Claes Adolfsson (2004-08-28)

HOOTER´S BLUES

Claes Adolfsson (2004-08-25)

Simon Lindekrantz sång, Lasse Malmsjö keyboard, Henrik "Pilen" Pilqvist gitarr, Gian Kündig bas och Martin Bällgren trummor, sång.

Undertecknad råkade av en slump befinna sig i Malmö 14/8 och passade då på att "spionera" lite på "Mr Blue's & The Beat Machine" som spelade i bluestältet på Malmöfestivalen. Det här bandet gick verkligen hem hos publiken i det fullsatta tältet. Ljudet var bra och det svängde rejält. Simon gjorde som vanligt ett mycket övertygande intryck på sång. I några låtar satte sig Pilen bakom trummorna medan Martin Bällgren tog över som sångare och munspelare. Martin imponerade också stort, såväl på sång som munspel. Givetvis resulterade även Pilens och Lasses insatser på gitarr resp piano i applådskaror från publiken. När en bra basist spelar i ett band kommer jag ofta på mig själv med att jag stundtals lyssnar endast på basspelet, så även denna gång. Snyggt och smakfullt spelat av Gian Kündig.
Efter "Mr Blue's & The Beat Machine" spelade "Three Studs And A Stone". Det var också ett bra band med kompetenta musiker men de saknade något som "Mr Blue's & The Beat Machine" hade.

Mårten Olsson (2004-08-19)

Kalasbluesen, som bjudit på nio musikkvällar, avslutades lördagen den 14/8 av GENERAL BLUES BAND. Jag har sett dem då och då med långa uppehåll - uppenbarligen har de inte heller så många offentliga spelningar. De har alltid givit ett ganska anonymt intryck på mig och har inte heller verkat brinna med den allra starkaste glöden. Dessutom har jag förstått att publiken saknat en Mr. Personality i bandet. Men ting kan förändras: på den lyckade Slambyfesten (artikel o bild kommer) härom veckan tyckte jag att de lyfte sig i håret och den här Kalasblueskvällen var det vassaste jag hittills hört med dem. Både Leif (ibland på läckert kromatiskt munspel) och Dick (med explosiva solon, kanske inspirerade av vintage Buddy Guy) tog ett par bestämda steg in i rampljuset, och när en supersnabb "Going Down" dundrade igång på finalen var det oreserverat jubel i den månghövdade publiken. En lyckad avslutning på denna långa vecka och (återigen) en fjäder i (sol)hatten för bluesföreningen. Som verkligen har flyt just nu.

Generalerna består alltså av Johnny Rydberg – sång, Leif Johansson – munspel, Hans Malvén - trummor, Dick Ahlin – gitarr, Peter Lundin – gitarr, Johan Häggström –bas. Bild t.v.: Leif & Dick
Christer (2004-08-15)

Pow! Där visade Mr Bo och hans kumpaner var skåpet ska stå! Totalt övertygande vokalt och instrumentalt och med Kalasbluesens (hittills) bästa ljudbild satte Mr Bo ett stort utropstecken i protokollet. Som vanligt en solid blandning av Albert King/Fenton Robinsonblues, känsloladdad soul och dansant barröj (släpp aldrig "Green Onions"!).

Och på slutet en mästerlig "Nightlife": Willie Nelsons vemodiga ballad som BB King gjort till sin. Bästa Kalasblueskvällen sa många i den (stora) publiken - och Bosse H:s dynamiska Hammondorgelspel fick många att lyckligt himla med ögonen.

Mr Bo sång och gitarr, Bo Hansson hammond, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor.
Christer (2004-08-14)

Jodå, Otis Grand är en känd och prisbelönad gitarrist med ett antal CD till salu (fast jag vet ingen som lyssnar på dem). Jodå, han är bra på att leverera gitarrslingor i en aldrig sinande ström. Jodå, det var visst kul att kolla honom på Kungstorget.

Men varför denna totalt egotrippade attityd? Han dränker in varenda låt med femtioelva gitarrsolon, refererar högljutt till bandet som "Otis Grand & The Big Blue(s) Band", överröstar Als enda solo med sin egen kompgitarr och klinkar uppfordrande på keyboardets klaviatur som en missnöjd pianolärare i musikskolan.

Brian är en förträfflig soulsångare och en habil bluessångare, bandet (som råkar heta The Al Tehler Blues Band, tack så mycket) är i alla avseenden grymt bra. Så bra att man som publik funderar över om han förtjänar dem. I övrigt lät det ungefär som på Bluespartyt (bilden), så då vet ni. Suck.
Christer (2004-08-13)

AL TEHLER & BLUESFRIENDS: mån 9/8 i tält på parkeringen bredvid Stora Teatern, Göteborg
'Kalasblues': ett samarrangemang mellan Rest. Figaro och Göteborgs Bluesförening.

En lika lyckad kväll igen! Och äntligen fick jag höra en sångare som många bluesdiggare pratat om: Martin Bällgren. Som jag tidigare träffat på i rollen som trummis - men han har uppenbarligen fler talanger! Jo, bra munspelare också! Martins röst glänste först och främst i souligt material som "You're Gonna Need Me" (hörd med Albert King), "A Good Fool Is Hard To Find" (Albert Collins) och "Cuttin' In" (Johnny Guitar Watson). Känsla, melodi, klös, humor (och ordet 'ståpäls' hördes från tjejer i landskapet). Den här killen kommer vi helt klart att få höra mycket mera av! Jag vet i alla fall att han är medlem i BlåDårarna och Mr Blue´s & The Beat Machine.

Mera kul? En fin version av Jimmy Johnsons vitsiga "12 Bar Blues" (rolig blueslyrik är inte bara Little Charlie!). Och så Stefan Bellnäs bassolo i "Let The Good Times Roll"! Hur är det nu: Är det Mr. Bellnäs eller Mr. Ruuth som är stadens Mr. Bruce?

Och så förstås ett antal välspelade standards: "Stormy Monday", "Everyday I Have The Blues", "Good Morning Little Schoolgirl", "The Thrill Is Gone", "T-bone Shuffle", "Homework" och "The Sky Is Crying". Och till slut (massivt inropade) "The Thrill Is Gone" IGEN med monsterspel från Alvar. Som var rejält taggad hela kvällen - den rosa gitarren formligen sprakade av toner och energi. Och så Johans eleganta keyboardspel (extra points för fläskiga Hammondklanger) och alltid så stilsäkre Daniel bakom trummorna. Kul att se och höra honom igen - vi har saknat honom sedan Instigators packade ihop.

Hade man inte kul denna blueskväll var man redan döv. Eller något värre.

Kvällens manskap alltså: Martin Bällgren sång/munspel, Al Tehler gitarr, Johan Johansson keyboard, Stefan Bellnäs bas, Daniel Winerö trummor
Christer (2004-08-10)

Iris Esell sång, Richard Reynolds gitarr, Gustaf Karlöf keyboard, Lisen Rylander tenorsax, Gunnel Samuelsson altsax o flöjt, Victor Furbacken vikarie på bas och David Sundby trummor
 
Ojojoj! Mitt första (tyvärr!) besök på Kalasblues blev svettigt i alla avseenden. En sydländskt varm kväll - och ett på full låga brinnande band. Utan sologitarrist och med vikarie på bas vann De Förlorade Själarna en övertygande arbetsseger. Iris sjöng med hela kroppen (imponerande tamburinhantering!), Richard slet som en intensiv Steve Cropper, Gustaf hukade sig över tangenterna och slängde med kalufsen, Lisen och Gunnel bländade med gyllene hornriff och solon och klockrena körsångsinpass, Victor jobbade koncentrerat men leende (vilken vikarie!) och David var David. Fast ännu mera David än vanligt. Slog vilt som en furie eller grät sorgset, hackade, hamrade, viftade - och rusade till slut över scenen bankandes på sin oskyldiga virveltrumma. Totalt pandemonium, och finalens "Tainted Love", "Use Me" och nån annan funkröjare formligen rev tältet. Yep, Iris regerar - fortfarande.
Christer (2004-08-09)

RIKTIGA KARLAR: tor 22/7 Franses, Hönö
Göran 'Guran' Blomgren sång o gitarr, Jesper Lindberg sång, banjo, dobro, mandolin, pedalsteel, elgitarr o akgitarr, Bengt Kristeberg trummor, Eva Kristeberg sång o bas, Bengt Bygren sång, orgel, piano, dragspel o akgitarr.

En absolut glimrande countrykväll i torsdags på Franses, Hönö: Låtar av Gram Parsons och Guy Clark, Hank Williams och Bob Dylan, Jerry Jeff Walker och Alison Krauss, Grus i Dojjan och Eagles, Willie Nelson och Rodney Crowell. Bengt Bygren var ny Riktig Karl för i år: hade varit praktikant för några år sedan men rökte för mycket... Men inte hade det skadat rösten: hans "Always On My Mind", "All The Best", "The Night They Drove Old Dixie Down" och "The Weight" var klockrena träffar. Och glöm aldrig hans maffiga pianoklink i "Dead Flowers"! Sen trivdes nog Bengt med att plötsligt få in pedalsteelklanger i sina låtar. Perfekt komp för honom.

Lagledaren och MC:n Guran glänste bl.a. i "Streets Of Baltimore", "Take It Easy" (förstås!), "The Lucky One" och "Country Comfort" (och i sina mellansnack). Och Jesper i "On The Road Again", "Just Like Tom Thumbs Blues" (fräck Tele!) och banjorökarna "Deliverance" och "Klacksparken". Och paret Kristeberg var förstås ett mjukt och följsamt komp - den här repertoaren ska inte slamras sönder.

Opretentiöst och mysigt. Fisksoppa, pilsner och några sneda danssteg. Vi var där förra året - vi kommer tillbaka nästa!
Christer (2004-07-23)

Ett nyrenoverat flådigt värdshus på en liten ö i Ätran: Falkenbergs nya musikscen? Det är vad ägaren hoppas på - och förvisso blev det en 'häftig fredag' i den fullständigt osannolika Robert Wellsbaren.

Singer/songwriter Johan Örjansson imponerade stort med mäktig stämma och starka sånger, men kändes ändå lite överflyglad av de två elektriska akterna. Knickedickerna och PPP varvade sina set och trissade varandra till stordåd: Schakonat & MNFS sporrade Pilen så Vox-stärkarna glödde, Henrik Ohlin & Schakonat sporrade Patricia vid mikrofonerna. Dan Helgesen var däremot helt stationär vid sin Hammond och sporrade sig själv övertygande i båda banden. Gungande bluesrock och läckert gitarrflum mixades med svettig soul och pulserande funkvibbar. Inte ens målfoto kunde skilja de båda banden åt, men PP får pluspoäng för kvällens avskedsreplik: "If you can't be good, be careful!". Jag tar det med mig.
Christer (2004-07-19)

Att det här gänget åker buss runt Sverige just nu och sprider sitt blå budskap, det är ett av bluessommarens stora glädjeämnen. De spelar låtar ("Hoochie Coochie Man", "Big Boss Man", "Stormy Monday" etc.) som i vissa musikers händer känns uttjatade till max. Här känns de bara fräscha och roliga. LJR levererar med glädje, övertygelse - och ibland ett förtjust och liderligt leende ("Love Her With A Feeling"). Uppbackad av en grym rytmsektion i radarparet Magnus & Jim, av den briljante keyboardspelaren Matti och av mångsidige Palle: äss på munspel, gitarr & sång. (Juha tog paus). Måtte deras turnerande upprepas! Jag vet att många instämmer: det var massor med folk på Jamesons trots 1) måndag och 2) sol. Gott om bekanta bluesvänner - fler än vissa tisdagar faktiskt. En fin kväll, Matteo!
Christer (2004-07-13)

Värjde mig tills för ett år sedan.

Sen slog bluesen till.

Hade (o)medvetet hållit mig borta.

Anade nog att det skulle vara starkt. För starka intryck, för stark konfrontation med hjärtat, själen.

Till slut gick det inte att hålla emot. Ett besök på Bluespartyt 2003. Sven Zetterberg, Mr Bo.

Öppnade sen dörren till Louice. En mörk, regnig augustikväll. Say no more.

2004. Sommar (?) igen och nytt Bluesparty. Villa Belparc i Slottskogen, denna underbara oas, Fridfullt, charmigt, rofyllt och varmt. Perfekt inramning.

Skulle dom häftiga skyfallen och de kalla vindarna kunna sätta stopp för bluesfesten?

Nä. Det slutar regna och folk strömmar till. Hill Blues Unit pluggar in. Festen kan börja.

Allt hänger ihop; boogie-woogie, rhythm&blues, gospel och soul. Det visar Hill Blues Unit tydligt. Perfekt start.

För mig är musik närhet. Nära rent fysiskt och nära till dig själv. Terrasscenen ger möjlighet till detta. Det visade Ahlin/Johansson/ H. Tolf som med sin stämningsfulla akustiska musik var ett perfekt komplement till det mer röjiga utbudet på Stora scenen.

Jag har blivit varnad för att lyssna på blues.” Du kommer att förlora din familj, ditt jobb, dina pengar och din lever”. En smula överdrivet men med ett korn av sanning? Men å andra sidan får du också chansen att möta nya vänner. Och att möta dig själv. I musiken och med musiken. Närhet.

Att leva är att välja.

Notbladen sprids för vinden när Autumn leaves tonar ut och K Ruth spelar briljant solo i Summertime. Höst och sommar om vartannat. Sånt var vädret denna blueshelg.

Blues är inte bara tungsinne, svårmod och melankoli. Här finns också glädje. Ta till exempel Gumbo. Vilket sanslöst sväng! Och Little Jimmy Reed och The Blue Delivery. Och Good Time Charlie med fantastiskt gitarrspel och sång.

För att inte tala om Lightnin´ Moe & His Peace Disturbers. Oj, oj, oj. Såna stämningshöjare!

Munspel och gitarr i världsklass. Stående inslag på Bluespartyt röstar jag för.

Och så kul att höra återväxten. Med artister som H Tolf och Martin & His Rhythm Kings på scen känns framtiden trygg.

Jag hade inte möjlighet att höra alla band, men det var sann spelglädje och musik från hjärtat hos de band jag hörde. Härligt. Och när jag framåt midnatt plockar bland ihopsnärjda mikrofonsladdar och mickstativ och folk så sakteliga lämnar Terrasscenen och Otis Grand och The Al Tehler Blues Band lirar sin härliga blues och de kulörta lamporna vajar för vinden, ja, då nästan gråter jag, trött, lycklig och full. Av blues.

Göteborgs Blues Party 2004 – världsklass.

I will be back 2005.
Claes Adolfsson (2004-07-06)

The Instigators är historia (snyft!) och Gumbos Micke Westman med kumpaner fick i stället äran att avsluta Jazzås vårsäsong. En lysande idé helt klart. Sällan har man sett så glada lirare - och publiken kom snabbt i samma stämning. Första halvlek startade med blå klassiker som "My Babe" och "Lawdy Miss Clawdy" (den senare med Flamman på granna Telecaster-licks) och det blev absolut drag hela vägen - men efter paus exploderade det.

Micke & Niklas började med Tom Pettys "I Won't Back Down" som duo. Med en total inlevelse som grep mig hårt, hårt om hjärtat. Världsklass. Så blev det fullt band igen och massor med virtuost keyboardgroove i "Get Out Of My Life Woman". BeeGees "To Love Somebody" var nog i klass med Eric Burdons cover. Ett par snabba Chuck Berry - och Niklas fingrar flög över dragspelet.

Nästa gäst, Stefan Dafgård, sjöng och munspelade en bluestolva så att han glödde - följt av en välförtjänt applådåska. Micke fortsatte med några välbekanta Gumbonummer ("Can You Hear Me", "Iko Iko") och med en stentuff "It's All Over Now". Så grep Peppe mikrofonen och frontade en funkig stötig låt vars titel jag totalt missade (man skulle ju hinna med att dricka öl också). Och så hjärta & smärta med underbara avslutningstryckaren "Good Night Irene" med entusiastisk allsång. Plus "You Never Can Tell" som massivt inklappad bonus. Tempo, tempo! Puh!

Bäste Micke m.fl: Det här måste få en fortsättning - allt annat vore ju resursförstöring. Så kul var det. Men jämfört med Gumbo sist då - det var ju också en kanonkväll? Hjälp - jag måste nog sätta oavgjort. Faktiskt. Micke var en lika imponerande frontman som alltid den här kvällen, själva bandet var ju 'killer' - och är man sen gitarrfreak som undertecknad så kändes det som om det var mer Mickegitarr än vad det brukar vara en typisk Gumbokväll. Vilket jag gillade. Så oavgjort.

Dags igen att skriva: En sån här kväll är Jazzå en liten bit av himlen.
Christer (2004-06-23)

Det blev som jag misstänkte efter att ha hört den nya lovande demon: AB har blivit snäppet souligare, snäppet ösigare. Och Eva tog äntligen i från tårna och gjorde sin stämma rättvisa - underbart! Dessutom många glada skratt bakom miken - och Svante kastade sig hejdlöst in i sina solon och trampade gaspedalen (f'låt wahwahpedalen) i botten. Första gången jag sett 'Voodoo Vibe-Svante' lira med Add Blue och han fungerade glimrande i detta sammanhanget (också). Men i vissa låtar kände jag återigen att det hade suttit fint med fler färger på paletten. Keyboard? Sax? Bara en tanke.

Kvällens höjdare blev för mig Little Miltons "That's What Love Will Make You Do": snitsigt gitarrintro, Evas varmt själfulla sång - rejält tryck! - och så ett långt slingrande wahwahsolo. Jag bara smälter när det liras bra wahwah. Mera, Svante!
Andra favoriter: En ösig "Too Tired" med fräcka stopp och (ja!) mer wahwah, Stevie Wonders "Master Blaster" (udda men kul låtval - snyggt solo igen). Walter Trouts "Let Me Know": självsäker och tung men ändå med mycket dynamik. "Pack It Up": en funky rocker med läckra markeringar från bas- och trummästarna. Snabbt pulserande "I Wish You Could See Me Now". En stötigt funkig Living Colour-låt. En vacker "People Get Ready"... Ja, listan kunde bli lång!

Mera Add Blue tack - och på lite större scener! Det här var en vass comeback!
Christer (2004-06-22)

Inte ens Louice är en fredad zon.
Fotbollshysterin sveper in över landet med en sällan skådad styrka. StorbildsTV en fredagskväll på Louice! Jag trodde inte det var möjligt. Men det är klart, idrott i allmänhet är viktigt och fotboll i synnerhet. För fotboll handlar ju inte om liv och död. Det är ju mycket värre än så.
Precis som det är med bluesen.
Tillslut bjöds vi dock på Bad Ass Fajitas som visade upp en imponerande musikalisk bredd. Från loj, tillbakalutad country med ett gott plockande gitarrspel över klassisk blues (The thrill is gone framfördes grymt bra!!) till rent sanlöst vacker jazz.
Och det var jazzinslagen som brände sig fast. När hördes scatsång senast på Louice? Jag bara undrar?
Och visst, Olles mer polerade och rumsrena sound kompletterat med mycket starkt, rått, bluesigt framförande från Henriks sida i all ära. Och ett nytt ånyo läckert inhopp från Robert Tolf, på såväl sång som munspel denna gång, var tunga inslag men det var Hanna Tolf som stal showen denna kväll.
Till och med Zlatans bisarra skevspark, som av vissa kallades klacklobb, förbleknar totalt i jämförelse med vad vi fick höra från Hanna. Sicken jazzröst!
Sprött, klockrent men samtidigt fanns där ett tungt djup när tonerna hämtades långt nerifrån magen.
Stormy Monday framfördes med en mycket stark inlevelse som fick Louicepubliken är sitta knäpptyst. Det var jazz med mycket känsla. Sånt gillar vi.
En mycket intressant röst presenterades som vi ser fram emot att få höra mycket mer av. Och det snart.
Men först skall vi visa Danmark hur man lirar boll. För fotboll är viktigt. Nästan lika viktigt som musik. Men bara nästan.
Claes Adolfsson (2004-06-19)
Bild © Robert Tolf.

Sången gick fram perfekt och nu påminde han ibland om Don Henley och ibland - faktiskt! - om Bryan Adams. Vi pratar inte popsnöre - en gång höll Bryan Adams hög klass, glöm aldrig det! Instrumentalt kändes soundet lite mjukare och rundare än sist och mina tankar vandrade till de ständigt saknade lokala favoriterna The Remedies. Ett unisont bandsound, snygg kör, massor av gung, massor av melodier. Och så lite vass Tele som grädde på moset.

Hela den välskrivna repertoaren består av eget material (som hos The Remedies). Det gillar man. Honnörer åt Neil Young, åt ren country, någon gång åt sydstatsboogie - men stämplat Ove Wulff. En CD finns ute hittills, "Tale of the Scorpio", och är utgiven av ambitiösa Dusty Records i Göteborg.

