Sångaren Jimmy Hall har varit en stor favorit hos Redaktör'n sedan albumen från 70-talet med bandet Wet Willie. Nu kommer ett nytt soloalbum, "Ready Now", med Jimmy med kompbandet Joe Bonamassa och Josh Smith gitarrer, keyboardist Reese Wynans (Stevie Ray Vaughan), basist Michael Rhodes och trumslagare Greg Morrow. Dessutom gästar gitarristerna Warren Haynes och Jared James Nichols. (2022-10-23)

Joe Louis Walkers debutalbum från 1986 gick rätt in i hjärtat på Redaktör'n. Gillar man Robert Crays tidiga plattor så gillar man nog även denna. JLW är kanske lite råare.

JLW lirade på Nefertiti för länge sedan, före ombyggnaden. Du minns valven? Man skulle sitta innanför dem. Minns inte hur vi satt. Fenomenal konsert i vilket fall som helst, hur vi än satt! (2022-10-24)

J. Geils Bands första tre album är sanslösa korsningar av blues, soul och rock'n'roll. De två första, "The J. Geils Band" (1970) och "The Morning After" (1971), är studioalbum. Detta tredje från 1972 är live. LIVE.

"We got the Detroit Demolition here for ya tonight" skriker Peter Wolf, sångare och munspelare. Han talar sanning. (2022-10-31)

Terry Dolan och hans Terry & The Pirates härjade vilt i San Franciscobygderna under 80-talet. Redaktör'n prickade in dem i det lilla samhället Rodeo nordost om S.F. Glimrande Californiarock med Terrys råa stämma och de båda sologitarristerna John Cipollina (Quicksilver Messenger Service) och Greg Douglass (Steve Miller Band). De hann faktiskt titta in i studion också, "The Doubtful Handshake" är från 1980. (2022-11-07)

Tyrone Davis, fenomenal soulsångare med tre nummer ett på Billboards R&B-lista: "Can I Change My Mind" (1968), "Turn Back the Hands of Time" (1970), och "Turning Point" (1975).

Jodå, förlagor till Simon Lindekrantz paradnummer. Och kolla på Springsteens nya album! (2022-11-14)

Fabulous Thunderbirds första album från 1979. En kvartett som var Austin TXs stolthet, stammisar på den hetaste bluesscenen lokalt, Antone's. Jimmy Vaughans storhetstid.

14 spår här, dvs. 3 fler än på ursprungsvinylen. Om Girls Go Wild över dem 2022? Osäkert. (2022-11-21)

Julen börjar göra sej påmind, och för Redaktör'n är plattan An Austin Rhythm and Blues Christmas ett måste bredvid Dean Martin och Beach Boys.

Fabulous Thunderbirds, Lou Ann Barton, Willie Nelson, Angela Strehli + en massa andra blueslirare! (2022-11-28)

Ett album som ursprungligen gavs ut 1979, då med ett annat omslag med en röd Gibson. LPn var Jimmy Johnson's första på Delmark.

Och med tanke på hans stora begåvning som textförfattare - här radades inte slitna klyschor upp - skickade Delmark med ett blad med sångtexterna. Inte det vanliga där och då. (2022-12-05)

"Truth" är Jeff Becks debutalbum från 1968. Det första med The Jeff Beck Group. Rod Stewart sång, Ron Wood bas och Micky Waller trummor, åsså Beck på gitarr förstås. Ett album som närmast definierade bluesrocken.

Nästa år släpptes gruppens uppföljare "Beck-Ola", dessutom Led Zeppelins debutalbum. Klassiker! (2022-12-12)

George Jones är 'country', visst - men han är ofta 'country soul'. Vilket bl.a. detta album från 1999 visar tydligt. Som på Redaktör'ns favoritspår, "Choices". "Now I'm living and dying with the choices I've made". Ingen blank välmejkad glamour där inte.

Även om Du inte är svag för country, ge George en chans! (2022-12-19)

B.B. King live i Chicago 1966. Det finns ett antal liveplattor med B.B., alla har väl sin egen favorit, "Regal", "Cook County Jail" etc. Detta är Redaktör'ns favorit. Inte minst för Hammondorganistens skull: Duke Jethro. Som missnöjt spelade piano på "Regal" eftersom orgeln var trasig. B.B. insisterade. (2022-12-25)

Boz Scaggs anno 1969 med ett album inspelat i Muscle Shoals Sound Studio, Sheffield, Alabama. Med bl.a. Duane Allman på glimrande gitarr. Kolla ex. "Somebody Loan Me A Dime".

