" och "Reconsider Me" på slutet av 60-talet.
Här backad av gitarristerna Walter 'Wolfman' Washington
och Duke Robillard plus Dr. John
på klaviatur i ett t.o.m. för honom ovanligt bluesigt
album. (2023-10-16) |
Grinderswitch
var ett sydstatsrockband från Macon GA som bildades 1972
av Joe Dan Petty, Allman Bros. gitarrtekniker. Fina musiker,
sångaren Dru Lombar blev kanske mest känd, men som
helhet nådde de inte Allman Bros. popularitet. Men du
som gillar sydstatsrock, kolla Grinderswitch!
Det mest prisade albumet, "Redwing", släpptes
1977. Ej att förblandas med albumet "Redwing"
av Kalifornienbandet Redwing från 1971. Också bra!
(2023-10-23) |
Marcias fjärde
studioalbum från 1985: Marcia Ball sång/
piano med rutinerade musiker från Austin TX: David
Murray gitarr, Don Bennett bas och
Doyle Bramhall trummor/ kör (pappa till
Doyle Bramhall II). Klart fin laguppställning.
Redaktör'n är svag för hennes egna ballad "Love's
Spell", balladen "Another Man's Woman" (Marlin
Greene, George Jackson, Dan Penn), funkiga "Never Like
This Before" (Isaac Hayes, Booker T. Jones, David Porter)
och mycket annat. Passar dej? Kolla!! (2023-10-30) |
Goose,
ett femmannaband grundat av Rick Mitarotonda
(sång/ gitarr) och Trevor Weekz (bas),
baserat i Connecticut. Ett band som kallats jamband, som glatt
improviserar fram långa låtar, som drar en stor
festivalpublik. Passar Redaktör'n bra!
"Shenanigans Nite Club touches on everything from quick-picking
country to swinging jazz to throbbing R&B to various shades
of experimental pop" skrev en musiktidning när albumet
kom 2021.
(2023-11-06) |
Midnight
North: Lysande rockband från San Francisco som
lirar "cosmic American music", en korsning som Gram
Parsons var profet för och som korsar country och rockmusic.
Redaktör'n tycker det är lite "folk" i det
också.
Mest uppmärksammade medlemmar: Grahame Lesh,
sång/ gitarr, son till legendariske basisten i Grateful
Dead, Phil Lesh. Dessutom Elliott Peck, sångerska/
gitarrist/ pianist. Grymma instrumentalister, grann sång.
Lyssna!! (2023-11-13) |
George
Terry, låtskrivare, gitarrist, studiomusiker
m.m. sCream gjorde hans "Mainline Florida" i lördags
på KoM. Joe Bonamassa gör den. Och Clapton förstås
på "461 Ocean Boulevard". Men George har komponerat
mycket, lirat med många. Från Clapton och Freddie
King till ABBA!
Hit Channel intervjuade George: "You played on Freddie
King’s “Burglar” album in 1974. How terrifying
was it to play with such a blues legend?"
"I figured that anyone who wears pictures of girls on his
pants was into good times. Besides, I wore pictures of girls
on my shirts…" (2023-11-20) |
Jorma
Kaukonen, främst känd från Jefferson
Airplane och Hot Tuna, ledde en kort
period trion Jorma Kaukonen & Vital Parts. Redaktör'n
hade turen kolla dem en kväll i San Francisco 1980: Jorma
beväpnad med en elegant Gibson L5-S och två staplade
Mesa Boogie combos. En kväll att minnas.
Och albumet "Barbeque King" från just 1980 är
kul, Jorma lirar med nästan punkig energi, inte alls så
'folksy' eller 'hippie' som han kunde vara. Favoritspår
är titelspåret, ett lite lugnare spår med Jormas
slidegitarr deluxe. Testa! (2023-11-27) |
Scott
Kempner, som vi förlorade förra månaden,
var med om att starta Dictators och Del-Lords.
