Vi insåg att det inte gick att ersätta Tomas med någon annan manlig sångare. Jag vet än idag inte någon sångare i Sverige som sjunger blues bättre än Tomas. Och många håller med mig. Så vi frågade Bettan (Elisabeth Barkstedt) från tjejgruppen Mixed Media. Dessutom var hon med i Jesus Christ Superstar när den gick på Scandinavum. En mycket duktig sångerska, tonsäker, bra på stämmor. Men det blev nog lite annorlunda, lite mera slickt.

Första spelningen med Bettan på sång var på en Kurt Olssonrevy, precis innan han kom i TV och blev riktigt känd. Vi körde ”Tell Me Mama” minns jag – jag börjar ju den låten ensam på trummor och det var lite nervöst inför all publik.  Men vi fortsatte våra spelningar på den vanliga rutten. Här i Göteborg blev det många på Dojan.

Tomas bodde i Linköping några år, men när han kom tillbaka stötte vi på varandra och då var det givet att fråga honom om han ville vara med. Så då körde vi med två sångare ett tag. Vilket ju hörs på de två studiospåren från ’90. Och sedan vid nästa återförening ’92 var det bara Tomas igen på sång och slide. Så sista spåret på CDn är ju originalsättningen av Forever Blues, förutom att Åke saknas. I stället hade vi Kajsa på piano.

Men Tomas spelade inte bara slidesolon på gitarren, han kompade också. Och han var inte bara en bra sångare, han var en enormt bra entertainer. Det fanns ingen som kunde fånga en publik som han. Jag minns en söndag på Husaren i Skövde, vi skulle visa upp oss för ägaren som en test. Det var max 5 personer i lokalen. Men Tomas körde järnet, precis som om det varit fullt. Och ägaren blev alldeles till sig och det ledde till att vi fick en massa fredags-lördagsspelningar där. Tomas hade både en slags kraft – och ett slags bedjande. Han vann publiken på det: han behövde dem lika väl som de behövde honom.