Gigs fr.o.m. 22 februari t.o.m. 8 april 2008
Nyare
ROD PIAZZA & THE MIGHTY FLYERS BLUES QUARTET: fre 4/4 2008 Nefertiti, Göteborg.. Ett samarrangemang mellan Göteborgs Bluesförening och Nefertiti.
Rod Piazza sång/munspel, Honey Piazza keyboard, Henry Carvajal gitarr/sång, Dave Kida trummor.
Ett
efterlängtat besök för många, inkl. undertecknad, som
aldrig tidigare sett dem. Och Rod Piazzas gäng visar sig förstås
vara en ytterst proffsig kvartett: de är inte bara skickliga musiker,
utan också verkliga underhållare. Spelglädjen är tydlig,
trots att de säkert är mitt i en 300-gigsturné, och Honeys
leende kan få vem som helst att smälta likt det där vaxljuset.Munspelaren och sångaren Rod i coola solglasögon bländar med sitt spel, byter fingerfärdigt mellan standard och kromatiskt. Suveränt tycker jag (som inte vet ett dyft om munspel), och som alltid diggar jag det kromatiska soundet mest. Jag gillar verkligen Rods sångröst (det finns nog olika åsikter i publiken), tycker att han varierar bra och har ett gott klipp i stämman. Ett par gånger lämnar han över det vokala till gitarristen Henry som har en ljus, Sam Cooke-liknande röst. Och ett sanslöst bra gitarrspel, bitvis likt en tidig Jimmie Vaughan. Välkonstruerade solon, fräcka men utan hysteri, och ett stabilt rytmspel.
Pianisten Honey Alexander (kan inte låta bli att kalla henne så) är en glimrande boogiewoogielirare, i vilket tempo som helst och utan att visa minsta tendens till att krokna. Och basisten ... javisst ja ... det är ju Honey också! Vilken vänsterhand!!! När jag hörde att Bill Stuve inte är med i bandet längre blev jag misstänksam, men det här fungerar ju faktiskt mycket bra. Atta lady! Trumslagaren Dave är i mina öron en virtuos (det tycker trumslagaren t.v. om mig i publiken också, och honom litar jag på). Ett oerhört drivande spel med mängder av finesser.
Man börjar med ett långt instrumentalt nummer där alla tar plats. Hmmm, att börja med trumsolo ÄR rätt ovanligt. Och det blir en mycket varierad låtlista och en varierad besättning: musikanterna kliver av och på scenen lite då och då och skapar mindre sättningar. Honey & Dave blir exempelvis ett radarpar i en lång rytmorgie. Många långa nummer (kanske väl långa ett par gånger), mycket uptempo, men i alla fall EN rejäl slowblues, Charles Browns "Black Night" med Rod vid mikrofonen. Mästerligt. Och jodå, Rod bjuder förstås på ett långt munspelssolo helt ensam på scenen. Ja, inte bara på scenen, det blir en vandring ut i publiken och ett skutt upp på ett bord. Magnifikt spel, mycket muskulöst, och rättvist belönat med applådåskor.
Men kanske kvällens bästa ögonblick ändå är ett extranummer: en avskalad och känslosam "Sad Hours" (Little Walter) som får mig att kippa efter andan. Vacker sval blå musik, helt utan extra dekor.
Anyways. En succékväll för bandet. En succékväll för publiken, månghövdad och överlycklig. Och en succékväll för GBF som satsat på en verklig "prestigebokning". Ty man måste säga: ett proffsigt amerikanskt band som lyckats behålla sin spelglädje, det är svårslaget.