Gjorde dessutom ett par soloplattor, ex. denna. Tidskriften
Variety skrev 2008:
"If the world were a just and fair place, Scott Kempner
would be stopped regularly by musicians and music fans thanking
him for the effect the records he made with the Del-Lords and
the Dictators had on their lives. Kempner's music is impossible
to not like: He's the rare master at making three-chord rock
'n' roll - inspired by the 1950s and '60s - sound fresh and
vital, simultaneously urban and twangy, heartfelt, political
and personal." (2023-12-04) |
Bobby
'Blue' Bland i absolut toppform. Ett album släppt
1961 men bestående av en bunt singlar varav ex. "Don't
Want No Woman" spelades in redan 1957 med Clarence Hollimon
på gitarr. På andra spår hörs Wayne Bennett,
en fenomenal jazzinfluerad gitarrist.
Men i centrum är förstås Bobbys röst. All
Music Guide skriver: "Without a doubt, Two Steps from the
Blues is the definitive Bobby "Blue" Bland album and
one of the great records in electric blues and soul-blues. In
fact, it's one of the key albums in modern blues, marking a
turning point when juke joint blues were seamlessly blended
with gospel and Southern soul, creating a distinctly Southern
sound where all of these styles blended so thoroughly it was
impossible to tell where one began and one ended." (2023-12-11)
|
Jay
Geils
gitarr och Magic Dick munspel kommer förstås
ur J. Geils Band, det blir inget pris för
den som gissar det. Redaktör'n älskar J. Geils Bands
fyra första album, svettig rock'n'rollblues och soul. Här
hamnar gubbsen i en mera traditionell Chicagofålla. En
fålla som rymmer måååånga band,
många som slåss om uppmärksamheten. Men de
här kan garanterat lira, såväl roligt som smakfullt.
Inte så tungt som J. Geils Band, lite mera swing, en nypa
jazz. Kolla! (2023-12-19) |
En platta
från 2006 med Malford, en man med en mäktig stämma
som jämförts med Otis Redding och Al Green. Valts
ett antal år i rad till Austinscenens bäste vokalist.
När han sen har ett komp med gitarrister som Derek
O'Brien och David Murray, ja då
är han i hamn.
Han har rätt att sjunga The Blues: som en 'albino Black'
har han haft det tufft. Brrrrr.
(2024-01-03) |
Ur Wikipedia:
"Low Budget Blues Band gav under åren
ut tre album samt fyra singlar. På det första albumet,
som kom ut 1983 [LBBB, Vol. 1, albumet ovan], var sättningen
Mats Ronander (sång, gitarr, munspel), Little Mike Watson
(sång, bas), Lasse Wellander (gitarr och slide), Stefan
Nilsson (piano), Hasse Olsson (orgel) och Åke Sundqvist
(trummor och slagverk)."
Fin laguppställning och plattan håller än idag,
40 år senare. (Vart tar tiden vägen?) (2024-01-08) |
Sue
Foley med band, Inspelad 19 maj 2023 på Austins
legendariska Continental Club.
"In 2023, Foley was awarded the Blues Music Award for Traditional
Blues Female Artist (Koko Taylor Award) in Memphis – an
award she also won in 2022 and 2020. She was also recently honored
with Guitarist of the Year and Blues Act of the Year at the
2023 Austin Music Awards, and Guitarist of the Year at the 2023
Maple Blues Awards. Her last album, Pinky’s Blues, took
home Best Traditional Blues Album at the 2022 Blues Music Awards.
(2024-01-15) |
Jimmy
Vivinos första soloalbum från 1997. Al Kooper
(även producent) klaviatur, Harvey Brooks bas, Reese Wynans
(SRV) klaviatur, John Sebastian munspel och Sam Bush på
mandolin m.fl. Det blev fler album!
Känd från TV också: gitarrist i Max Weinbergs
orkester i pratshowen med Conan O'Brien. Men ändå
alltid en bluesman.