Så brukade du gå ut och digga The Remedies - förlåt tjatet - missa inte Ove Wulff! Det här är en kvartett av sympatiskt liknande snitt. Och du bluesdiggare som 'vet' att du inte gillar country, låna Ove Wulff ditt öra nästa gång. Jag förstod att det omvändes själar nu i tisdags!
Christer (2004-06-17)

Tunt med folk i början (fotboll!) men det redde upp sig i andra halvlek. Jazzådebut skulle jag tro för flera av herrarna i detta dubbelpipiga gitarrband. Omutlig rytmsektion, två flyhänta gitarrister - och en enastående sångare. Som denna kväll verkade trivas bäst i soulbagen. Paradnumret "Start All Over Again" och Otis Reddings "Any Ole Way" (tapper allsång från publiken!) blev grymt läckra (måste prisa ett långt och varierat Pilensolo i "Start" också). Likaså "I Want To Shout About It" (dekorerad med Simons munspel och tuff unison bandfinal) och suggestiva "Leanin' Tree". Den senare låten är vi annars vana vid att höra som en av Steady Rollin' Mens specialare.

Gitarristerna fick var sin instrumental att leka med: T-Birds "Extra Jimmies" (Pilen) och Roy Buchanans "Cajun" (Kalle). Yes! Och härligt mycket gitarr blev det över huvud taget: "Lies Lies" (fräck wahwahpsykedelia från Kalle), "She Moves Me" (snyggt småackordssolo från Kalle), "Right Around The Corner" (dubbelpipig attack), "Twentyfour Hour Blues" (ojojoj vilket Pilensolo!) - och så granna countryvändningar från Pilen i avslutande T-Birdsrökaren "I Believe I'm In Love With You". Och en massa annat... Låt er inte förledas av TVn nästa gig!
Christer (2004-06-15)
Foto © Catharina Kisch

Ung och kaxig (i positiv mening) trio från Vetlanda med hatt- och tatueringsprydde Jacob vid mikrofonen. Och vilken röst! Kraftfull, mogen. Det verkar vara en ny våg unga duktiga sångare på gång i Sverige. Det behövs. Fräck gitarrist dessutom - inklusive trippen ut i publiken med l-å-å-ång sladd.

Texas blues och Texas rock, klassiskt T-Birds-stuk, ylande Albert Collinsgitarr, litet eget material - och en överraskande "Jambalaya". Som kanske inte satt sig i sin slutgiltiga form, men det är kul med omväxling i repertoaren. Problemet med just den här typen av trioblues är ju annars att det kan bli aningen enformigt efter ett tag.

Charmigt, självsäkert, proffsig framtoning - och publiktillvänt. Vad kan man mer begära?
Christer (2004-06-13)

BLÅDÅRARNA

Claes Adolfsson (2004-06-12)

sång och FABIAN KALLERDAHL piano: tor 10/6 2004 KoM musik & bar, Göteborg

Två begåvade och mångsidiga gentlemen: Peppe är ju sångare i banden Debbie's Wife och Universum. Fabian är också med i de två banden och är dessutom pianist i Music Music Music och i Andreas Gidlunds kvartett.

Den här gången i ett minimalt och akustiskt format: sångare + pianist. Ett format som funkade perfekt när jag såg Emrik & Fabian i januari. Och Peppe & Fabian visade sig också vara en välvald kombination. Peppe blundar mot strålkastaren, intensiv, på något sätt asketisk, med en omväxlande bräcklig och burdus röst. Och Fabian broderar - eller hamrar - med samma varma själ. Lyrisk eller bombastisk. Jazzörhängen som "The Lady Is A Tramp" och "Georgia" (häftig rytm i kompet!) varvade med Neil Youngs "Alabama", Bryan Ferrys "Let's Stick Together" och Radioheads "Creep".

"You're so fucking special/ I wish I was special/ But I'm a creep, I'm a weirdo/ What the hell am I doing here?/ I don't belong here/ I don't belong here"
Jo, ni ÄR verkligen speciella - men ni passar perfekt in här!!! Det avslöjade applådtornadon.

Christer (2004-06-11)
Vanjas foto från Universums releaseparty

SOULSIDE: ons 9/6 2004 Rest. Solsidan, Linnégatan 42, Göteborg
Drällde oplanerat in på detta småeleganta barhäng och hamnade (omigen) mitt i förföriska klanger av soft soul, funk och jazz skapade av Johanna Hjort sång, Andreas Gidlund tenorsaxofon, Marcus Sovic sång och keyboard, Josef Kallerdahl fenderbas och Johan Håkansson på trummor. Snyggt och lättlyssnat - men aldrig i närheten av att bli en ljudtapet.

Helt OK med folk, men fler hade fått plats! Varje onsdag mellan kl. 19.00 - 22.00 lirar detta gäng (med ett flertal variationer) på Solsidan. Perfekt för 'förfesten' med andra ord, kära nattsuddare! Inget inträde, ingen garderob, bara mästerlig musik. Så har du något intresse för modern soulmusik - får bensprattel av "Streetlife" eller "Natural Woman" - eller diggar när Andreas går loss på jazzsax - då tycker jag du ska kolla en onsdag!
Christer (2004-06-10)

TJOCKT med folk, glödhett - och hade jag inte varit en grånad ex-kamrer hade jag skrivit att GUMBO ROCKAR FETT!!! För det gör de! Omigen magkänslan av "Jazzå = rockklubb". Micke är KUNG en sån här kväll, en soul man deluxe, han blir två meter lång och är dessutom beväpnad med en blank Epiphone som plötsligt stänker elaka riff omkring sig. PJ ler och skakar frenetiskt sina maraccas, hamrar skoningslöst på tangenterna. Rytmsektionen H&M är så tajt att det där frimärket inte ens går emellan. Och så blåsarna: det honkas, solas och riffas - och skrattas - så att Pia nästan tappar brickan. Eller var det sambastegen hon bara MÅSTE ta?

Absolut Gumbo: ett av naturmedicinernas bästa elixir. Och ett av de absolut röjigaste & ösigaste gigs jag sett & hört med dem. En sån här kväll är Jazzå en liten bit av himlen (men det visste ni att jag skulle säga).
Christer (2004-06-10)

Crossroad Blues: Carl-Johan Gadd - gitarr, sång, Sven-Erik Norberg - gitarr, sång, Niklas Rydén - klaviatur, Per Hörberg - bas, Göran Hartman - trummor, sång.

En solig men sval junikväll och utomhuspremiär för GBF. Veteranerna i Crossroad Blues spelade troget igenom sina tolvor, men den välbehövliga värmen kom från Stockholm med Blue Hammer. Pumpande soulig blues med en lyckligt grimaserande 'Niten' vid mikrofonen. Och gitarristen Thomas, tidigare hörd med Soulmates, var som alltid en njutning. Långsamma pärlor som "Everybody Wants To Go To Heaven", "Hello Sundown" och "Three Hours Past Midnight" (gulp - vilket monstersolo!) plus Texasrökare som eviga "The Crawl" (men var var dansrörelserna?). Fin blå sommarstart för Flamingobaren
tycker Christer

Claes Adolfsson njöt - och kåserar:
Ett blått hammarslag i försommarnatten.
Belparc är en pärla. Lojt avspänt, otrendigt slitet, charmigt plastigt. Ett ställe att trivas på, att njuta livet på. Ett ställe med själ helt enkelt.
Så faller den blå släggan. Pärlan förvandlas till en juvel, en gnistrande bluesjuvel. Dansgolvet blir en häxkittel som kokar av dans. Den snåla, kalla vinden som sveper in från Flamingosjön förmår inte bluesa bort bluesstämningen som pumpas ut från detta eminenta band. Så täta, så närvarande. Det har sagt förr, blues är känsla, inte teknik. I lyckliga stunder förenas de två. Som denna kväll när organisten sitter insvept i filt och man undrar hur håller man gitarrfingrarna varma? Vi har ju Irish coffee, men lirarna? Oron visar sig vara obefogad. Musiken gnistrar. Kvällen fylls med många underbara solon och här uttrycks och förmedlas blues med hjärtat och det är så vi vill ha det och det är bara att njuta. Såna läckert hängande gitarrtoner och sån inlevelsefull sång!
Brett varierat sound. Bandet tycks behärska allt.
Pärlan Belparc förvandlad till bluesjuvel med ett hammarslag från Stockholm.
Göteborgs blueslirare ni är utmanade! Gå i ut i världen och visa vad som är Sveriges blueshuvudstad!
Tveka inte. Spela redan i natt!
Claes Adolfsson (2004-06-06)

Claes Adolfsson (2004-06-05)

Minneskonsert för Jöran Robertson: lör 29/5 på Adera, Göteborg
Nej, det går självklart inte att 'recensera' en minneskonsert, en musikalisk tribut till en man som många känt och än fler lyssnat på. Alla musiker gav honom sin tribut, repad eller orepad, planerad eller gjord i stundens ingivelse. Jag vill bara notera några framträdanden som jag personligen fastnade lite extra för denna långa och lyckade kväll.

- Bernt Andersson sång och keyboard, Al Tehler gitarr, Lars Mellqvist bas och P-O Hesselbom trummor. Proffsigt, proffsigt - och jag blir alltid så barnsligt lycklig när jag får höra Bernt - denne varme musikant och speleman - sjunga sin blues.

- Lollo Gardtman sång, Lasse Malmsjö keyboard, Kalle Ruuth bas och P-O Hesselbom trummor. Endast en sång - men en juvel. "Summertime" i Lasses läckra arrangemang - och publiken blev helt tyst - man kunde höra ståpälsen resa sig. Lollo - helt okänd för mig - har uppenbarligen kommit in i bluesvärlden via jammen. Stanna gärna hos oss! Mera!

- Al Tehler & Bertil Löfdahl trissandes varandra till stordåd på sina Stratocasters. Kraftfullt, professionellt, elegant och självklart. Ett gitarrernas radarpar - som följdes hack-i-häl av Mårten Olsson & Kalle Ruuth. Återväxten är tryggad.

Tack Valerie, tack Lasse, Karin, Mårten, P-O, Simon, Svante...

Christer (2004-05-31)

En suggestiv "China Doll" med 'asiatiska färger' i keyboardet, ständigt ökande i intensitet. Balladen "Since I Fell For You" för oss romantiker. Och en stötig blues, "You Don't Love Me", med fräck rytmik.

Sen fick jag mycket att pyssla med och slog igen anteckningsblocket. Men kvällen blev bara bättre och bättre: reggaerytmer, solid blues (Stefan Dafgård på bejublat inhopp), frisinnad Coltrane & Sandersjazz och moderna tongångar signerade Massive Attack. Några riktigt långa låtar - och Stefan trollband oss alla med sin märkliga flöjt.

Men Yukimis vackra, varma röst fängslade framför allt. Hon sjunger tydligt, artikulerar väl, drar ut på orden. Sjunger texten med övertygelse. Anspråkslös i framtoningen - men totalt i centrum. Vi vill höra mer - ingen CD på gång?
Undrar Christer (2004-05-28)
Vanjas bild från en tidigare spelning på Jazzå

Efter bandets jazziga inledning är det underhållaren, berättaren men framför allt SÅNGAREN BB King vi möter. Sittandes på sin stol hela konserten igenom fyller hans mäktiga stämma hela lokalen både när han berättar om livet som liten grabb i Mississippideltats kyrkor och när han sjunger sin blues från bottnen av sin stora kropp.

Sökandet efter kärlek i unga år… ”Nobody loves me but my mother”…. och den svikna kärleken är några ingredienser i bluesens sanna väsen. Med detta inleds ett parti i konserten som får håret att resa sig.
BB King tar oss med far away down the alley och ger oss sin bild av bluesens ursprung.

En mäktig “How blue can you get” följs av “I got a mind to give up living” och “Paying the cost to be the boss”. Det är tungt, sugande och innerligt. Det han tappat i skärpa och gnista genom åren kompenseras med en vilja att ge oss i publiken allt från sina 78 bluesiga år. Han lyckas. Kungen delar med sig rikligt denna kväll.

Lucille är hans kvinna, och han är varsam med henne. Han vet hur han skall behandla henne och denna afton är det mer smekande än kramande som får henne på humör. ”Rock me baby” och ”The thrill is gone” avslutar detta parti där BB King flankerad av sina likaledes sittandes medmusikanter givit oss smakprov ur ett långt bluesliv.

Vi upplever en legend som efter 2 timmar tar farväl och stilla undrar om han är välkommen tillbaks. Jublet vill aldrig ta slut. Han skojar och showar med publiken konserten igenom och avslutar med att dela ut småsaker till delar av publiken som trängs längst fram vid scenen. Men vi fick alla nåt med oss från denna kväll. Kungen av blues gav oss av sitt liv, av sin erfarenhet och sin tolkning av bluesens sanna väsen. Long live the King.
Claes Adolfsson (2004-05-28)

Mina damer och herrar, vi har ingen mindre än Lennart Lindeberg på sång och gitarr, Göteborgs bästa sångare (?), med eget band, på KoM Musikbar, lördagen den 22/5. Lennart Lindeberg är verkligen en sångare som heter duga och vars mäktiga stämma Göteborgs publik kunde avnjuta i början och mitten av 1990-talet när bandet Sweetwater härjade på Göteborgs scener. Sweetwater gjorde en otroligt bra skiva med eget material 1995, en raritet idag. Undertecknad har ett exemplar i säkert förvar hemma. Sweetwater bestod av, förutom Lennart, herrarna Olle Schelander, gitarr, Martin Gabriel, gitarr, Per Berntsson, klaviatur, samt bröderna Anders och Erik Olausson på bas resp trummor.

Jag såg Lennart uppträda första gången på Rock SM 1988 på Kåren, då han spelade trummor samtidigt som han sjöng. Bandet inkluderade bl a Olle Schelander på gitarr. Lennart spelade från början trummor och hade ingen aning om att han kunde sjunga. Det var något han upptäckte av en slump när dåvarande bandets sångare slutade.

Ni som har TV hemma kanske kommer ihåg att Lennart Lindeberg faktiskt uppträdde på TV4 i "Sikta mot stjärnorna" då han gjorde John Fogerty's "Fortunate son". Egentligen ville TV4 att han skulle imitera Andrew Strong från filmen "Commitments" men Lennart, som dock var måttligt förtjust i Andrew Strong, valde istället Fogerty som definitivt ligger honom varmare om hjärtat. Under den obligatoriska intervjun fick Lennart tillfälle att göra reklam för Sweetwaters skiva.

TV4 upptäckte Lennart Lindeberg i samband med Korp-Rocken 1995 då han uppträdde på Park Lane med ett band som inkluderande bl a en okänd och hungrig Martin Johansson (numera Gabriel), iförd munkjacka och bakåtvänd keps. Om jag inte minns helt fel ingick även Per Berntsson på klaviatur i bandet. I det fullsatta Park Lane häpnade publiken och den namnkunniga juryn formeligen trillade av sina stolar när detta band med Lennart i spetsen sopade fullständigt rent på scenen.

Lennart gillar definitivt John Fogerty's sångstil men hans riktigt stora husgud är ändå Gregg Allman.

Förutom Lennart utgjordes lördagskvällens konstellation av bröderna Anders och Erik Olausson på bas resp trummor samt ingen mindre än det musikaliska geniet Kalle Ruuth, spelandes elgitarr, dobro, banjo och den högre skolans slidegitarr i alla möjliga stämningar. Och då kan det inte bli annat än bra.

Undertecknad anlände något sent till kvällens föreställning och möttes av "One way out" i Allman Brothers stil, med Lennart Lindeberg i bästa Gregg Allman tolkning och med Kalle Ruuth på glimrande gitarrspel. Bandet spelade även ett antal andra låtar ur Allmans repertoar bl a "Statesboro blues", som enligt Lennart mycket riktigt inte skrivits av Allman men "dom gör den bäst", och där Kalle spelade briljant slidegitarr i öppen D-stämning (tror jag), a la Duane Allman enligt konstens alla regler. Lennart och bandet visade definitivt var skåpet skall stå i andra Allman låtar, bl a "Come and go blues" (endast Lennart och Kalle men ack så bra), "Southbound" och "Whipping post" med Kalle Ruuth på mycket övertygande gitarrspel. I Dicky Betts countryinfluerade "Ramblin' Man", som var en stor hitlåt i USA på 1970-talet, bytte Kalle elgitarren mot sin banjo.

Vidare bjöds publiken på några Sonny Landreth låtar, i vilka Kalle spelade ut ordentligt. Jag vet att såväl Kalle som Lennart är stora beundrare av Sonny Landreth. Ur Landreth's repertoar levererades bl a "Creole Angel" och "Congo Square", i vilken den senare Kalle spelade vackert slidegitarr i öppen mollstämning!.

Tydligen är Lennart även en stor Tom Waits fantast vilket jag inte kände till tidigare. Lennart spelade några Tom Waits låtar under kvällen, bl a "Old 55" och "Tom Trauberts blues" i vilka han formeligen trollband publiken med sin mäktiga stämma.

Jag vet att Lennart även beundrar John Hiatt och ur dennes repertoar spelades "Georgia Rae", en grymt bra låt som jag hört Lennart framföra tidigare, gissningsvis i Sweetwater.

Lennart Lindeberg är, förutom en otroligt bra sångare även skicklig låtskrivare. Det fick publiken på KoM erfara när han framförde sin egenhändigt skrivna "Dave Letterman show", en mycket bra låt som finns med på en demo tape som jag fick av Olle Schelander 1997. Där finns även flera andra guldklimpar signerade Lennart Lindeberg som jag gärna hör live framöver. Under kvällen spelade Lennart även ytterligare några egenhändigt komponerade sånger.

Mister Lennart Lindeberg, du uppträder ju alldeles för lite numera, det var ju ett år sedan vi såg dig sist. Publiken på KoM (fullsatt som vanligt) älskar dig och jag är helt övertygad om att övrig publik längtar efter dig fast de inte ens själva vet om det än. Nu har du ju ett grymt bra band, varför inte fortsätta? Rekrytera en bandbokare! Det är hög tid att jobba mindre med ventilations- och kylsystem och mer med musik, eller hur? Jag bänkar mig nästa gång det händer något, det vet du, och jag hoppas att det inte dröjer ett år till!
Mårten Olsson (2004-05-23)

NEW TANGO ORQUESTA: fre 21/5 Nefertiti, Göteborg
Jag kan bara haspla ur mig den vanliga raden med adjektiv jag brukar ta till när jag avnjuter NTO: berusande, sensuell, stämningsfylld, passionerad, vemodig, omtumlande, vacker. För det stämde igen. En instrumental blandning av nytango, jazzvibbar och modern klassisk musik. Fixar inga etiketter på det här. Livet åter igen i rollen som violinens blonda betvingare och gudinna, Thomas med sin 'tour de force' "Berlin", Per med det märkliga och fascinerande dragspelet bandoneon som han hanterar så virtuost. Och Peters melodiska finsnickerier, Josefs sugande basgångar. Glimten i ögat. Och en knäpptyst publik.

Nästa gång de dyker upp, missa inte Livet Nord violin, Josef Kallerdahl kontrabas, Peter Gran gitarr, Thomas Gustavsson piano, Per Störby bandoneon.
Christer 2004-05-29

STEADY ROLLIN' MEN fre 14/5 Louice, Göteborg och
GENERAL BLUES BAND lör 15/5 Louice, Göteborg.

Så blev det dubbelhelg på Louice (igen). Fredagskvällen blev en perfekt, nåja, uppladdning inför Göteborgsvarvet med en Mårten (bild t.v.) som bara blir bättre och bättre och mycket inspirerade insatser från övriga; härligt skarp sånginsats inte att förglömma. Men den kuren räckte inte.

Återbesök nästa dag efter väl genomfört Göteborgsvarv. På frågan från Johnny Rydberg om det var nån i publiken som sprungit var det bara (?) jag som svarade JA! This is not a sportbar. This is a bluesclub. Skall hålla en lägre profil fortsättningsvis. Fantastisk kväll med kontrasterande gitarrister och en häftig munspelsduell mellan Leif och gästande Andreas. Minnesvärt! Sånt vill vi höra mer av. Trött och lycklig somnar man gott den kvällen.
Claes Adolfsson (2004-05-18)

---

THE SENSITIVES: sön 2/5 2004 Jazzå, Göteborg
Fr.v. Martin Gabriel (sång, ak/elgitarr), Henrik 'Pilen' Pilqvist (elgitarr), Dan Helgesen (keyboard), Gian Kündig (bas), Abbe Abrahamsson (trummor)

Ett pinfärskt band med välbekanta ansikten och en träskig gungande repertoar signerad Ry Cooder, Little Village ("Action"), Bob Marley ("Stir It Up"), Los Lobos, Bonnie Raitt, Van Morrison ("Caravan" med grant Hammondsolo) och U2 ("When Love Came To Town" med ett läckert psykedeliasolo från Martins gitarr). Ibland countryrockigt, ibland långa sjok à la San Francisco '67, alltid lekfullt. Mycket gitarr och särskilt Martin flummade loss ordentligt på sin akustisk/elektriska. Gärna mer sånt flum år 2004 för min del - när det kommer från den här höga klassen av musiker är det bara skoj!

Nån blues då? En stötig Hammondfärgad "Sick & Tired" och "Every Woman I Know Is Crazy 'Bout An Automobile" med slirande slidegitarr fyllde den kvoten också. Summa summarum: Rätt hög volym (för att vara Jazzå, alltså) och lite löst i konturerna ett par gånger - men en roooolig och annorlunda kväll! Peace on you too guys, nästa gång tar jag min tie-dye-T-shirt!!
Lovar Christer (2004-05-26)

MR BO & THE VOODOOERS: sön 25/4 2004 Jazzå, Göteborg
Mr Bo sång och gitarr, Bo Hansson Hammondorgel, Lars Mellqvist bas och Roger Mörck trummor

En imponerande gestalt i hatt, chokladbrun kostym och svart skjorta - och en matchande varmt gulbrun gitarr. It's showtime, folks! På scen står Mr Bo, en av Sveriges största tillgångar inom blues och soul. En bluesman med självklar pondus. Tilldelades Åmåls Blues Fest Award 1998. Fem år senare blev han vald till stipendiat av Janne Rosenqvists Minnesfond. Inte en dag för tidigt.