Christer (2008-04-06). Bild © bandet
 |
CONNY
& THE CASUALS: lör 15/3 2008 KoM, Göteborg Conny Casino gitarr, Martin Bällgren sång, Bo Hansson keyboard, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor Sitter kvar efter jammet och gaggar lite med div. bluesfolk om huruvida repandet ger någon effekt på själva scenakten, ibland undrar man ju… Ni vet lite som det där med stretching på 80-talet. Hamnar i den gamla vanliga diskussionen om motivationen för ”etablerade” musikanter att lägga ner en massa tid på att repa när gigen oftast ändå funkar och det väldigt sällan är några pengar att tjäna… Lite av en ond cirkel, eller hur? Tror att vi på sikt får bereda oss på att ”hosta upp” om vi ska se bluesscenen utvecklas i sta´n… Skulle vara kul at se en ”Blues de Luxe”-afton på, för bluesfolket, nya Klubb Lagom med god mat och bra band, som får skäligt betalt. Tänk dig att dansa loss till Bluebirds med magen full av Sjötunga Walewska… Nog svamlat! Anledningen till dagens notis är nämligen de eminenta herrarna i Conny & The Casuals!! Melodifestivalen hade av någon för mig obegriplig anledning inledningsvis tunnat ut den annars så trogna publiken på KoM, man märkte när programmet slutade, om man säger så! Ingen åsiktsregistrering här, men jag vet var er brevlåda bor… |
| En
instrumentallåt inleder och vi sitter med gapande munnar och
stampande fötter när bandet levererar en så´n
tajthet så man undrar: är detta ett hobbyband bland alla
andra, kan knappt tro det är sant. Men det är klart att
när 60 % av manskapet kommer från Mr Bo borgar det för
en viss kvalitet, eller hur!? Så stiger Martin upp på scenen, ett leende spelar i mungiporna, det här bådar gott. Länge sedan jag hörde honom, så det här skall bli kul… Jäklar, vad rösten hanses har utvecklats!! Martin tar mer plats än någon annan gång jag sett honom och det är med ett grymt självförtroende han ger sig i kast med det svåraste, nämligen att sjunga bra! Och som han lyckas!! Tonsäkert och med tryck, WOW!! Hela bandet gör en fenomenal insats naturligtvis, har ju skrivit spaltdecimetrar tidigare om de andra, men det är Martin Bällgrens sång som dröjer kvar när vi lite tidigt tvingas ut i ”vårkvällen”. Gode bandbokare i Göteborg och annorstädes, se till att det här gänget får nå ut till en större publik, det är både de och vi värda!! Amen. Don´t miss them next time!! Janne “kvarnis” Kvarnström (2008-03-17) text och bild (taget vid annan spelning) Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis |
|
NERO
& THE LOYAL: sön 2/3 2008
Restaurang Jord, GöteborgArvid listar själv upp sitt band: "Arvid Nero sång (sångare i Neros Bluesband), Harald Svensson Klaviatur (känd svensk pianist, spelar med bl. a. Peps Blodsband), Gabriel Castro Bas (Basist från bl a välkända Ska´L Man), Efraim Kent Trummor (trummor för Mercies May [USA]), Jakob Stenström Gitarr, Otis Sandsjö Sax, kör (2a generationen, Ska´L Man, mm), Frans Ahlbom Sax, kör (Ska´L Man)"
[Börjar med en ursäkt för att rapporten dröjt, men en enormt seg influensa har hindrat mej från att göra något annat än det mest rudimentära med webben!]
Arvid Nero har vi varit vana vid att se vid sångmikrofonen i Neros Bluesband: en ung kvartett med mängder av groove och dynamik, stilsäkerhet och spelskicklighet. Fyra begåvade musiker, alla på samma nivå, alla lika viktiga pusselbitar i bandet. Men i kväll på Jord handlar det i stället om Arvids ambitiösa utflykter i soulvärlden, som frontfigur i en nybildad septett.
Det blir snart tydligt att Otis Redding är Arvids store favorit och förebild. En förstklassig sådan, men han har följaktligen inte gjort det lätt för sig. Att gå in i rollen som Otis är krävande för vilken sångare som helst, men Arvid gör en överraskande stark rolltolkning. Då syftar jag inte bara på det rent vokala (att Arvid har en förnämlig pipa vet vi redan). Nej, han agerar fullt ut på scen och tar ut svängarna helt oblygt. Han jobbar på att BLI en soulhjälte i sitt manér. Och det fungerar riktigt bra eftersom han HAR gåvan, han HAR en imponerande stämma. I "Cigarrettes and Coffee", en gles Otis-ballad, är Arvid fullkomligt lysande.
Det visar sig vara betydligt svårare för de övriga sex i bandet att nå upp till SINA rollmodeller. Det är (förstås) en tuff uppgift att kopiera svänget hos Booker T. & The MGs, The Bar-Kays eller The Mar-Keys, något som blir speciellt tydligt i de glesa balladerna. Rytmiskt når inte heller The Loyal upp till den höga nivå som Neros Bluesband håller. Det känns ofta som om kompet lutar sig mera på Arvid än vice versa. Men visst, det ÄR ett premiärgig: det kommer säkert att nötas en hel del i replokalen framöver. Den 9 maj står bandet på scen igen: på Kulturhuset Oceanen med Iris Esell som gäst. Be there or be square!
