Spencer Davis såg jag där. Då var förbandet John Mayall med Peter Green. Inledde med ”Supernatural”. Bara det! Och jag kommer ihåg att Peter Green var så udda. Du vet ’67. Då hade alla så färgglada kläder, men han kom in i vit skjorta och svarta byxor. Sen blev han också mer hippie. Sen hade de sina egna grejor, på tal om P.A. som inte fanns då. De hade ställt ihop sej i ett hörn, antagligen för att höra sej, så att när ridån gick förbi så syntes de inte. Så började det fnissas lite i publiken och till slut stod de där i ett hörn. Men när de började spela så spelade de totalt ut Spencer Davis. Stevie Winwood i all ära men bandet var inte riktigt Bluesbreakers. Jag hade aldrig hört en publik applådera in ett extranummer så. Då kom han John Mayall ut själv och körde ”Another Man”.

 • Det är ”A Hard Road”-sättningen vi pratar om?
Precis. Vilket jag tycker är den bästa, som helhet, han har haft. Alltså, Claptonskivan är ju klassisk, men bandet på ”A Hard Road” är ju mycket bättre, med Aynsley Dunbar på trummor. Clapton är ju grym där, men trummisen Hughie Flint, nä, han var inte lika bra (skratt). Sen hade han ju jättemånga bra trummisar efter Aynsley Dunbar. Keef Hartley, sen var det Jon Hiseman.

Som jag sa’, jag hade sett Hollies innan. De var jättebra, men lite som tidiga Beatles, gladkäckt liksom. Så frågade min bror mej om jag ville följa med och se Cream. Jag visste inte vilka de var då. Javisst sa’ jag! Det kostade fem kronor (skratt) och då var det fyra svenska förband också. Och när de hade spelat färdigt alla …

 • Var Cream på Cirkus också?
Ja, på Cirkus. Mars ’67. Hollies var november ’66 så det var bara några månader senare. Och när det var dags för Cream så tog det en jäkla tid för de andra körde ju på varandras instrument och bara bytte, det gick väldigt fort.

Det började bankas, jag tänkte ”Vad håller de på med?” Jag förstod ju efteråt att de spikade fast trummorna. Och sen kom dom in, inget spexande, tre superseriösa musiker. Sa’ nästan ingenting. Och bara började spela på ett sätt jag aldrig hört innan. Vad är detta? Trumsolo och grejer. På så sätt öppnades en helt ny värld.

Sen såg jag dem i november ’67, också på Cirkus. Då hade de ju varit på en Amerikaturné och såg väldigt mycket mer råa ut. Clapton hade det där långa håret och världens fluga, det finns bilder på det, och såna där höga stövlar som Bengan Blomgren köpte sen, inspirerad av Clapton.

Jag minns också sista låten som var ”Spoonful” – det är jag ganska säker på – då började sånganläggningen att krångla, de gjorde ofta det på den tiden. Grejerna funkade inte riktigt. Och så sjöng Jack Bruce ändå. Man hörde honom, inte lika starkt men man hörde honom. Han hade en kraftfull stämma. Och så funkade ljudet ibland, av och på sådär. Och till slut ser man på honom att han är så jävla förbannad att han tar basen och slår den rätt i golvet så den går i två delar och konserten är över. Idag kan det kännas lite fånigt, men då som tonåring blev man 'herre jävlar'.

Båda dom spelningarna är fasta i minnet. Jag fick ju sen, bara för några år sen, frågan av en engelsk författare som skrev en bok om Cream om jag ville skriva om det här. Javisst! Jag hade skrivit lite om det på en amerikansk sida om Cream. Jag tror det var där han hittade mej. Och boken kom ju ut för något år sen och den vann pris i USA. Helt svindlande. Bara tanken att några i USA ligger och läser det, det är häftigt.
[Klicka omslaget t.h. för info om boken!]

Och sen kom ju Hendrix. Honom såg jag på Liseberg, på Stjärnscenen, kostade en krona eller en och femtio. Han hade varit innan på Lisebergshallen. Allting var så intensivt då. Bara någon månad tidigare på Lisebergshallen och nu på Stjärnscenen. Stjärnscenen finns inte längre, det var en lite mindre scen, lite undangömd. Han var inte större! Han fick inte spela på Stora Scenen.

Då spelade han 20.00 och 22.00. Så var det ofta på den tiden. Man körde ju ofta bara en halvtimma eller något sånt. Det var inte längre. Det var ju därför de hade mycket förband. Då var jag där med en kompis som hette Mats och vi hade fått godkänt av våra föräldrar att se 20.00 men inte 22. Men så bestämde vi att vi tar den smällen! Så vi såg honom två gånger samma kväll.

 • Och nu ska du säga att Jimi var mycket bättre andra gången!
Ja, det var han faktiskt! Han spelade ut mer, höll igen lite 20.00. Men 22.00 var det lite mer explosion på något sätt. Och det var ju fascinerande. Då hade ”Hey Joe” och ”Purple Haze” kommit, och sen hans första platta. Cream och Hendrix blev ju väldigt speciella.

