Första plattan för mej var med Queen Bee & the Zydeco Amigos 1992. Då hade jag spelat blues intensivt i tio år. Jag åt blues till frukost. Jag började längta efter musiker som inte bara spelade blues. Jag, Jim (Ingvarsson) och Anna-Lena (Winter) gillade Texas Tornados och Los Lobos så vi började prata om att ha ett band som spelade såna låtar. Så vi ringde några kompisar: Henrik (Ohlin) som spelar bas och Bernt Andersson som spelar dragspel. Vi hade bokat fem gig innan vi hade repat en gång. Vi började med att göra en snygg affisch. Sen började vi fundera över en repertoar.Det var så skö-ö-önt att inte spela en massa solon. Jag fick en oerhörd fostran i kompspelets ädla form.

Vi gjorde en platta som väl sålde 2500 ex.

Vi åkte till New Orleans '93, till Jazz & Heritage-festivalen. Fick jättegod hjälp av min kompis Anders Osborne i New Orleans. Vi hade grym timing. En annan kompis som är journalist lyckades fixa så att vi kom i tidningarna, t.o.m. med färgfoto på ett omslag. Det hade aldrig Anders Osborne varit!

Vi gjorde tio spelningar på två veckor. Publiken var i extas. Dom sa' att om vi hade stannat kvar i stan så hade vi tagit över stan på ett år, liksom. Det finns ett lokalt band som heter Iguanas. Man sa' att vi var som Iguanas "on speed". Hade vi varit singel och unga och hungriga hade vi lätt kunnat stanna i USA och slitit hund där i ett år.

Men så blev det inte. Queen Bee & the Zydeco Amigos lades så småningom ned. Varför?
Låt mej säga så här. Folk rycker ständigt i Bernt Andersson. Han har turnerat sen '67. Han har tröttnat på att sitta i bilar och bo på lousy hotels. Man kan förstå det: jag har börjat bli likadan. Bernt kunde inte heller ha oss som förstaprioritering - och Henrik hade ju The Few som han spelade med. Det var ett mickel att få ihop gigen. Det var ju bara ett hobbyband. Så vi körde med ersättare ett tag men så la' vi ned bandet.