Den här söndagskvällen tyckte jag att han koncentrerade sig ännu mer på sången än vanligt, fraserade omsorgsfullt, pausade, mjölkade ut varje nyans av känsla ur det vokala. Stödd av sitt dynamiska band med glesa arrangemang men massor med groove med Bo Hanssons tungt suckande Hammond allt mer i förgrunden.

Övertygande versioner av Albert Kings "I Made Nights By Myself" och "Don't Burn Down The Bridge". Ray Charles "I Believe To My Soul" satt perfekt. Ett par original: snabbt gungande "You Stepped In It" och glesa "The Darkest Shade Of Blue" med känsloladdad sång och en annorlunda ackordsföljd. Instrumentaldängan "Green Onions" (tröttnar jag aldrig på!), långsamma "Somebody Loan Me A Dime" med långt gitarrsolo, Dan Penns souliga "Nine Pound Steel"...

I allas vår bluesvärld är Mr Bo en kung. Jag önskar bara att "världen därute" fick upp sina öron också. En nåd att stilla bedja om.
Christer (2004-05-26)
Vanjas bild från Göteborg Blues Party 2003

Blues med Al(l)var - men med glädje.
Det är smockfullt och det är inte på skoj.
Nej, när Al och hans bluesvänner lirar blues är det musik på allvar; svettigt, själfullt, inlevelsefullt och bländande vackert. Det krävs endast en trevande öppningslåt sen sitter det. Från djupet. Blues with a feeling.
Uppbackat med diskret (jag gillar vispar) men 100%-igt närvarande högoktanigt komp och en Tomas Carlsson som hämtar sången lååångt inifrån och från botten av den långa kroppen.
Till detta ett temperamentsfullt drivet pianospel. Vidöppen mun och snuset rinnande och frenetiskt arbetande fingar på tangentbordet. Kan det bli vackrare?
Nej, blues är på allvar. Det inte bara skapar känslor hos publiken, det förmedlas känslor från aktörerna; äkta och innerligt. Nice.
2:a set. Nya gitarrtoner. Lite rundare och mjukare. Var det svidande i första set så är det mer smekande, återhållet nu. En ständigt leende Åke som sprider sina blueskänslor med hjälp av eget (?) gitarrbygge och ett liv att hämta känslor ifrån. Och när Al får hjälp av Lasse på pianot förblir inte en enda tangent eller enda själ hos publiken oberörd. Tungt.
Och Tomas hittar tillbaks från sina slideutflykter och spänner ögonen i publiken. Detta är inte på skoj. Nä, nu är det allvar.
Blues på Louice är blues with a feeling. Inget att leka med, bara att njuta av och glädjas av. Och att bära med sig ut i natten.
Då är bluesgöteborg aldrig vackrare och livets alla kantigheter aldrig tydligare. Glädje och smärta kristallklart förmedlat i toner fyllda av liv.
Blues - koncentrerat liv.
Claes Adolfsson (2004-04-24)
Vanjas bild från en tidigare Bluesfriendsspelning på Sjöbaren

VOXHALL BLUES

Jag skrev för en tid sedan att Lady Michelle hittat hem med sitt nya band. Voxhall Blues har helt klart också hittat hem med sin nya sättning med Torbjörn Pettersson vid tangenterna. Hans fylliga Hammond- och elpianoklanger gjöt samman fogarna i ett band som tidigare haft glipor både här och var i konstruktionen. Stabilt, självsäkert, självklart - ett band som raskt tagit ett, kanske två steg uppåt i bluesens hierarki.

Det var inte många låtar jag lyckades identifiera. Inget originalmaterial, men inte heller ett vanligt 'coverbluesband'. "T-Bone Shuffle", "Chicken Shack", uppenbarligen några Buddy Miller-låtar (gitarristen bakom Emmylou Harris), och sen vete katten. Jo, "One Way Out" i en fräck version med (för en gångs skull) Tommy på sång och Torbjörn på svettigt Hammondsolo. Mycket medium och slow låtar med ett suggestivt swampigt groove.

Ulfs gitarrspel är lätt att gilla. Snygg ton när han så vill, härligt distad slide när det passar. Basic blues på något sätt - och det är positivt menat. Melodi före fyrverkeri. Läckra slowbluessolon. Och stabil sång, kanske mest övertygande på det långsammare materialet.

Fortsätter ni så här får ni byta in Vauxhallen mot minst en Rover!
Christer (2004-04-18)

SNiBB: mån 12/4 Gillestugan, Göteborg
Releaseparty för nya CDn "SNiBB On Varispeed" med tolv originallåtar skrivna av Pontus Snibb.
Pontus Snibb sång, gitarr, Pelle Jernryd gitarr, Magnus Nörrenberg keyboard, Nikke Ström bas, Håkan Nyberg trummor.

Undrar om det finns ytterligare något band i landet som låter som SNiBB? Tror inte det. Bandet, låtarna, klangerna andas Capricorn, den fina sydstatsetiketten som på sjuttiotalet hyste Marshall Tucker Band, Charlie Daniels Band - och Allman Brothers förstås. Men dessutom har ju Pontus ett gott öra för poplåtssnickeri. Ett elegant hantverk där hans egen rökiga röst fraserar personligt och inte alltid sjunger den självklara melodin. Amerikansk Beatlesblues sa visst Nikke för länge sedan.

Ett lyckat party ("alla var där") och en lyckad spelning med läckert suckande orgel, taggade fendergitarrister, slide och lapsteel och lite harmony vocals. Skånsk southern rock med Bert Karlsson och Saddam i texterna, det ni! Och så dedicerade man sista låten till Faces, det klassiska röjarbandet. Pianot hamrade, gitarrerna slirade och ölflaskan kändes väldigt rätt i handen. Party on - igen! Och köp plattan!
Christer (2004-04-13)

WOLFBLUES: tor 8/4 KoM musikbar, Göteborg
Wolfgang Bünz sång/gitarr (vars mäktiga stämma vi hör i The Al Tehler Blues Band, Wolf & The Gang etc.) & Kalle Ruuth dobro/gitarr (fingerfärdigt musikalisk i Bluestone, Sture Elldin Blues Band, Blue Fire Blues, Voodoo Vibe och massor av andra band). En kvalitetsduo med repertoar från "Spoonful" till "Light My Fire", med känsla och glimten i ögat. Massor med folk, alla trivdes - och jag hoppas att demoinspelningen blev bra och inte dränktes av applåder och glatt sorl. Den här duon vore värd massor med spelningar.

Sen blev det helt plötsligt ett spontant 'after hours jam' med Wolf på sång, Kalle på plåtgitarr, Stefan Bellnäs på akustisk gitarr och Al Tehler på piano (tydligt uppvärmd av lördagarnas bluesjam på Louice). Ett enormt driv i spelet, plus att det är en mycket speciell känsla att stå bredvid Wolf när han sjunger sin blues, lutad mot bardisken och utan något som helst behov av mikrofon. Vi snackar power. "St James Infirmary" var glimrande!

Sen rev Al av en barnvisa (instrumentalt!) på pianot och det var dags att gå hem. Klockan var 02.00. Bra kväll!
Christer (2004-04-08)

SATIRNINE på Trädgår'n: en kvartett kaxiga Stockholmstjejer som leverade Ramonespunk så det stod härliga till. Inga passiva små bimbodockor precis. Välförtjänt förband till:

DANKO JONES på Trädgår'n: kanadensisk tung trio med machoposer och souvenirtrosor i bagaget - men en fräck malande rytm och nästan perfekt ljud. Essensen av tung rock. Ett stänk blues i botten och många stänk svett på scenen. Obligatoriskt: Hörselskydd och nävarna i luften.

HOLDEN med Jenny Öhlund vid mikrofonen på Pusterviksbaren: dansbandssångerska ledsnar, gör en Courtney Love-transmogrifiering och jobbar på 'street cred'. Jag önskar henne all lycka, SXSW i Texas gick visst bra - men börjar inte rösten låta sliten? Take care!
(2004-04-05)

DENISON WITMER: ung singer/songwriter från Philadelphia (?) USA som uppträdde helt solo. Välsnickrade sånger och små, lätt bisarra, självironiska mellansnack. Charmigt.

GRANADA: svensk mjukisgrupp som tyvärr lät aningen "jämntunt". Sprött och vackert, men ibland kände jag längtan efter ett elakt elgitarriff och ett djärvt tempobyte.

GRANT-LEE PHILLIPS: kvällens (och för mig hela festivalens) höjdpunkt. Med ett ansikte likt Jim Morrisons, en dramatisk röst lik Bryan Ferrys, starka låtar, vasst gitarrspel på förstärkt 12-strängad gitarr och ståbas och trummor på overdrive slog han knockout på mig. Snacka om amerikanskt proffs.
(2004-04-05)

Första dagen, dvs. 1/4 2004, hängde jag på Pustervik och koncentrerade mig på tre helt olika band:

CALIFONE från Chicago excellerade i långsam countryfärgad halvpsykedelia: kunde börja à la traditionell sorgsen countryballad för att plötsligt byta riktning när fiddlaren, dessutom banjospelare, brutalt trampade ned sin distpedal. Dubbla trumslagare - den ene klar vinnare i 'Jerry Garcia lookalike contest' - minskade inte kopplingen till San Franciscos galnare musikvärld. Rytmiskt, suggestivt, ödsligt, roligt. Stark början!

MATTIAS HELLBERG började alldeles ensam med akustisk gitarr och fyllde gradvis på med musiker. Plötsligt stod Pelle Ossler (ex-Wilmer X) där med sin udda Gibson Trini Lopez (även favoriserad av Sven Z). Oerhört stämningsfullt i första halvlek med Mattias vackra sånger och akustiska gitarrspel dekorerat med Pelles kromblänkande småriff och svajarmsackord. Men till slut blev det fullt band på scen, och när Mattias dessutom hängde på sig en Tele kändes det jämntjockt och brötigt. Jag backade ut och tog espressopaus. Det hördes tydligt ändå...

LAURA CANTRELL med bl.a. Mark Spencer på lapsteel och gitarr vid sin sida blev mitt balsam för öron och själ. Sval, vacker country, kanske lite tillbakahållet. Men vackert, melodiskt, smakfullt. Kvalitet ut i fingerspetsarna.

"A modern woman with an old-timey heart, with a voice pitched somewhere between the bluesy realism of Lucinda Williams and the vintage femininity of Kitty Wells" skrev Rolling Stone. Vi säger inte emot.

Imponerande början på denna efterlängtade festival. Två dagar kvar - hoppas nu att det kommer massor med folk!

Christer (2004-04-02)

Ni som inte var på Jameson's Pub i tisdags gick miste om en kanonkväll. Då var det nämligen dags för en återförening av Bad Ass Fajitas, ett band som spelat både i stan och annorstädes under de senaste 7 åren. För undertecknad var det givetvis, och är det alltid, ett privilegium att få uppleva detta kanonband live, och det tror jag ni vet redan, Bad Ass Fajitas!

När jag var i Austin, Texas, så testade jag aldrig maträtten Bad Ass Fajitas men det spelar ingen större roll för jag har smakat på denna utsökta rätt många gånger här i Göteborg, fler gånger än någon annan tror jag, en stark rätt som mästerligt tillagas och kryddas av fyra oerhört musikaliska kockar, något som Jameson's publik fick erfara i tisdags. Hur mycket jag än äter så blir jag inte mätt. Att inte bli mätt var något som jag upptäckte tidigt, speciellt när de spelade varje onsdag under hösten 1998 på Centralens Pub. Man vet aldrig vad som kommer att hända och det finns inte två kvällar som låter lika.

Det framgick med all tydlighet att såväl Olle som Martin är oerhört begåvade sångare. Att de därutöver är mästare på sina instrument behöver inte nämnas för det är välkänt sedan länge. Bakom sig har de ett radarpar, de båda tvillingarna Anders och Eric Olausson, som förser dem med ett sväng som är få musiker förunnat. Medlemmarna i detta band känner varandra väl, de har spelat ihop i mer än 15 år. Jag minns att jag mötte Olle en gång på spårvagnen, 1990 tror jag det var, och då berättade han att "nu har jag träffat en grym gitarrist och han är bara 16 år". Och vi vet ju vem ...

Bad Ass Fajitas och Remedies är två olika band med olika målsättning och inriktning, vilket skall respekteras. Jag vet att även Matteo älskar konstellationen som utgör dessa båda band, det var något som han förkunnade då Remedies hade sitt releaseparty på Jameson's i maj 1999. I slutet av tisdagskvällen var det Matteo som tog kommandot och dikterade vilka låtar som skulle spelas. Han beställde bl a annat "Little Wing" och "Hey Joe", vilka brukar utgöra favoriter hos dem som jobbar i baren på Jameson's, men som kanske inte i lika hög grad numera tillhör bandets favoriter. Dessa låtar levererades ofta av bandet på den tiden då de spelade på Centralens Pub, där undertecknad förstås bänkade sig varje onsdagkväll. Tisdagen avslutades med Martins egenhändigt skrivna "She Wants My Fajita", vilken är baserad på intryck från bandmedlemmarnas upplevelser i Austin, en sång som för mig utgör bandets varumärke, och som helt enkelt måste finnas med en kväll som denna, med Martin sedvanligt spelandes med gitarren på nacken, också detta enligt beställning från Matteo.

Varning för Bad Ass Fajitas, ett riktigt bra band, och jag längtar redan till nästa gig.
Mårten Olsson (2004-04-02)
Vanjas bild ovan på Anders och Olle är från ett Flamingo Bar-gig med BAF sommaren 2003.
Hennes bild på Martin är från Anders Johanssons releaseparty på Valand i juni 2003.

Trångt och glatt och lapp på luckan när Skövdes finaste dundrar igång på söndagskvällen med sin läckra blandning av blues, swamppop och rock'n'roll. Ett av landets klart proffsigaste band, och när Patric drar igång Johnny 'Guitar' Watsons "Cuttin' In" vet lyckan inga gränser. Så småningom får de förstärkning av gästen Redd Volkaert, en amerikansk Telecasterfantom med meriter från bl.a. Merle Haggard. Tempo och volym skruvas upp, Mattis flinka fingrar går upp i begåvat högvarv och Jazzå transmogrifieras (skulle Kalle & Hobbe sagt) till rockklubb. Oj oj oj vilken kväll sa han och torkade svetten ur pannan. Mera sånt! Och en Visby till, Juan!

Christer (2004-03-29)

THE KNICKEDICKS

Knickedicks kom (med kort varsel och förutan sin ene förnämlige gitarrist, Magnus Nilsson Falkenberg Sweden), sågs och segrade. Jazzå jublade; mest applåder fick nog Henrik för sången i "Have A Little Faith". Den mannen hör vi alldeles för sällan - han är ju Weltklasse! Men hans sång satt fint i "People Get Ready" och "Knocking On Heaven's Door" också - där Hans dessutom imponerade med sitt dobrosolo.

Snygg blues blev det, bl.a. "Samma lea, samma snea gamla blues" i extremt långsam men också extremt smakfull version med Dans mäktiga Hammondsolo som kronan på verket. Och Claptons egen "Same Old Blues" med Hans på övertygande sång och med ett maffigt gitarrsolo: en suggestiv urladdning med flitigt pedaltrampande som en av byggstenarna. Dessutom bjöds det på några dynamiska Los Lobos-låtar och originallåten "Sliding Further Down". Med grann slide, jodå!

Dans drivande klaviatur var ofta i förgrunden, också på en Fats Domino-pianorökare och på "Before You Accuse Me" där det åter blev dags för fräck Hammond. Och Hans visade som alltid på sin röda hybrid-Strata vilken fantasifull och klichéfri bluesgitarrist han är: melodiska underfundiga solon som ibland kantrar över i Jeff Beck-stämningar. Eller kanske åt Carlos Santana-stuket som i avslutande "Unchain My Heart".

Fler knickedicker på besök, tack!
önskar Christer (2004-03-12)

Ingen mjukstart precis: när bandet ska gå på vill inte keyboardet ge något ljud ifrån sig alls. Segt för band och publik, och när Kalle äntligen fick veva igång Freddie Kings klassiska instrumental "Hideaway" kändes det nog lite avslaget. Att sen Simons sångljud i de första låtarna hade mixen 10% volym och 90% eko bättrade inte på det hela. "Put Your Foot In The Other Shoe", "Messin' With The Kid" och "I Wanna Know" följde i alla fall, men jag tyckte inte bandet tände till förrän i Albert Kings "I'll Play The Blues For You" där pålitlige Kalle satte ett fint blått solo. Och "Congo Square" blev inte dum heller med fräcka saxfraser och wahwah-komp.

Men i eviga "The Thrill Is Gone" brann äntligen gasolen med ett klart ljus: Simons mäktiga röst, Kalles vassa gitarr, Sams puttrande keyboard. Mer fräck gitarr i "One Way Out" följd av svettig soul och läckert saxbreak i "Higher And Higher". Flott Kalle Ruuthgitarr gång på gång i låtraden "Start All Over Again" (är f.ö. Simon L nästa Svenne Z?), underbara "24 Hour Blues" (den får gärna fler än Gazol/Bluestone och Totta's spela!), "Leave My Woman Alone" med gamla goda Scotty Moore-licks - och så ylande blå "The Hustle Is On".

Sen gick jag hem och sov, men Gazol dundrade beslutsamt in i set 3.Den här kvällen kändes som en arbetsseger med en fokuserad Kalle Ruuth som matchhjälte. Ska man definiera det här bandet i ett enda ord blir det "potential". Den - liksom Bluestones - är enorm. När de får till det på riktigt, då får vi huka oss. Vi väntar.

Christer (2004-03-06)

THE ISKARIOTS: tor 19/2 Pustervik, Göteborg
Ett konsertarrangemang med Nätverket "Alla är vi lika", som fick alla intäkter

Sist på scen vid 24-tiden klev ett 11-mannaband upp med egenhändigt skriven reggaemusik: The Iskariots. Mycket svängigt, en backline med trummor och bas som pumpade fram rytmen... fräsiga gitarrer och maffigt blås.

Frontmannen (Kristian Käll) som skrivit både text och musik hade en röst som förde tankarna till Jamaica. En premiärspelning av högsta märke. Tyvärr bara 6 låtar, där låt nummer 3 i ordningen, "Seven Versus" gjorde intryck. Avslutningen "Keep the fire burnin´" var en värdig avslutning på kvällen
framför ett gungande publikhav som bara ville ha mer. Tyvärr inget extranummer.

Kan ses och höras nästa gång på Rest. Jord ons 28/4. Missa inte det!

PO Svensson (2004-02-20)

CYCLONES

Det är slående hur lilla KoM byter publik efter vilket band som spelar där. Den här kvällen var det tatuerade armar, eldsflammor på skjortorna, brylkrämat hår och en glatt studsande publik. Det var Göteborgspremiär för trion Cyclones med rockabilly och americana i bagaget, bilåkarna var där - och ölet tog slut i baren kl. 23.00.

"I Want A Girl And A Hot Rod" sjöng Palle (sjung med i texten här) och det sammanfattade innehållet i spelningen. (Ja, egentligen hela rock'n'rollhistorien.) Det var party party med röjig rockabilly, någon bluesigare låt ("Blind Boy Fuller gjorde originalet" väste en kunnig kamrat) och så det jag diggade mest: suggestiva surfinstrumentaler med svällande gitarrackord med flera ton ödslig reverb. Lite mystiskt, lite ödesmättat hotfullt. "De verkar lite farliga", sa en tjej i publiken. En recension så god som någon.

Just nu är Cyclones på väg till Norge för ett gig. Men den 16/3 är de på Jameson's Pub på Avenyn. Party On!

Christer (2004-02-17)

Hennes eget material är lika personligt det. Bluesigt, javisst, men med ena foten i Frankrike och Edith Piafs värld - och den andra nedtrampad på Volgas fjärran strand. Eller så kan det plötsligt kantra över i visjazz à la Brecht & Weill.

Hennes nya band måste vara en dröm förverkligad. Connys stödjande ståbas och P-O:s dynamiska trumspel blev den perfekta grundbulten. Och så eleganten Åke Ziedén, kvällens matchhjälte beväpnad med en vacker Les Paul-gitarr. "Rune Gustafsson meets The Blues". Följsam, broderande, nästan sirlig ibland - men med tydligt bett där det behövdes. Michelle har kommit hem - så kändes det.

Typiskt personlig öppning med en text om Michelles alter ego: "Voodoo Woman" (Lord if I raise my hand the sky begins to cry!). Lät som ett original, men det var det inte. Så kom en blå cover på Stones "Miss You" med melodiskt gitarrsolo. Egna "You Pay As You Go" med snyggt småackordsolo från Åke - ett av många. Funkiga "Love Somebody" - ett original som drog ned massor av applåder. Robert Crays "The Dream" i långsamt och stämningsfullt tempo. En smakfull "The Thrill Is Gone" och så en riktig höjdare: hennes egna slow blues "My Song" med en annorlunda, vacker ackordsföljd.