(2024-01-22) |
Ett av Little
Miltons mästerverk, ursprungligen utgivet 1970
på Checker. LM vandrade vidare bland skivetiketterna:
till STAX och så småningom till Malaco. Kolla gärna
Malacoalbumen om Du gillar lite lyxigt arrangerad southern soul!
Redaktör'n är fortfarande lite bitter efter att år
2005 haft biljetter till en välgörenhetskonsert med
bl.a. LM i Nashville. LM har så klart lovat att spela
gratis men vill rimligt nog ha hotellrum betalda åt sitt
influgna band. Arrangören vägrar stå för
det varför LM ställer in - och kort därefter
går bort. The blues. (2024-01-29) |
"Deborah
Coleman is a rough-cut diamond so sharp that she'll
cut you if you're not careful, but she is who she is and doesn't
apologise for it."
Så skrev bloggen "Leap In The Dark" om denna
eminenta sångerska och gitarrist - som vi förlorat
alltför tidigt (1956 - 2018). Inte ovanligt. Tack och lov
efterlämnade hon en rad album inklusive denna liveinspelade
pärla på Blind Pig. Testa! (2024-02-05) |
Bring the
Family från 1987 är John Hiatts
åttonde album. Det var hans första album på
Billboard 200-listan och det innehöll hans första
singel på mainstream-rocklistan: "Thank You Girl".
Ry Cooder på gitarr, Nick Lowe på bas och Jim Keltner
på trummor, inte illa."Have A Little Faith In Me"
på albumet är bland Hiatts mest populära låtar.
De fyra skulle senare bilda Little Village och släppa ett
album 1992. (2024-02-12) |
Ett samlingsalbum
med 30 låtar av Amazing Rhythm Aces,
kan det bli mycket bättre? Ett smörgåsbord av
rock, country, blues, R&B, folkmusik, reggae och latino.
I spetsen: Russell Smith, vokalist och låtskrivare
deluxe. Som även gjort fina soloplattor.
Amazing Rhythm Aces har faktiskt turnerat i Sverige flera gånger.
Och deras största hit? "Third Rate Romance" från
1975. (2023-02-20) |
Ett Memphisband
som lirade 'rock, hard blues, psychedelic acid-washed guitar
solos, and blue eyed soul'. Tyvärr, Moloch
gjorde endast detta album (1969). Gitarristen Lee Baker
var en oerhört respekterad musiker i Memphis, en stilbildande
herre, och får tillfälle att visa sina 'chops'.
Don Nix (även producent) skrev flera låtar till albumet
inkl. "Going Down" och "Same Old Blues"
som alltså här för första gången
hamnar på en platta. En LP som blev en stor inspiration
för bl.a. North Mississippi Allstars. (2024-02-26) |
Paul
Butterfield's Better Days
inspelade på Winterland Ballroom i San Francisco den 23
februari 1973. Nej, inte Butterfields bluesband. Inte Bloomfield
eller Bishop, här står Amos Garrett
på scen, en mästergitarrist med rötter i den
kanadensiska scenen. Och
Geoff Muldaur lånar ibland sångmikrofonen
av Paul.
Blues, soul, country - ett riktigt blandband! Skulle gärna
varit i publiken den kvällen. Ja, många kvällar
på Winterland! (2024-03-04)
|
Ett album
med gitarristen Amos Garrett utgiven 1989 på
skivbolaget Stony Plain, en 'rootsig' etikett i Kanada.
En platta Redaktör'n köpte när han hade turen
att pricka in Amos Garrett & The Eh! Team
på funky Yale Hotel i Vancouver, Canada sommaren 1990.