Boz har långt CV: Gatusångare i Stockholm (!), medlem i framgångsrika Steve Miller Band, soloartist. Alltid begåvat, alltid med stor elegans. (2022-12-30)

Jodå, kalla Larry Carlton 'Los Angeles slick' om du vill. Men snacka om blue feeling. Speciellt på plattor som "Last Nite" förstås. Men "Sleepwalk" från 1982 (ovan) är albumet som öppnade Redaktör'ns öron för Larry.

Och spåret "Sleepwalk" är fortfarande en stor favorit. (2023-01-09)

"The Royal Scam" var Steely Dans femte studioalbum (1976) och är förmodligen Redaktör'ns favoritalbum med bandet. Delvis p.g.a. raden av fenomenala gitarrister: Walter Becker, Denny Dias, Larry Carlton, Elliott Randall och Dean Parks.

Nä, inte Jeff 'Skunk' Baxter denna gång. Det funkade liksom bra ändå. (2023-01-16).

The Marshall Tucker Band låg likt Allmans på Capricorn och var/är ett av de 'stora' sydstatsbanden. Lite mjukare sound än Allmans, blandade in klangfärger från jazz och country i mixen. Men hade likt Allmans två herrar som kunde lira blues på sina Les Paul.

Två paradnummer på plattan: "Fire On The Mountain" och "Can't You See". (2023-01-23)

Nick Curran, Texasbaserad gitarrist/ sångare/ låtskrivare levererar 'oldschool blues' i en mix av 'uptempo shouters, slow and dirty ballads, and swing numbers' med hjälp av bl.a. Kim Wilson. Och jo, Nick var T-Birds gitarrist under en period.

Oldschool, visst, men han gör The Stooges "No Fun"! Inte vanligaste spåret på en bluesplatta! (2023-01-30)

James Hunters första album under eget namn kom 1996 på legendariska Ace Records. Det har blivit en rad fler - på andra etiketter - men denna plattan har en speciell plats i Redaktör'ns hjärta. Engalnds Sam Cooke?

James har besökt Sverige några gånger, bl.a. Åmål's Blues Fest 2004. Senast? Nalen 2018 förmodligen. Fenomenal kväll. (2023-02-08)

24 spår med Dr. Feelgoods singlar, från 1976 ("Roxette") till 1986 ("See You Later Alligator").

"Gritty combo rooted in R&B that became a fixture of the '70s pub rock scene and an influence on the punk movement" skrev AllMusic.com. Så sant! (2023-02-13)

Buddy Guy från början av 60-talet, långt före 'polka dot guitars' och hängselbyxa. Mörk kostym och vit SG är klart klädsammare. Dessutom är plattan grym, delvis beroende på musiker som like Junior Wells, Otis Spann och Fred Below. Redaktör'n inhandlade LPn för evigheter sedan och har inte tröttnat. (2023-02-20)

The Nightfly är ett album av musikern och låtskrivaren Donald Fagen från 1982. Det var Fagens första soloalbum efter Steely Dan. Och den första CD som Redaktör'n köpte, trots att han hade vinylen.

Fenomenalt läckert album med musiker som Jeff Porcaro, Randy Brecker, Michael Brecker, Greg Phillinganes, Marcus Miller och Steve Gadd. (2023-02-27)

 

Eric Claptons album från 1974, inspelad i Criteriastudion i soliga Miami, producerad av Tom Dowd. I Wikipedia hittar vi att "Ryan Book of Music Times felt the music on the album ranges from "bright blues rock" to sentimental ballads like "Let It Grow", and Robert Christgau said it features "sleepy postjunk funk" with intimations of sex." Så pass.

Redaktör'n var först missnöjd, tyckte plattan var för snäll, men som det heter, den växer för varje spelning! PS. Länk till deluxeupplaga. (2023-03-06)

Eric Johnson, supergitarrist från Austin TX. Ett album från 1986 som innehåller något av det grannaste elgitarrspel som Redaktör'ns åldrade öron hört. Roscoe Beck bas och Jerry Marotta trummor noteras i laguppställningen.

Eric är nog lite nörd på gitarrer, har åsikter om hur gamla batterier i pedaler ska vara för att låta bäst. Vi förlåter honom så gärna. (2023-03-13)

Commander Cody and His Lost Planet Airmen med en mix av country rock, rockabilly och western swing. En underbar grupp musiker inkluderande Bill Kirchen, en levande Telecasterlegend.

Detta är debutalbumet från 1971 som bl.a. innehåller hitsinglen "Hot Rod Lincoln". Det blev många fler album, tyvärr inte hits. (2023-03-22)

Danny Gatton var ännu en av dessa Telecaster Masters (tänk Roy Buchanan, Bill Kirchen osv.). Plattan kom 1991 och Danny använde förstås bl.a. sin 1990 Fender Telecaster Signature med Joe Barden pickups.

