Gigs fr.o.m. 11 februari t.o.m. 21 februari 2008   Nyare  
HANNAH TOLF TRIO: tor 21/2 2008 KoM, Göteborg
Hannah Tolf sång, Aksel Odenbalk piano och Patrik 'Lillis' Grundström kontrabas (alla tre från musiklinjen på Skurups Folkhögskola).
Andra gången jag hör Hannah botanisera i The Great American Song Book: första gången var i början av januari på Pusterviksbaren. Det var en helt suverän kväll, och jag var tveksam till om hon skulle kunna överträffa den. Det kunde hon. Eller det kunde de. Recept: En trängre lokal dit alla kommit för att lyssna, ett akustiskt piano i stället för ett keyboard (det pianot har väl aldrig låtit så bra som denna kväll?), ett redan ihopjobbat radarpar av kompisar på piano och kontra.

En kraftfull swinging "Do Nothing 'Til You Hear From Me", en alldeles ljuvligt sjungen "My Funny Valentine" med ömsom sökande, ömsom aggressivt pianospel, en imponerande dynamisk "As Time Goes By". Och "Me Myself and I" med härligt kaxig sång, "Somewhere Over The Rainbow" på duo sång/piano, en sanslöst svängande "I Can't Give You Anything But Love", en dramatiskt utdragen "Ain't Misbehavin'"...

En kväll att minnas. En kväll med ståpäls på arm och liten tår på kind. Och tanken när man ser och hör Hannah, så ung och så begåvad: vad månde bliva?
Christer (2008-02-25) text, Robert Tolf bild (från Pustervikskvällen)
RAG BAG: ons 20/2 2008 Café Hängmattan, Musikens Hus, Göteborg

Blues i Hängmattan: Ett samarrangemang med Göteborgs Bluesförening.

Bengt Johannesson sång och gitarr
Göran Larsson gitarrer
Fedde Talsma dragspel och keyboard
Christina Gustafsson kontra, elbas
Pekka Rantamäki trummor

Foto: Mads Alexander
från en annan spelning  
För nästan exakt på dagen två år sedan skrev jag följande rader under rubriken "Nytt Gott & Blandat":
"Bengt Johannesson låter mycket Bob Dylan och J.J. Cale på sin hemgjorda CD "BJ-King Del II". Bluesigt och ibland lite countrydoftande med sträv sång, rykande slide och munspel.

Segt råa och skönt distade versioner av bl.a. "Rollin' & Tumblin", T-Birds "Why Get Up" och eviga "Tulsa Time" gungar förbi och jag måste erkänna att jag snöar in lite på Bengts röst. Sätta ihop ett band kring den här mannen hade inte varit helt fel! (2006-02-27)"

Dessförinnan hade jag hört Bengt på ett eftermiddagsjam på KoM (kanske det allra första?) och direkt blivit imponerad av hans sång. Något band hade han alltså inte omkring sig då, men den som väntar på något gott osv. Nu har vi äntligen Rag Bag.

Den här kvällen på Café Hängmattan väljer Rag Bag att dela upp i två set, ett akustiskt och ett elektrisk. Ja, allra först blir det faktiskt ett 'förband': Christina på kontra och en väninna på dragspel framför som instrumental duo vad som i mina öron låter som gammal svensk folkmusik. Vackert och vemodigt. Stor applåd och så: Rag Bag. På första varvet ut blir det plåtgitarr (Göran), akustisk gitarr (Bengt), dragspel, kontrabas och trummor. Och låtar som "Kokomo" (Eric Bibb), "Come On In My Kitchen" (Robert Johnson) och "Bourgeois Blues" (Leadbelly). 'Folk blues' som har en story att berätta och som bandet ofta gör med unisont sjungna passager.

Vad som för mig är påfallande under hela kvällen är två ting. Dels att Bengt är en imponerande sångare med många olika röster och tonfall: den argt spottande Dylan, den bistert självironiske berättaren, den knarrige bluesfarbrodern. Dels att bandet ser som sin uppgift att spela bakom Bengt, att kompa honom och hans berättelser, att spela med en 'basic' attityd. Och inte flippa ut i en massa soloprylar till höger och vänster. Det finns det andra band som gör - och gör underbart bra - men det är inte det här bandets målsättning. Man kompar, och man kompar förnämligt. Den enda dekor man lyxar till med är egentligen Görans broderande gitarr.

Lokalen är helt fullpackad ikväll - och knäpptyst. Totalt fokus på bandet. Massor av applåder mellan låtarna, och Bengt ler generat men stolt.

Andra set blir alltså elektriskt: Göran pluggar i sin Stratocaster, Fedde knäpper på keyboardet och Christina byter från kontra till elbas. "Call Me the Breeze", "I Got The Same Old Blues", "Lou-easy-ann". Just det, JJ Cale regerar fortfarande! Den mannens repertoar kan de verkligen tolka! Bengts stämma blommar upp än mer, och Göran växlar skickligt mellan drivande riff och solofraser. Över i "300 Pounds Of Heavenly Joy", och även om bandet lirar blues är det mer Tulsa och Louisianastuk än Chicago. Ett avrundat gungande spel, ofta närmare rock'n'roll än straight blues trots att man spelar tolvor. Inte så vassa hörn, och så lägger man in lite körsång här och var.

