[2023-12-08]
...
och intervjuar Zara Scott, sedd & hörd i Tribute to Tina och i Pocket Thieves
Zara Scott intervjuad 2023-11-14. Även tack till Martin Goodwin för kompletterande info. Samtliga bilder utlånade av resp. artist(er). Material inom [parentes] är Redaktör’ns egna kompletteringar och kommentarer

Karin, en kompis till Redaktör'n i Stockholm, sände en YouTubelänk till honom. En video med en explosiv Tina Turnertribut, gjord av ett Göteborgsband. Vid mikrofonen Zara Scott, Karins bästis! Som Redaktör'n redan råkade känna tack vare Karin.

När sedan de välbekanta bröderna Dan & Kent Helgesen, även de i full fart, dök upp i videon så blev Redaktör'n extra nyfiken. Dags för en intervju, givetvis över traditionella muffins och kaffe!

 • Musiken, när kom den in i ditt liv?
Jag är ju född i Liberia, min pappa var präst. Höll på mycket med musik i kyrkan. Han berättade senare hur jag sprang runt i kyrkan och sjöng, och där började nog min musikaliska bana. Jag har alltid varit intresserad av musik. I Linköping där jag växte upp var jag med i kör och sånt.

Började vara med i band i åttonde klass, kanske. Då kom studieförbundet till skolan och presenterade sej. Ville att tjejer skulle komma till dem och spela musik. Jag blev himla intresserad. Så de sa ”Skaffa fem tjejer så startar vi!”. Så jag raggade ihop några tjejer i klassen och så startade vi ett tjejband där jag lirade gitarr. Jag var väl inte den vassaste, men jag lirade och sjöng, liksom. Och sen har det bara flutit på.

Det här första tjejbandet hette Abdullah. Jag blev ju kallad för det. På den tiden var namnet Abdullah lite annorlunda, och det tyckte vi var lite roligt, men nu heter ju nästan var och en det. Vi tänkte kalla oss Tomboys först. Vi var ganska mesiga. Men vi fick göra en skiva med två låtar. ”Kom och gå” / ”120 decibel”. Var reklam för studieförbundet. Alla i Linköping fick den. Då gick vi i nian, kanske. I Linköping. Då hade Louise Hoffsten också ett tjejband, men vi gick inte på samma skola. Hon var dessutom några år äldre än oss.

Corren [Östgöta Correspondenten] gjorde långt senare en artikel om musiken i Linköping. Skrev ”Minns ni de här tjejerna?” om oss och la ut bildomslaget. Mamma klippte ut artikeln.

 • När flyttade du till Västsverige?
Jag flyttade till Ljungskile ’90 för att gå på en utbildning till fritidsledare. Där blev jag ihop med en snubbe som presenterade mej för sina vänner i Fjällbacka (Jag älskar Fjällbacka!) som sa ”Du kan väl provsjunga med oss?” och det gjorde jag. ”Have You Ever Seen The Rain” och ”Proud Mary”. Gick hur bra som helst och jag stannade kvar i bandet. Var med i många år, är fortfarande med. Garage heter bandet. Mycket sommarspelningar och privata spelningar. Sen flyttade jag till Göteborg, men jag var ändå däruppe och spelade med dem. Men nu är det bara ibland.

 • När du började lyssna på musik mer aktivt, fastnade för artister, köpte plattor, vilka var favoriterna då?
Jag brukar säga att jag är allätare, och det var jag då också. Det som spelades, det var det jag lyssnade på. Min kompis Karin satt hemma och spelade in ’Trackslistan’ från radion, kopierade det, gav mej en kassett. Den gamla goda tiden.

När jag började på högstadiet träffade jag några snubbar som introducerade mej till gruppen Kiss, plattor och kassetter. Sen kom David Bowie, då spelade han på Ullevi tror jag, men jag åkte inte ner. Det skrevs mycket om honom, jag köpte albumet [”Let’s Dance”] när det kom [1983] med ”Let’s Dance”, ”China Girl”, hela det kittet. Jag tapetserade mitt rum med honom, var helt såld på David Bowie. Man önskade man var China Girl själv när man såg videon. (Nynnar …)

 • Men apropå att du diggar Tina Turner: om jag nämner den svarta soulvärlden, STAX Records, Tamla Motown, allt från Aretha Franklin till The Supremes, lyssnade du på det?
Aretha kom ju senare, jag upptäckte de här grejerna mycket senare. Som jag sa: det var det som spelades på radion. Det som får mej att gå igång, det som jag mår bra av, behöver inte vara nåt speciellt fack. Folk kan ju nörda in sej på olika sorters musik, jag är inte sån.