En fin blå kväll med Michelle Einarsson sång och keyboard, Åke Ziedén elgitarr, Conny Sävmo kontrabas/elbas och P-O Hesselbom på trummor.

Kommande spelningar: fredag 2 april på KoM och lördag 3 april på Louice

Christer (2004-02-10)

SaND (light): ons 4/2 2004 på KoM musikbar, Göteborg
Elinor Andersson sång, munspel, dragspel & Tommy Sahlin elgitarr och sång. Som duo - alltså "light".

Vi kan nog aldrig förvänta oss Emmylou Harris & Daniel Lanois "live at KoM" (definitivt inte Emmylou & Gram heller) men Elinor & Tommy är inte så många snäpp under i sina bästa ögonblick. Och det var många bästa ögonblick.

Elinor fnittrade och brottades med sitt trilskande dragspel - eller kastade huvudet bakåt, blundade och sjöng så att senorna spändes som vajrar på halsen. Och Tommy han log han också och lät den röda elplankan gnistra, spraka, klinga och yla i de märkligaste och vackraste ackord och underfundiga melodier.

Starka egna låtar (fastnade denna gång främst för "Just A Rainy Day") blandades med ack så fina versioner av "The Needle and The Damage Done" och "Wrecking Ball" (Neil Young), "Orphan Girl" (Gillian Welch), "The Road" (Jackson Browne), "Love Of My Life" (Queen) med gôrfräckt gitarrbreak, "Tempted" (Squeeze) ojojoj!, "Love Hurts" i gudomligt vacker upplaga à la Emmylou & Gram Parsons, "The Chain" (Fleetwood Mac) där Elinor tog i från tårna och egentligen inte behövt sin maffiga radiomikrofon. Och till slut "You Are My Sunshine" med Karin Forsman (K i KoM) och Peppe Carlsson som gäster.

SaND dyker snart upp igen! Redan söndagen den 15/2 är de på Jazzå. Besök anbefalles!
Christer (2004-02-09)

Öppen scen: tis 3/2 2004 på Rest. Cronan, Norra Hamngatan 10, Göteborg.
"Varje tisdag kväll blir det levande musik, med öppen scen för alla band, musiker och sångare som vill spela & sjunga. För er som spelar: det finns fullt PA & mikrofoner, likaså bra trumset, elpiano, 2 gitarrförstärkare, basförstärkare, och en akgitarr." Så var förutsättningarna. Vi gick dit och kollade. Det stämde. Och vilken fräck lokal! Det kändes som när man gick på rockklubb i London på 60-talet!

Det var ju första kvällen, och allt hade skett med kort varsel. Ett gäng musiker hade dykt upp: Elinor Andersson, Tommy Sahlin, Daniel Gibson, Sebastian Sandberg och Lasse Axelsson var flitigast på scenen. Inget formlöst jam utan mer: "Kan du den här låten? Nähä. Den här då? OK, då kör vi. Vill DU spela bas nu?"

Så medan vi var där blev det "Wrecking Ball" (Elinor på dragspel!), Turtles "Happy Together", "Angel From Montgomery", "Don't Let Me Down", "The Weight", "Willin'"... Elektriskt och akustiskt, vackert och röjigt, perfekt och snubbligt. Precis som det ska vara! Till vänster ser ni Sebastian dra ett läckert solo på "The Weight": både melodiskt och distat på en gång.

När Vanja & jag gick framåt elva var ett nytt gäng musiker på väg in med bestämda steg. Och när jag pratade med Tommy idag berättade han att det kommit många fler musiker - som sedan ringt sina bandmedlemmar och bett dem komma ned också. Då hade det spelats mycket blues. Man hade hållit på ungefär fram till ett-tiden. Vem kommer nästa gång?
Christer (2004-02-04)

Det blev en fin blandning av original och covers när en glad Biggles anförde sina trupper i söndags, sittande uppflugen på en pall. Apropå covers kan man lugnt säga att om Biggles vaknar en morgon med en fix idé att leda ett coverband baserat på The Bands material, då behöver han inte leta långt efter musiker. "The Night They Drove Old Dixie Down", "The Weight" (Gunnar Frick på klockrent dragspel) och "Up On Cripple Creek" spelades och sjöngs med en sån rootskänsla att man bara blev lyckligt varm i själen.

Och så Biggles originalmaterial: pulserande rytmer, svävande och svällande klanger, mystiska stämningar. Långa instrumentala intros som förspel till Biggles kraftfullt raspiga röst. Gärna i moll. Typ "Pictures Of The Moon", som den här gången innehöll ett mäktigt pedal steelsolo från den oerhört mångsidige Frick. Det gjorde förresten deras stämningsfulla version av Daniel Lanois "The Maker" också.

Gästande Peppe Carlsson delade mikrofon med Biggles på en sakral "People Get Ready". Och till slut ett paradnummer för alla elgitarrister: "Shine On You Crazy Diamond" med långa granna solopartier från Tommys röda Strata. Först vackert melodiskt, sedan med ett härligt ylande vräk. Står Jazzå kvar?

Christer (2004-02-04)

En absolut höjdarspelning. Och två pusselbitar bidrog ytterligare till lyftet och gjorde soundet ännu mera "sweet soul music": Gians träffsäkra körsång och förstärkningen med Kristin på trumpet. Mer av båda sorterna, snälla profeter!

Det lär inte vara lätt att vara profet i eget land - men på Nef gick det bra, tyckte Christer (2004-02-04)

MUSIC MUSIC MUSIC: lör 31/1 2004 på Nefertiti, Göteborg
Fabian Kallerdahl piano, Josef Kallerdahl kontrabas och Michael Edlund trummor (även på trummor med Gumbo).

Virtuositet - men förenat med humor. Tvära kast - men alltid med melodi. Musiken som en egen varelse, ett levande djur med tre ryttare. Håll hårt, smek, bestraffa. Det gäller att inte bli avkastad.

En rad melodier som för mig smälter ihop till en mästerlig svit. "Like Someone In Love", "PJ" (tillägnat Gumbos förnämlige pianist P.J. Altin), "Orientaliska härskarsviten 1 & 2" (snällare & styggare, stråken i högsta hugg på del 2), "Dekadent och viljelös i största allmänhet" (nåja, inte MMM), Dollar Brands "Music For A Hip King". Då och då små break för (som en tidningsrecensent skrev) "Fabians torroliga mellansnack". Applåder, applåder, applåder.

Releaseparty för ny fullängdsCD den 2 mars i Pusterviksbaren. Var där!
Christer (2004-02-04)

Dan Viktor öppnade med energiska "Rainy Day Women" och "Highway", Kent Norberg (mjukare, mer amerikansk country i uttrycket) fortsatte med "If Not For You" och "My Back Pages". Stödda av ett raffinerat komp med stilrätta klanger från suckande keyboard och blödande gitarr. "Desolation Row" kändes lång, trodde luften skulle ta slut för en lätt rabblande Dan, men ska man ha med alla verserna så... Medan "Maggie's Farm" blev distad rock'n'roll.

Och så två pärlor på rad, intensiva och ytterst dynamiska. Först "Ballad Of A Thin Man" med Dan på kanske kvällens bästa sång, spottandes bittra textrader. Flamman och Gustaf byggde på med fräckt solospel. Och sedan "Love Sick" med Kent vid mikrofonen, lika vass den. ("Twin Peaks-stämning", sa' Kent och log.)

Extra fick vi bl.a. "Subterranean Homesick Blues" (där Dan slängde textbladen på golvet, ett efter ett, och förtjänar stilpoäng) och "Knockin' On Heaven's Door" med en gästande Ola Bjurman i god form i rollen som den väsande Dylan. Snyggt solo från Flamman (förstås).

Instrumentalt en helt suverän kväll. Oj vilket band! Vokalt då? Alla har väl någon relation till Dylan och hans sångstil, alla har någon åsikt om hur denne ikon ska tolkas. Det här fungerade bra för mig: extra plus för "Ballad..." och för Olas inhopp. Nån annan hade säkert tyckt något annat. Gå och kolla ikväll!

Kent "Sator" Norberg Sång, Gitarr & Munspel, Dan Viktor Sång, Gitarr & Munspel, Johan Håkansson Trummor, Gustaf Karlöf Klaviatur, Nikke Ström Fender-Bas, Per "Flamman" Westling Gitarr, Niklas Medin Klaviatur

"Wheelin' and Dealin'", skriven av Micke W, fastnade speciellt. Inklusive ett läckert gitarrsolo (förgyllt av en gammal fin box: en MXR phaser!) som man aldrig ville skulle ta slut. Ser fram mot plattan - och releasepartyt på Pustervik 21/3. Det blir garanterat röj!
Christer (2004-01-26)
Vanjas bild är från Bluespartyt i somras.

Emrik har alltså skrivit ihop en rad visor på svenska, långt bort från Stonefunkers värld. Definitivt inte "Hard As Kryptonite". Själv tänkte jag tillbaka till den tid i Sverige då populär TV-underhållning kunde vara av kalibern Monica Z & Bill Evans, Gals & Pals, Povel vid pianot, eller vemodiga sångnummer signerade Hasse & Tage. Emrik i mörk kostym satt oftast stadigt på sin pall medan Fabian i grön luva lyckligt kurade ihop sig vid pianot och omväxlande plockade fram porlande små melodier eller hamrade ursinnigt på tangenterna.

Alla sånger kom från Emriks penna: "Djupa vatten" om en ungdomsförälskelse, den raffinerat melodiska "Din egen värld" som haft arbetsnamnet "Steely Dan-låten" (inte alls fel), idylliska "Kosteratmosfär" som beskrev hur Emrik vandrar runt på klipporna och njuter av solen och sina vänners sällskap, extranumret "Mantra" om det lugn som vi alla behöver. Romantiska texter javisst, men med utrymme för roliga små observationer: älsklingens fotspår i snön visade att hon hade storlek 38 i skor - och visst var klippan han just tassade över av stenarten 'diabas'? Eller var det månne kryptonit undrar förstås fansen. Jag, som faktiskt aldrig sett Emrik på scen tidigare, blev just en av dem. I Fabians fanclub har jag varit med länge.

Christer (2004-01-22)

BLUE FIRE BLUES: tis 20/1 2004 på Jameson's, Göteborg
Micke Lilja sång, Henrik "Pilen" Pilqvist gitarrer, Håkan Strängberg trombon, Gunnar Lindgren tenorsax, Kalle Ruuth bas och (vikarie för Erik Bodin) Henrik Wartel på trummor.

Blue Fire Blues gör numera i snitt en spelning om året med varierande manskap. Den här gången blev det slagsida åt Blue Fire Jazz. Gunnar på tenorsax (bild t.v.) har ju ett förflutet i respekterade gruppen Opposite Corner, och trumslagaren Henrik har ett digert CV med bl.a. Eje Thelin, Roland Keijser's Triple Heater, Position Alpha, Cecilia Wennerström Quartet och Lisa Ekdahl. Dessutom är ju 'ordinarie' medlemmen Håkan en spelglad jazzlirare (Kalousch, Supergods, klubb Brötz/Now etc.).

Det börjde nog så bluesigt med "Statesboro Blues" komplett med slidegitarr. Fortsatte med "Not Fade Away" som satte tonen för kvällen genom att överraska med l-å-n-g-a partier entusiastiskt blås. Så kom en slowblues med vackert reverberande Tele-spel från Pilen (bilden t.h. är från sommarens Bluesparty) och en ännu 'sloware' blues med snabb elegant jazzig plockgitarr. Micke sångare jobbade hårt, även på att få upp några danssugna i golvets 'danskvadrat', men ack nej. Så man drog igång en funkjazzinstrumental med en massa trombon och ett trumsolo - och Pilen jazzade till det övertygande omigen: med flyt, melodi, känsla. Allt. Applåder!

Så kom klassikern "Black Magic Woman" med ett mycket vackert tenorsaxsolo, "Rollin' And Tumblin'" med ännu mera snygg sax, paus, en tufft funkbluesig "Born In Chicago" och så nåt annat funkigt ("Southbound"?) där Kalle spelade fenomenal drivande bas. Och blåsarna gav järnet förstås. Men där tvingade klockan oss att gå hem!

En spräcklig och spretig kväll: Kalle och Pilen jobbade på att få låtarna att behålla formen och på att få sextetten att hänga ihop. Men Blue Fires adelsmärke har alltid varit spontanitet - och då kan det bli så.

Christer (2004-01-21)

"En känsla av sol" hette en av hans sånger, och den varma känslan förmedlade hans musik ofta. Värme i rösten, gungande rytmer, följsam körsång, Milles eleganta solobreak på gitarren. En känsla av södern smög över mig: blått hav och palmer och en solsuddig horisont.

Men Mats texter handlade förstås om Sverige här och nu: ofta om relationer, lyckliga och mindre lyckliga, och om utanförskap av olika slag. Utanförskap i Göteborg: "det måste vara Partille" fyllde Ingo snabbt i bakom trummorna. Jo, det var mycket "räv bakom örat" den här kvällen.

Välskrivna och välsjungna sånger radades upp utan synbar ansträngning, och skulle det råka finnas någon rättvisa så blir Mats CD en storsäljare. Att hans material har "commercial potential" är glasklart även för en tondöv. "Det här är mitt hem", levererad av Mats & Co. med ett självgående sväng, har exempelvis spelats in av en viss Jill Johnson. Ingen är förvånad. Proffsig kille, sa Bill. Respekt, sa Bull.
Christer (2004-01-19)

Mats Westling kan nås via sitt företag Merlin Music.

KoM musikbar har blivit ett perfekt ställe för musiker att testa nya konstellationer på, och för nyfikna lyssnare att upptäcka dessa band. Dessutom har KoM blivit känt för att ha en koncentrerat lyssnande publik. Den här gången var det bandet Debbie's Wife som gällde: inte helt nytt - det har säkert funnits i ett och ett halvt år i alla fall - men tyvärr har jag alltid missat det.

Stark laguppställning: Peppe imponerade stort på mig när han nyligen gjorde ett inhopp med Kalle Stinzings band (se recension nedan). Fabian hör vi ju med jazzgrupperna Music Music Music och Andreas Gidlunds Kvartett. Har ni sett Uncle Jams tribut till Elvis har ni avnjutit Flammans vassa gitarrspel. Nikke är ju en av de stora på Göteborgsscenen. Och trumslagaren Johan spelar bakom Dan Viktor - tillsammans med just Fabian och Flamman.

Och Debbie's Wife levde mer än väl upp till mina förväntningar. Gammalt vin i nya läglar, välskrivna sånger i nya förpackningar. Ibland kanske det var för mycket plastmaterial i originalförpackningen. Jag läser i kladdiga anteckningar: Ett par Blondie, nån Eurythmics, Lennons "Mother" med enormt utspel från Peppe, en Depeche Mode med läckert keyboardsolo från Fabian, en dynamisk "Shout" (ja, den av Tears For Fears alltså), Neil Youngs superba "Southern Man" med Flamman som absolut klockren Neil på sång och gitarr, Soundgardens "Black Hole Sun" (nu blir det grunge sa' Peppe, men det blev bara SÅ vackert) och Steve Earles smärtsamma "Goodbye" med Totta Näslund som imponerande gäst på några underbara sångverser. Till sist klassikern "Mystery Train" med nästa gäst, Micke Westman (Gumbo, Uncle Jam), som definitiv Elvis och så Lou Reeds "Perfect Day" med Peppe, Micke & Totta vid mikrofonerna.

"Just a perfect day / Drink sangria in the park / And then later, when it gets dark, we'll go home". Inte mej emot när värmen kommer. En perfekt dag - och detta blev en perfekt musikkväll. Värme, glädje, kvalitet.

Ett extra ord bara om Flammans gitarrspel. Så snyggt, så melodiskt: förrädiskt enkelt men tekniskt drivet. Det var riktigt musikertätt i KoM:s publik den här kvällen och det mumlades imponerat musiker emellan efter Flammans solobreak. Med all rätt. Håll ögon och öron öppna efter den mannen. Och efter hela bandet Debbie's Wife - vi vill se dem på scen igen - snart!
(Bild på Flamman ovan är del av Uncle Jam:s promobild © Bluebeat Music)

Christer (2004-01-17)

Low Down Band från Borås är för mig en ny bekantskap. De spelade på Åmåls bluesfestival i somras, vilket undertecknad givetvis missade. Goda vänner från Alingsås vittnade om att det spelades låtar av bl a John Mayall och Allman Brothers Band, och att det även jammades med ett flertal gäster på scenen. Jag blev förstås nyfiken eftersom jag älskar Allman Brothers.

Första intrycket jag slogs av var som vanligt den låga ljudvolymen på Louice. Detta utgjorde dock inget hinder för Low Down Band som efter lite justering av volymen på sång och steel guitar genast lät som en sammansvetsad enhet. Örjan Hills konstellationer är ju mästare i konsten att spela lågt.

Low Down Band uppvisade stor variationsrikedom och levererade en blandning av låtar i såväl blues som country stil. I första set kunde vi bl a avnjuta "Crossroads", "A Hard Road", "Mystery Train", "Caldonia", "Low Steppin'" och "Top Of The Hill". "Going Down Slow" spelades i boogie-woogie tempo, föredömligt kryddad av Örjan Hills drillande spel. Kvällen präglades av spelglädje. Det var välrepeterat, det svängde, och det fanns aldrig några som helst tveksamheter.

Steel guitar spelades mästerligt av Berra Karlsson och i några låtar spelade han Dobro på Lap Steel vis. Jag är svag för steel guitar som jag tycker är ett trevligt instrument inte bara för solon utan framförallt som kompinstrument. Det blir ett mycket bra komplement till gitarren.

Frontfiguren, Anders Andrehn, visade sig vara en duktig gitarrist och dessutom en bra sångare vars röst och sångstil passade perfekt till låtmaterialet.

En favoritlåt under kvällen var Freddy Kings "Someday After A While" vilken färgades snyggt av Örjan Hills orgel. Tankarna gick till Al Tehlers band på den tiden då Örjan Hill var med där. Ur Allman Brothers repertoar levererades två gamla favoriter, nämligen "Southbound" och "Whipping Post". Upplevelsen var stundtals magisk i "Whipping Post".

Ur Allmans nyare låtmaterial fick vi höra "Good Clean Fun", "What's Done Is Done" och "Temptation Is A Gun". Low Down Band satte definitivt sin egen prägel på dessa låtar samtidigt som Allman känslan ändå infann sig i form av t ex de tvåstämmiga gitarrpartierna, som utan några som helst tveksamheter trakterades av gitarr och steel guitar.

Mot slutet fick vi höra "Rolling And Tumbling" i fräckt country stuk med munspel och Dobro. Kvällen avslutades med extranumret "Rack 'Em Up" som jag känner igen från Johnny Langs debutalbum. Low Down Band är ett mycket bra band som jag gärna ser fler gånger och då gärna på någon av stadens andra scener, så att det kan krämas på lite mer. Välkomna tillbaka!
Mårten Olsson (2004-01-11)

KALLE STINTZING med band

En för mig ny kombination av tre glada spelmän och en rolig repertoar: good time music, countryrock à la Gram Parsons, pärlor ur Stones sångbok och en skvätt down home jazz. Den fingerfärdige Kalle S hamrar övertygande igång med "Matchbox Blues", sen en rasande snabb "Good Golly Miss Molly", "Around And Around" med tuff elgitarr, "Flight 505" (där Kalle R byter till den glänsande dobron) och så klassiskt pianojazzgung på "I Thought I Heard Buddy Bolden Say".

Instrumentbyte! Stintzing greppar gitarr, Ruuth ståbas (vad kan han INTE spela?) och Bellnäs sin nya vackra Fender Champ Lap Steel i två låtar: "You Are My Sunshine" och snyftaren "You Don't Miss The Water 'Til The Well Runs Dry". Så blir det tuff countryrock i "Cash On The Barrelhead", "Man Of Constant Sorrow" (berömd från en viss film!), "Mystery Train" där Peppe Carlsson hoppar in som imponerande kraftfull gästsångare och Kalle R spelar fräsande fräck slidegitarr), ljuvliga "Sin City" (oj va bra!!), "Flying Saucer Rock'n'Roll", ännu en pianorökare "Rock Me nånting" där Kalle S imponerar med sitt drivna spel och Kalle R gör ett kanonbreak på elgitarr. Hank Williams fans får sitt med en nasal "Your Cheatin' Heart" och så är öset tillbaka med "Great Balls Of Fire". Ytterligare en snyftare med lapsteelsättningen och "You Don't Have To Be A Baby To Cry", en stadig "You Got To Move", en jazzig gungande "Melody" med flott elgitarrsolo från Kalle R (kvällens läckraste låt?) och till slut en sanslös "You Never Can Tell".

Och i mellanakten framförde helt otippat en fyramannakör (inkl. Kalle S & Peppe) en georgisk sång acapella. Vackert, vackert!

Se detta var en kväll med musik att dricka öl och vara glad till!!! En till, tack! Åsså mer lapsteel!
Christer (2004-01-08)

Första gången jag hört Yukimi Naganos vackra röst live. I blues (ex. en utsökt "I'd Rather Go Blind"), jazzballader, reggaerytmer och en del moderna tongångar. En soft varm röst som tyvärr kom bort lite i det glada barsorlet.