"Going Down Slow", långsam, tung, rytmisk, suggestiv. Görans gitarr bränner till, både elak och melodisk. "The Sensitive Kind", åter en Cale-favorit: gles, soft, pyntad med stämningsfullt dragspel. Vackert gitarrsolo från Göran och superb sång från Bengt. Sen måste jag gå hem: passande nog hör jag "Walking Blues" när jag travar ut. En sista reflektion: alla de som älskar repertoaren och soundet hos Bygren & Co. (vilket jag alltså gör) borde kolla upp det här bandet snarast!
Christer (2008-02-25)

STURE ELLDIN BLUES BAND: lör 16/2 2008 KoM, Göteborg
Sture ”Dusty” Elldin munspel och sång, Conny "Casino" Aidanpää gitarr, Mårten ”Snake” Olsson gitarr, Axel "Dixon" Broman bas och Henrik "Pilen" Pilquist trummor.
Lördag kl 16 betyder bluesjam på KoM, värdshusvärden f.d. kavalleriofficeren Baron Friedrich von Kjellberger tar emot med ett sådant gemyt att hans gamla mensurärr i ansiktet vitnar i pur ansträngelse att skapa ett oöverträffat ”gemuse und freundschaft” som tyskarna brukar säga!! Ja, heder åt denne ambassadör för god ton och serviceanda!!

Det artar sig att bli ett svängigt jam och det blev det också, mycket tack vare ”organexperten” Bo Hansson, Kode. Mer om honom senare! Du kan själv gå in på FfIB s hemsida och njuta av orgelspel i världsklass!

Stures mannar troppar in med lite ojämna mellanrum för att rodda ihop kvällens show, sist in Sture själv, som verkar riktigt spelsugen. Det märks att killarna trivs ihop och det ligger rätt mycket förväntan i luften. Bandet kör igång ett instrumentalt nummer som får mig att kippa efter andan, så jäkla bra! Det svänger nå´t grymt och man tar tid på sig sola ordentligt, många omtag och skifte av intensitet ger en dynamik som är väldigt tilltalande. Här spelas Chicagoblues av bästa märke, då och då med ett blågnistrande kromatiskt munspel signerat Sture, som är bland det bästa jag hört. Och som sagt det som slår mig denna afton är att låtarna får ta sin tid, inget hafs utan bandets energi flödar fritt, mycket bra!!
Conny tar numera rejält med plats på scen och kan också ta lite turer framför scen för att några utvalda ska känna lukten av en nystämd, vad det nu var förnått… Mannen är ju en attraktion i sig! Pilen jobbar som en riktig bluesgalär i par med Dixon, nära varandra precis som det skall vara! Sväng!!! Mårten går från klarhet till klarhet och levererar utan minsta tvekan, har inte sett honom så tillfreds som denna afton någon gång tidigare, det är bara att tuta och köra… Hans gitarrsound har ett riktigt gott bett dessutom!

Ett tillskott denna kväll blir den eminente pianisten Bo Hansson från Kode. Sture har haft som tradition att gärna bjuda in musikanter från publiken, inget undantag i kväll. Hansson hamrar på så att det dånar i lokalen och nu är publiken med på noterna. Undrar om inte det här kan bli en fortsättning på den här konstellationen, får man önska lite Hammond då, eller??

Kan man få till det som denna afton rekommenderar jag det här gänget till vilken bluesfest som helst, var som helst! Vi som var på KoM denna afton fick alltså full valuta för eventuellt använda stålar.

Don´t miss them next time!
Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-02-17) text och bilder (tagna vid tidigare tillfällen: Sture ovan, Bosse t.v.)
Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis  
VOXHALL BLUES: fre 15/2 2008 KoM, Göteborg
Ulf Andreasson på sång/gitarr/slide, Willy Brink, keyboard/sång, Erik Billander bas och Tommy Johansson trummor/sång

Releasepartyt för CDn "Night-Shift At The Factory" (Last Buzz) blev en triumf för gentlemännen i Voxhall, och det är slående hur det här bandet utvecklats under det senaste året. Voxhall Blues har hittat sin identitet som band och samtidigt lagt sig till med ett stabilt gung och en proffsigt underhållande framtoning (nä, jag menar inte bara vitsarna). Ett sympatiskt band som man gärna skulle anlita om man vore festivalgeneral.

Jag noterade speciellt två låtar: dels "I'm Down To My Last Cigarette ", egentligen en countryhit skriven av Nashvilleproffsen Harlan Howard & Billy Walker och inspelad för många, många år sedan av fenomenala Patsy Cline. Och nu omarrangerad av Voxhall Blues till en sensuell rökig (f'låt) slowblues. Alldeles mästerligt gjort, superb gitarr och allt, och för mej kvällens bästa nummer.

Dels "I'm Gone", Eriks egenhändigt skrivna nummer som jag tyckte platsade perfekt i sammanhanget, även om jag förstod att han själv saknade ett par saxofoner i arrangemanget!

Ulf under inspelningen av "Night-Shift at the Factory"
Jag förstår precis hur han tänker, men det kanske kan bli en sådan session på nästa platta? Huvudsaken är att han håller skrivarglöden vid liv: jag blir så glad när det dyker upp originalmaterial på den här scenen.
Anyways: en lyckad fredagskväll i mycket gott sällskap. Det tyckte både
Christer (2008-02-20) och fotograf (i studion) Vanja

Äldre recensioner finns här