 • Du flyttade till Göteborg!
Just det. Och kände inga musiker, gick runt i musikaffärer och kollade lappar på anslagstavlor. Jag tog en lapp och ringde, sångaren bodde ganska nära mej i Majorna visade det sej. De ville spela lite hårdrock och så och det var inte riktigt min grej. Jag sa’ ”Jag tror inte jag passar för det här” men ”Jo då!” Så jag började köra hårdrock ett tag och det var lite spännande.

 • Och hängde i Fjällbacka?
En sommar när jag sjöng med Garage kom ett band till Fjällbacka. Vi spelade på Galärbacken, på hotellet, och de våldgästade oss. Ett coverband från Göteborg, JAS, Jonsered All Stars. Bosse Stenholm, Daniel Ekborg … Så hörde vi dem, och det var någonting annat. Fart och fläng, scennärvaro, energi som bara den. Sångaren var underbart galen. Så vi blev kompisar med dem. Och jag blev medlem i bandet och vi spelade nog i tio års tid. Väldigt kul, full rulle.

Jag hade jobbat ganska många år på förskola, ett kooperativ i Majorna, och där kom jag i kontakt med en fruktansvärt bra trummis, JP [Janne Persson]. Jobbade för TV4, Bingo-Lotto. Och han sa’ ”Vi har ett band, Donald’s Coffee, vill du prova?” ”Visst, vad ska jag sjunga?” ”Ain’t Nobody” med Chaka Khan blev det, och så började jag lira med dem. Och vi spelade länge. Covers, basisten Robban Garnold gillade att spela Steely Dan.


Scott Free John 2021: Fr. v. Martin, Zara, JP, Magnus, John, Hans Törnqvist

Pocket Thieves: Fr.v. Björn, Kent, Zara, John, Martin, Magnus
 • Pocket Thieves, hur kom det bandet till? Det är ju delvis samma musiker som i Tinagänget.
När Donald's Coffee av olika anledningar lagt ner hade basisten och keyboardisten därifrån bildat ett band tillsammans med John Larsson, Martin Goodwin och Stefan Zeander, The Funkhouse. Jag kom in som sångerska och vi lirade en tid tillsammans. Ibland är det ju så i band att man inte har riktigt samma ambitioner, några hoppade av, så jag, John och Martin blev kvar och vi satte ihop ett nytt band, Scott Free John. Det blev JP som kom in på trummor och så hittade vi Hasse på bas och Magnus Stålhandske på keyboard. Vi spelade covers men med en liten twist, låtar som du känner igen men med andra arrangemang och taktarter, lekfullt och kul.

JP var med ett tag, kanske två år, tills han slutade och lite senare hoppade även basisten av. Då var vi tvungna att jaga nya bandmedlemmar. Min vän trummisen Birger Löfman föreslog sin vän Kent att lira trummor eftersom han själv inte hade tid. Så det blev bästa Kent som i sin tur föreslog sin vän Björn som basist. Asså, bättre musiker får man leta efter. Så stabila och asgrymma. Och eftersom det blev nya medlemmar bytte vi namn till Pocket Thieves.

 • Och hur föddes Tinabandet?
SVT hade en dokumentär om Tina Turner för ett och ett halvt år sen ["Simply The Best"]. Martin och jag såg den, jag sa: ”Min dröm har alltid varit att ha ett eget band och bara köra Tina!” och Martin sa, ”såklart vi ska göra det”! För drygt ett år sedan började vi skissa på projektet och vi visste från början att vi ville göra en riktig show, en ordentlig hyllning. Vi ville först göra ett par demos för att folk skulle fatta att vi menar allvar. Martin har en kompis som jobbar på MUG, Fredrik Stenberg. Vi spelade in lite lätt i hans studio, två låtar som demos, men snart kände vi att vi måste ha ett riktigt band som gör hela kitet på riktigt. Så vi började om från början.

Vi visste att vi ville ha Kent [Helgesen] med på trummor och Björn [Görrel] på bas. Kent pratade med sin bror Dan som kom in på klaviatur. Vi spelade in tre demolåtar för att visa vad vi kan och spelade in en kort promotionfilm. Dan hade lite för mycket att göra och bästa Olle Bengtsson kom in istället, dessutom kom Johan Erixzon in på sång, gitarr, percussion och klaviatur. Johan är utbildad showartist och har varit med och satt upp massor av shower och är en enorm tillgång för oss i den kapaciteten förutom att vara multi-instrumentalist. Och så har vi ju mina körtjejer Rebecca och Olivia såklart. Premiärgiget var på Valand i oktober och blev verkligen magiskt bra. Både vi och publiken hade skitkul!

