Hört från scenerna 6 oktober 2004 och tidigare
nyare recensioner finns här
DUSTY BROWN och PAT HUGGINS & A DAMN GOOD BAND: ons 6/10 2004 KoM musik & bar, Göteborg
Dusty Brown är Magnus 'Dusty' Hansson sång gitarr banjo, Pär Eriksson gitarrer, Joakim Fritzner lapsteel pedalsteel mandolin, Daniel Wejdin kontrabas, Per Svenner trummor, Josefin Hansson sång och Christina Carlsson sång.

Pär räckte över Dusty Browns elegant förpackade 7-spårs demoCD för en tid sedan - och jag blev riktigt imponerad. Sången, det egna materialet med stark countrytouch, bandets spel - allt hängde ihop och andades kvalitet och entusiasm. En fullängdsCD ska spelas in före årets slut - blir säkert lika bra eller ännu bättre.

Och kul att äntligen få höra dem live! Extra poänger för Dustys övertygande sång och för Joakims steelspel - trots brusten sträng! Hade gärna hört mera från Pärs granna Telecaster, och kanske sångerna kunde varvats något annorlunda för mer omväxling. Detaljer bara - det här är ett genomsympatiskt band. Fler gigs, please!

Och Pat Huggins och hans gäng blir bara bättre (nej, jag har inte betalt för att skriva det). Den här gången ytterligare en ny sång: en vacker duett med en för mig obekant ung sångerska. Hur stor egen repertoar har han?? Kanonkväll för Pat och hans releaseparty med stor trängsel & trivsel. Welcome back in spring, Pat!
Christer (2004-10-08)
PAT HUGGINS & A DAMN GOOD BAND: sön 3/10 Jazzå, Göteborg
Hoppsan, ett snäpp bättre igen med ett klart tightare band som dessutom utökats med två klockrena körsångerskor. Grymmesolon på gitarr (Erik t.h.) och tenorsax. Och så ytterligare en (minst) ny låt, coolt jazziga "Lazy Forever". Den lokala expertisen log välvilligt över sitt dryckjom, motorsågarna stannade tryggt kvar i sina slitna hölster och ordet "svinbra" hördes muttras (lågmält). Pat Huggins är här för att stanna - om än inte geografiskt. Releaseparty ons 6/10 på KoM.
Christer (2004-10-04)
PAT HUGGINS & A DAMN GOOD BAND: fre 1/10 KoM musik & bar, Göteborg
Och jo då, det blev som jag trodde: den här kvällen blev det bra mycket mera tryck i musiken, mera självförtroende i bandet. Jamesonspelningen sådde - nu kunde de skörda. Och så ett par nya låtar. Det här blir bra på Jazzå på söndag!
Christer (2004-10-02)
PAT HUGGINS & A DAMN GOOD BAND: tis 28/9 Jamesons, Göteborg
"Han måste ha lyssnat mycket på John Fogerty" sa en kille i publiken när Pat avslutat sitt första set. Och visst känns det så. Och kanske på Amazing Rhythm Aces, John Hiatt, Chris Rea eller Tony Joe White. Pat spelade bara sina egna låtar hela kvällen, men visst stack det fram influenser, konstigt vore det väl annars. Det handlade alltså om rootsamerikana eller 'blue collar rock': bluesigt utan excesser, countryvibbar utan nåt gnäll. Klart välskrivna låtar, fyndiga texter (jag hade gluttat i CDns texthäfte i förväg!) och så Pats personliga röst. Han kan verkligen anpassa den efter sångens karaktär, från mjukt vemodig i en ballad till vasst elak i råa "Blood Money" där han helt punkterar George Bush.

Pat (sång / gitarr / dobro / lapsteel) backades av meriterade kompisar ur Göteborgs jazzvärld: Erik Weissglas på gitarr/slide (som brände av ett antal giftiga solon på en gyllene Strata '62), Björn Almgren saxofon, Owe Almgren bas och Martina Almgren trummor. Det funkade bra, men det kunde gärna varit ännu mera tryck och lite mera "rootsruffigt" stuk i tuffare låtar som "I've Gotta Leave Tel-Aviv" och "Dirty Dog" (Dawg?). Men det kommer säkert, det här var det absolut första gigget på denna vändan. Det är tre kvar - pricka in ett av dem för "a damn good evening"!
Christer (2004-09-30)
GUMBO: sön 26/9 2004 Jazzå, Göteborg
Mikael Westman sång o gitarr, Per-Johan Altin keyboard, Henrik Bengtsson bas, Michael Edlund trummor, Olof Skoog sax, Andreas Gidlund sax 