Albumet nominerades till Best Rock Instrumental Performance vid 1992 års Grammy Awards men priset gick till Eric Johnsons "Cliffs of Dover". Inget att skämmas för. (2023-03-29)

Fandango! är album nummer 4 från Texastrion ZZ Top, släppt 1975. Sida ett live, sida två studio. Redaktör'ns definitiva favoritspår, "Blue Jean Blues" (studio), är en läcker slowblues.

"Tush" däremot är en röjare, släpptes som singel och gick till #20 på Billboard Hot Hundred. (2023-04-03)

Charley Musselwhite sång/ munspel i full fart anno 1967. Uppbackad av Harvey Mandel gitarr, Barry Goldberg piano/ orgel, Bob Anderson bas och Fred Below Jr. på trummor. Producent: Samuel Charters.

Charleys första album. Född '44, fortfarande aktiv på bluesscenerna. Attaboy! (2023-04-09)

Joe Cockers "Mad Dogs & Englishmen" från 1970 är en dokumentation av den turné han gjorde med Leon Russell och hans musikerelit. Jag såg just om DVDn från turnén och läser dessutom en ny biografi över Leon. Är fascinerad av karl'n!

Laguppställningen var grym, enklast att läsa här! (2023-04-18)

ACE Records skriver: "Candi Staton is the finest female singer ever to grace a Southern Soul recording, her achingly vulnerable vocals perfect for the lyrics of the best country/soul songs. Luckily for us, during her tenure at Rick Hall’s Fame label she got the best songs, mostly from the pen of George Jackson, perhaps the top Southern Soul songwriter of his generation." (2023-04-24)

The Teskey Brothers kommer inte från den amerikanska Södern utan från Melbourne, Australien. Skapades 2008 av bröderna Josh Teskey (sång/ rytmgitarr) och Sam Teskey sologitarr). Och lirar soul music, med inflytande från jazz och rhythm and blues.

Jämförs gärna med Otis Redding och Wilson Pickett, men visst kan ett stänk Allman Brothers krypa fram? (2023-05-01)



Tycke och smak, för Redaktör'n är det Earl Hooker som är 'Den Store Hookern'. "Two Bugs & A Roach" är en pärla, särskilt om man uppskattar ljudet av en wahwahpedal som en del av bluesens klangfärger.

Detta är en reissue med bonusspår, originalet hade ett annat omslag. Också det med en dubbelhalsad Gibson: lär ha inspirerat Jimmy Page att inhandla en sådan ... (2023-05-22)

"I Told You So", albumet från 1984 med Omar & the Howlers som fick Redaktör'n att fastna för Kent Dykes, a.k.a. Omar. Fast det var nog snarare gigget på Antone's Nightclub i Austin TX sommaren '84. Hur som helst, Omar är kung var han än är.

I Göteborg har han varit ett par tre gånger men har då lirat litet tyngre än vad han gjorde '84. Redaktör'n föredrar det lättare gunget. Tycke och smak. (2023-05-29)

Redaktör'n hörde Håkan Nyberg and his Bluesmen göra Mickey Jupps "Switchboard Susan" på Medley. Jalle sa' "Han har en ny platta ute nu!" och Redaktör'n fann sej helt plötsligt spela albumet "Up Snakes, Down Ladders" (2022) fram och tillbaka i bilen.

Mickey är en veteran från den första engelska pubrockvågen från början av 70-talet. Vid sidan av band som Kursaal Flyers, Ducks Deluxe och Dr Feelgood. Lysande låtskrivare!! (2023-06-09)


Lou Ann Barton, Marcia Ball, Angela Strehli, tre imponerande kvinnor på Austin TX scener. De har t.o.m gjort en platta ihop, men detta är Lou Anns egen. Med ett pärlband av Austins finaste: David Grissom, Denny Freeman, Derek O'Brien, Jimmy Vaughan, Kim Wilson, Reese Wynans ... listan kan göras lång.

Albumet "Read My Lips" utgavs ursprungligen 1989 på bluesklubben Antone's egen etikett. En klubb som var hemmaplan för Lou Ann. (2023-06-21)

Ry Cooder, mästerlig slidegitarrist, sessionmusiker, bandledare, låtskrivare. Har en lång rad plattor i sin CV, Redaktör'n kunde lätt valt någon annan. Omger sej alltid med grymma musiker, här t.ex. Tim Drummond bas, Chuck Rainey bas, Jim Keltner trummor och Jim Dickinson klaviaturer. Och se: John Hiatt på kör här och var.