Tråkigt nog gick Tina bort i maj. Nån skrev på Facebook, ”Jaha, nu passar ni på!”. Så dumt, vi visste väl inte att hon skulle gå bort, vi hade ju börjat planera detta långt tidigare, jag älskar Tina, tycker hon är det bästa …

Vi håller igång Pocket Thieves och Tinagänget parallellt. Pocket Thieves på mindre scener, och så söker vi större scener till Tina. Tinatributen, det är verkligen show. Allt ska sitta, det är låtar, det är kläder … 2024, det blir vårt år, då ska vi ut och spela!

 • Tina och Pocket Thieves, det är de två projekt du jobbar med just nu? Eller finns det något annat?
Nej, men det finns en dröm. [Här avslöjas en glimrande plan, men vi enas om att lägga locket på så länge. Stay tuned!]

 • Nu har vi snackat covers, men skriver du låtar själv?
Ja, det gör jag. Jag och min man [Ingemar Henning, gitarrist i Stillborn] har spelat in några stycken. När man jobbar i band med covers i en viss genre, då blir det lätt att man skriver i den musikstilen man håller på med. Som när jag var med i Pink Floydbandet [Gunner’s Dream, med Ramin på trummor!], då gick jag in i den världen, när jag jobbade med Jaqee gick jag in i den. Och jag har ju också varit körtjej i Rolling Stonesbandet, Rocks Off. Gitarristen, Les [Granqvist], är från Fjällbacka, goda vänner sen gammalt.

 • Du jobbade med Jaqee
Körade med henne i två-tre år. Åh, Jaqee, när jag hörde henne! Jag bara, hon sjunger som en gud! Hon har utstrålning, hon klär sej, starka färger … Jag var helt såld. Och jag blev erbjuden att få köra … Fantastiskt. Där hittade jag min ’överkvinna’, liksom.

Men tillbaka till mina låtar: jag och min man sitter och klinkar. Henning på gitarr, jag på gitarr eller piano. Kanske vi tar in nån annan på gitarr också.

 • Inget på Spotify, inga planer på ett band kring låtarna?
Nej, där kommer min brist på självsäkerhet in. Min sämsta sida. Så det blir än så länge för hemmabruk.

 • Ett par favoritplattor?
Oj! David Bowies ”Let’s Dance”. Och så nån med Tina förstås. Någon Rolling Stones platta också. Jag har inga favoritplattor egentligen. Jag gillar allt som får mig att må bra.

 • Och sista frågan: Vilken nu levande musiker skulle du helst vilja ringde dej och bad dej att köra med honom/henne?
Rolling Stones. Mick. Alla dar i veckan. Snacka om ös.
Men jag skulle kunna säga Rod Stewart också, bara för att jag just nu kör Tina-projektet. Dessutom har jag hört att han kommer till Göteborg i sommar. Skulle HAN ringa och fråga om jag vill köra samma duett som han och Tina körde typ -91 (It takes two), ja då är jag på. Det kan man ju inte tacka nej till. Shit vilken grej. Jag skulle skita på mig av nervositet, men åh så coolt.

 • Kul! Jag blev lite överraskad, tänker du är så såld på Tina. Vad tycker du om dagens svarta r&b? Gillar du Beyoncé?
Nej, jag är mer rock. Beyoncé är så perfekt, så ’slick’. Jättesnyggt, men jag går inte igång på det. Jag gillar mycket gitarr, det tuffa, råa. (Jag föreslår såna låtar i Pocket Thieves!)

Men i projektet med Pocket Thieves funkar det inte riktigt, där kör vi något helt annat. Men skulle jag fixa ett nytt band...ja då lär det bli mer öööös, mycket gitarr....vem vet kanske med Stillborn??

Pocket Thieves Tribute to Tina - Zara Scott & Band

Zara Scott sång
John Larsson sång, munspel
Martin Goodwin gitarrer
Magnus Stålhandske keyboards
Björn Görrel bas
Kent Helgesen trummor

Zara Scott sång
Rebecca Lindgren, Olivia Karlsson kör
Martin Goodwin gitarr
Johan Erixzon sång, gitarr, percussion
Olle Bengtsson klaviatur, sång
Björn Görrel bas, sång
Kent Helgesen trummor


 
Arkiv: Redaktör'ns Tidigare Tänkta Tankar
           fr.o.m 26 aug 2009
Redaktör'ns Mailadress