Till slut, repertoaren? Mycket fräck, helt klanderfri: Börjar med ett svängigt Sam Cooke-nummer (låter som James Hunter!); fortsätter med bl.a. "Dance What You Wanna", "Dresses Too Short", "Get Out Of My Life Woman" (utnyttjar blåsarna som körsångare, bra!), "Everyday People" (?) med fullt dansgolv, "Everything I Do Gonna Be Funky" (Arvid hakar på sig gitarren, spelar snygga licks), "Cigarrettes and Coffee" (kvällens bästa nummer!), "Ain't Too Proud to Beg". Schysst skivsamling, Arvid!
Christer (2008-03-18), bild på Arvid tagen av Vanja
 |
THE
SCAT CATS:
lör 1/3 2008 på 'Klubb Lagom', Ordenshuset på Bellmansgatan
7-9 (f.d. Kabaré Skrotten), Göteborg. Ett
samarbete mellan Göteborgs
Bluesförening och Klubb Lagom. Wooooosh!! "Green
Onions" mullrar igång, Bosse gungar likt en Ray Charles
bakom sin Hammond och Al lägger coola blå licks med sin
Stratocaster. Conny & Roger svänger i tandem. Och - hoppsan
- mina små funderingar övergår raskt i förväntan.
En imponerande början! Och jag älskar låten... Man radar upp
en fin repertoar med inte alltför slitna låtar, det här
blir bara bättre och bättre! Mycket uptempo, mycket glädje,
mycket sväng. Jag förstår varför de blivit
så populära på Stampen i Stockholm. Några
egna låtar också, bl.a. en långsam blues i första
set där Al gör ett av de maffigaste solon jag någonsin
hört honom leverera. Ja, han gör ett grannt sådant
i "Cold Cold Feeling" också, lite senare. Det blir
många bejublade solon från Bosse & Al: båda
är i högform. Det gäller resten av katterna också,
för den delen. |
| KNUT
REIERSRUD & SVEN
ZETTERBERG : fre 29/2 2008 Nefertiti, Göteborg Sven Zetterberg munspel, gitarr och sång, Knut Reiersrud gitarr och sång, Matti Ollikainen piano, Mikael Fahleryd bas, Jim Ingvarsson trummor Detta är blueskompetens kondenserad i fem glada musikanter, några av Skandinaviens finest! Tungt bluesmöte mellan två män, Sven och Knut, som trivs med varandra och i Göteborg, det märks! Det märks också på publiktillströmningen i kväll, det är knôkat så till den milda grad att vi som har bord slussas in en halvtimma tidigare för att inte fullständigt kaos skall utbryta. Det har ju en tendens att bli lite rörigt på NEF när borden skall delas ut, lite djungelns lag, sådär… Knut kör igång med sitt solomaterial, eko från Norska dalgångar mixas med Nordamerikanska tongångar, som ibland får mig att tänka på Paul Simon. Att några kackelbollar i publiken inte ens märker att tillställningen dragit igång hindrar inte gitarrekvilibristen fra Norge att ge järnet, riktigt fräckt! Skulle vara kul att se honom ihop med Vidar Busk och några norska svängfantomer. De kan ju det där i vårt broderland! Klart imponerande det mannen gör med sina instrument, allt från rösten till den gamla mystiska akustiska guran, som låter så grymt bra… |
 |
 |
Sen kör
hela bandet igång och det blir blues av bästa märke,
en del från Svens nya platta blandat med gammalt material. Ljudet
är inte 100 i början, det blir klart bättre när
Fahleryds bas höjs, tycker jag. Skinnplågaren Ingvarsson
ser plötsligt avslappnad ut (NOT!!) och får igång
sitt jävulusiskt svängiga trumspel med en stil som han är
ensam om här i landet, vågar jag påstå. En
känd Göteborgsk radioprofil dristade sig till att ge betyget
”Sveriges bäste trummis” under en radiopresentation
av giget! Ja, han är i alla fall en av de klart trevligaste att
se i aktion, gå in på min sida och kolla minspelet hos
denne voodoodoocent i trummeriets häxkonst! Jag har sagt det