Kritikerprisade spår: Eddie Cochrans "Blue Suede Shoes" och Bob Dylans "I Need a Woman." (2023-06-26)

The Paladins föddes i San Diego, Kalifornien, i början av 1980-talet. Detta är deras första platta på Alligator från 1988 med en mix av rockabilly och blues, dessutom med ingredienser från R&B och swing.

Ett barband av bästa märke som borde diggas av alla som gillar Los Lobos och The Blasters! (2023-07-12)

Foy Vance, singer/songwriter från Nordirland, jämförs ibland med Van Morrison. Här har han vallfärdat till Muscle Shoals Alabama för att göra ett album (släppt 2019) likt de hans idoler en gång skapat. Kalla det pastisch, Redaktör'n kallar det bra!

Superba musiker (Spooner Oldham, David Hood m.fl.) och vokalister (Marie Lewey, Cindy Walker). Så klart. (2023-07-17)

Jo, Redaktör'n är stor fan av Grateful Dead, detta legendariska San Franciscoband. Som lirat allt från bluegrass via country, blues och tuff rock till flummig psykedelia. Anförda av sin lika legendariske sångare/ gitarrist Jerry Garcia.

Detta är en konsertplatta från 8 maj 1977. En höjdarkonsert. Sådana gjorde de ofta och antalet konsertinspelningar är nog oräkneligt. Redaktör'n kunde valt en annan, men denna är bra. Peace! (2023-07-24)


Efter att Redaktör'n prisat hans son, Duane Betts, och hans album "Wild & Precious Life" är det väl dags för pappa Dickey Betts. En fenomenal gitarrist, givetvis främst känd för sin roll i The Allman Brothers Band. Men glöm aldrig de album han gjort under eget namn. Detta är nummer tre i ordningen, "Atlanta's Burning Down" från 1978.

"But there is no retro feel on this disc either; it sounds consistent with a man's vision who's always considered himself right on time and still does. Loud, tough, and funky, Atlanta's Burning Down is a winner." (All Music Guide) (2023-07-31)

Delbert McClinton är en stor favorit hos Redaktör'n. Han kunde nästan ha valt vilket album som helst, men "Never Been Rocked Enough" från 1992 är alldeles glimrande, så ...

Paradnummer som "Every Time I Roll the Dice", "I Used to Worry", "Why Me?", "Have a Little Faith in Me", "Blues as Blues Can Get" och "Can I Change My Mind". Och coola gäster, vad sägs om Bonnie Raitt på slidegitarr? (2023-08-07)

Freddie Kings album "Getting Ready" (1971) var det första av tre som gavs ut på Leon Russells SHELTER-etikett. Producerat av Leon Russell och Don Nix - och alldeles superbt. Kanske den första Freddie King-LPn som Redaktör'n köpte? Svårt minnas, det har blivit fler.

Redaktör'n såg Freddie två ggr i London: en gång i grå kostym på Marquee, en gång i vit jumpsuit på 100 Club. Tidsmarkörer. (2023-08-14)

Etta James debutalbum på CHESS 1961. Nä, "I'd Rather Go Blind" är inte med på denna plattan, men en massa annat godis. En bred, kanske lätt spräcklig platta: Chess och Etta testar många stilar, alla med framgång. Mäktigt kompband!

Blues då? Willie Dixons “I Just Want to Make Love to You” är väl det bluesigaste spåret på denna LPn. (2023-08-21)

Stephen Bruton, singer/songwriter, gitarrist deluxe, skådespelare ... En gentleman och en stor favorit hos Redaktör'n - även hos Olle Schelander, och det kan faktiskt höras någon gång i Olles egen musik. Brutons platta är från 2005, tyvärr förlorade vi honom redan 2009.

"From the Five is a thoughtful, reflective, and impressive set of beautifully produced and imagined songs from an underrated architect of the Texas singer/songwriter tradition." (Allmusic Guide) (2023-08-28)

Albumet "Super Session" från 1968 var väl det som startade eran med supergrupper: stjärnor från olika håll som skulle skapa något alldeles enastående tillsammans. Det blev det sällan - men "Super Session" ÄR ett fenomenalt album. Extraspår på CD/Spotify.

Mike Bloomfield och Steve Stills gitarrer (var sin LP-sida) och Al Kooper på orgel genomgående. Har Du åldern inne minns du kanske spåret "Stop" (Bloomfield) som signatur till radioprogrammet "Pop i sommarnatt"? (2023-09-04)

Nej, Chicken Shack var väl inte i klass med Fleetwood Mac, men vilka var det på den brittiska bluesscenen? Likt Fleetwood Mac spelade de in för Blue Horizon. "This three-disc set collects the band's entire output for the imprint from 1967-1969 and includes alternate takes, singles, and B-sides (56 tracks in all)."