Soul Serenaders spelade också ett antal instrumentala låtar, en raffinerad blandning av blues & jazz. Stefan imponerade stort på både gitarr (ett gammaldags BB King-sound med fin träig klang) och på melodiös tenorsax. Ja, hela bandet imponerade förresten - det här är verkligen ett band av yppersta klass.
Christer (2004-01-08)

Knockisgänget var i god form och gick ut i högt tempo. När de någon gång sänkte tempot så demonstrerade de sin dragning till att arrangera låtar på ett dramatiskt, nästan teatraliskt sätt. Själv är jag svagast för när Greger plockar fram det kromatiska munspelet och spelar ekande ödsliga mörkblå toner till ett glest komp. Eller när Anders låter sitt drivna gitarrspel kantra över åt jazzigt småackordspel. Jag fick båda delarna så jag blev nöjd!

Och så kom stans bästa elva (nä, jag kan ingenting om fotboll): Bernt Anderssons Big Chief Rhythm 'n' Blues Orchestra! Rootsmusik av alla valörer men med rötterna i New Orleans rika musikskatt. Jag såg det här gängets debutspelning på Nef för ett år sedan. Hoppades att någon gång få höra dem igen - och jo då. Och de levde faktiskt upp till mina höga förväntningar.

Många highlights: Thomas Jäderlunds bländande altsaxspel. Anna-Lenas röst: hest rockig i "Take Me To The River" (yep, där ska skåpet stå!), oj så vacker i "Night Parade" ("Walking the night beat / The rhythm of the street / Moving to the heartbeat of the city" och det gällde hela Nef) och en annan ballad som jag inte minns titeln på! Göran som gick upp i högvarv och inte bara levererade vinande Albert King-solon utan också helt suverän sång på The Bands "Ophelia". Mera sånt, Göran! Bernts samtidigt coola och varmt sympatiska "chiefande" (hur fick jag ihop det då?) kombinerat med ett gudomligt pianodrillande på låtar ur Prof Longhair / Dr John / Fats Domino-världen. Och Daniels (alltid) gyllene trumspel. Och....

(Parentes: kärnan i det här gänget, Bernt, Göran och Anna-Lena, utgjorde för mer än tio år sedan 3/5 av ett underbart litet band: "Queen Bee &nd The Zydeco Amigos". Som lirade prexis denna musik. Gjorde ett glimrande comebackgig på Trädgår'n härom året. Varför inte fler?)

Big Chiefs laguppställning: Bernt Andersson -s, p, klv. Anna-Lena Winter -s, m m. Göran Svenningsson -s, g. Magnus Johansson -tp. Thomas Jäderlund -sx. Stefan Sandberg -kl, sx. Peter Johansson -tb. Anders Norberg -sx. Michael Krönlein -b. Stefan Engberg - cgs, slv. Daniel Winerö -tr.

Ett oerhört lyckat samarrangemang mellan Nefertiti och Göteborgs Bluesförening tyckte Christer (2004-01-04)

Vi hade varit i Småland över julen och kom tillbaka till Gbg med grav musikabstinens. Vallfärdade till Jamesons och kände omedelbar trygghet när vi skådade Bosses Leslie-kabinett och Svantes eleganta Epiphone Wildkat med stilenligt Bigsby. Vi kom in mitt i en maffig "I Ain't Superstitious" (en gammal favve från Jeff Becks "Truth"), beställde en Hof och njöt. Av "You've Lost Your Good Thing": en långsam blues med ett elegant suckande Hammondsolo från Bosse. Och av rockiga "Tell Me", av ZZ Tops massiva "Waitin' For The Bus" i bredbent upplaga med röjig orgel och wahwah-gitarr, av Hendrix komplexa "Fire". Eviga "Born Under A Bad Sign" förgylldes av fräcka solon från både Svante & Bo - och så en snabb och tung "Rock Me Baby". Paus - svetttorkning - ölpåfyllning.

Och så rullade man igång igen: med en instrumental, med SRV:s "Tightrope" och "Pride And Joy", med en l-å-n-g "Love Gun", en showstopping "Texas Flood" med fullkomligt sanslöst solo från Bosses magiska fingrar, med "Cold Shot" med grant melodiskt solospel från Svante, en stämningsfull "As The Years Go Passing By" med ett personligt orgelsolo helt fritt från bluesklichéer och så en gedigen "Going Down". Och en Hendrix-variant som bonus. Som sagt: Have mercy!

Ett otroligt lyft med Bosse på orgel. Mina gamla öron associerar vilt till engelskt 60- och 70-tal, till musiker som Stevie Winwood, Dave Greenslade, kanske Jon Lord. Den här laguppställningen ger Voodoo Vibe enorma möjligheter att utvecklas och breddas. Får man önska fler sådana gigs?

F'låt mig: de andra tre herrarna var gôrbra oxå! Jag slogs bara så starkt av "Bosse-effekten". Kanske en extra guldstjärna till Pilen för luftigt, läckert och lekfullt trumspel?

Christer (2003-12-31)

---

WOLFBLUES: lör 20/12 2003 Rest. Solrosen, Göteborg
Världspremiär för ny duo med Wolfgang Bünz sång/gitarr (vars mäktiga stämma vi hör i The Al Tehler Blues Band, Wolf & The Gang etc.) & Kalle Ruuth dobro/gitarr (fingerfärdigt musikalisk i Bluestone, Sture Elldin Blues Band, Blue Fire Blues, Voodoo Vibe och massor av andra band).

Som öppnade traditionellt blått med "Spoonful". Men Wolf hade grävt djupt i sina textpärmar och låtvalet breddades föredömligt med John D. Loudermilks klassiska "Tobacco Road" med tungt klös i rösten à la John Fogerty, med en solid "Dust My Broom", en klockren version av "Light My Fire", med Bobby Hebbs vackra "Sunny" och med Fleetwood Mac-instrumentalen "Albatross". Mera blues med en övertygande "She Moves Me", med en drivande "Going Down" och "Nobody Knows You When You're Down And Out" med sin snygga ackordsföljd. Plus en massa annat. Och så avslutade Wolf med att ensam, utan något komp, sjunga Rare Birds "Sympathy". Underbart låtval - och bara SÅ vackert.

Gemytlig opretentiös hemma-i-någons-vardagsrum-stämning, en massa glimt i ögat - och definitivt inte sönderrepeterat. Den här duon dyker upp på KoM, antagligen på Louice. Besök anbefalles varmt!
Christer (2003-12-22)

---

SHADE TREE: tor 18/12 KoM musikbar, Göteborg
"Shade Tree handlar om melodier, stämsång, pop, countryrock och soul. Inget jam och inget trams. Kort och koncist, det som inte kan fås fram på tre minuter är sällan värt att spela. Mer uptempo än ballader" berättar Carl.

För mig (Christer) handlar Shade Tree om Carl Jönssons sånger och om hans och Jessica Bahs röster. Var för sig eller sammansmälta i skön förening. En doft av gamla fina namn som Mamas & the Papas, av Jefferson Airplane, ett uns av Kaliforniens acid cowboys. Melodi, lyrik, klangfärger: allt andas kvalitet. Och när Jessica ensam tar hand om mikrofonen i en ballad ser jag bokstavligen hur bordssällskapet får en tår i ögat.

En miniCD går att beställa från ambitiösa distributören www.revo9.com. Jag har inte hört den ännu, men sång- och kompositionsmässigt kunde förutsättningarna inte vara bättre.
Christer (2003-12-19)

---

AKKA: mån 8/12 2003 på Pusterviksbaren, Göteborg
"Pop på svenska" med mycket stark sång, välskriven lyrik, proffsigt spel: rockigt när DET passade, sofistikerat när DET passade (jag fick lite U2 typ "Sunday Bloody Sunday"- vibbar ibland). Åter en fin kväll i Pusterviksbaren, ingen dum musikscen alls.

Akka består av Simon Ljungman gitarr, Johan Thelin bas (Soul Breeze m.m.), Magnus Boqvist trummor (Soulside m.m.), Lisen Rylander sång och Gustaf Karlöf keyboard (båda i Iris & The Lost Souls - men där spelar Lisen glimrande tenorsax! Lisen har f.ö. sin egen jazzgrupp).

Akkas debutplatta "10mm över" är på gång på skivbolaget Nacksving. Bör bli ett givet köp.

Förband var gitarrockiga Piloter: det kan komma bilder på dem också...
Christer (2003-12-18) .
Tre sidor med Vanjas stillbilder på Akka finns här!

---

TOTTA'S BLUE(S) BAND: tor 4/12 Musikens Hus, Göteborg.
En efterlängtad comeback med mången fin blueslåt ("24 Hour Blues", ojojoj!), flera själfulla Dylan/Bandtolkningar ("Tears Of Rage", "Absolutely Sweet Marie") och ett par av Tottas sånger på svenska. Extra applåder för Johan Lindströms spel på sina "steels": när både han och Bengan spelade Telecasters saknade man allt Bernts klaviatur.
Totta Näslund - sång, Bengan Blomgren - gitarr, Johan Lindström - gitarr, pedal steel, lap steel, Nikke Ström - bas och Peter Bergkvist - trummor.
Christer (2003-12-17)
Fyra sidor med Vanjas stillbilder finns här!  

---

MRB (melodic rhythm band):  lör 22/11 2003 på Louice, Göteborg.
Premiär för ytterligare ett band med följande flitiga herrar: Jöran Robertson sång och gitarr, Mårten Olsson gitarr, Per Berndtsson keyboard, Niklas Brehm bas, Jacob Majnesjö trummor. Välkända från Say What!

Som J.R. sa' på premiären: MRB är en helt annan påse än Say What! Tvära kast utlovas stilmässigt - och tolvtaktarna är snudd på bannlysta. Det bjöds bl.a. på "Old Love" (E.C.), "Don't Think Twice" och "Just Like A Woman" (Dylan), "Across The Borderline" (Cooder), "Down On The Farm" (Little Feat) och "Hard Times" (Ray Charles).

Själv lyckades jag missa debutspelningen, men Vanja var där och blixtrade med kameran. Och bandspelaren snurrade på scenen så jag har hört hela spelningen i efterskott. Mycket lovande: stark repertoar, mycket dynamik - och man känner verkligen att JR:s hjärta klappar för riktiga sångsmeder som Bob Dylan, Ry Cooder och Little Feat. Och JR:s röst gör faktiskt Dylans ballader rättvisa. Sen blir det inte sämre av att "Across The Borderline" raskt utvecklats till en riktig rysare med Mårten på hjärtskärande slide. Några blueslåtar ur Say What!-påsen dök också upp under kvällen - men ge dem tid - det här var premiären! Roll on, gents!

Christer (2003-11-27)
Två sidor med Vanjas stillbilder finns här!

---

IRIS & THE LOST SOULS: ons 19/11 Dojan, Göteborg
Soul med massor av soul! Och stänk av blues & jazz dessutom. Bara deras version av långsamma, suggestiva "Your Good Thing (Is About To End)" var värd hela besöket. Den här gången kändes det dessutom som om speciellt Stefan och Lisen hade mera utrymme för solobroderier på gitarr resp. tenorsax. Glimrande! Och vilka soloutbrott från David... Hjälp! Det här bandet sitter på en krutdurk!

Tyvärr alldeles för liten publik - både bandet och Club SOULpranos i sig själv är värda mer uppmärksamhet. Hoppas folk får upp ögon och öron för den här soulscenen: Iris kommer tillbaka, så gör PPP.

Vanjas kamera fångade bandet i ett för en gångs skull avslappnat ögonblick - annars är det tempo, tempo!
Christer (2003-11-20)

---

UNO SVENNINGSSON & DeSALINOS: mån 17/11 Gillestugan, Göteborg
Jag hade aldrig sett Uno förut, hade inte så stora förväntningar alls, men erkänner mig glatt överraskad. Trots den snällt akustiska sättningen byggde man upp ett enormt tryck på många låtar, harmonisången i perfekt falsett kom mig att tänka på band som Crosby, Stills, Nash & Young - och så var det lekfullt, kul, busigt. Mycket glimt i ögat och räv bakom örat. Och visst är Uno en duktig låtskrivare. De imponerande DeSalinos bestod av Stephen Sahlin keyboard och sång, Tommy Sahlin akustisk gitarr och sång samt Tony Kjellstrand på slagverk (den magiska trumlådan!) och sång. Tommy och Tony har exempelvis setts och hörts i SaND.

Det hade utlovats "akustiskt dragiga versioner av alla guldkornen från Unos & Freda's material!" Och så blev det. Jag kan inte alls den repertoaren, men det blev helt klart "Vindarna", "I en annan del av världen", "Tusen eldar", "Therese", "Under ytan" - och "Du är mitt liv" som Uno ville tillägna publiken. "Men du sa ju förut att den skulle tillägnas oss i bandet!" sa Tommy indignerat.

Och så blev det förstås talangfyllda gäster: Katarina (?), Freddie Wadling och Elinor Andersson (också i SaND), alla på suverän sång (extra points för Freddie!) och så fingerfärdige Lasse Lindberg (Ya Ya Men) som ryckte in på elbas på finalen.

Ljuvligt att starta veckan med en sån måndag... Ett foto på Tommy, Uno & Elinor finns här!
Christer (2003-11-19)

---

STEADY ROLLIN' MEN: fre 14/11 Louice, Göteborg
3:e spelningen för det nya bandet med Harald Kindbom sång, Dan Mohlin (ex-Sweet 'n' Sour) gitarr, Mårten Olsson (Say What! och MRB) gitarr och Harald Dirzowski på bas. Och det blev en klar arbetsseger - det hördes på alla applåder - trots vikarie bakom trummorna (men en beundrandsvärt lyhörd sådan vid namn Per Karlsson) och en ojämn kamp med ljudbalans och Louices varnande diskolampor. Det här gänget har en enorm potential och ett personligt sound. Välrepat, genomtänkt, aldrig hafsigt.

"Engelsk blues" sa några i publiken, och det stämmer säkert. Finns inte så många utövare i den genren på Göteborgsscenen. Är det din "cup of tea" måste du kolla in dem. Och alla andra också förresten!

Christer (2003-11-15)

---

JOE FOURNIER: tis 4/11 Jamesons, Göteborg
Joe igen, denna gång med förnämlig kompgrupp av local heroes: Olle Schelander på gitarr och sång, Anders Olausson bas och Eric Olausson trummor. Alltså 3/4 av The Remedies.

Och om nu "Country Music's Gone To Hell" som Joe sjunger så märktes det inte den här kvällen. Rough & tough, inget Nashville-mesande - och det var bara SÅ tydligt hur mycket Joe njöt av att få ösa på lite med elgitarren. Vilket också Olle fick utrymme till att göra: fräck rullande Telecaster picking både här och där. Ungefär samma repertoar som på KoM, men givetvis tyngre och röjigare. Mycket folk, entusiastisk dans - och Joe bjöd på begäran på refrängen ur Merles "Swinging Doors". Jamesons förvandlades till ett 'honky tonk palace' för en kväll - det får gärna ske igen!

Christer (2003-11-06)

---

RUSTY ZINN (US) med THE INSTIGATORS plus WALKING SPANISH: lör 1/11 2003 Villa Belparc, Göteborg

Talangfyllde gitarristen & sångaren Rusty Zinn tillbaka i Götet. Under åren har vi sett och hört honom ett par gånger på Nefertiti: dels som Kim Wilsons gitarrist, dels under eget namn kompad av just The Instigators.

Absolut succé för musikerna och för arrangerande Göteborgs Bluesförening: Massor med glad publik och massor med bra musik. Rusty var i mästerlig form "letting his hair down" (lätt Povel Ramel-varning) - liksom Los Instigatores. Jag fastnade i första halvlek främst för deras snygga version av Lowell Fulsons klassiker "Tramp" med Göran på suggestivt gitarrkomp à la Hammondorgel.

I röjigare andra halvlek exploderade dansgolvet till "The Chill", till rockiga "She's Got Style" med Stefan & Göran på kör (skriven av Rusty tillsammans med Rick Estrin från Little Charlies band - och det hördes nästan!) följd av en grann slowblues ("Love Is Dying??"). Och fortsatta dansorgier till "You Were Wrong", till en lång fräck wahwah-blues och så till "Sitting There Waiting". Och det var väl det SISTA publiken gjorde!

Förbandet Walking Spanish saknade tyvärr sin begåvade sångerska. Så den här spelningen gjorde dem inte alls rättvisa. Det får bli returmatch!

Christer (2003-11-02)

The Instigators kan man kolla in live nästa gång tis 18/11 på Jamesons, Göteborg

Och vill man lyssna på Rusty Zinn på Internet så kolla exempelvis eleganta Alligator JukeBox: där finns både "She's Got Style" och "The Chill".

---

JOE FOURNIER: fre 31/10 KoM musikbar, Göteborg
Välkommet transatlantiskt besök av Joe Fournier: kanadensisk countryrockare med ny CD ("Whiskey Stars") på Göteborgs entusiastetikett Dusty Records.

Och som visade sig vara varm, glad, självironisk, proffsig - och ruggigt bra på gitarr. Och vilka sånger han skrivit! "My Baby Drives Fast" om flickvännen som kör bil som en galning, en annan om ex-frun som VAR en galning, "Whiskey Stars" om whiskysorten från vars etikett man kan plocka loss självhäftande stjärnor (och snart är hemmet täckt av dem!), om att "Country Music's Gone To Hell" - plus inlevelsefyllda tolkningar av andra artisters låtar, bl.a. Johnny Cashs "Ring Of Fire" och en sorglig fängelsesång signerad Merle Haggard.

Vanjas lilla film-fil (mpeg-format) kan ni kolla på Joes egen website! Länk ovan.

Christer (2003-11-01)

---

SOULSIDE med bl.a. Andreas Gidlund:
ons 29/10 kl. 19-22 på Rest. Solsidan, Linnégatan 42, Göteborg

Mera soul på onsdagarna i Götet! Regelbunden livemusik på Linnégatan - det var länge sedan! Husbandet Soulside med jazzmusikern och Gumboiten Andreas Gidlund i spetsen radade upp sånger som "I Want You Back", "Kiss", "I Wish", "Signed, Sealed, Delivered, I'm Yours" och "(You Make Me Feel Like A) Natural Woman" som om de aldrig gjort något annat. Josef på Fender Jazz Bass var övertygande funkmeister (läckert "chingaling"-break på "Kiss"!) och Magnus var rytmisk minimalist med softande handduk över virveln. Mångsidiga herrar. Åsså 3 röster med massor av känsla och soul: Lisa, Johanna och Marcus. Ja Marcus dubblade på keyboard - flyhänt, småjazzigt och ibland wah-wah-nde så jag trodde jag hamnat i L.A. Trevlig tanke i höstrusket!

"Soft soul, funk, jazz" utlovas alltså varje onsdag. "Soft" syftar väl på den öronvänliga ljudvolymen - mesigt var det definitivt INTE. Inget inträde, musiken slutar redan klockan 22. Perfekt för att drälla vidare till SOULpranos på Dojan för en HELKVÄLL med SOUL!

Soulside består alltså i grunden av trion Andreas Gidlund - tenorsaxofon, Josef Kallerdahl - elbas och Magnus Boqvist - trummor. Plus förstärkning av två sångerskor: Lisa Ljungberg och Johanna Hjort samt Marcus Sovic på sång och keyboard.

Christer (2003-10-30)

Soulside spelar varje onsdag kl. 19-22 på Rest. Solsidan, Linnégatan 42, Göteborg

---

BLUE KIND: tor 23/10 KoM musikbar, Göteborg
Första spelningen på KoM för de tre gentlemännen i Blue Kind. En dynamisk och 'lättfotad' bluestrio - ingen brôtande boogierock här inte.

Bertil Löfdahl på sång & gitarr, Patrik Öberg bas och Christer Palmgren trummor gungade elegant igång med en riktigt modern blues: "Dangerous Mood" av Keb Mo. Bara så snyggt. Och mer blått örongodis blev det: noterade främst en långsam "Three O'Clock Blues" med ett långt snyggt gitarrsolo, en suggestiv "Polk Salad Annie" (juste låtval!) med dynamiskt trumspel, en tuff "Crossroads", "T-bone Shuffle" med ett långt klichéfritt gitarrsolo bortom alla mallar, en personlig "The Thrill Is Gone" med vackra lite annorlunda ackordvändningar och påfallande stark sång, "Ain't Nobody's Business" med glimrande gitarrintro och fräckt jazzigt ackordspel med glans i klangerna - och till slut "As The Years Go Passing By" med en ylande bitande gitarr som Albert skulle godkänt.

Jo, jag tjatar mycket om gitarren. Men Bertils ständigt melodiska spel - eleganta småackord, aldrig något hafs - är lätt att tycka om!

Christer (2003-10-26)

Nästa gig för Blue Kind på KoM musikbar blir fre 5/12

---

IRIS & THE LOST SOULS: sön 19/10 Jazzå, Göteborg
Som sparkar igång med en julsång! Sen minns jag Iris egna poppigt souliga "Try Me" (?), en gles suggestiv 50-talare "I Don't Know" (?), glödande gospeln "Free To Be Free" med läckra solon från Stefans gitarr och Lisens sax - åsså Davids trummor som förstås får sista ordet. Hela rummet gungar! Så blir det popsoulgodis med "Push" och Lisen & Gunnel som körtjejer. Bluesen "Bad Bad Whiskey" med saxsolo (Gunnel) och piano från Gustaf.