Snacka om Telecaster Master! Total kontroll i tänjningar
och vibrato - och alltid en melodi! (2024-03-11) |
Första
Spotifyalbumet från det unga Stockholmsbandet The
Blue Benders, en EP med 4 'spår'. Ett band som
skrällde rejält i röstningen om Bluespoddenpriset
2023. Bäst hålla koll på de här ...
ÅRETS LIVEAKT - The Blue Benders
ÅRETS PLATTA - "Strike One"
ÅRETS BAND - The Blue Benders
ÅRETS SÅNGARE (MAN) - Samson Mirro
ÅRETS GITARRIST - Edvin Öström
(2024-03-19) |
Grapeland
var i grunden en duo med Olle Schelander (ex-Remedies
etc.) och Göran Svenningsson (ex-Instigators
etc.).
November 2005 var det releaseparty på Pustervik för
Grapelands album "Reality Show". Tio originallåtar,
alla författade av Olle förutom en som var skapad
av Olle & Göran tillsammans. Daniel Winerö,
Bengt Bygren, Bernt Andersson
och Johan Johansson var "session musicians"
på CDn.
Gitarrtidningen FUZZ exempelvis gav CDn en fin recension - men
nej, ingen kommersiell hit. (2024-03-25) |
The
Steve Gibbons Bands två första album "Any
Road Up" (1976) och "Rollin' On" (1977) + 5 bonusspår.
En fin kombo. Och så var bandet, en kvintett som kunde
låta både Dylan och Chuck Berry, ibland på
samma gång. Sorteras ofta in under etiketten "Brittisk
pubrock" (en fin era).
Redaktör'n prickade in dem på Konserthuset i Gbg
1979 - en glimrande spelning! (2024-04-01) |
W.C.
Clark, “the Godfather of Austin Blues”,
gick bort för ungefär en månad sedan, 84 år
ung. En inspiration, ja t.o.m. en lärare för mången
Austin TX musiker. Spelade bl.a. med bröderna Vaughan,
Angela Strehli, Lou Ann Barton och Marcia Ball. Och ledde ett
eget band förstås.
Sofistikerad gitarrblues och soul à la Stax Records i
Memphis, det bjöd W.C. oss på i många goda
år. R.I.P. (2024-04-08) |
Mason
Ruffner har ena foten i Texas och den andra i New Orleans
musikscen. Har lirat med många av bluesässen, dessutom
med sådana namn som Bob Dylan och Daniel Lanois. OCH har
hörts på scen i Göteborg, bl.a. på Slamby
Bluesfest 2004 (OK, Göteborgstrakten då) och Göteborg
Blues Party 2006.
Detta är hans andra album (1987), producerat av Dave Edmunds.
Tycker ni soundet är väl 'poppigt modernt', lyssna
på hans rootsigare första album "Mason Ruffner"
från 1985, också på Spotify. (2024-04-16) |
Bywater
Call består av sju musiker från Toronto,
Kanada som låter mera som om de kom från den amerikanska
södern. Southern soul, blues och roots rock står
på menyn. Vid mikrofonen en ytterst begåvad lady,
Meghan Parnell. Just nu på turné i Sverige (Falkenberg
och Kristianstad).
Det kommer SÅ mycket fin musik från Kanada. Tyvärr
måste de ofta ta sej över gränsen till USA för
att få uppmärksamhet. (2024-04-22) |
The
Tibbs: Ett soulband av idag från Nederländerna
med superba Roxanne Hartog på sång.
Visst finns det många klassiska soulpärlor därute,
men varför inte kolla något nytt?
"Reared on diet of Rhythm & Blues, Funk, Jazz, Pop
and Ska, The Tibbs bring a unique blend of garage soul that
could be traced back to the Detroit and Philly sounds of the
’60s and ’70s. A retro style infused with a distinctive
Tibbs formula." (2024-04-29) |
Redaktör'n
läser just nu en glimrande biografi om Steve Marriott,
fenomenal vokalist/ gitarrist och frontman i Humble
Pie. En sann 'performer'. Vi lämnar raskt hans
privatliv därhän. Denna liveplattan blev en jättesuccé
med nummer som "I'm Ready", "Golden Splinters"
och varumärket "Doctor".