Stan Webb gnistrade ofta till på gitarr, en stor beundrare av Freddie King. Sången var inte lika vass, där glänste istället Christine Perfect, senare medlem i Fleetwood Mac, än senare med namnet Christine McVie. (2023-09-11)

Ytterligare en Telecaster Master (vi presenterade Danny Gatton tidigare) med ett oblitt öde. Roy Buchanan var liksom Danny lika vass på blues som på countryrock. Sägs ha varit påtänkt för medlemskap i Rolling Stones.

"Live Stock" gavs ut 1975. Lär ha influerat Jeff Beck som tillägnade Roy spåret "Cause We've Ended as Lovers" på albumet "Blow By Blow".

Finns ett antal liveplattor med Roy numera på Spotify: Har inte kollat in dem men botanisera gärna. Roy var en fenomenal liveartist! (2023-09-18)

Rolling Stone skriver om Bonnie Bishops album: "From the opening strains of the gospel/ swamp-infused pleading of “Mercy” to the closing sing-along chorus of the bluesy, touching “You Will Be Loved,” Cobb captures all the passion, vulnerability and sheer soul Bishop conveys in ten moving, emotionally driven tracks."

"Her vocals mix the Southern sass of Shelby Lynne with the guts of Susan Tedeschi, leaving room for a fair amount of Bonnie Raitt-syled grit and gumption." Mmmm, Bonnie har spelat in TVÅ av Bonnies låtar. (2023-09-25)

Jack Pearsons album "Jack Pearson" från 1999. Fantasilöst namn men inte fantasilöst gitarrspel. Tolv instrumentaler skrivna av Jack själv. Inte så många musikkändisar förutom Jack, främst Jim Horn på sax och Jaimoe på trummor. Jaimoe från Allmans alltså, Jack spelade gitarr i Allman Brothers Band åren 1997-1999.

Grymt snyggt gitarrspel m.m., klarar ni ett album utan vokala insatser så är det bara att klicka igång! (2023-10-09)

Johnny Adams var en fenomenal sångare. Ingen lär säga emot. Kallades "The Tan Canary" p.g.a hans "multi-octave range of his singing voice, his swooping vocal mannerisms and falsetto." Största hits: "Release Me" och "Reconsider Me" på slutet av 60-talet.

Här backad av gitarristerna Walter 'Wolfman' Washington och Duke Robillard plus Dr. John på klaviatur i ett t.o.m. för honom ovanligt bluesigt album. (2023-10-16)

Grinderswitch var ett sydstatsrockband från Macon GA som bildades 1972 av Joe Dan Petty, Allman Bros. gitarrtekniker. Fina musiker, sångaren Dru Lombar blev kanske mest känd, men som helhet nådde de inte Allman Bros. popularitet. Men du som gillar sydstatsrock, kolla Grinderswitch!

Det mest prisade albumet, "Redwing", släpptes 1977. Ej att förblandas med albumet "Redwing" av Kalifornienbandet Redwing från 1971. Också bra! (2023-10-23)

Marcias fjärde studioalbum från 1985: Marcia Ball sång/ piano med rutinerade musiker från Austin TX: David Murray gitarr, Don Bennett bas och Doyle Bramhall trummor/ kör (pappa till Doyle Bramhall II). Klart fin laguppställning.

Redaktör'n är svag för hennes egna ballad "Love's Spell", balladen "Another Man's Woman" (Marlin Greene, George Jackson, Dan Penn), funkiga "Never Like This Before" (Isaac Hayes, Booker T. Jones, David Porter) och mycket annat. Passar dej? Kolla!! (2023-10-30)

Goose, ett femmannaband grundat av Rick Mitarotonda (sång/ gitarr) och Trevor Weekz (bas), baserat i Connecticut. Ett band som kallats jamband, som glatt improviserar fram långa låtar, som drar en stor festivalpublik. Passar Redaktör'n bra!

"Shenanigans Nite Club touches on everything from quick-picking country to swinging jazz to throbbing R&B to various shades of experimental pop" skrev en musiktidning när albumet kom 2021.
(2023-11-06)

Midnight North: Lysande rockband från San Francisco som lirar "cosmic American music", en korsning som Gram Parsons var profet för och som korsar country och rockmusic. Redaktör'n tycker det är lite "folk" i det också.

Mest uppmärksammade medlemmar: Grahame Lesh, sång/ gitarr, son till legendariske basisten i Grateful Dead, Phil Lesh. Dessutom Elliott Peck, sångerska/ gitarrist/ pianist. Grymma instrumentalister, grann sång. Lyssna!! (2023-11-13)

George Terry, låtskrivare, gitarrist, studiomusiker m.m. sCream gjorde hans "Mainline Florida" i lördags på KoM. Joe Bonamassa gör den. Och Clapton förstås på "461 Ocean Boulevard". Men George har komponerat mycket, lirat med många. Från Clapton och Freddie King till ABBA!