Fleetwood Mac såg jag ’70. Det var också en speciell händelse. På den tiden kunde ju fotografer ligga där och knäppa hela tiden, vilket jag kan tänka mej är ganska jobbigt som musiker. Det var inga diskreta blixtar på den tiden. Mitt i en låt när han håller på så smäller det av. Han tar av sej gitarren, går ner och drar ut filmen och slänger kameran i golvet. Går tillbaka och fortsätter spela. Jag kan förstå det. Kort därefter flippade han ut och blev psykotisk. Han låg på gränsen, klarade det inte.

Jag träffade Peter Green sen när han var på Pustervik och spelade. På nittiotalet nån gång. Det var OK men det var ju inte Peter Green. Inte som när jag såg dom ’70. På Pustervik då var scenen därnere, och då skulle man uppför en trappa, det var en bar där. Eller om det var tvärt om. Jag var där med Janne Carlsson, sångare i Tough Times, ett bluesband jag spelade med då, och så plötsligt kommer Peter Green med Nigel Watson, hans gitarrist. Så vi tog oss mod och gick fram och pratade lite. Det var ju svårt att prata med honom, antagligen på grund av hans medicin. Han pratade, så försvann han bort lite, så pratade han igen. Sorgligt att se: en liten överviktig flintskallig gubbe. Är det Peter Green? Jag fick hans autograf, vi bytte några ord, men det är sorgligt att det blev så illa. Han betalade ett högt pris. Men det är många artister som gör det. Påminner om Brian Wilson och Syd Barrett, de dog fast de överlevde. Oerhört tragiska öden.

 • Mike Bloomfield!
Visst, visst. Och Nick Drake, en annan favorit som jag skrivit om. Han var nervös, kunde inte spela ute, folk satt och pratade. Men han hann göra tre plattor där den första är den bästa, tycker jag. Men sålde ingenting. Sen tog han livet av sej, blev 26 år. Han hann inte med till 27-klubben.

På tal om självförbrännande artister: Jim Morrison. Jag har inte skrivit så mycket om Doors, men det är en gammal favorit som hängt med länge. Jag var faktiskt med i kön till Kvitt Eller Dubbelt om Jim Morrison. Jag kom inte med: hade någon åkt ut – eller två, minns inte hur många var i kön – så hade jag kommit med. Men de klarade sej, så … Det var sent 80-tal eller början av 90. Jag skickade in i alla fall och så fick man några grundfrågor och så kom det ”Du står i kö här om några av de andra åker ut”. Det gjorde de inte, det var kanske lika bra. Jag hade nog varit nervös.

Men jag fick min pjäs 'Brinnande Hjärta' uppsatt på Atelierteatern. Den gick ett år. Bygger på Jim Morrisons och Majakovskijs tankar, fast det handlar om ett par som träffas på tåg, och så. Var i början av 90-talet.

Då ’68, den tredje Doorsplattan, ”Waiting For The Sun”, det var ju den som slog i Europa. Innan var de inte kända här, däremot i USA. ”Hello I Love You”, som kanske inte var deras vassaste låt, blev en hit här och ledde till en Europaturné. Det man fastnade för var det vilda, rebelliknande. Han såg fräck ut. Men med åren har man ju fattat att det fanns så otroligt mycket mer bakom detta. Så ung som han var … när man läser intervjuer blir man förbluffad över de kunskaper han besatte. Han lär ha slukat böcker, var oerhört smart, och lyckades få in det i sin lyrik. Han var beläst, associationerna i hans texter visar det.

 • Jims far var ju hög militär
Ja, det är intressant, denna kontrast. Han var emot kriget, hans farsa var i Vietnam. De träffades ju inte heller. I första intervjun sa’ han att föräldrarna var döda. Man kan förstå om man tänker psykologiskt på bakgrunden. Hur han behandlades av sin mamma och sin pappa. Det fanns ju med en sårighet, precis som hos Peter Green. Inte hos hans föräldrar men i hela den judiska arbetardelen där han blev mobbad. Han bar ju på det fröet också.

Nu hoppar jag lite, men apropå detta, min tes varför engelsmännen fastnade för blues är att många kommer från arbetarklassen och kunde känna igen sej i bluestexterna. Du har ju också varit i England, jag minns att jag blev chockad första gången jag var i England ’85. Vi åkte utanför London – och blev chockade över att det fanns en sådan fattigdom. Och därifrån kommer alla de här. Där finns en koppling. Mera koppling än vad medelklassbanden i USA hade. Som var bra men mer folkrockliknande, som Byrds, de hade inte samma tyngd som engelsmännen. Som Clapton sa’ när han kom över första gången, de lät som Kingston Trio allihopa.
Ytterligare bilder här!