Pang på rödbetan med Micke W:s skönt soulraspiga stämma i Wolfs "300 Pounds of Joy", i Hank Williams "Cold Cold Heart" i läckert tempo och i Prof. Longhairs euforiska "Go To The Mardi Gras" där Olof stack ut rejält på tenor och Micke W på gitarr. En rad heta solon på "Let 'em Roll": PJ piano, Andreas tenor - och Micke E trummor! Och sedan en av mina två favoriter för kvällen: Earl Kings "Those Lonely Lonely Nights" (fast jag tänker Johnny Guitar Watson) med Micke W:s suggestivt ekande gitarrsolo.

Den andra favoriten? "(Everytime I Hear) That Mellow Saxophone": I wanna mambo, sambo, do my number / Hold my baby all the summer / Every time I hear that mellow saxophone. I wanna rip it rock it, really bop it / Flip it, flop it, Davy Crockett / Every time I hear that mellow saxophone.

Kan det sägas bättre? Gumbo - Göteborgsscenens glädjespridare nummer 1 - står för allt detta! (Fast - Davy Crockett??)
Christer (2004-09-29)
Vanjas bild på Olof & Andreas från Göteborg Blues Party 2004

AHLIN - JOHANSSON - TOLF: lör 25/9 Louice, Göteborg
Dick Ahlin - gitarr/sång, Leif Johansson - munspel/sång, Hanna Tolf - sång

Summertime klingar ut
Ja, Summertime klingar ut och luften fylls av Autumn leaves. Efter en strålande bländande höstlördag bjuder Louice sin mångfacetterade publik på en lika strålande musikalisk upplevelse.
Dick och Leif må vara goda sångare men när Hanna Tolf tar ton förbleknar dessa annars så färgstarka herrar.
Hanna bjuder på rikt återhållen, spröd och känslosam sång i tex just Summertime men även i St James Infirmary. Men också på kraftfullt utrycksfull deltasound. Och det är power i rösten. Ibland med jazziga inslag som i tex Mary had a little lamb.
Livet är inte svart eller vitt. Det målas i en rik gråskala. Hanna förmår med sin rika röst tolka och ge färg och liv åt detta gråa. Det är mycket mer blues i rösten nu och det är bomull för öronen men taggtråd för hjärtat. Precis som blues skall vara. Det är nyanserat och det är brett.

Och Leif, alltid lika stadig och trygg på scen levererar det ena unika solot efter det andra och Dick drar ett tungt lass med rytm, komp och solo (Voodo Child!). Med ett läckert sound i gitarrerna skapas en tät och stämningsfull atmosfär.
Ikväll är det känslans seger över förnuft och oförnuft. Det är musikens knivskarpa kraft som råder. Det är äkta blues och det är så bra.

Hannas egna version av Breaking up somebodys home är strålande vacker och avslutar denna ljuva höstlördag.
I'm just a fool. Ahlin - Johannson - Tolf rule.
Claes Adolfsson (2004-09-26)
 Foto © Robert Tolf
LINDEKRANTZ ALL STARS: sön 19/9 Jazzå, Göteborg
 Simon Lindekrantz sång/gitarr, Kalle Ruuth gitarr (bild t.v.), Filip Rådberg gitarr, Lella Gislén på bas och Henrik "Pilen" Pilquist på trummor.

De var bra nyss på KoM, de var ännu bättre på Jazzå. Snäppet mera rutinerat, mera fokuserat, ett par varv tightare. Och med personalförändringar inom organisationen: multimusikern Pilen satt nu vid trummorna och Kalle tog över hans roll. Och denna gång hade tack och lov Filip en förstärkare värdig hans spel. Vilket lyft - öppna era gitarrhungriga öron för Mr. Rådberg!