förut och säger det gärna igen, Jim Ingvarsson är
värd hela inträdet, BASTA!! Matti är mer en komp-pianist
denna afton och det gör han kanonbra, skulle dock gärna
se honom ta mer plats, lite som i gamla Bluebirds, ni vet… En riktigt bra kväll kunde vi och många andra konstatera, trevliga bordsgrannar, bra mat och ta mig tusan fick vi inte dansa lite på slutet också! Skulle jag få önska något så är det ett ställe som NEF med ett riktigt, inte för stort, dansgolv. Det hade ”vatt skôj”, eller hur? |
| Janne
“kvarnis” Kvarnström
(2008-03-04) text och bilder Kolla också Kvarnis fotogallerier på http://picasaweb.google.com/jannekvarnis |
|
| CAJUN
HURRICANE: fre 29/2 2008 KoM, Göteborg Jesper Lindberg gitarr, el-banjo, mandolin Tom Martinsen trummor, tvättbräda Håkan Ström bas Christer Åberg dragspel. Kvällens gäster: Guran sång, gitarr Gunnar Frick lap steel Bild © Tom Martinsen |
 |
|||
| "The
band was jumpin and the joint began to swing." Cajun Hurricane
från Kungl. Hufvudstaden besöker för första gången
Göteborg med bagaget fyllt av glad Louisianamusik: rock'n'roll,
cajun, zydeco. Etiketterna är inte så viktiga: det här
handlar till 100% om spelglädje, entusiasm, underhållning.
Den här kvartetten är förstås multiinstrumentalister
med långa CV: från Grus i Dojjan och Totta Näslund
till Eldkvarn och Flaco Jimenez. "Vi börjar lite nätt"
ler Jesper, men det är mycket uptempo redan från början.
Rytmsektionen pumpar på som om de ska ikapp bussen till New
Orleans, medan Christer med dragspelet flänger runt som ett torrt
skinn och överöser oss med tonkaskader likt den värste
gitarrhjälte. Och under Jespers paradnummer, "Dueling Banjos"
(se bildbevis), är det överljudsfart. Strängmästaren Jesper lirar också gärna på sin blankt röda Supro lap steel, bl.a. på en sanslös version av "Jailhouse Rock" i (faktiskt!) neddraget tempo. Det finns som alltid musiker i publiken: Gunnar Frick dras också upp på scen och dekorerar på samma instrument countrypärlor som "Today I Started Loving You Again" (med Guran - åter på KoM - som gästvokalist) och "Six Days On The Road" (apropå Gunnars turnerande med Ray Davies?).
|
||||
 |
SLOWBURN:
fre 22/2 2008 KoM,
Göteborg Joakim Ramstedt sång/gitarr Kalle Ruuth gitarrer Patrik Andersson bas Tommy Johansson trummor |
 |
|
| Slowburn
är ett bra namn på
det här bandet: en sjudande het brygd av - tja - 'sydstatsrock'.
Även om det mest handlar om svenske Jockes original. En brygd
som dessutom oftast bjuds i ett långsamt tempo. Så ock
denna kväll. En mycket fin kväll dessutom: säkert den
jämnaste spelning jag sett & hört dem göra. Slowburn
är bra på att bygga upp suggestiva stämningar, att
skapa sitt 'sound' av ekande ödslighet. Ja, Slowburn har verkligen
ett eget identifierbart sound, förstärkt av att flera sånger
påminner om varandra till sin uppbyggnad. De har två starka plattor ute med i huvudsak originalmaterial, så de har mycket att välja emellan. Jag ska inte haspla låttitlar denna gång, ska bara skriva att det är imponerande med en sådan repertoar (typ fem covers på hela kvällen?), och att bandet dessutom har den goda smaken att låta låten (och speciellt en inspirerad Kalle) sträcka ut när de 'får feeling'. Och inte vara låsta i ett stelt format. Mmm, det blev mycket go' southern groove, särskilt på slutet. Med slirande slide, och wah-wah, och lite flum. Aj, visst bränner det! Kan det va' tequilan? Christer (2008-02-25) och fotograf (annat gig på KoM) Vanja |
|
Äldre recensioner finns här