Det finns en längre version av plattan på Spotify,
detta är originalsläppet från 1971. Som kanske
räcker? (2024-05-06) |
Ett album
från 1971, det enda Redaktör'n har med Pee
Wee Crayton. En skicklig gitarrist, influerad av T-bone
Walker (förstås) men med ett aggressivare spelsätt.
Hade en hit 1948 med "Blues After Hours", kanske den
inspelning han är mest känd för. Det här
albumet innehåller bl.a. en nyinspelning av den instrumentalen.
Nån sa' att han var den förste bluesmannen med en
Stratocaster: måste vara svårt att fastställa,
men vad vet man? (2024-05-13) |
Al
Anderson, sedemera medlem i legendariska NRBQ,
en fin låtskrivare och en fräck gitarrist med 'a
touch of blues' alltsom oftast. Den här plattan spelade
han in 1972, före NRBQ-medlemskapet.
Allmusic Guide sammanfattar: "Though he would later join
N.R.B.Q., this earthy folk/blues/country platter was recorded
between June and September of 1972 and is a wonderful snapshot
of an underrated artist at that point in time." (2024-05-20) |
Möt
The Mystix! Nöjer mej med att citera musiktidningen
Zero: "TruVine bjuder på cool – i ordets
rätta bemärkelse – och svängig träskblues,
rhytm n´ blues, rock och americana." och "Man
har jämfört Lilys röst och bandets musik med
giganter som Howlin´ Wolf och Captain Beefheart. Jag kan
bara instämma och förstår fullkomligt liknelserna.
Men varför inte plussa på med John Lee Hooker och
Tony Joe White samtidigt? Här finns nämligen utrymme
för en bredare palett, då plattan är långt
ifrån enformig." (2024-05-26) |
James
Montgomery, sångare/ munspelare från Detroit,
uppmuntrades i unga år av Paul Butterfield. Det här
albumet från 2016 kan nog kallas en tribut till Paul.
Eminenta gäster som keyboardisten Mark Naftalin,
Johnny Winters gitarrist Paul Nelson, Jimmy
Vivino på gitarr från TV-stjärnan
Conan O'Briens husband, The Uptown Horns (Rolling
Stones) m.fl.
Fast det är inget fel på James vanliga band! Kanske
man hellre lyssnar på Paul Butterfield, men detta är
en inkörsport till James! (2024-06-03) |
Son
Seals hann spela in ett tiotal album - och besöka
Sverige - under sin levnad (1942 - 2004). Denna LP från
1980 utgiven på Iglauers Alligatoretikett är den
enda som landat i Redaktör'ns hylla, men den har spelats
desto mera.
Är man ett fan av Albert King (och det är man ofta)
uppskattar man säkert Son Seals. Som dessutom gör
Alberts "Nobody Wants a Loser" här. Men som även
försöker bredda bluesrepertoaren med lite annorlunda
arrangemang 'utanför boxen'. (2024-06-10) |
Efter att
precis nyss (igår!) ha avnjutit Nathaniel Rateliff
& the Night Sweats på Pustervik finns det
bara ett album att välja. "The Future" är
deras senaste från 2021. Ett album med texter präglade
av Covidpandemin. Utgivet på klassiska souletiketten STAX,
baserad i Memphis TN.
11 spår varav #11 "Love Don't" spelar upp en
video i Spotify. En teknisk nyhet för gamle Redaktör'n!
(2024-06-17) |
Arc
Angels var Doyle Bramhall II sång/
gitarr och Charlie Sexton sång/ gitarr
plus SRV:s rytmsektion Tommy Shannon på
bas och Chris Layton på trummor. En kvartett
bildad efter SRV:s tragiska död. De släppte det prisade
albumet "Arc Angels" 1992 - som tyvärr inte finns
på Spotify. Men ovanstående album innehåller
först och främst en livekonsert från 2005 där
Arc Angels i princip spelar hela debutalbumet.