Man gungade sig igenom "Lies Lies Lies", Claptons "Motherless Children" (flyhänt gitarrintro med countrystuk från Filip) och en stämningsfull "Albatross" med Kalle på slide och Pilen som tassade runt med händerna i bästa Mick Fleetwoodstil. Soulballaden "Can I Change My Mind" med Simon på topp, Steve Miller Bands "Fly Like An Eagle" som i All Stars händer blivit ett rykande gitarrforum för Kalle & Filip - mera sånt, puleez! Sydstatsfunkigt, souligt - Los Lobos och Allmansstuk - instrumentala passager där man bara ligger och groovar SÅ läckert. En ngt trött Mr. Pil uträttade ändå storverk på blänkande vintage Premier - och det verkar som om Lella spelar bättre ju svårare låten är! Whatta gang!
Christer (2004-09-20)
Bild © Robert Tolf

MR BO & THE VOODOOERS: lör 18/9 2004 på fest för medlemmar i Göteborgs Bluesförening.
Bo Carlsson (vcl, gtr), Bo Hansson (org), Lars Mellqvist (bs), Roger Mörck (drm), Jan Fredriksson (sax), Dan Varwne (trp)

Villa Belparc gungar! När Mr Bo & The Voodooers med sin som vanligt eminenta rytmsektion plus denna ikväll med en lysande blåssektion lyfter på locket till sin partygryta då gunger det. Då gungar det rejält. Partystämning från första ton hela vägen ut tills långt efter midnatt när sista tonen klingar ut. Den fenomenalt flyhänte Bo Hansson har en utsökt förmåga att få det rätta hänget i soundet och här kramas det svett ur orgelns hela register. Och en alltmer uppknäppt Mr Bo lockar till synes enkelt fram rent magiska toner ur sin silverglänsande gitarr. Det gnistrar ikväll. Det är en sanslöst svängig och ett läcker anrättning vi bjuds på. Och när detta kompletta band förstärks med ytterligare medlemmar ur Göteborgs blueselit når partypulsen nära max och det blir en näst intill hälsovådlig stämning. Men till slut är partygrytan tömd på sitt innehåll och dansgolvet töms på sitt. Mätt och belåten konstaterar man att detta var blues när den är som bäst Man tackar och bockar.
Claes Adolfsson (2004-09-19)

MUSICMUSICMUSIC och husbandet ANDREAS GIDLUND KVARTETT:
tor 16/9 2004 på Pusterviksbaren, Göteborg

Premiär för den nya jazzklubben Round Midnight: en torsdag i månaden. Som öppningskvällen bjöd på MMM, dvs. Fabian Kallerdahl på elpiano, Josef Kallerdahl på kontrabas och Michael Edlund (bild t.v., också trummis i Gumbo). Och husbandet består av Andreas Gidlund tenorsaxofon (bild t.h.), Fabian Kallerdahl (omigen) på elpiano, Mattias Grönroos kontrabas och Lars "Lade" Källfeldt trummor.

Klar succéstart för denna nya klubb, mycket folk och två superba spelningar. När jag lyssnar på riktigt modern jazz kan jag någon gång uppleva det som om musikerna står och solar för sig själva och att rytmen, det genuina svänget, faller platt till golvet mellan alla intellektuella stolar. Aldrig så med dessa gentlemen. Denna kväll stod dessutom ett riktigt "grooveinstrument" på scenen: ett Fender Rhodes elpiano. Läs allt om detta underbara instrument på Freddans sida! Vid tangenterna maestro Fabian K: från drömskt pinglande via soulgroovande till bombastiska attacker. Magnifikt.

AGK bländade mig bl.a. med en ny låt om den lyckligaste mannen i världen (kommer på ny platta) och med luftiga kompositionen "Ingenting" med svidande saxballadspel - och MMM med härskarsviten, souljazziga "I Moved" och händelserika "Try To Be Polite" med överraskande xylofonintro. Yep, ung svensk jazz är alive & kicking. Dessutom var det påfallande bra ljud och ljussättning: Pusterviksbaren är ingen dum scen alls! Lycka till med "Round Midnight", AGK!
Christer (2004-09-17)
(Vanjas bilder tagna vid bluesfestivalspelningar med Gumbo)

STENADE RULLARNA med gästartisterna GURAN och BERNT ANDERSSON: fre 10/9 Jazzhuset, Göteborg.
Kent Börjesson sång, gitarr (bild t.h.), Magnus Hartelius gitarr, Kalle Stintzing keyboard, Stefan Bellnäs bas, körsång, munspel, Dan Johansson trummor

"Let me please introduce myself / I'm a man of wealth and taste / And I laid traps for troubadours" sjunger Kent, ler djävulskt och hamrar på sin vintage Gibson. Jodå, Rullarna har utan problem skåpat ut konkurrerande trubadurer och coverband under många år. Med hjärta i musiken, smärta i de blå klangerna, äkta känsla bakom framspottade textrader. Kent, i motorcykeljacka och l-å-å-ång halsduk, bränner iväg ett lika långt gitarrsolo. Giftigt, råflummigt. Stefan grimaserar, trycker basen tätt mot kroppen, sparkar bandet framför sig i total tandem med den skoningslösa bastrumman. Kalle - lite åt sidan i skuggorna - hamrar loss i bästa Ian Stewart/Nicky Hopkinsanda. Här river man inte av låtar med ett öga på klockan. Det här är på riktigt.

