Han var orädd, gick ofta ut i publiken. Ibland följde hela bandet med, till och med jag hoppade av trummorna. Till slut fanns det ingen musiker kvar på scenen. Vi gick runt med tamburiner och sånt. Och så gick vi upp igen och fortsatte lira. Vi skulle vinna publiken, vi skulle få extranummer. Och det fick vi nästan alltid. Vi spelade länge, vi gav järnet. Jag hoppas det hörs här.

Vi var ett bra liveband, alla var entusiastiska, satsade så mycket i en slags kollektiv anda. Vi jobbade mycket med detaljerna, med sånt som att få bort pauserna mellan låtarna. Vi hade kommit överens om att när jag slog igång låten, då måste alla vara klara. Då måste vi börja. Och det fungerade. Den här ’showen’ saknar jag hos många band idag.

Samma inställning speglas nog i att vi alltid hade egna grejor med oss. Jag är så trött på repliken ”Men det finns trummor!”. Vadå för trummor? Vad är de i för skick? Som om alla trummor är lika.

Många bluesband som hållit på länge kommer ibland in i en period när de inte bara spelar ren blues utan också närbesläktad musik. Det tycker jag man märker på de tre sista låtarna här: ”Smack dab” är ju en Ry Cooderlåt, och ”You’re the one” är av Ronnie Earl. ”Roadhouse Blues” är ju The Doors. Vi var inte lika stränga som i början.

Annars ville vi verkligen låta blues: Tomas sång och slidegitarr gjorde det, och likaså mitt shufflespel. Jag hade övat mycket på det, spelade så redan i Road Dust. Flera recensioner nämnde faktiskt just trumspelet. Och Jens och mitt samspel. Det är väldigt avgörande som trummis att kunna känna sig trygg eller kunna lita på basisten, vilket man alltid kunde med Jens. Vad vi kunde få kritik för var att Åke och Anders ibland ansågs vara för rockiga. Vi spelade som förband till Jimmy Johnson på Kåren, och då skrev Nisse Hansson i G-T – i en mycket bra recension – att om man bara skalade bort lite av rockgitarren så skulle det här vara stans bästa bluesband. Eller nåt sånt.

Visst, Åke var ju influerad av John Mayall/Eric Claptonskolan, och Anders av Johnny Winter och Mark Knopfler. Men också de tre Kingarna och gitarrister som t ex Son Seals.