[2014-08-21]
... på Blues i Slottsskogen @ Villa Belparc 27/6 + 28/6
Ett arrangemang av hårt jobbande Göteborgs Bluesförening. Tack - igen!

Redaktör'n börjar med att citera sig själv, de rader han skrev omedelbart efter de två blueskvällarna. Han tycker fortfarande så.

"Kanske detta faktiskt är det bästa formatet för Göteborgs Bluesförenings årliga fest(ival)? En fest där publik och band är skyddade från vädrets nycker, men ändå kan hänga i utomhusbarerna eller flanera i parken om de känner för det. En fest som är klart mera lättroddad än Packhuskajen eftersom GBF kan utnyttja Villa Belparcs befintliga resurser. En fest som nöjer sig med två speldagar och tio akter. En fest i ett format som inte blir ett stort ekonomiskt vågspel för den ambitiösa föreningen." Foto © Vanja

Fredag 27 juni
SOFIE REED (utomhus): sång, munspel, lapsteel, dulcimer
Foto © Franco Di Fiore

["Du kan kalla hennes musik Roots-Blues eller Folk-Blues... eller t.o.m. Roots-Appalachian med en krydda från Dalarna. Eller - du behöver inte kalla det för någonting. Men du kan känna det!" Uttrycken "Ensam är stark" och "Själv är bäste dräng" gäller nog ikväll!
"]

Sofie, svensk-amerikanskan, får börja festen. Ger ett såväl sympatiskt som tufft intryck. Hon är intensiv, energisk, har en kraftfull och genomträngande röst. En röst som i Redaktör'ns öron blir behagligare när hon mjukar upp repertoaren.

Hon blandar svenska och engelska texter, gör bl.a. en intensiv och medryckande "When The Saints" med den entusiastiska publiken på handklapp. Gör "Somliga går i trasiga skor" på svenska, gör "Vem kan ro utan åror" på engelska. Säkert i egen översättning. Dessutom någon Ma Rainey - på engelska. Byter obehindrat mellan lapsteel och dulcimer, spelar stämningsfullt på båda. En bra början på kvällen, och skönt att få vara utomhus ett tag.

SWING TARTURO: Julia Johansson sång, Anton Stokes gitarr, Johan Bengtsson basfiol, Klas Nilsson trumpet. Foto skivomslag.

[En charmig kvartett som sprider den heta swingmusiken från 20- och 30-talet. En kombination av eget material och andras. Tänk New Orleans jazz & gamla spirituals, tänk tuff blues & mjuka ballader. I tidsenlig garderob! Hördes bl.a. på Bluespartyt på Stora Teatern för några år sedan.
]

Så går vi inomhus och diggar svängig New Orleansjazz med fokus på sång och trumpet. Julia ler och beskriver genren: "De flesta texterna handlar om knark och sex, och resten om kärlek". Stämmer säkert. Vi får riviga versioner av klassiker som Ellingtons "It Don't Mean a Thing (If it Ain't Got That Swing)" från 1931 - och ännu äldre "Has Anybody Seen My Girl? (Five Foot Two, Eyes of Blue)". Säkert spel och ett kul band, men ett honkytonkpiano hade inte suttit helt fel.
TEHLER BLUES BAND: Richard Tehler gitarr, sång, Al Tehler piano, Lennart Lindeberg sång, Stefan Bellnäs bas, Lars 'Lade' Källfelt trummor
Foto © Vanja

[Minns att Nefertiti skrev: "Med rötterna i sextiotalets bluesrocksound har far och son Tehler skapat ett av landets absolut bästa band i genren. Chicago grooves, Jump och gospelblues avverkas i svängande takt. Ett grymt sväng som kan flytta berg." Ikväll med Lennart Lindeberg på sång, tillsammans med Richard.]


Ett mäktigt elektriskt set med Lennart Lindeberg - ett formidabelt powerhouse - vid mikrofonen. Och han har inte bara power: bra uttal, bra fraseringar. [Skrev om hans bakgrund här.] Redaktör'n blev imponerad av hela gigget, ställde ifrån sig sin Hof och skrev upp de flesta sångtitlarna. Nåt sånt här:

1) minns tyvärr inte. 2) "The Sky Is Crying" i mäktig upplaga. 3) "I'm Ready" med rock'n'rolligt ös.
4) "Who's Been Talking" med fräckt tonad outro. 5) "Take Out Some Insurance": rå, mullrande, gott piano.
6) "When My Blood Runs Cold" (Lucky Peterson). En läcker soulbluesballad med mycket nyanser.
Lyriskt gitarrspel som övergår i sanslöst tryck. 7) "Move Over Little Girl".
8) "One Way Out": dags för Allman Bros, Lennarts specialitet. Richard excellerar på slide.
9) XTRA mer Allmans. "Statesboro Blues" Richard slajdar igen. Rytmsektionen kokar! Succé!