Efter välbehövlig paus drar de förlorade själarna på med rökaren "It Won't Be Long", en snabb "Evil Woman nånting" med Richard som stans hårdast jobbande rytmgitarrist och David på ett bejublat trumsolo (local hero!), en jazzig balladpärla underbart fraserad av Iris och smakfullt dekorerad av Gunnel på flöjt och Gustaf på Rhodes-komp, rytmorgien "Tainted Love" med Gustaf på sanslöst lååångt och fräckt keyboardsolo - och så den mörkblå klassikern "Stormy Monday" med Lisens gyllene tenorsolo.

En rooolig kväll att minnas: en grymt bra sångerska med ett överflöd av charm - och ett band som går som tåget. Det kan verka som om det ska spåra ut i nån knepig växel i hög fart - men nej! Iris Esell sång, Stefan Sandberg gitarr, Richard Reynolds gitarr, Gustaf Karlöf keyboard, Lisen Rylander tenorsax, Gunnel Samuelsson altsax o flöjt, Stefan Bellnäs bas och David Sundby trummor.

Lycklig passagerare var Christer (2003-10-21)

Nästa gig för Iris & The Lost Souls på Club SOULpranos, Dojan, Göteborg ons 19/11!

---

THE INSTIGATORS: sön 12/10 2003 Jazzå, Göteborg

Galaföreställning på Jazzå: Instigators uniformt uppklädda i röda Rock'n'Bowl-skjortor från favoritplejset i New Orleans - och inspelning av ytterligare en akt i filmen om Egon. En akt som inkluderade en scen med en mycket nöjd Egon på ståbas. Men kvällens huvudaktörer var givetvis ändå Instigators som originellt nog öppnade med ett akustiskt set. Snyggt och välspelat, men JAG saknade allt Görans vassa elgitarr...

Set två blev elektriskt, Göran glänste och även jag blev mäkta nöjd. Dessutom tog Stefan Sandberg över mikrofon & Telecaster i två låtar. Little Walters "Mean Old World" grep tag ordentligt.

The Instigators & Jazzå är en gyllene kombination. Så ock denna lyckade kväll. Särskilt som de var förstärkta med favvepianisten Bernt Andersson vars pianoklanger alltid ger sånt skönt grädde på moset. Det hade inte varit fel med honom som ständig femte medlem - men jag misstänker att han är färdig med bussturnéernas värld...

Christer (2003-10-13)

Nästa gig för Instigators på Jazzå: söndagen den 28/12. Skaka ned julmaten till sköna toner!

---

MARCUS SVENSSON & STEFAN DAFGÅRD, GRAN, PILGRIM och ORUST: fre 10/10 KoM musikbar, Göteborg.

Kulturnatta och MASSOR med folk, värme och trängsel. Och fyra musikgrupper, samtliga med kopplingar till KoM:s "husband" Pilgrim.

Marcus & Stefan öppnade med akustisk blues, mycket plockat från Marcus aktuella "Knuckleduster Blues" CD. Personligt, gediget, ett tryggt gung ibland dekorerat med Stefans munspel och tvättbrädesrassel - eller kompat av ett par Pilgrimer (Tomas Larsson och Christian Kullberg).

Grans förgrundsfigur är Peter Grahn: sångare, låtskrivare och gitarrist. Den här gången med två kompmusiker: Tomas på Stratocaster o mandolin, Christian på ståbas. Eget material med klar "Americana"-känsla: ekon av Dylan, Young, Earle. Bra, mycket bra, och soundet med elgitarrens eleganta snirklanden mot det akustiska kompet var bara SÅ snyggt.

Pilgrim har jag under året skrivit massor av superlativer om: klassisk country med bluegrassinslag och med Karin och Marias röster i förgrunden. Lät bra som alltid - har du inte hört Pilgrim har du missat nåt!

Och så kvällens överraskning: Orust. I MIN värld tenderar bra band till att heta saker som Greasy Charlie & The Blue Flames. Namnet Orust fick mej alltså inte att frysa. Men bandet och musiken! Jag kan bara beskriva Orust som en akustisk powertrio: Tomas Larsson (kvällens flitigaste musiker, bild t.h.) på mandola, Göran Premberg fiol och Johan Kullberg på 'durspel' (ett slags dragspel i mina okunniga ögon). Öarnas traditionella folkmusik korsad med Charlie Daniels Bands "The Devil Went Down To Georgia". Eller kanske med texmexmusiken i filmen "Lone Star". Här kunde man använda klyschan "playing up a storm" med gott samvete: publiken stod upp och skrek under extranumret. Vet inte NÄR jag hörde sånt publikjubel senast. Tre lysande musiker - och man hörde ett par bluesmusiker muttra: den där durspelaren skulle man ha med på en platta nån gång...
Webadressen till detta otroooliga band är http://www.orust.tk. Och durspelaren himself hittar man på http://www.johankullberg.com.

En av mina favoritballader i countryfacket, Leroy Prestons "Tonight The Bartender Is On The Wrong Side Of The Bar", blev sann denna kväll: Ruby Tuesday's Matteo i rollen som lyckligt leende musikdiggande kund i baren - och Stefan Dafgård som flitig bartender och diskplockare. Ja se detta var en kväll då allt var möjligt!

Christer (2003-10-11)
Vanjas foto på Marcus från CDns releaseparty, på Tomas Larsson från ett Pilgrim-gig på Heden 2002

---

EDDIE & THE JETS och KRISTIN BERGLUND BAND (NORGE): lör 4/10 Villa Belparc, Göteborg.
Ett arr. av ambitiösa Göteborgs Bluesförening.

Eftersom Henriksberg var ockuperat av Die Originelle Tyrolerkapelle blev Villa Belparc bluesscenen för kvällen. Henriksberg hade nog dragit mer publik, men Belparc känns luftigare och rymligare - men kanske inte precis charmigt. Bambabelysningen är INTE kul.

Eddie & The Jets med sättning (för kvällen) Peter Olsson-sång, Conny Aidanpää gitarr, Axel Nordström-trumpet, Jonas Åkerblom-tenorsax (inlånad från Jack Brothers), Conny Sävmo-bas, Olof Torgersson-trummor (ny trummis, Eddie Wadling har slutat - men namnet består) jobbade hårt, men utan att få upp så många ur publiken från borden. Ja, Peter jobbade nästan väl hårt: personligen tror jag att hans talang skulle framstå än tydligare om han lade in mer dynamik i sången. Conny Casino är redan nyansernas mästare på sin röda Epiphone: stilren, glasklar, detaljerad - och med de pauser som gör fraserna till utropstecken. Många bekanta låtar: "Cold Cold Feeling", "Hot Little Mama", "Kansas City" och "Flip Flop & Fly" passerade revy.

Kristin Berglund var som väntat ytterst mångsidig: började ensam utan mikrofon, fortsatte med band på nästan akustisk nivå för att sedan avrunda elektriskt (och "starkt" sa' även luttrade musiker i publiken). Och nu blev det dans! Kristin har tagit på sig rollen som banérförare för kvinnans roll i blueshistorien: från Sippie Wallace och Bessie Smith till Sue Foley. Lovvärt - visst 17 är bluesvärlden mansdominerad.

Ett proffsigt band: Espen Liland - med ett antal norska bluesband i sin CV - var mästerlig på både gitarr och lapsteel. Flyhänt och mångsidig likt sin kapellmästare. Men nånstans grep Casinos spel mej mer i hjärteroten: intensivare, mera engagerat. Tycke och smak som alltid! Men alla enades nog om att detta var ytterligare en lyckad musikkväll i bluesföreningens - vid det här laget rätt långa - historia.

Christer (2003-10-10)
Vanjas foto på Conny Casino taget på Jameson's Pub 2002

---

STEADY ROLLIN' MEN: lör 20/9 Louice, Göteborg
Det verkar vara säsong för imponerande debuter just nu! Den här gången var det ett absolut färskt bluesband med Harald Kindbom sång, Dan Mohlin (ex-Sweet 'n' Sour) gitarr, Mårten Olsson (Say What!) gitarr, Harald Dirzowski bas och Peter Mohlin (Add Blue) på trummor som stod för ett beundransvärt premiärgig.

Klassiska sånger och en del mer ovanliga. Fastnade gjorde bl.a. min gamla favoritlåt "I Put A Spell On You" (mästerlig sång från Harald, superbt solo från Dan), "Rock Me Baby" (oj vilket slidesolo från Mårten - det börjar bli hans nisch!), en ösig "I Can't Hold Out", rytmiska "Killing Floor" - och så ett paradnummer: suggestiva "Leaning Tree" med ett suuuperfräckt vasst & blått solo från Dan Mohlin (hjälp vad han är BRA! - äntligen dags för Göteborgs bluespublik att upptäcka denne glödande gitarrist!).

Många pluspoäng: stark och personlig sång, lite ljusare röst än "standardbluessångarens". Två glimrande, helt olika gitarrister: Mårtens renare Epiphone, Dans mer distade Strata. Och så en rytmsektion med självklart driv. Ja, det här nya bandet gick verkligen hem hos publiken. Många bluesfans saknades p.g.a. en stor fest (det bästa av förhinder!), men de får snart tillfälle att uppdatera sig!
Vanjas idolbilder på gitarristerna finns under bandlänken ovan.

---

IRIS & THE LOST SOULS: fre 26/9 Nefertiti, Göteborg
Iris - igen! - med proffsigt komp med jazzstänk. En mix av klassisk soul och soulpop plus några av Iris egna låtar. Och en blues också: "Bad Bad Whisky" som ju Tottas körde ibland. Allt lirat av en sanslöst bra laguppställning med mycket glimt i ögat: Iris Esell sång, Richard Reynolds gitarr, Gustaf Karlöf keyboard, Lisen Rylander tenorsax, Gunnel Samuelsson altsax och tvärflöjt (och så körade båda tjejerna bara SÅ fräckt), Stefan Bellnäs bas och Erik Karlsson (?) vik. för David Sundby på trummor.

En sansad kväll på Nef med en lokal fylld av kvardröjare från en bokförlagsfest. Men när bandet gav järnet studsade många upp från borden och kastade sig ut i dansens virvlar. Sitta stilla när Bellnäs bas pulserar? Nej nej nej!

Christer (2003-09-27)
Vanjas foto på Lisen taget på Nef vid ett gig med Lisens egen jazzgrupp

Nästa gig för bandet: söndag 19/10 Jazzå, Göteborg!

---

LADY MICHELLE: tor 25/9 KoM musikbar, Göteborg
Michelle Einarsson är en sann personlighet. Samtidigt naket självutlämnande och glatt fnittrig, med närhet till publiken men med distans till sig själv. Den här kvällen endast ackompanjerad av Lena Knutsson på akustiskt piano. Ett format som kanske passar Michelle bäst - men visst hade det varit läckert med ett tassande av ståbas och vispar i bakgrunden.

Egna sånger med bilder ur vardagen: poesi om det egna blå köket därhemma eller om en kille hon kollar in på bluesbaren. Och blues har Michelle ofta sjungit - men den här kvällen blev det faktiskt bara en enda låt stöpt i traditionell bluesform. Och då kändes det genast mindre personligt. Lady Michelle behöver inga mallar.

Christer (2003-09-27) Vanjas foto taget vid Villa Belparc 2003

---

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS: ons 24/9 Dojan, Göteborg
Grand Opening för den nya soulklubben: "Soulpranos" som Dojan lovar ska bli "Göteborgs nya oas för soul- och funkälskande". Och jag tänker inte säga emot! Onsdagskvällen blev ett myller av folk, glada vibbar, kul vinyl (inte Absolut Soul Vol. 23) och så live funky music med ett av mina favveband: PPP. Övertygande gig musikaliskt - men också estetiskt. Gian & Pilen hade kvällen till ära stajlat om sig på temat "snille & smak i dansbandssvängen". Respekt!

Förvånad röst ur vimlet: "Wow, är det så här på Dojan nuförtiden? Jag trodde det bara var coverband och sånt". Själv har jag inte varit på Dojan sen 80-talet när amerikanska bluesband på turné mellanlandade där. Och vad jag minns har Dojan aldrig figurerat i min Kalender! Nu lär det bli annorlunda: live soul utlovad varje onsdag. Ser bl.a. fram emot Iris & The Lost Souls den 8 oktober. Det är visst mycke' Iris nu!

Christer (2003-09-27)

---

IRIS ESELL: tis 16/9 Oceanen, Göteborg
De Ungas Akademi skrev i våras: "Iris Esell är mångsysslare inom musikbranschen. DJ på bl a klubb Beat som huserar på Nefertiti samt arrangör av klubb Diván på Pustervik. Sångerska i olika band, t ex i Timba Odara som har afrokubansk inriktning. Sjunger också jazz och soul. Kommer ut med en singel i vår med egen musik, i samarbete med Richard Reynolds."

Och singeln har utkommit, heter "I Begin To Fall" och lät alldeles underbar denna kväll. Allt var eget material, mycket var imponerande. Mycket 60- och 70-tal i stuket. Favoriter blev singeln plus en lång, snyggt flummig "I Believe" - och så lätt poppiga "I'm In Love" (?) - man riktigt hörde körtjejerna i huvudet! Iris är (ibland med Richard som medförfattare) en stark låtskrivare och en kraftfull, tonsäker vokalist. Explosiv, ibland helt överväldigande - och samtidigt med en flickaktig charm.

Bandet med sättningen två gitarrer (Richard plus Iris bror), bas och trummor var betydligt tyngre och larmigare än jazziga Lost Souls. Den här tisdagskvällen blev Iris mer rock'n'roll woman än soul lady - och var givetvis lika övertygande i den rollen. En otrolig artist.

Christer (2003-09-27)
4 av Vanjas bilder finns här!

---

ASHLAND DRIVE och förbandet WALKIN´ SPANISH: tis 2/9 på Jameson's, Göteborg

Solid debutgig för Ashland Drive som består av Göran Svenningsson sång, gitarr (t.v.), Olle Schelander sång, gitarr (t.h.), Johan Nagy bas och Daniel Winerö trummor.

Om jag säger att de gjorde förnämliga versioner av The Bands "Up On Cripple Creek", av Little Feats "Willin'", av lite Tom Petty, av lite Neil Young - då är ni med på stuket. Plus några originallåtar av Olle - sånger som passade in perfekt. Där har ni en låtskrivare av rang! Och så maffigt akustiskt gitarrkomp och gnistrande Telecaster-licks i skön förening.

Förresten, att det var Olles bag att sjunga sånt här, det visste jag - men att Göran skulle sjunga Tom Petty och Neil Young-material så grant, det hade jag inte väntat mig. Jag bugar mig! Också för rytmsektionen - stabil OCH swinging. Jodå, Johan är bror till Henrik Nagy som glänst på gitarr med Bad Ass Fajitas och Spider John.

Förbandet Walkin' Spanish (bild t.h.) imponerade på många när de var första bandet ut på ungdomsscenen på årets bluesfestival. Även så denna kväll! Jag fäste mig speciellt vid sångerskans röst, otroligt mogen; övertygande i exempelvis Janis Joplins "Move Over" och Creams "Sunshine Of Your Love". 'Fräck basist' sa' en kompis till mig också. Bandmedlemmarna har visst nyss börjat på högstadiet. Vad månde bliva?

Christer (2003-09-03)

---

MR BO & THE VOODOOERS: fre 30/8 Louice, Göteborg

Jag missar ogärna en spelning med Mr. Bo & the Voodooers, särskilt efter kanongiget på bluespartyt i somras. Eftersom Christer Fridhammar himself inte kunde närvara denna gång, så bad han mig skriva några rader.

Hur var de då? Ja, givetvis helt fenomenala, som vanligt. Mr.Bo är den bluesgitarrist i stan som har lyckats bäst med att hitta en egen identitet. Oavsett om han spelar en gammal T-Bone Walker-låt, en soullåt eller en 50-talsrocker, så gör han det på sitt sätt. Där andra gitarrister frestas till att kopiera och imitera, så hämtar Mr.Bo istället inspiration och levererar något unikt och personligt. Som om detta inte skulle vara nog, så är ju karl´n en alldeles förträfflig sångare också och det är underbart att höra honom göra soulnummer som Nine Pound Steel och Can´t Stand Up (For Fallin´ Down). Det är lätt hänt (men dumt likafullt) att glömma bort the Voodooers, som på samma bångstyrigt individualistiska sätt stuvar om låtarna så att de passar deras smak. Svängigaste bidraget under kvällen var nog kanske Booker T´s Green Onions, där en ovanligt spelglad Bo Hansson drog stora applåder. Ni missar väl inte nästa tillfälle då Mr.Bo & the Voodooers spelar på hemmaplan, nu? Jag kommer att sitta där även nästa gång. Och säkert Christer också, för den delen.

Conny Casino (2003-09-01)
Vanjas foto taget vid Göteborg Blues Party 2003

---

OTIS GRAND (US/UK) & THE AL TEHLER BLUES BAND med BRIAN TEMPLETON (US) på sång och munspel: tor 28/8 2003 Nefertiti, Göteborg.

The Return of Otis & Al, featuring Brian, ex-Radio Kings! Härligt med Nefs scen fylld av musiker: en kraftfull, rolig och ofta enormt svängig konstellation. Första set kändes litet traditionellt men rullade givetvis på bra med låtar som klassikern "Reconsider Baby", en mycket snygg "No Reason" och "The Things I Used To Do" med den granna gitarrfiguren. Fin sång från Brian - men han var mer tillbakalutad än vad jag väntat mig. Som final en maratonlång instrumental, "Blues From The Highway", med rika tillfällen för både Otis och Al att demonstrera sina gedigna talanger. Det blev långa solon plus "dueller", både på scen och ute hos den jublande publiken.

Andra set radade bl.a. upp "She Moves Me", "I Ain't Superstitious", "Matchbox" med Tehler-bandets ordinarie vokalist Wolfgang på ypperlig sång, "Reeling and Rocking" - och så en underbar tryckare, "True Love" (?). Här kunde Brian äntligen till 100 % visa upp sina oerhörda röstresurser. Absolut världsklass! Det kändes som om en dörr öppnats (slipsen var borta), och från och med nu så gav Brian allt. En röjig låt typ T-Birds, suggestiva "I Smell Trouble", "Sugarcoated Love" där Als 17-årige son Richard hoppade in och imponerade stort med sitt gitarrsolo (tufft att hoppa in så, kul med applådåskorna!), en lång ösig "She Walks Right In" (?) med (som vanligt) fantastisk tenorsax från Torbjörn Stenson och körande från blåssektionen. Det var ett souligare, gladare set som säkert mera motsvarade Brians vanliga repertoar.

Åsså två välförtjänta extranummer: en massiv boogieinstrumental plus en långsam, läcker "Three O'Clock Blues".

Massor med gitarr förstås - en kväll för gitarrfreaks. Massor med solon, massor med licks i varje låt. Men på något sätt njöt jag mycket mera denna gång än vad jag gjorde i november förra året. Dels kändes Otis spel roligare, dels var gitarrutrymmet lite mer demokratiskt fördelat. Vi FICK njuta av en hel del Al också (snygg rosa Strata förresten - var är den matchande kavajen?).

Roligt att äntligen få höra Brian Templeton, roligt över huvud taget med amerikanska gäster, med ett stort band, med Nefertitis sköna lokal. Mycket roligare än förra giget med Grand & Tehler. Minus då? En ibland obalanserad ljudbild (både Brian och Al kändes ibland halvdränkta) och kanske onödigt hög volym (tycke och smak som alltid).

Christer (2003-08-29)

---

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS plus SPIDER JOHN HUTCHINSON (U.K.) och HENRIK NAGY: ons 13/8 Flamingobaren, Slottsskogen, Gbg
blev en perfekt terminsavslutning för bluesföreningens andra säsong av "Blues i sommarnatten". Månghövdad publik trots krock med Peps och tjuriga vädergudar. Patricia frontade med ovanligt mycket pondus; hon tycks utvecklas hela tiden. Gunnels glänsande saxofon blåste (nästan) bort kylan - och Mr. Soprano var som alltid en killer. Och som bonus Spider John från England. Blues och eget, sofistikerad akustisk gitarr och mörkbrun garvad röst. Dessutom en varm applåd för Henriks gitarrspel - för andra gången i Flamingo Bar. Roll on summer of '04!

Christer (2003-08-14)

---

PILGRIM lör 9/8 på KoM musikbar, Göteborg

Hett ute, hett inne när Karin & Maria vävde samman sina vackra röster i "Wayfaring Stranger", i "Still Feeling Blue", i luffarens funderingar över tåg i livet efter detta. Ypperligt uppbackade av gitarr, mandolin, banjo, dobro, kontrabas (ny rekryt på bas: Christian Kullberg) spelade av fyra stilsäkra herrar (snygg skjorta, Marcus!). Klassisk country blandat med CSNY och Gram Parsons. Absolut njutbart!

