Facebookgruppen ”Sextiotal. Musik och band. Svenska, engelska, amerikanska” fyllde 3 år den 5 juli 2023. Idag har den uppnått 3.700 medlemmar!

Redaktör'n intervjuar nyfiket skaparen, P-O, efter en närande lunch på Pasta Haus i Linné. P-O Hesselbom alltså, välkänd trumslagare på våra scener. Och börjar med att klentroget fråga: "Hur hinner du? Du presenterar ju nya texter i stort sett varje dag?" Får bara ett gåtfullt leende till svar. Så vi tar raskt nästa fråga.

En rolig grej är att många musiker som var med på den tiden är med på sidan, kommenterar ibland, det är extra roligt. När jag skrev om Tom & Mick & Maniacs var det flera som kommenterade ”men så var det väl inte?”. Jag kollar ju så noga jag kan. Men då kom Örjan Englund, gitarristen som bildade gruppen Maniacs, och som gjort egna skivor, kompat massor av artister. Han skrev: ”Allt stämmer. Det är korrekt”. Det var gott.

Flera musiker har hört av sej när de ser sidan. Det fanns ett band som hette Shamrocks. Två eller tre av dem är med på sidan nu. Jag blev också inbjuden till ett band som heter Panthers, de har en egen sida som är mer privat. Blev inbjuden av deras manager, Kjell E. Genberg. Han har skrivit en massa böcker också. Han var väldigt aktiv på 60-talet som manager till olika band och han hade tidningen ”Idolnytt” också. Hade den ihop med Lennart Lindström som var Shanes manager. Så det stod rätt mycket om de banden i ”Idolnytt” (skratt). Shanes gjorde t.o.m. ett eget nummer. Så Kjell är med på sidan. Och Hasse Sidén, en klassisk journalist som gick bort för ett tag sedan. När jag skrev om Hep Stars skrev han att det var den bästa artikeln någonsin om dem. Jag ser i de gamla tidningarna att han var oerhört aktiv, han måste ha skrivit varenda dag.

 • När jag flyttade till Göteborg skrev han i G-P- Och så har man ju hans bok, ”60-talspop i Göteborg”
Den boken är ju en väldigt bra källa. Inte så att jag skriver av, men en faktakälla.

Sen är det ju band som hör av sej. Det var flera band som repade på Burås ungdomsgård. Ett av dom, Chasers, hörde av sig och skrev ”kan du inte skriva om vårat band? Vi var med i ”Idolnytt” nummer så och så.” Tog fram information, fick också en del från deras sångare, medlem på sidan, Lasse Quant, skrev om dem och några andra band som nämndes i Idolnytts artikel och de blev jätteglada.

När jag skrev om Bernt Andersson så kom han med fyra-fem pärmar fulla med foton. Det var väldigt generöst, vi träffades två-tre gånger. Han har skrivit dagbok varje dag, så han har ju allt. Så många han har spelat med! Jag gjorde ju ett långt inlägg om honom på min egna FB-sida. Sen har jag ju fått av Gunnar Petersson också, en massa om Ginhouse, och alla hans tidigare band, Beachers osv.

Bengan, Kjell Jansson, alla har de varit extremt givmilda. Jag skrev ju en lång grej om dem innan Ginhouse. Jag vet inte hur omtalade de var när DU kom hit, men när jag växte upp var de ’bandet i stan’ liksom. Jag frågade Bernt om detta och han sa att de spelade mest i Göteborg, de var inte rikskända. Det var ju däremot Tottas. Ginhouse var ju fyra otroligt bra musiker, hade spelat förband till Jimi Hendrix på Cirkus. Några dagar senare spelade de på våran skoldans i Flatåsskolan (skratt). Det var första gången jag såg dem, sen har jag följt dem. Roligt att man spelat med några av dem också.

 • Också roligt att den där plattan spelades in på Nef, den som Guran låg bakom. (Ginhouse Blues Group: ”Blues Celebration. Live at Nefertiti” 2019)”
Det sägs att det finns en inspelning som de gjorde när de var aktiva, som kanske var tänkt som en skiva, jag har inte riktigt förstått det. Har inte kommit åt att höra den. Ska även finnas någon inspelning när de kompar Peps som förband till BB King. Jag har en inspelning när de kompar Peps på JazzArtur i Nordstan. Bengan är en legend, är fortfarande bra, men när man hör detta förstår man varför han är så omtalad.

 • Likadant, första Tottaplattan, den från Renströmska
Solot där, på ”Me and the Devil”. Där är det Bernt som sjunger, och det jag tycker är roligt är att man kan få en liten aning om hur Ginhouse lät.

Men tillbaka till 60-talssidan, jag hade mycket material och det är roligt att det slog an så. Att det blev 60-talet berodde delvis på att jag växte upp då, men också på att många än idag pratar om 60-talet. Någonting hände ju där. Som ger ekon än idag. Jag minns att en av min fru Monicas anställda sa en gång: ”Du måste lyssna på Amy Winehouse, hon är jättebra!” Och så lyssnade jag på henne, och det var jättebra, men det var ju Tamla Motown! T.o.m. soundet hade de försökt härma.

Det finns många kopplingar där. En förklaring tror jag är att det inte pågick något krig just då. De flesta ungdomar kunde göra något annat än att kriga. Dvs de skapade band, i alla möjliga källare. Och det är fascinerande att tänka på när jag såg Beatles på TV ’63 på ”Drop in”. Då var de okända, hade fått göra en turné i Sverige som var deras första utanför England. De fick ha Trio me’ Bumba med sej, för det var osäkert om de skulle dra något folk (skratt). Bara några månader senare så exploderade det. Som en fördämning som brast. Alla började spela!

Det var ju den engelska sidan. Delvis inspirerad av Tamla Motown, Beatles stämsång var ju mycket inspirerad av Tamla Motown. Och så rhythm & bluesvågen med Stones. Det fanns så mycket musik parallellt som alltid var bra. Och det psykedeliska med Doors är än idag fascinerande. Och Dylan! Jag brukar säga det – och jag har skrivit det flera gånger: Om Elvis startade det med sin unika blandning av country och blues så var det Beatles som skrev melodierna och Dylan texterna. På 60-talssidan skrev jag så mycket om Beatles att jag måste dela upp det i tre avdelningar.

Alla pratar om sin era, och man brukar ju säga att den musik man får till sej i tonåren, det är den musik man jämför med sen. Är det lika bra som …? Och där har man 60-talet. Jag skulle inte kunna skriva om 70-talet. Brukar säja att rocken dog ’72 med Exile on Main St. Och det går inte att följa med idag.

 • Jag läser artistlistan för Way Out West och river mej i huvudet
Man känner inte igen någonting (skratt).

Det stora med 60-talet var att det var så stor variation, ett sådant flöde av artister man kan gå tillbaka till. Hur många coverband finns det inte med Beatles. Och bara i Göteborg finns det väl en fyra-fem Stonesband.

Det var en fascinerande era, jag vill inte tro att det bara är nostalgi, utan det var nånting som hände. Delvis för att ungdomarna i efterkrigsgenerationen var så många. Alla skaffade barn, ”Five to one” som Jim Morrison sa. Första gången som tonåringarna var i majoritet. Det fanns en marknad, spelställen överallt.