Mina anteckningar är märkligt kladdiga, det skulle ju drickas Hof oxå, och sen drog en blond skönhet upp mej på dansgolvet ... Men det står nog att det blev en knallstart med "Jumpin' Jack Flash" och en svidande skön "Heart Of Stone" med läckert solo av Magnus Hartelius. En mästerlig gitarrist (glömmer honom aldrig i Ensamma Hjärtan) med en mästares gitarr: en blänkande Les Paul goldtop med soapbars.

Guran dök upp som helrätt gästsångare på fyra låtar: "Route 66", "Dead Flowers" (som skriven för Gurans röst!), "Down The Road Apiece" (fräckt keyboard) och "The Under Assistant West Coast Promotion Man".

Brutal kickstart av andra set med en tung "Street Fighting Man", "Sympathy For The Devil", "Time Is On My Side", "Oh Carol", "Honky Tonk Women" med Bernt på drivande piano, nån obskyr låt med en kompis vid mikrofonen, "Midnight Rambler" med tvenne Les Paulhjältar spelandes i cirklar kring varandra, "Love In Vain" med grymmesolon från Magnus och munspelande Bernt, "Between The Buttons" ... Sen går det inte att läsa längre.

"Please allow me to introduce myself / I’m a man of wealth and taste / I’ve been around for a long, long year" sjunger Kent med den perfekta Stonesrösten och det är så sant, så sant. Ja, det där med wealth vet jag ju förstås inte, men gitarrerna är granna. Men han har varit med på scenen länge - och visst har han SMAK. Respekt.

Christer (2004-09-11)

MR. GONZOLA & THE SEMITONES: tis 7/9 Jamesons, Göteborg
Ett åttamannaband från Uddevalla med sättning (på bilden fr.v.) tenorsax, sång, keyboard, gitarr (Roger Myrehag), bas, trummor. Trumpet och barytonsax ej med på bilden. Kan tyvärr inte namnen.

Hade fått ett mail i förväg från Roger som skrev att de "spelar blues kraftigt kryddad med swing, jazz och en stänk av Steely Dan. Materialet kommer från legender som T-Bone Walker, Willie Dixon och BB King men även modernare material som Robben Ford och liknande finns med på reportoaren." Och det blev en rolig kväll med stor bredd: från jazzig jump/jive till cool funkig blues med feta keyboardklanger och Larry Carltonvibbar. Allt flott dekorerat av den imponerande blåsartrion.

"Help The Poor" i läcker upplaga, bluesstandarden "Same Thing" som lät som om just Steely Dan spelat den, en lång "Congo Square" där alla fick tillfälla att sträcka ut i solo. Och mycket mer, från Louis Prima via T-Bone till Ronnie Earl! Extra points för keyboard och trumpet förstod jag av publikens viskningar. Och bandet lät verkligen helgjutet, trots att de bara har 4-5 spelningar per år, sägs det. Det borde det göras något åt!

Undertecknad som ju envist gör reklam för kanadensisk blues tyckte f.ö. att det ofta lät som Powder Blues - jaga gärna deras plattor om ni gillade Mr. Gonzola & The Semitones! Som tyvärr inte har någon CD utgiven - ännu.

Christer (2004-09-08)

Temakväll "New Orleans by Night" lör 4/9 2004 på Liseberg, Göteborg.
Sympatisk idé! Missade Gumbo på fredagen (de e mycke' födelsedagsparty nu!) men prickade in två band med lokala favoriter på lördagen. Solen rann som smält smör över Liseberg och det känns som om Göteborgs bluesvärld just nu drar med sig vackert väder!

WOLFBLUES (Wolfgang Bünz sång/gitarr/munspel, Kalle Ruuth dobro, Stefan Bellnäs ståbas) kunde njuta av en fast scen med strålkastare. Hyfsat PA-ljud för publiken men bandet självt hade svårt att höra varandra. Men det var tydligt att de trivdes och Wolfgang har väl aldrig sjungit sin blues med sådan pondus och så mäktig stämma förut: "She Moves Me", "Light My Fire", "Nobody Knows You When You're Down and Out", "Tobacco Road", "St. James Infirmary", "I Ain't Superstitious" m.m. Kalle broderade hejvilt på sitt plåtblanka instrument (läcker version av instrumentalen "Albatross"!) och Stefan (debut i Wolfblues) var absolut coolast i stan i svart läder och en snärt i spelet som mången rockabillylirare varit beredd att döda för. Med Stefan som medlem blev det mera attack och mindre lunk i spelet än tidigare: det här kan bli hur bra som helst!