Christer (2003-08-10)

---

ADD BLUE fre 25/7 Louice, Göteborg

"Something old, something new, something borrowed, something blue" blev det denna - i alla avseenden - varma kväll på Louice. Bandets version av Robben Fords lätt psykedeliska "Moth To A Flame" blev nog min favorit för kvällen. Deras specialitet tycker jag annars är deras komplexa men ändå så självklara gung: någon slags amerikansk sydstatsgroove som kan bli magisk när alla små kugghjul kuggar i varandra. Det är en stark kvartett: Evas sång (allra bäst när hon i något enstaka nummer tar i ända nedifrån tårna - mera sånt!), Christers flyhänta gitarrspel, Connys urstabila bas och Peters avancerade trumspel (fräckt solo - igen!). Massor med välförtjänta applåder - och mången sval ölflaska höjdes i skålande tribut till bandet. Så gjorde ock

Christer (2003-08-10)

---

PATRICIA PAGE & THE PROPHETS: fre 1/8 'Blomstermåla', Värdshuset i Särö, Göteborg

Äger varken seglarskor eller Mercedes, men för PPP:s skull begav jag mig ändå ut till denna strandnära krog. Den bästa PPP-gig jag någonsin upplevt: Tre set med röjig och vilt dansant soul & funk. Bandet visade upp ett kollektivt svettigt solvargsgrin och Gian & Pilen utväxlade elegant gitarr- och högerbenskoreografi. Icke ett öga var torrt, så icke heller en armhåla. Publiken fick raskt på sig både partyhatten och dansskon och en sak blev glasklar: Vill man ha bra partymusik en festkväll anbefalles bokning av detta band!
Till höger trumslagaren Grobban - bandets huvudskyddsombud.

Christer (2003-08-02)

---

RIKTIGA KARLAR (Jesper & Guran t.v.) på Franses, Hönö lör 19/7 och BAD ASS FAJITAS (Olle Schelander t.h.) vid Villa Belparc, Slottsskogen ons 23/7 blev två varma, sköna sommarkvällar med tuff bluesdoftande country - och countrydoftande blues.

Härligt mycket gitarrer: Jesper i RIKTIGA KARLAR växlade dessutom mellan elgitarr, pedal steel, banjo och mandolin. Och Ulf Hörberg fick tillfälle att visa vad HAN kunde uträtta på sin customized Pearl-Tele. Det var en hel del...

BAD ASS FAJITAS missade jag själv, men det var oxå en magnifik gig hör jag: fruktat mycket highspeed countrypickin' - och Henrik Nagy (ersättare för Martin Gabriel) blev en perfekt vapendragare åt Olle Schelander. Mer bilder och text kommer!

Christer (2003-07-26)

---

JOHNNY GAZOL & THE BLUE TUBES: lör 12/7 Jazzhuset, Göteborg
På med dansskorna! Debut för ett absolut färskt band med absolut rutinerade musiker: Simon Lindekrantz sång, Lasse Malmsjö keyboard, Kalle Ruuth gitarr, Gunnel Samuelsson sax, Ronny Jarepalm bas, Claes 'Frostis' Pettersson trummor. Som öppnade litet trevande med två Ray Charleslåtar: "How Do You Feel" (snygg sax) och "Heartbreaker" och rullade vidare med Jerry Lee Lewis "High School Confidential". Hanks "Your Cheating Heart" blev en nostalgisk tryckare med Kalle på smörig (!) slidegitarr, en fräck "Higher and Higher" höjde danstempot, "Sick'n'Tired" fyllde blueskvoten med sin blå sång och gitarr. Och så "24 Hour Blues" med totalt urläckert keyboard från Lasse - och grann sax o gitarr.

Efter pausen ökade både trycket och självsäkerheten. Åsså gästade Bernt Andersson på munspel i ett par nummer! Nu blev det bl.a. en rykande "Great Balls Of Fire" med Lasse i förgrunden, tung "Summertime Blues", svidande blå "The Hustle Is On" (oh, Mr. Ruuth...), "Superstitious", "My Girl" i u-u-underbar version, Simon i högform. And so on. Vanja & undertecknad drog sig tillbaka (en dag av friluftsliv hade tagit hårt på krafterna) men tredje set blev säkerligen ännu bättre! Och vilken pipa han har, han Simon!
Missa dem inte fre 18/7 på Louice, Göteborg - inte heller ons 6/8 i Flamingobaren (utomhus!), Villa Belparc, Slottsskogen, Göteborg!

Vi jobbar febrilt med bilderna!

Christer (2003-07-13)

---

STURE ELLDIN BLUES BAND: fred 11/7 på KoM musikbar i Göteborg
bestod för kvällen av Sture munspel & sång, Kalle Ruuth gitarr, Jerry Josefsson bas och (vikarierande) Jan Johansson trummor. Ett band som uppskattas av både barpublik och bluespoliser. Själv tycker jag bäst om när de drar ut på låtarna och broderar långt från mönstret, som i kvällens "Summertime" och "Work Song". I den sistnämnda spelade alla långa solon (fräckt Jerry, en gång till!!) och en lätt festivalstämning à la Kalifornien '67 lade sig över lokalen (hörde jag Bloomfield?). Sture är mästare på att skapa vackra mörkblå toner i sitt munspel och denna kväll var inget undantag. Sången går väl i andra hand - men här fick han glimrande assistans på slutet. Tomas Carlsson steg upp och sjöng "Crosscut Saw" och allting föll på plats. Fin kväll, och den (tyvärr fåtaliga) publiken jublade.

Christer (2003-07-13)

---

OVE WULFF: tis 8/7 Jameson's, Göteborg
"En av mina favoriter i genren country- rock / americana. Ove är mycket bra singer/songwriter och var ledaren i bandet Enzendoh som fick fantastiska recensioner i flera "stora" tidningar" skrev Matteo på webben. Och jag kan förstå honom! Oves band kommer från norra Sverige men musiken är djupt rotad i södra USA. Earle, Dylan, Eagles, gungande sydstatsrock var mina omedelbara associationer - några långsamma, tungt suggestiva sånger kunde varit Neil Youngklassiker - men allt visade sig vara eget material. Respekt! En CD finns ute hittills ("Tale of the Scorpio", kan fås från Dusty Records) och den får man lust att bekanta sig med. Förstod att skivan ger mer rättvisa åt Oves sångröst än kvällens ljudbild gjorde.

Och respekt, det är Matteo också värd. Matteo som envist fortsätter med att presentera ett brett utbud av band ur blues-, roots- och countryvärlden varje tisdag på Jameson's. Inga skygglappar här inte. Alla chansningar går väl inte hem, vissa band kanske saknat personlighet eller spelat onyanserat, men han ger dem en scen i Göteborg att visa upp sig på. En sann musikentusiast.

Christer (2003-07-13)

---

Retro med stil och charm

---

The Toneflyers ons 2/7 Gillestugan, Göteborg
Hade hört mycket gott i förväg om den här kvintetten: killar som lirat rockabilly och sedan börjat gräva sig ännu längre tillbaka i amerikansk populärmusik, till 40-talet och kanske t.o.m. 30-talet. Mest privata gigs - inga offentliga Göteborgsspelningar. Inte förrän nu. Och vad händer? Christer drabbas av århundradets förkylning (och ni VET ju hur illa män drabbas!). Så det blev whisky framför TVn istället. Men Vanja laddade kameran och pilade iväg - och kom så småningom hem med både bilder och positiva omdömen.

The Toneflyers dyker faktiskt upp snart igen: ons 23/7 och tor 24/7 på Gillestugan, Göteborg. Då får man hålla sig frisk! Tills dess får man titta på bilderna. Ett första utlägg finns här!

Christer (2003-07-03)

---

Historisk bluesweekend

---

Göteborg Blues Party fre 27 - lör 28/6 Slottsskogen, Göteborg
blev en välförtjänt succé för Göteborgs Bluesförening. De där vädergudarna man alltid talar om VAR nådiga, banden bra och välvalda, publiken glatt entusiastisk och månghövdad.

Och vad tyckte publiken? Bra med brett program: från akustiske Marcus Svensson till tunge high-tech Vidar Busk. Bra att hålltiderna hölls (ovanligt på festivaler). Bra med riktig mat, bra med flera barer. Vacker inramning - vackrast belägna bluesfestivalen över huvud taget! Underbart väder - förstås. Ja, och så ville man ha festival 2004 också!

Enda klagomålet verkade vara att ljudet inte alltid var maximalt bra. Och det håller jag med om.

Förmodligen var du där - och var du INTE det har du säkert ändå hört en massa om musiken dessa magiska kvällar. Tänker alltså inte vara långrandig - gick inte omkring och gjorde anteckningar - ska koncentrera mig på att lägga ut Vanjas bilder istället!
Bilder på fredagens artister hittar man här! Fler bilder kommer.
Bilder på lördagens artister hittar man här! Fler bilder kommer.

Det blev faktiskt TRE kanonkvällar på raken: på Jazzå sön 29/6 spelade Bluebirds, Instigators och gäster i alla tänkbara kombinationer. Bartömning, terminsavslutning, spontan dans på den svala trottoaren, 100 grader Celsius inomhus och ölen tog säkert slut. Men musiken flödade också och speciellt Bluebirds kändes (ännu) mer på hugget än på lördagen. Har jag sagt att Jazzå en sån kväll är en liten bit av himlen? Jazzå, jag har det...

Christer (2003-06-30)

---

Lady Michelle - en arbetsseger

---

Lady Michelle tis 24/6, KoM musikbar:
Det här skulle ha varit debutgiget för Lady Michelle Blue Band. Men så skadar trummisen sig i en båtolycka - och vad gör man? Ställer in förstås. Men inte Michelle. Beslutsamt sätter hon sig bakom sitt keyboard och kör helt solo. Skippar bandets bluesrepertoar och koncentrerar sig på sitt originalmaterial. Med stor inlevelse framför hon sina ofta vemodiga sånger till ett personligt, rytmiskt pianokomp. Men den busiga glimten i ögat finns där hela tiden. What, me worry?

Christer (2003-06-30)

---

SaND - nu ännu bättre

---

SaND söndagen den 8/6 på Jazzå:
Som faktiskt t.o.m. överträffade sin spelning på Harrys (se recension nedan)! Denna gång i en mer eller mindre akustisk upplaga som jag tyckte klädde dem bättre: Elinors röst kändes närmare och uttrycksfullare och Tommys (OK, elförstärkta) akustiska gitarr klingade mjukt följsamt eller morrade skönt à la Neil Young och Steve Stills. Och fastän det bara var andra gången jag hört repertoaren började redan melodierna fastna i skallen. Roll on, gig No. 3!!!

Christer (2003-06-10)

---

Fredag & lördag 30 - 31 maj - en skööönt blå helg

---

Egentligen började musikhelgen med att varva ned till melodisk jazz på Restaurang Plus veranda med spanutsikt över Linnégatan: en tenorsax/bas/trummor-trio med bl.a. den unge talangfulle basisten Josef Kallerdahl. "Take The A-Train", "The Girl From Ipanema" och andra standards plus sommarvärme och en sval öl gjorde att lugnet började rulla in. Jazz varje fredag under sommaren om vädergudarna tillåter. Passa på och njut!

---

Därefter mellanlandning hemma - och så iväg till Louice för att kolla in VOODOO VIBE.
Svante Adermark (t.v.) sång, gitarr, Kalle Ruuth bas, Stefan Sandberg (från Stardog Champion) som vikarie för Pilen på trummor. Nej, INTE Stefan med saxofonen!!!
Bluesrocktrio med texashattprydd gitarrist brukar jag inte frysa på, men det här blev faktiskt riktigt bra. Det blev inget tungt manglande (för låg volym skulle många säga) och Svantes sång passade perfekt in i idiomet - och nog hade han någon slags lång och gänglig cowboy credibility... Cool!

Hendrix, SRV och ZZ Top rullade förbi, snyggt spel på alla händer och fötter, Kalle "Jack Bruce" Ruuth sken förstås. Sen sas det att trummisen aldrig repat med trion och i så fall är hans känsla och intuition bländande!

Svantes charming lady Louise imponerade stort med att solo (nja, Kalle på komp) sjunga "Sympathy For The Devil" och "God Only Knows". Närhet och känsla i överflöd! Och i själva bluestrion gästade Mårten Olsson på fräck slidegitarr i "The Sky Is Crying" och "Statesboro Blues". Mångsidig gitarrist - numera också i SAY WHAT!

---

Rask promenad till Göteborgs Bluesförenings månatliga arrangemang, denna gång med BABA BLUES + BLUE LIGHT i Villa Belparc (Slottsskogen).
Baba Blues är en Stockholmsduo med personligt stuk, långa utdragna låtar, en del skulle beskriva dem som hypnotiska, annars kanske som enformiga. Inte riktigt min bag.
Blue Light däremot diggade vi enormt: Lasse Häggström sång, Juha Puro gitarr, Lars Mellqvist bas, Matti Ollikainen piano, Roger Mörck trummor, Torbjörn Stensson saxofon och Stefan Abelsson (?) saxofon. Eftersom vi kom lite sent missade vi början, men vi njöt bl.a. av "Cold Cold Feeling" (kanonsolo från Juha), "Satellite" (en låt typ "Fever"), "Jump Jive" (råös!) och tryckaren "Mathilda". Dancin' like crazy!

---

Så blev det lördagen den 31/5 och vi traskade de få metrarna till lilla gemytliga KoM musikbar på Olivedalsgat. 13 för att besöka MARCUS SVENSSON: Det var releaseparty för "Knuckleduster Blues", Marcus förnämliga debutCD på LAST BUZZ! Marcus är mästare på att nå ut till sin publik och stämningen var hög trots de ofta tragiska texterna: eget material plus klassiker. Instigatorn Stefan Dafgård stödde på munspel och Pilgrimen Tomas Larsson på diverse stränginstrument. Och hur var det nu med knogjärnet? Jo, på CDn finns berättelsen om den småländske anfader som trodde sig ha slagit ihjäl en man med just ett knogjärn varför han flydde till Amerika och återvände först efter många år. True blues.
Bild finns här!

---

Till sist rask marsch mot Louice och ett spännande debutgig: JIMMIE SOPRANO & HIS BLUE EYES!
Lennart Lindeberg - sång (ypperlig kraftfull sångare, ex-Sweetwater, dvs. föregångaren till bandet The Remedies), Claes "frostis" Pettersson - trummor, Göran Sam Samuelsson - klaviatur och Ronny Jarepalm - bas (dessa tre musiker från Defenders) samt Kalle Ruuth - gitarr (Bluestone, Sture Elldin m.m.). Lennarts röst imponerade stort, exempelvis i "The Thrill Is Gone" (dessutom läckert gitarrspel från Kalle), "I Shall Be Released" (med snyggt munspelssolo från Andreas Lange) och klassiska "Got My Mojo Workin'". Lady Michelle gästade med "Baby Child" och Sam på klaviatur vräkte iväg i "Theme From Peter Gunn" (och när hörde du DEN senast?). Bra drag, glimten i ögat, många applåder. Vi vill ha repris!!!
Bild finns här!

Christer (2003-06-10)

---

Viva Elinor!
SaND sön 27/4 (stora scenen) Harry's, Vasagatan 43, Göteborg:
Jag erkänner: jag har länge varit ett fan av Elinor Andersson, sett och hört henne med Biggles, Le Big och Cats and Dogs - och i TV-programmet 'Tequila'! Läst entusiastisk recension av hennes insats i Rickfors countryshow på Trädgår'n där HON tydligen stal alla applåderna - och hört att hon också är med i nya Las Vegas-showen "Viva Las Vegas" på Trädgår'n. Nen nu gällde det äntligen eget band, eget material!

Och i söndags regerade Elinor! Yes! Det blev en påfallande mångsidig spelning, från rå röjig rock via U2-klanger, Beatles-harmonier och Eagles-stämningar till en själfull gospel sjungen acapella. En låt var tillägnad sorgligt bortgångne Joe Strummer. Annars många texter om relationer - men vad handlar livet annars om? Själv förändrades Elinor under spelningen från country minstrel till farlig rock'n'roll lady i glansigt rött liv! Bra band också, speciellt kul att höra Tommy Sahlin dra på ordentligt med distad Strata - ibland leka lite The Edge - har annars mest hört honom kompa snällt akustiskt.

Med en talang som Elinor vid micken och med välskrivet, varierat originalmaterial BORDE skivkontrakt inte vara långt borta. Den här gången håller jag inte bara tummarna, jag kniper med tårna oxå!

(Elinor Andersson sång, Tommy Sahlin gitarr, Lynn Lotzner gitarr, Ulf Widlund bas, Tony Kjellstrand trummor.)

Christer (2003-04-28)

---

Swinging Soul Saturday på Stars'n'Bars!
PATRICIA PAGE & THE PROPHETS: lör 24/5 Stars'n'Bars, Göteborg
Jag har redan skrivit massor om PPP: låt mig bara säga att detta var en suverän, svängande, svettig soulkväll! Party, party, party - dans, dans, dans. PP är en övertygande soul lady - och Bygren är KUNG när han sjunger temat från TV-serien Sopranos. Missa inte detta band nästa gång de dyker upp!!!

Christer (2003-05-25)

---

Vad är du för en Knickedick?
THE KNICKEDICKS lör 17/5 Göstas, Steninge
Göstas i Steninge är en riktig pärla: ett strandcafe/krog söder om Falkenberg driven av en musikentusiast med stora ambitioner. Artistlistan är imponerande med många bra jänkare som går Göteborg förbi! Kolla länken ovan!

Men den här gången var det ett gäng rutinerade västkustbor med Hans Schakonat (bild ovan t.v.) i spetsen. En brokig samling rock, blues och soulklassiker plus Hans originallåt, "Sliding Further Down" levererade med ett brett leende och ett enormt gung. Tråkmånsar göre sig icke besvär i det här bandet. Hans och Henrik delade broderligt på sången: Hans förvaltade "Help the Poor", "Sloppy Drunk", "Riding With The King" m.m. medan Henrik levererade "People Get Ready", "The Shape I'm In" plus en stämningsfylld "Have A Little Faith" endast kompad av Dans mästerliga keyboard. Man kunde hört den där ängeln gå genom rummet. Massor av applåder och så vräkte bandet på igen med en tuff cover på "Hush" (när hörde du den sist?). Maffegitarr från 2 herrar: Santana-vibbar från Schakonat, giftig wahwah från Magnus Nilsson Falkenberg Sweden. Party On!

Bara en rad om Henrik Ohlin (bild t.v. från Queen Bee-eran): Vilken sångare! Vilken basist! Vi upptäckte honom när han lirade i Queen Bee-bandet - sen såg vi honom inte på länge - nu vill vi se och höra mer från denne gentleman igen! Åsså vill vi gärna höra dessa knickedicker i Göteborg!

Hans Schakonat gitarr (Winter), Magnus Nilsson gitarr (Kräm), Dan Helgesen keyboard (bl.a. med Stefan Andersson, Rickfors, Leta Leta...), Henrik Ohlin bas (ex-Black Ingvars, ex-Queen Bee &nd The Zydeco Amigos), Abbe Abrahamsson trummor (Winter, Martin Gabriel).

Christer (2003-05-18)

---

Jag vill tacka Livet
NEW TANGO ORQUESTA: fre 16/5 Nefertiti, Göteborg.
Fast jag vill tacka ALLA i NTO för en berusande, sensuell, stämningsfylld, passionerad, vemodig, omtumlande, vacker kväll i nytangotakt. På en annan (= jag) som är mer van vid att säga Bucky Pizzarelli än Astor Piazzola (= argentinsk nytangokung) var säkert finesserna bortkastade, men jag hade en fantastisk kväll! Starkaste intryck? Vassa instrumentalister alla fyra - och bandoneon visade sig vara ett mångfacetterat dragspel - men jag skulle ändå säga Thomas pianosolo i "Berlin" (fint spoken word intro, Per - we get the picture!) och Livets violinsolo, likt en blond gudinna belyst av en ensam kallt vit strålkastare. De här musikerna målar tavlor med sin musik: Skulle man någon gång göra en tecknad långfilm vet jag vilka musiker jag skulle vilja rekrytera till soundtracket!

(Livet Nord -vln. Josef Kallerdahl -b. Peter Gran -g. Thomas Gustavsson - p. Per Störby -bandoneon.)

Christer (2003-05-17)

---

Tenorsax de luxe
LISEN RYLANDER KVARTETT: tis 29/4 Nefertiti ("The Shop"), Göteborg.
Jag hade tidigare hört Lisen Rylanders sax bakom singer/songwriter Helena Persson och som ingrediens i The Lost Souls (se nedan). Och nu spelandes 'straight jazz' i Lisens egen kvartett med originalkompositioner på notstället. Och mästerligt lät den i mina öron: jag är ingen jazzförståsigpåare, men jag begriper när jag håller på att gunga ned mig från stolen.

De sista fyra låtarnas pärlband, explosiva "Vägföreningen" (Fabian), lyriska balladen "Tills nu" (Lisen), "Doc tone"? (Branford Marsalis) och välförtjänta extranumret "Hajk" ? (Lisen) avslutade spelningen med gigantiska utropstecken. Ett stort utropstecken också för Fabian Kallerdahls pianospel: från tankfullt broderi till rasande löpningar. Helt klart att ung jazz i Göteborg är våldsamt "live & kicking"!

(Lisen Rylander -sx. Fabian Kallerdahl -p. Henrik Aronsson -b. Lade Kjellfeldt -tr.)

Missa f.ö. inte heller trion MUSIC, MUSIC, MUSIC, dvs. Fabian Kallerdahl piano, Josef Kallerdahl på kontrabas och Michael Edlund, trummis i Gumbo på KoM onsdagen den 25/6. Jazzstandards av John Coltrane, Dollar Brand m.fl. plus egna alster.