VIRGINIA & SKYBENDERS: Virginia Pihlblad sång, Stefan Jonsson gitarr, Svenne Jansson hammondorgel, klaviatur, Kristoffer Järleby bas, Tobias Johansson trummor, slagverk. Foto skivomslag.

[Fick Juryns Pris på Mönsterås Blues & Roots Festival: ”Med inlevelse och utlevelse i musiken, en karismatisk frontperson, ett tajt komp och fina soloprestationer och dessutom bra publikkontakt är 2014 års vinnare av Scandinavian Blues Contest: Virginia & Skybenders”.]

Skybenders börjar med en väl lång instrumental på orgel + slidegitarr. När den är klar introduceras sångerskan, Virginia. Som tar tag i Nick Gravenites "Born In Chicago", gjord av mången bluesmästare. Men ikväll känns låten märkligt nog inte så blå, inte heller så kul, och jag inser snart att det inte blir lätt att följa Tehlers gäng.

Det slajdas, sliras, solas och wailas på ett utdraget och ibland märkligt formlöst manér. Virginia jobbar och sliter likt en sentida Janis Joplin, men det fastnar ändå inte. En udda lirad "Crossroads". Standards som "Green Onions" och "Little Wing". Elmores "It Hurts Me Too" går över i "I Put A Spell On you". XTRA: "Son Of A Preacher Man" och Virginia tar i för fulla muggar, men det här välte tyvärr inte Redaktör'n.

J T LAURITSEN & THE BUCKSHOT HUNTERS: JT Lauritsen sång, munspel, dragspel, Virginia Pihlblad sång, Arnfinn Tørrisen gitarr, Palle Wagnberg hammondorgel B3, Atle Rakvåg bas, Jon Grimsby trummor. Foto © artisten.

[Som hördes i oktober 2011 vid ett samarrangemang mellan GBF och CMP. Jag skrev glatt: "Tretal i norsk blues @ Musikens Hus innebar en behagligt varierad kväll. Man blir alltid x-tra glad över starka vokalister: själv föll jag allra mest för J.T. Lauritsen som i sina bästa ögonblick tangerade såväl Kim Wilson som Delbert McClinton."]

Rutinerade norrmän, kompletterade med Palle på Hammond (från T-Bears band och jazzgruppen Real Thing) och Skybenders Virginia. JT börjar med att sjunga att han är "Going Back to Texas" - och dit tar han oss verkligen musikaliskt!

"Baton Rouge" låter som en hit med Robert Cray, fast med dragspel i sättningen. Annars är det mycket vibbar av Delbert McClinton och Doug Sahm. Tryckare modell Texas dancehall: synd att Redaktör'n har två vänsterfötter. Det blir "Got You on My Mind" i Delberts tappning, "The Blues Got Me" skriven av vår lokale hjälte Mr Bo. Och underbara "Every Day Will Be Like A Holiday" (William Bell/Booker T Jones), tryckarnas tryckare! Mumma för en Delbertfantast som Redaktör'n.

Lördag 28 juni
GUGGES ENMANNA (utomhus): sång, gitarr m.m.
Foto © artisten

[Med Gugge på 'scen' brukar det gälla "ruffig country-blues, work songs och vackra bergsballader om vartannat med Bror Gunnar Jansson på megafon, gitarrer, plankor, gitarrcase, hi-hat och annat tingel-tangel."

Gunnar Jansson hör vi som sångare i många sammanhang, bl.a. i gruppen Serve You Right To Suffer, dvs. Gunnar + Gin House Blues.]

En hårt jobbande och flitigt bokande artist. Mängder av spelningar, solo och i band. Ikväll helt solo i en passionerad bluesstil med mängder av ödesmättade klanger och sorgliga historier. Bl.a. en "deppig sak om boxaren Butch". Gugge är lika intensiv som Sofie Reed. Han betonar rytmen och sina känslor med trummor och hi-hat: trampar på pedalerna i blåvitrandiga sockor. Ekande ackord. Slirande slide. Raw blues!