Hit Channel intervjuade George: "You played on Freddie King’s “Burglar” album in 1974. How terrifying was it to play with such a blues legend?"
"I figured that anyone who wears pictures of girls on his pants was into good times. Besides, I wore pictures of girls on my shirts…" (2023-11-20
)

Jorma Kaukonen, främst känd från Jefferson Airplane och Hot Tuna, ledde en kort period trion Jorma Kaukonen & Vital Parts. Redaktör'n hade turen kolla dem en kväll i San Francisco 1980: Jorma beväpnad med en elegant Gibson L5-S och två staplade Mesa Boogie combos. En kväll att minnas.

Och albumet "Barbeque King" från just 1980 är kul, Jorma lirar med nästan punkig energi, inte alls så 'folksy' eller 'hippie' som han kunde vara. Favoritspår är titelspåret, ett lite lugnare spår med Jormas slidegitarr deluxe. Testa! (2023-11-27)

Scott Kempner, som vi förlorade förra månaden, var med om att starta Dictators och Del-Lords. Gjorde dessutom ett par soloplattor, ex. denna. Tidskriften Variety skrev 2008:

"If the world were a just and fair place, Scott Kempner would be stopped regularly by musicians and music fans thanking him for the effect the records he made with the Del-Lords and the Dictators had on their lives. Kempner's music is impossible to not like: He's the rare master at making three-chord rock 'n' roll - inspired by the 1950s and '60s - sound fresh and vital, simultaneously urban and twangy, heartfelt, political and personal." (2023-12-04)

Bobby 'Blue' Bland i absolut toppform. Ett album släppt 1961 men bestående av en bunt singlar varav ex. "Don't Want No Woman" spelades in redan 1957 med Clarence Hollimon på gitarr. På andra spår hörs Wayne Bennett, en fenomenal jazzinfluerad gitarrist.

Men i centrum är förstås Bobbys röst. All Music Guide skriver: "Without a doubt, Two Steps from the Blues is the definitive Bobby "Blue" Bland album and one of the great records in electric blues and soul-blues. In fact, it's one of the key albums in modern blues, marking a turning point when juke joint blues were seamlessly blended with gospel and Southern soul, creating a distinctly Southern sound where all of these styles blended so thoroughly it was impossible to tell where one began and one ended." (2023-12-11)

Jay Geils gitarr och Magic Dick munspel kommer förstås ur J. Geils Band, det blir inget pris för den som gissar det. Redaktör'n älskar J. Geils Bands fyra första album, svettig rock'n'rollblues och soul. Här hamnar gubbsen i en mera traditionell Chicagofålla. En fålla som rymmer måååånga band, många som slåss om uppmärksamheten. Men de här kan garanterat lira, såväl roligt som smakfullt. Inte så tungt som J. Geils Band, lite mera swing, en nypa jazz. Kolla! (2023-12-19)



En platta från 2006 med Malford, en man med en mäktig stämma som jämförts med Otis Redding och Al Green. Valts ett antal år i rad till Austinscenens bäste vokalist. När han sen har ett komp med gitarrister som Derek O'Brien och David Murray, ja då är han i hamn.

Han har rätt att sjunga The Blues: som en 'albino Black' har han haft det tufft. Brrrrr.
(2024-01-03)

Ur Wikipedia: "Low Budget Blues Band gav under åren ut tre album samt fyra singlar. På det första albumet, som kom ut 1983 [LBBB, Vol. 1, albumet ovan], var sättningen Mats Ronander (sång, gitarr, munspel), Little Mike Watson (sång, bas), Lasse Wellander (gitarr och slide), Stefan Nilsson (piano), Hasse Olsson (orgel) och Åke Sundqvist (trummor och slagverk)."

Fin laguppställning och plattan håller än idag, 40 år senare. (Vart tar tiden vägen?) (2024-01-08)

Sue Foley med band, Inspelad 19 maj 2023 på Austins legendariska Continental Club.

"In 2023, Foley was awarded the Blues Music Award for Traditional Blues Female Artist (Koko Taylor Award) in Memphis – an award she also won in 2022 and 2020. She was also recently honored with Guitarist of the Year and Blues Act of the Year at the 2023 Austin Music Awards, and Guitarist of the Year at the 2023 Maple Blues Awards. Her last album, Pinky’s Blues, took home Best Traditional Blues Album at the 2022 Blues Music Awards. (2024-01-15)

Jimmy Vivinos första soloalbum från 1997. Al Kooper (även producent) klaviatur, Harvey Brooks bas, Reese Wynans (SRV) klaviatur, John Sebastian munspel och Sam Bush på mandolin m.fl. Det blev fler album!

