Nästa spår är från Tre Backar i Stockholm. Också roligt att ha med: vi hade ju tidigare spelat mycket runt omkring men inte i Stockholm. Innan var det ju så att mycket var redan vunnet när vi kom till en annan ort: vi kom ju från storstaden Göteborg. Nu kom vi för första gången till en större stad. Vi undrade väl hur det skulle gå men det gick jättebra. Det är tre spår med därifrån och det hörs att det var god stämning. Det här ledde till att vi spelade rätt mycket i Stockholm. Dels hos bluesföreningen på Tre Backar, men också på en del klubbar i Gamla Stan.

Sen skulle det äntligen bli en skiva, en singel: en inspelning med Åke Linton som tekniker och Bengan Blomgren som producent. Vi kände ju Tottas och när jag frågade Nikke om en producent tyckte han att jag skulle fråga Bengan. Och han sade ja. Han satte förstås sin prägel på låten, visade Anders lite olika komp och så. Lite Tottastuk hör man nog. En behaglig person att jobba med – och rolig!

Vi spelade ju ihop med Totta’s Bluesband också, på Mudd Club. Samma ställe som kallats Cue Club och Gustavus Adolphus. Det var ett ställe där man spelade sent på natten, eller snarare tidigt på morgonen. Där var vi förband till Tottas. Vi stötte så klart på dem ibland: det var som sagt inte så många bluesband i staden. Tottas, vi, Crossroads, Bröderna Hörberg. Men, förutom Tottas spelade inga av dem så mycket som vi gjorde: vi brann verkligen för det.

Tre spår är från Renströmska ’85, ett ställe där vi spelade mycket, ofta fredag-lördag. Mycket folk, god stämning, långa men roliga spelningar. Ofta fyra set.

När studiospåren från ’86 spelades in hade det hunnit hända en hel del. Tomas hade tagit time out. Och Åke hade också slutat, han hade insett att gitarrbyggandet var hans grej. Han höll alltid på med sina gitarrer, hade ständigt med sig nya gitarrer till spelningarna.