Charlie Sexton gick vidare till Bob Dylan, Doyle Bramhall II
fortsatte med sin solokarriär. (2024-06-25)
|
James
Solberg, sångare, gitarrist, låtskrivare,
bluesman. Kanske mest känd för att ha lett
Luther Allisons kompband under ett antal år.
Men James är värd uppmärksamhet i sitt eget namn.
Det här albumet från 2000 visar hans bredd. Soulballader
som "Ain't It Hard", "Members Only" och
"The Hand ...". "Buzz Me" i B.B. Kingtappning.
"I'm Goin' Home" kunde vara SRV med mäktig kör.
"Still Called the Blues" är en stone blues där
han delar sång och gitarrspel med Luther. OK, James var
nog främst en liveattraktion, men hans egna album är
likväl värda att lyssnas på. (2024-07-01) |
Ett Fenton
Robinsonalbum från 1974 med spår som "Somebody
Loan Me a Dime" och "Texas Flood". "Somebody"
får några av oss att tänka på Boz Scaggs
inspelning i Muscle Shoals med Duane Allman på gitarr.
Men Fenton skrev faktiskt låten. Inte hans första
inspelning av "Somebody" men kanske hans bästa.
"Texas Flood" är ju Larry Davis, sedemera SRV.
Men liksom med "Somebody" gör Fenton en mästerlig
version. Kanonalbum helt enkelt! (2024-07-08) |
Percy
Sledges album nummer två från 1966 innehåller
bl.a. mästerverk som "It Tears Me Up" (Dan Penn
- Spooner Oldham), "You Really Got A Hold On Me" (Smokey
Robinson), "Warm and Tender Love" och "Try A
Little Tenderness".
Jag kunde kanske lika gärna lagt in albumet "When
A Man Loves A Woman" (inkl. hitsingeln), också 1966,
men jag är svag för "It Tears Me Up". Percy
Sledge, en underbart varm soulröst från Muscle Shoals
AL. (2024-07-13)
|
Mike
Zito
ger oss ett livealbum med 17 nummer, med massor av blå
gitarr, med material från SRV och Hendrix och Chuck Berry,
med tre gästgitarrister inklusive Eric Gales
(minns honom från GBFs festival härom året?),
med extra allt, typ.
Inspelat den 26 november 2021 i Old Rock House, St. Louis, USA
och släppt som dubbelalbum. För gitarrvänner!
(2024-07-22) |
Doyle
Bramhall II, son till trumslagaren/ vokalisten Doyle
Bramhall (överraskad?) har ett långt CV i bluesrockvärlden.
Ni kanske hörde honom på Pustervik? Han har förstås
lirat med Eric Clapton - som gästar här
på ett spår.
Gästar gör också Tedeschi Trucks Band
på en mäktig version av Bob Dylans "Going Going
Gone". Ett solitt rockalbum - för nej, blues är
det inte! (2024-07-29) |
Phillip
Walker, eminent sångare/ gitarrist från
Texas, släppte inte SÅ många album. Det här
på ROUNDER (1984) var det som Redaktör'n valde. Originalmaterial
plus material från artister som Lowell Fulson, Percy Mayfield
och Jimmy McCracklin.
Washington Post skrev en gång om Mr. Walker:
"His playing mixes Gulf Coast rawness with an urban urgency.
No hand-me-downs, those Walker blues...he is clearly his own
man. His solos inherently swing and his tone alternates between
a sweet jazz fullness and a biting attack. His voice, too, is
distinctive, an often raspy baritone, he is earthy and expressive."
(2024-08-16) |
The
Decoys är ett hobbyband från Muscle Shoals
AL. Ett gäng studiomusiker som skojar till det på
lediga kvällar och kör ett gig på tre set för
några få dollar. Denna plattan, deras första,
kom 2002 och innehåller en rad proffs.