Känd från TV också: gitarrist i Max Weinbergs orkester i pratshowen med Conan O'Brien. Men ändå alltid en bluesman.
(2024-01-22)

Ett av Little Miltons mästerverk, ursprungligen utgivet 1970 på Checker. LM vandrade vidare bland skivetiketterna: till STAX och så småningom till Malaco. Kolla gärna Malacoalbumen om Du gillar lite lyxigt arrangerad southern soul!

Redaktör'n är fortfarande lite bitter efter att år 2005 haft biljetter till en välgörenhetskonsert med bl.a. LM i Nashville. LM har så klart lovat att spela gratis men vill rimligt nog ha hotellrum betalda åt sitt influgna band. Arrangören vägrar stå för det varför LM ställer in - och kort därefter går bort. The blues. (2024-01-29)

"Deborah Coleman is a rough-cut diamond so sharp that she'll cut you if you're not careful, but she is who she is and doesn't apologise for it."

Så skrev bloggen "Leap In The Dark" om denna eminenta sångerska och gitarrist - som vi förlorat alltför tidigt (1956 - 2018). Inte ovanligt. Tack och lov efterlämnade hon en rad album inklusive denna liveinspelade pärla på Blind Pig. Testa! (2024-02-05)

Bring the Family från 1987 är John Hiatts åttonde album. Det var hans första album på Billboard 200-listan och det innehöll hans första singel på mainstream-rocklistan: "Thank You Girl". Ry Cooder på gitarr, Nick Lowe på bas och Jim Keltner på trummor, inte illa."Have A Little Faith In Me" på albumet är bland Hiatts mest populära låtar.

De fyra skulle senare bilda Little Village och släppa ett album 1992. (2024-02-12)

Ett samlingsalbum med 30 låtar av Amazing Rhythm Aces, kan det bli mycket bättre? Ett smörgåsbord av rock, country, blues, R&B, folkmusik, reggae och latino.

I spetsen: Russell Smith, vokalist och låtskrivare deluxe. Som även gjort fina soloplattor.

Amazing Rhythm Aces har faktiskt turnerat i Sverige flera gånger. Och deras största hit? "Third Rate Romance" från 1975. (2023-02-20)

Ett Memphisband som lirade 'rock, hard blues, psychedelic acid-washed guitar solos, and blue eyed soul'. Tyvärr, Moloch gjorde endast detta album (1969). Gitarristen Lee Baker var en oerhört respekterad musiker i Memphis, en stilbildande herre, och får tillfälle att visa sina 'chops'.

Don Nix (även producent) skrev flera låtar till albumet inkl. "Going Down" och "Same Old Blues" som alltså här för första gången hamnar på en platta. En LP som blev en stor inspiration för bl.a. North Mississippi Allstars. (2024-02-26)

Paul Butterfield's Better Days inspelade på Winterland Ballroom i San Francisco den 23 februari 1973. Nej, inte Butterfields bluesband. Inte Bloomfield eller Bishop, här står Amos Garrett på scen, en mästergitarrist med rötter i den kanadensiska scenen. Och Geoff Muldaur lånar ibland sångmikrofonen av Paul.

Blues, soul, country - ett riktigt blandband! Skulle gärna varit i publiken den kvällen. Ja, många kvällar på Winterland!
(2024-03-04)

Ett album med gitarristen Amos Garrett utgiven 1989 på skivbolaget Stony Plain, en 'rootsig' etikett i Kanada.

En platta Redaktör'n köpte när han hade turen att pricka in Amos Garrett & The Eh! Team på funky Yale Hotel i Vancouver, Canada sommaren 1990. Snacka om Telecaster Master! Total kontroll i tänjningar och vibrato - och alltid en melodi! (2024-03-11)

Första Spotifyalbumet från det unga Stockholmsbandet The Blue Benders, en EP med 4 'spår'. Ett band som skrällde rejält i röstningen om Bluespoddenpriset 2023. Bäst hålla koll på de här ...

ÅRETS LIVEAKT - The Blue Benders
ÅRETS PLATTA - "Strike One"
ÅRETS BAND - The Blue Benders
ÅRETS SÅNGARE (MAN) - Samson Mirro
ÅRETS GITARRIST - Edvin Öström
(2024-03-19)


Grapeland var i grunden en duo med Olle Schelander (ex-Remedies etc.) och Göran Svenningsson (ex-Instigators etc.).

November 2005 var det releaseparty på Pustervik för Grapelands album "Reality Show". Tio originallåtar, alla författade av Olle förutom en som var skapad av Olle & Göran tillsammans. Daniel Winerö, Bengt Bygren, Bernt Andersson och Johan Johansson var "session musicians" på CDn.