Christer (2003-04-30)

---

Sven Zetterberg: sön 11/5 Jazzå, Göteborg
En glad Svenne Z i hawaiiskjorta och en stor räv bakom örat ledde sina mannar till seger denna glimrande Jazzåsöndag. Blues behöver inte alltid vara sorglig! Och Sven kåserade mellan låtarna om twistbandstävlingarna i sin ungdom (heja Norrlands-Gösta!) och likheterna mellan musikanterna Robert Wells och Junior Wells (hörde du det Grobban?).

Men däremellan sjöng han sin mäktiga soulblues och lät stingande gitarrfraser överskölja oss. Och local hero Bengan broderade och slajdade så skönt på sin granna svartvita hotrod-Tele med det gyllene svajet. Åsså kallades 2 st Micke upp för att avlösa rytmmästarna Nikke & Tolsson: Mikael Fahleryd (första gången jag sett honom lira elbas) och Michael Edlund, Gumbos eminente trumslagare. Mästerliga herrar, de också, och applåderna rungade. Låtar då? Jag minns en underbar "It's My Own Fault", "People Don't Do Like They Used To Do", "Too Much Alcohol" och en ösig "Further Information" ("min största hit!"). Jag har sagt det förr: en sån söndag är Jazzå en liten bit av himlen!

(Sven Zetterberg sång, gitarr, Bengt Blomgren gitarr, Matti Ollikainen keyboard, Nikke Ström bas och Tomas Olsson trummor. Plus gästerna Mikael Fahleryd elbas och Michael Edlund trummor.)

Christer (2003-05-12)

---

Gammeldansk och Tequila!
EGON plus THE INSTIGATORS plus gäster: mån 28/4 Nefertiti, Göteborg.
Egon 74 - our fave Chaka Chaka man - blev filmstjärna när valda delar av dokumentären "Egon Rules!" spelades in denna magiska kväll. Och Instigatorerna var i absolut toppform med förstärkning av sina kulturella tvillingsjälar Bernt Andersson (piano, dragspel), Palle Alfredsson (sång, munspel), Andreas Lange (munspel) och Bengt Bygren (piano, sång).

Att "Instigators Rule!" bevisades också med all önskvärd tydlighet, och när bandet rullade på som ett galet lokomotiv och Lanshammar stod på huvudet (eller om det nu var basfiolen) undrade man vilket yankeeband som kunde följt dem på scenen med bibehållen värdighet denna kväll. Partyhatten var på: jag skrev inte ned några låttitlar, jag klamrade mej fast i ölglaset.

Christer (2003-04-30)

---

Lördag i Bellnäs fotspår:
Al Tehler & Bluesfriends lör 26/4 Stars'n'Bars, Järntorget, Göteborg:
Stars'n'Bars comeback som bluesscen blev en succé - det tyckte bokstavligen ALLA jag frågade. Och det var många bluesfans som hittat dit! Indisponerade Tomas Carlsson ersattes i och för sig med kort varsel med Simon Lindekrantz (Bluestone m.m.). Men Simon levde upp till förväntningarna med råge. Det blev en gungande, rolig, svettdrivande gig med enormt tryck: dubbla keyboard trakterade av 20 begåvade fingrar garanterade mäktiga klanger och ett mäktigt driv - och Al himself var rejält på hugget (OCH på bordet!) och spelade långa kraftfulla blå solon. "Aldrig hört honom så bra!" viskade en impad musiker i mitt öra.
Ingen ljudpolis här. Och ingen danspolis heller, det fanns t.o.m. UTRYMME att dansa! Och dansvänligt var det: grymma rytmer från rytmmästarna Stefan & Leif. Den otrolige Stefan Bellnäs fortsatte med basen i gigbagen raskt till Nefertiti så snart bandet slutat spela - och vi följde efter!

(Simon Lindekrantz- sång, Stefan Bellnäs - bas, Leif Mårtensson - trummor, Al Tehler - gitarr, Bo Hansson - orgel, Lasse Malmsjö - piano. Bild på Stefan Bellnäs © Crossing Oceans)

---

The Lost Souls: en nattgig på Nefertiti där alltså Stefan Bellnäs omigen stod för basspelet. Han visade inga tecken på trötthet: Stefan och trumvirtuosen David Sundby formligen sparkade bandet framför sig. En timma av briljant soul, inklusive en otippad men mästerlig version av "Tainted Love". Iris Esells kraftfulla personlighet - och stämma - fyllde Nef och fick den vilt dansande publiken att nå sjunde himlen eller nåt. Ett oerhört proffsigt band där bl.a. Lisen Rylander fick blänka till med sitt imponerande tenorsaxspel (OBS att hon spelar med egen kvartett på Nef tis 29/4!). Och så Sundby förstås (vågar man ta till ordet geni?) - när musiken var slut blev det spontan talkör med "David, David, David!".
Yep: Vi vill se och höra mer av The Lost Souls! Med tanke på Patricia Pages fina soulband (se nedan) undrar man om vi har en soul revival på gång i Göteborg?

(Iris Esell sång, David Sundby tr, Stefan Bellnäs b, Mats någonting (??) g, Gustav Karlöf klv, Lisen Rylander sx, Richard Reynolds g, Gunnel Samuelsson sx/fl)

Christer (2003-04-28)

---

Patricia Page & The Prophets
sön 13/4 på Jazzå var ännu en triumf för bandet. Återigen lysande, den här gången med en välförtjänt STOR publik (skylten FULLSATT dök nästan genast upp på ytterdörren). Och alla jublade. En fotnot: denna gång kom Gunnel Samuelssons tenorsax fram suveränt fint i ljudmixen, mycket mäktigare än sist, mycket maffigare ton. Åsså "Street Life" som klockrent extranummer. Grobban log euforiskt bakom trummorna. Alla svettades, alla log, alla gungade med. Vilken kväll!!!
Missa inte nästa Göteborgs-gig lör 24/5 på Stars´N´Bars!
Christer (2003-04-14)

---

Bad Ass Fajitas (a.k.a. The Remedies) fre 11/4 Louice, Göteborg.
Bluesdoftande country, countrydoftande blues och gungande rotrock fyllde ett entusiastiskt Louice när Olle Schelander (sång, gitarr), Martin Gabriel (sång, gitarr), Anders Olausson (bas) och Eric Olausson (trummor) intog krogen. En gitarrkväll av Guds nåde (sponsring från Fender anbefalles!) med Olle på Telecaster/Super Reverb och Martin på Stratocaster/Vibro King. Från "Highway 61 Revisited" med Olles slide som polissiren via "Jersey Girl", "Caledonia" och en maffig "One Way Out" à la Allman Bros till Martins mäktiga solo i klassiska "St. James Infirmary".

Åsså två ypperliga gäster på gitarr: Mårten Olsson spelade svidande snygg slow blues i Martins "Neighbour" och Kalle Ruuth glänste i flyhänta "Same Old Blues". Men mest kändes det ändå som Olle Schelanders kväll. När han spelade pedal-to-the-metal Telecaster visste jubel & applåder inga gränser! Martin har vi förmånen att få se och höra då och då på lokala scener. Olle alltför sällan. Hör du det, Olle?
Christer (2003-04-12)

---

Anson Funderburgh & The Rockets feat. Sam Myers
ons 9/4 Nefertiti, Göteborg
Det är givetvis alltid kul att se ett proffsigt amerikanskt band av den här kalibern på en göteborgsk scen. Personligen njöt jag mest av de sammanflätade Hammond&gitarrklangerna - klar orgeljazzkänsla! Keyboardisten - också mästerlig på piano - var kanske den musiker som glänste mest: Gentleman John Street. Rutinerad herre - kolla hans website! Och jag älskar Anson Funderburghs spel: han är alltför avslappnad tycker en del - men jag tycker att han är elegant cool!
Sam Myers då? Ingen tonåring prexis: född '36 i Mississippi, spelat in med Elmore James, turnerat med Robert Jr Lockwood. Han har sjungit och lirat munspel med Anson sen mitten av 80-talet, men tyvärr har han aldrig tillhört mina stora favoriter. Jag föredrog faktiskt den sångare han efterträdde i The Rockets: Darrell Nulisch - som givetvis numera har ett eget förnämligt band.
En fin kväll i vilket fall som helst - och en stor eloge till Göteborgs Bluesförening!
Christer (2003-04-10)

---

Kioskvältarsoul matchvinnare - trots hockeyfeber
Patricia Page & The Prophets tis 1/4 på Jameson's var överrumplande bra: glödande gitarrsolon och wahwah-komp, feta Hammond & Rhodes-klanger, stånkande tenorsax (och ljuv flöjt!), bergfast bas/trumkombination - och så Patricias kraftfulla soulpipa på toppen!

Pärlor som "What's Going On", "Down in Hollywood", "Rock Steady", "The Weight" och "Clean Up Woman" fick den lilla TV-trotsande publiken att jubla. Mången garvad lyssnare hördes muttra "det bästa jag hört på evigheter". Missa inte nästa Göteborgs-gig sön 13/4 på Jazzå!

Kvällens vinnande lag: Patricia Page - Sång, Gunnel Samuelsson - Sax, Flöjt, Henrik "Pilen" Pilqvist - Gitarrer, Bengt Bygren - Keyboard, Gian Kündig - Bas, Thomas Persson - Trummor

Christer (2003-04-02)

---

Idel ädel adel med What's On på KoM musikbar ons 19/3:
Say Whats adliga kusin What's On (en begåvad kusin, men med en stor räv bakom örat!) tog över lilla KoM igår: Lasse Malmsjö, JR Robertson, Kalle Ruuth, P-O Hesselbom och så den nyadlade Andreas Lange på munspel. Bluesigt och busigt, mycket glimt i ögat och ett jämra röj. Och gäster förstås: Jacob Majnesjö (MRBs nye trummis), Al Tehler på piano plus en Stratocaster-gitarrist (Dan?).

Kvällens highlights för mig: Allman Bros juvel "It's Not My Cross To Bear", en nästan jazzigt transparant "Double Trouble" med uuurtjusig gitarr från JR och så Alvars pianorökare nr 2 i lätt Knockisstuk. Fast för mig var kvällens hjälte Kalle Ruuth på bas: från råfunkigt driv på ngn Robert Cray-låt till jazzigt sökande fraseringar under ett instrumentalt intro. Men det är klass på HELA det här herrskapet. Det är väl deras adelsmärke?
Christer (2003-03-20)

---

"Fool's Gold" med Eva Ahrentorp - det är äkta guld i strupen!
Om Add Blue så bara gjort den enda låten hade det varit värt ett besök på Sjöbaren i Haga tisdagen den 4/3. Bandet imponerade igen: rytmiskt avancerat, melodiskt och SUPERtight. Vi är nog många som skulle vilja se Add Blue på en större scen där de kunde ta ut svängarna och spela ut ordentligt. Vi håller tummarna för dem oxå! (2003-03-04)

---

Akustisk torsdagskväll på Louice fick en kvalitetsstart
den 27/2 när Martin Gabriel & Steve Eriksson på gitarrer och mandolin bjöd på blues, Dylan, eget stuff, zydeco, t.o.m. Django-jazz (Steves egna, ljuvliga "Sorrow"). Avslutningsvis bjöd de upp guitar man 'J.R.' Robertson: två straight blues, avslutningslåt känslosamma "Have You Ever Loved A Woman". En fin liten trio - och vi ser fram mot nästa akustiska torsdag. Juste, Lasse! (2003-02-27)

---

En 4:a SAY WHAT! på Louice den 15/2
Nya upplagan av Say What! (nu med endast en gitarrist) visade upp en glesare, transparantare ljudbild än tidigare. Faktiskt det bästa bandljudet jag hört på länge på Louice. "Jag hörde mej själv perfekt" sa Jöran 'JR' Robertson - och det märktes på hans nyanserade sång. "Och jag har egentligen alltid tänkt mej Say What! som en kvartett!"

Och det VAR en väl fungerande kvartett: JR glänste på sitt alltmer melodiska och luftiga Stratocasterspel, Lasse Malmsjö drillade förstås på elegant keyboard, nygamle medlemmen Niklas Brehm drev på bandet med en påfallande snygg och tydlig ton i basgitarren och P-O Hesselbom - jag har alltid gillat hans trumspel!

Höjdarlåtar: "Phone Booth", "Double Trouble", "Put Your Foot In The Other Shoe" - och givetvis Dylans "Forever Young". Jubel från publiken (påfallande ofta från det täcka könet...). Roll on, guys! (2003-02-16)

---

Helena Persson, Lisen Rylander och Josef Kallerdahl på KoM 19/2

---

Mycket familjekänsla - alla verkade känna alla - när singer/songwriter Helena Persson med ett glatt Janis Joplinskt leende och kraftfull men nyanserad röst lyckliggjorde KoM:s vilt applåderande publik. En rad egna sånger, några låtar upplockade på en resa i Latinamerika plus ett par pärlor från Joni Mitchells 30 år gamla album "Blue".

Helena kompade på akustisk gitarr, Lisen Rylander tog ibland i från tårna och imponerade stort på tenor- och sopransax, Josef Kallerdahl rynkade pannan och sökte framgångsrikt upp effektfulla figurer på kontrabasen. I mitt minne satte sig långsamma "A Family Of Love" med repetitiv basfigur och mörkbrun tenorsax, balladen "Last Chance" (?) med Helena ensam vid pianot, raffinerade "Stardust" (nä, ett original) med gästen Gustaf Karlöf på melodica (!) och elegant unisona sångpartier av Helena & Lisen. Och så Joni Mitchells juveler "A Case Of You" och "River". Mersmak, mersmak.

Kan detta vara din bag, missa inte LISEN RYLANDER 4 på Nefertiti tis 29/4 (ej 18/3) med bl.a. Fabian Kallerdahl på piano.

Och missa inte heller trion MUSIC, MUSIC, MUSIC, dvs. Fabian Kallerdahl piano, Josef Kallerdahl på kontrabas och Michael Edlund, trummis i Gumbo. De lär vara på väg tillbaka till KoM! Jazzstandards av John Coltrane, Dollar Brand m.fl. plus egna alster (typ "Vägföreningen"!).

skriver Christer (2003-02-19)

---

The Eminent Blues Band gungar entusiastiskt Henriksberg
Debuten den 8/2 för The Eminent Blues Bands nya sättning blev en rytmorgie med nye trummisen Thomas Persson (a.k.a. Grobban) vid spakarna. Två långa set med tungt blått material, mycket Hendrix och SRV. Johan Ling briljerade förstås på gitarr men även PO Svensson (foto t.h.) fick tillfälle att leverera flera snygga solon och övertygande sång, bl.a. på "Texas Flood". Stefan Popovic var en bergfast klippa - och nyaste rekryten, rutinerade Bengt Bygren, log obesvärat runt cigaretten och lät fingrarna vant dansa över tangenterna. Han hade inte haft lång tid på sig att lyssna in den repertoaren - men lät totalt hemmastadd. Glimrande!

Lyckad premiär för Jonas Olssons klubb "Blues 4 You" - keep going! Vanja har dessutom 4 bilder for you här >>> (2003-02-09)

och PO's nya bluesband gungar förvånat Kungsbacka Den flitige PO Svensson hörs i två bluesband: Det ena med arbetsnamnet "The Band" (nej, Robbie R är inte med!) hördes på Hotell Hallandia den 30/1 då de visade upp sin nya sättning med Vanja Fridhammar (ex-Sweet 'n' Sour) på keyboard och en del sång. PO himself ser och hör vi förstås annars lira gitarr och sjunga i klart tyngre The Eminent Blues Band (se ovan). Rytmmästarna Bengt 'Frippe' Friberg på trummor och Eric Losman på bas kommer också från en tidigare uppsättning av Eminent BB. Gunnar Blomqvist på elegant Les Paul med Bigsby-stall och Jesper Hansson på intensivt munspel kompletterar "The Band". Vanja och Gunnar t.v. - fler bilder och lite mer stuff om gigen finns här >>> (2003-02-09)

---

Rhythm 'n' Blues Fiesta med mersmak!

---

Big Chief New Orleans Rhythm 'n' Blues Fiesta: fre 3/1 2003 Nefertiti, Göteborg
Idel ädel adel: Bernt Andersson klaviaturer och sång, Göran Svenningsson gitarr och sång, Anna-Lena Winter sång, Michael Krönlein bas och Daniel Winerö trummor + 5 blåsare inkl. Stefan Sandberg, Tomas Jäderlund och Magnus Johansson.

Och så ett pärlband av låtar där jag bl.a. fastnade för Anna-Lena i "Before I Grow Too Old", Göran i "Yellow Moon" med Tomas Jäderlund på mästerligt brölande altsaxsolo, Bernts "Going Home Tomorrow" som underbar tryckare med Stefans vackra tenorsax, Görans vassa gitarrsolon på de två bluesfunkiga "The Other Side Of The Tracks" och "Cold Women with Warm Hearts", Anna-Lenas stillsamma Emmylou Harristolkning, Bernts elpiano på "Congo Square" och till sist den avslutande röjaren "Goodnight Irene" - inledd med Bernts eleganta Chopinpiano. Fullt med folk, på scen och framför scen. Det bara MÅSTE bli en fortsättning!

---

Stuff You Gotta Watch = The Instigators!

---

THE INSTIGATORS: sön 29/12 2002 Jazzå, Göteborg:
Nä faktiskt - vi tröttnar aldrig på de här välklädda herrarna. Terminsavslutning på "The Jazzå Home of Fine Music": alla var där, The Instigators hade sina absolut läckraste skjortor, Bernt Andersson log och förgyllde med inspirerat keyboard, cover boy Egon chaka-chakade, "Stuff You Gotta Watch" exploderade igång "le show" - och sen minns vi inget mera... En sån kväll är Jazzå en liten bit av himlen. Instigators rule OK!

---

En flitig decembervecka i Göteborg!

---

THE INSTIGATORS tis 17/12 2002 på Jameson's Pub:
Ösig comebackgig efter två veckor i New Orleans. De dundrade igång med "I Wish You Would", fortsatte med eget röjigt material och det kändes att INGET kunde stoppa dem - inte ens Görans grava förkylning! En maffegig, jag blir ALLTID glad av att höra Instigators - men tyvärr hann vi bara höra ett set. Dessa väckarklockor, jag har sagt det förr!

---

GUMBO plus THE BUCKAROOS tor 19/12 2002 Club Tipitina, Pusterviksbaren:
What a night! Att Gumbo och skånska The Buckaroos (de senare alldeles för sällan i Göteborg) spelar svettig New Orleansrock'n'roll, det visste vi. Men avslutningen med BÅDA banden på scenen - det överträffade allt! Den mäktigaste "Iko Iko" vi hört! Fyra saxar och två trumset, bara en sån sak! Bernt gästade på piano i ett par nummer - och Red Top på tvättbräde. Ovan t.h.: Micke, Jalle och 4 saxar! Fler av Vanjas bilder kommer!

---

SAY WHAT! fre 20/12 2002 Louice:
Underbar "Forever Young", raffinerat långsam "Double Trouble", läckert gitarrsolo av JR i "Stormy Monday", bländande klaviaturintron och solokaskader från Lasse Malmsjö. Men krogens eviga, ibland respektlösa, hyschande på musikerna har blivit ett problem. Att huset är lyhört förstår vi mycket väl, men många i publiken hade absurt nog svårt att höra bandet i publiksorlet. Blir inte situationen bättre kan Louice position som självklar "bluesinstitution" vara i fara.

---

MARTIN GABRIEL & STEVE ERIKSSON duo lör 21/12 2002 KoM musikbar:
Fin musik, starka sånger - men liten publik. Duon öppnade med jazziga "It's A Sin To Tell A Lie", men sedan blev det huvudsakligen eget material spelat på akustiska gitarrer. Martin spelade en del nyare material men testade också en ny version av "Broken Record". Steve, som helt sjöng på svenska, spelade också egen musik, ibland med poetiska texter av Raj Montanas gitarrist David Carlsson. Och så Martins slowblues "Neighbour" som ljuvligt extranummer - på Telecaster! Någon i publiken sa "Bästa musikkvällen nånsin på KoM!" Kom snart tillbaka!

---

En 'Aretha Franklin-kväll' med GUMBO + sax och trumpet som kompgrupp till PATRICIA PAGE och klubbvärden IRIS ESELL: lör 7/12 2002 på "Klubb Divan", Pusterviksbaren, Göteborg.

Svettig soul med två damer med kraftfulla pipor som kompletterade varandra påfallande väl. Och Gumbo var förstås ett förnämligt kompband. The Bands klassiska "The Weight" som fräck soul satt som den där smäcken som alla talar om - bara för att ta en låt i mängden. Jag skrev inte ned några låttitlar - jag bara log och gungade med!

Och apropå Patricia: Nu vill vi se Patricia Page & the Prophets på en bra Göteborgsscen! Kolla bandets ljudfiler på www.outlinemedia.nu/ppp/!

---

Gästrecensenten Lasse! Lasse Malmsjö - vår gästrecensent - var ute helgen 13/3 - 16/3 2003 och kollade en massa livemusik igen: Simon Lindekrantz All Stars, Sture Elldin Blues Band, Sir Prise, Voxhall Blues och Mr Bo & the Voodooers >>> (2003-04-15) Och här finns hans tidigare recensioner från helgen 6 - 9/3 med pennan i högsta hugg! Läs här vad han tyckte om Homesick Mac, Killing Floor, Eminent BB, Look Out och Hill Blues Unit >>> (2003-03-12)