Kelvin Holly och Scott Boyer
gitarrer, Spooner Oldham och Bobby
Whitlock Hammond, NC Thurman keys,
David Hood bas, Mike Dillon
trummor. Scott, NC och Kelvin sång. Etc.
Tyvärr är Scott borta idag. Ersättare är
Will McFarlane, lika rutinerad han. Redaktör'n
har hört/sett dem på plats i flera upplagor och intygar
kvaliteten! (2024-08-26) |
Hot
Tunas "The Phosphorescent Rat" gavs ut 1974
- för 50 år sedan. Jorma Kaukonen
(sång/ gitarrer) och Jack Casady (bas)
har slutgiltigt lämnat Jefferson Airplane. Tillsammans
med Sammy Piazza (trummor/ perc.) spelar de
in Hot Tunas fjärde album.
Elektrisk och akustisk blues, folk och flum. Jorma Kaukonen
tillhör gudarna i Redaktör'ns hem. En personlig spelstil.
Reverend Gary Davis korsad med Jerry Garcia? Var det bättre
förr? (2024-09-02) |
Kal
David, sångare, gitarrist - och en favorit hos
Redaktör'n. Kan tänka mej att Kal borde landa bra
hos Robert Crays många fans (Red. inräknad), beväpnad
med sin Gibson Firebird och en glimrande röst.
Lirade med Paul Cotton i Illinois Speed Press. Kompade Johnny
Rivers och Etta James. Spelade en massa gitarr på John
Mayalls "Cross Country Blues". Släppte ett antal
album under eget namn. Som detta från 2013. Kolla!! (2024-09-09) |
Peter Greens
Fleetwood Mac live den 25 januari 1969 på
Shrine Auditorium i Los Angeles. Ett mäktigt bygge.
Det finns mycket livematerial med Fleetwood Mac, detta råkar
vara en favorit hos Redaktör'n. Ett bra gig, stor närhet
i ljudet, inte bara de vanligaste låtarna. Kanske något
för dej också? (2024-09-16) |
Tinsley
Ellis, gitarrist, sångare/ låtskrivare
från Atlanta GA, har ett långt CV. Exempelvis från
bandet The Heartfixers som bl.a. kompade Nappy
Brown på "Tore Up" (1984). Sen blev det gigs
och plattor under eget namn.
En glimrande gitarrist som ibland visar påverkan från
artister som Freddie King, Allman Bros och - på sista
spåret "Slow Train to Hell" på detta album
- Peter Green. (2024-09-23) |
Debbie
Davies, sång/gitarr, kompad av Stevie Ray Vaughans
klassiska rytmsektion. Album från 1999.
"Debbie Davies Band + Göteborgs Bluesförening
= succé (2007-10-27)
Nej, det går inte att kalla lördagskvällen den
27/10 på Villa Belparc för något annat än
en rejäl succé. På scen en trio med enorm
auktoritet, spelglädje, skicklighet, variation och dynamik.
Och som tack vare Debbies glimrande kompspel lät mycket
fylligare än vad bluestrios brukar göra. Ja, jag skulle
lätt kunna stapla fler positiva omdömen." Citat
ur min blogg.
(2024-10-01) |
James
Carr, sångaren som många anser vara Otis
Reddings store konkurrent. Och jo, Red håller nog på
JC om man måste välja. Här hittar man definitiva
versioner av "Pouring Water on a Drowning Man", "Dark
End of the Street" och "A Losing Game".
Memphis soul, country soul: etikettera det hur du vill men detta
är ett mästerverk. Vad Red vet så innehöll
LPn 12 spår när den släpptes 1967. Den version
som ligger på Spotify har dubbelt antal spår. Red
klagar inte. (2024-10-07) |
Spirit:
"Twelve Dreams of Dr. Sardonicus" (1970), Redaktör'ns
favoritLP med Los Angelesbandet Spirit. Mest kända medlemmar?
Jay Ferguson sång, Randy California
gitarr och Ed Cassidy trummor.