'BLUESTRION' (Leif Johansson munspel/sång, Dick Ahlin gitarr/sång, Hanna Tolf sång) fick däremot föra en ambulerande tillvaro. De kånkade omkring sina prylar och slog tillfälligt rot här och var i hamnområdet, tappert konkurrerande med buller och bång från åkattraktionerna och hurtig tradjazz av mässingstyp. Instrumenten tog sig igenom ljudmattan (och Dick & Leif är verkligen BRA!), men sången blev ibland illa klämd. Dicks sång imponerade på mig igen, speciellt i klassiska "Hard Times Killing Floor": han lägger ned mycket känsla och fraserar omsorgsfullt.

Hanna har en vacker röst, sjunger lite 'softjazzigt', lite intimt. Det är kul när hon blixtrar till lite, det passar bra i det bluesigare materialet. Med mera rutin så blir det givetvis ännu mera dynamik. "I'm Just Your Fool", "Georgia", "Feel Like Breaking Up Somebody's Home", "Mary Had A Little Lamb" och "St. James Infirmary" fick vi bl.a. höra med henne vid mikrofonen - vi hör henne gärna snart igen! Även de två Generalerna!
Christer (2004-09-06)

LINDEKRANTZ ALL STARS: ons 1/9 2004 KoM musik & bar, Göteborg
Simon Lindekrantz sång/gitarr/munspel, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Filip Rådberg gitarr, Lella Gislén på bas och Pontus Engborg på trummor.

En sydstatsgunging, sydstatssoulig, småriffig & småruffig kväll med Simons mäktiga stämma i absolut centrum. Inte helt sönderrepat: sneda leenden sprack upp i flabb, ackordsföljder ropades och Ooops!-faktorn gjorde sig tidvis påmind. Men vad gör det när Simon sjunger så glödande och repertoaren inte plockats ur det utslitna standardsortimentet. Rytmsektionen höll tyglarna i ett imponerande fast grepp med tanke på den korta reptid jag misstänker att de haft. Pilen glänste förstås ordentligt (oj vad Tele/Vox-kombinationen låter bra!), men Filip blänkte också till rejält i ett par låtar där han uppenbarligen kände sig riktigt hemmastadd.

Noterade "I Can't Hold Out" i ett ovanligt, lite malande tempo, "Fly Like An Eagle" med Pilens småflummiga distade solo, Taj Mahals "Loving In My Baby's Eyes" med Pilen på akustisk slide, Los Lobos "Wicked Rain", den 'självbiografiska' "I Got Loaded" (oj oj oj vilket tryck i rösten), "Peace To The World" med tre gitarrer och Filip på solohumör, rungande gitarrlir i John Hiatts "Cross My Fingers", en fräck rumbavariant av "Sick 'n' Tired"...

Pilen fick slappa i ett par låtar och lämnade över gitarren till Kalle Ruuth som givetvis förvaltade den synnerligen väl. Ett par tre låtar blev det inklusive "Tore Down" och gungande "Call Me The Breeze" (hur fick han Telen att låta som en pedal steelguitar??). Åsså Pilen tillbaka, ett par finallåtar och avslut med ett MAFFIGT trumsolo! Håll i hatten...
Christer (2004-09-02) var VÄLDIGT underhållen!

Bilden på Filip t.v. är från Blue Fire Blues spelning på Sejdeln den 4 maj 2002. Bilden på Lella t.h. är detalj från promobild för gruppen The Stew

Äldre recensioner finns här
Tung fil - mycket info

Gästrecensenten Lasse!
Lasse Malmsjö - vår gästrecensent - var ute helgen 13/3 - 16/3 2003 och kollade en massa livemusik igen:
Simon Lindekrantz All Stars, Sture Elldin Blues Band, Sir Prise, Voxhall Blues och Mr Bo & the Voodooers >>>
(2003-04-15)
Och här finns hans tidigare recensioner från helgen 6 - 9/3
med pennan i högsta hugg! Läs här vad han tyckte om
Homesick Mac, Killing Floor, Eminent BB, Look Out och Hill Blues Unit >>>
(2003-03-12)