Gitarrtidningen FUZZ exempelvis gav CDn en fin recension - men nej, ingen kommersiell hit. (2024-03-25)

The Steve Gibbons Bands två första album "Any Road Up" (1976) och "Rollin' On" (1977) + 5 bonusspår. En fin kombo. Och så var bandet, en kvintett som kunde låta både Dylan och Chuck Berry, ibland på samma gång. Sorteras ofta in under etiketten "Brittisk pubrock" (en fin era).

Redaktör'n prickade in dem på Konserthuset i Gbg 1979 - en glimrande spelning! (2024-04-01)



W.C. Clark, “the Godfather of Austin Blues”, gick bort för ungefär en månad sedan, 84 år ung. En inspiration, ja t.o.m. en lärare för mången Austin TX musiker. Spelade bl.a. med bröderna Vaughan, Angela Strehli, Lou Ann Barton och Marcia Ball. Och ledde ett eget band förstås.

Sofistikerad gitarrblues och soul à la Stax Records i Memphis, det bjöd W.C. oss på i många goda år. R.I.P. (2024-04-08)

Mason Ruffner har ena foten i Texas och den andra i New Orleans musikscen. Har lirat med många av bluesässen, dessutom med sådana namn som Bob Dylan och Daniel Lanois. OCH har hörts på scen i Göteborg, bl.a. på Slamby Bluesfest 2004 (OK, Göteborgstrakten då) och Göteborg Blues Party 2006.

Detta är hans andra album (1987), producerat av Dave Edmunds. Tycker ni soundet är väl 'poppigt modernt', lyssna på hans rootsigare första album "Mason Ruffner" från 1985, också på Spotify. (2024-04-16)

Bywater Call består av sju musiker från Toronto, Kanada som låter mera som om de kom från den amerikanska södern. Southern soul, blues och roots rock står på menyn. Vid mikrofonen en ytterst begåvad lady, Meghan Parnell. Just nu på turné i Sverige (Falkenberg och Kristianstad).

Det kommer SÅ mycket fin musik från Kanada. Tyvärr måste de ofta ta sej över gränsen till USA för att få uppmärksamhet. (2024-04-22)

The Tibbs: Ett soulband av idag från Nederländerna med superba Roxanne Hartog på sång. Visst finns det många klassiska soulpärlor därute, men varför inte kolla något nytt?

"Reared on diet of Rhythm & Blues, Funk, Jazz, Pop and Ska, The Tibbs bring a unique blend of garage soul that could be traced back to the Detroit and Philly sounds of the ’60s and ’70s. A retro style infused with a distinctive Tibbs formula." (2024-04-29)

Redaktör'n läser just nu en glimrande biografi om Steve Marriott, fenomenal vokalist/ gitarrist och frontman i Humble Pie. En sann 'performer'. Vi lämnar raskt hans privatliv därhän. Denna liveplattan blev en jättesuccé med nummer som "I'm Ready", "Golden Splinters" och varumärket "Doctor".

Det finns en längre version av plattan på Spotify, detta är originalsläppet från 1971. Som kanske räcker? (2024-05-06)

Ett album från 1971, det enda Redaktör'n har med Pee Wee Crayton. En skicklig gitarrist, influerad av T-bone Walker (förstås) men med ett aggressivare spelsätt. Hade en hit 1948 med "Blues After Hours", kanske den inspelning han är mest känd för. Det här albumet innehåller bl.a. en nyinspelning av den instrumentalen.

Nån sa' att han var den förste bluesmannen med en Stratocaster: måste vara svårt att fastställa, men vad vet man? (2024-05-13)

Al Anderson, sedemera medlem i legendariska NRBQ, en fin låtskrivare och en fräck gitarrist med 'a touch of blues' alltsom oftast. Den här plattan spelade han in 1972, före NRBQ-medlemskapet.

Allmusic Guide sammanfattar: "Though he would later join N.R.B.Q., this earthy folk/blues/country platter was recorded between June and September of 1972 and is a wonderful snapshot of an underrated artist at that point in time." (2024-05-20)

Möt The Mystix! Nöjer mej med att citera musiktidningen Zero: "TruVine bjuder på cool – i ordets rätta bemärkelse – och svängig träskblues, rhytm n´ blues, rock och americana." och "Man har jämfört Lilys röst och bandets musik med giganter som Howlin´ Wolf och Captain Beefheart. Jag kan bara instämma och förstår fullkomligt liknelserna. Men varför inte plussa på med John Lee Hooker och Tony Joe White samtidigt? Här finns nämligen utrymme för en bredare palett, då plattan är långt ifrån enformig." (2024-05-26)