Hits? Nja, singeln "Nature's Way", lyft från
detta album, sålde hyfsat. Så gjorde "Mr. Skin",
samma LP. Men singlar, det var inte Spirits favoritformat. De
gjorde istället succé på FM-radiostationerna
där man spelade flummig rock och inte brydde sej om låtarnas
längd.
PS. Flera bonusspår på Spotify! (2024-10-14) |
Eddie
Hinton, först respekterad som sessiongitarrist,
så småningom också som sångare och låtskrivare.
I Muscle Shoals AL så klart. På detta debutalbum
(1978) kompas han av fabulösa Muscle Shoals Rhythm Section,
även kallad The Swampers. Resultat? 'Blue eyed soul' av
högsta dignitet.
Det blev inte så många soloalbum (en ohälsosam
livsstil ledde till en alltför tidig bortgång, 50
år gammal) men han hörs på många andra
artisters album. Som Aretha Franklin, Wilson Pickett, Joe Tex,
Solomon Burke, Percy Sledge, the Staple Singers, Elvis Presley,
Boz Scaggs, Hour Glass och Otis Redding (2024-10-21) |
Johnny
Neel live utgiven 1995. En begåvad sångare/
låtskrivare/ klaviaturspelare/ munspelare. Lirade med
såväl Allman Brothers som med Dickey Betts band.
Ett par av Johnnys låtar på detta album har spelats
in av Allman Bros. och John Mayall ("Maydell") och
Delbert McClinton ("Read Me My Rights").
Jack
Pearson på gitarr, medlem i Allmans 1997-1999.
En superb gitarrist. Mera spotlight på honom! (2024-10-28) |
Bobby
Whitlock i ett album utgivet 2009. Cirka 40 år
efter äventyren som medlem i Derek & the Dominos. På
deras dubbelalbum "Layla etc." är han kompositör/
medkompositör av hälften av sånglistan. Och
så pianist förstås.
Det här albumet innehåller outgivet material från
90-talet. Han står själv för sång/ kompositioner/
gitarr/ piano men kan även skryta med gäster som Steve
Cropper på gitarr och Jim Horn på sax. Inte illa.
(2024-11-04) |
Streetwalkers
live i Köln 1975 och 1977. Ett rockband från England
uppbyggt kring Roger Chapman sång/ texter och Charlie
Whitney gitarr/ kompositioner, båda från gruppen
Family. Två musikanter med ett starkt personligt uttryck.
På ytterligare sång/ gitarr hörs Bobby Tench,
känd från bl.a. Jeff Beck Group och Van Morrison.
På trummor på spåren från 1975 hörs
Nicko McBrain, sedemera i Iron Maiden. Trumslagare 1977: David
Dowle, senare till Whitesnake. (2024-11-11) |
Ghost
Hounds från Pittsburgh: Tre Nation (vocals),
Johnny Baab (guitar), Thomas Tull (guitar), Bennett Miller (bass),
Blaise Lanzetta (drums), and Joe Munroe (keys). Blues Rock Review
skrev att "You Broke Me, Ghost Hounds’ first proper
blues album, features much of the best they have to offer by
combining vintage blues flavors with rock’s present-day
punch."
Inspelat 'live i studion' med ett rått, in your face blått
sound. Perfekt till kall öl och nachos. (2024-11-18) |
Kirk
Fletcher och hans gitarrer rör sej i fina kretsar:
Charlie Musselwhite, the Fabulous Thunderbirds, Mannish Boys,
Joe Bonamassa m.fl. Här en prisad platta i eget namn.
Kirk har vi haft turen att höra några gånger
i Göteborg. Redaktör'ns favoritminne är en flashback
till Nefertitis scen den 8 mars 2000. Kim Wilson & The Blue
Band: Kim Wilson, Kirk och Bengan, plus Medin, Nikke och Tolson.
Top notch! (2024-11-25) |
|
|