WANDERING PEGGY: Hannah Tolf sång, rytminstrument, Christoffer Johansson gitarr, sång, Donovan von Martens kontrabas. Foto © Virginia Küst

[Tre av Göteborgs musikprofiler, bl.a. välbekanta och synnerligen mångsidiga sångerskan Hannah, "spelar akustisk blues och spirituals med mycket känsla, lekfullhet och stor respekt. På repertoaren finns låtar av Skip James, Leadbelly, Mississippi John Hurt m.fl."]


Traditionell blues, javisst, inte helt olik Gugges. Men Hannah sjunger som alltid friare än vad som är typiskt för genren. Ibland ordlöst vid sidan om Christoffers gitarr. Ibland delar Hannah & Christoffer en sång mellan sig, sjunger var sin vers. Rytmerna är viktiga för bandet och Hannah accentuerar den med sitt trumspel. Tvära kast i dynamiken: Hannahs ljusa sångregister kontrasterar mot Christoffers grövre röst och de dova pukslagen. Fina tolkningar, bl.a. av klassiker som "Midnight Special" och extranumret "Freight Train".
SIMON SAYS: Simon Lindekrantz sång, Henrik 'Pilen' Pilquist gitarr, Dan Helgesen orgel + Lesliekabinett, Gunnel Samuelsson saxofon, Klas Nilsson trumpet, Conny Sävmo bas, Michael Edlund trummor. Foto © Vanja

[Soul & blues med Simon the Soulman i förgrunden. Den som diggar Zetterbergs stämma ombedes - vänligt men ytterst bestämt - att avlyssna Lindekrantz!
]

Musikerna smyger in en och en, greppar instrumenten och bygger successivt upp en solid groove. Och till sist kommer Simon i vit kavaj och frontar den absolut 'soulfunkigaste' spelning jag hört Simon Says göra.

James Hunters "She's Got A Way", Delbert McClintons "Blues As Blues Can Get" och "I Used To Worry". Paradnumret "Don't Cry No More" à la Bobby 'Blue' Bland. En bugg med flöjt- och trumsolo! Eli Paperboy Reeds "Come And Get It" med allsång. Tung Hammondgroove, gnistrande gitarrsolon, Simon sjunger helt hjärtslitande. Conny solar på bas, Michael på trummor. Vi är långt från slätstrukna bluestolvor med de här soulhjältarna.

INTERSTATE 40 RHYTHM KINGS: Benny Olander sång, munspel, Kenneth Nilsson gitarr, sång, Jan-Ola Mazetti sax, sång, Björn Vilhjalmsson bas, sång, Richard Carlsson trummor, sång

[Man brukar skriva att "Interstate 40 Rhythm Kings spelar stenhård Rhythm’n’Blues med influenser av svart amerikansk musik från sent 40-tal och tidigt 50-tal. Interstate 40 Rhythm Kings befinner sig i gränslandet mellan Rhythm’n’ Blues, tidig Rock 'n' Roll, och Jump." Tyckte även att jag hörde lite mera souldränkt material sist! Snyggt!
]

Jodå, Redaktör'n mindes rätt. Och Interstate 40 har blivit än mer souldränkta än sist. Benny har hunnit lyssna in sig rejält på James Brown. Dessutom på nyare material som Duffys "Mercy". Det är mycket svettig soul, det blir många uppmaningar om "clap your hands" - och det blir precis samma fenomen som igår. Det blir svårt för Interstate 40 att följa Simon Says soulexplosion och Redaktör'n blir tyvärr inte vält av den här spelningen heller. Tyvärr, för bandet gör ett bra jobb, och en annorlunda ordning på de två kvällarnas programpunkter hade kanske resulterat i andra tankar.
ERJA LYYTINEN: Erja Lyytinen sång, gitarr, Davide Floreno gitarr, Roger Inniss bas, Miri Miettinen trummor

[Erjas senaste album "The Sky Is Crying" (2014) är en tribut till Elmore James: "Albumet innehåller också två specialskrivna hyllningar till James - den instrumentala 'Erja’s Contribution To Jazz’ adderar en twist till ‘Elmore’s Contribution To Jazz’, medan hennes text till 'The King Of The Slide Guitar " är en påminnelse om både Elmores arv och vikten av musik i allmänhet."]

Jodå, det blir "The Sky Is Crying". Så klart. Dessutom låtar som "When The Saints" (!) och "Dust My Broom". Och en massa gitarrsolon. Erja är onekligen mångas favorit, såväl kvinnors som mäns. Men Erja och hennas band är inte Redaktör'ns bag. Han respekterar allt jobb som bandet lägger ned, och han vet så väl att tycke och smak ÄR olika. Så Redaktör'n suger på sin Hof, och skriver så gärna att publiken jublade - och det är det viktigaste.