JALLE OLSSON & CO

Jag har ju tiggt om fler bandbesök från Skåne och här fick jag raskt en hälsosam dos. Jalle Olsson från Malmö är ju känd som ledare för The Buckaroos (och som tidig trummis i Wilmer X) och kvartetten kallad Jalle Olsson & Co är ett slags mini-Buckaroos men med svenska texter. En färsk CD ("Helt OK") finns ute på Box Records och är verkligen Gott & Blandat: bluesiga och rock'n'rolliga tongångar plus några dansanta tryckare av den modell som Texashjälten Doug Sahm var så vass på. Jalles egna och kompisars texter rätt över - och omdömet Helt OK är en underdrift!

Och tisdagskvällens spelning blev också väldigt mycket mer än OK. Många låtar från plattan så klart, några pärlor från Wilmer X repertoar "Säj din mamma & din pappa" och "Wilmer i Paris" och så "T-bone Shuffle" som Buckaroos brukar lira. Ni som sett Buckaroos vet redan att den gode Olsson är en klart charmig frontfigur med genuin rock'n'rollröst och ett outtömligt förråd av snygga westernskjortor. Och att Pontus spelar Telecaster så fräckt att tapeterna kryllar sig. Grymma riff på bassträngarna och blanka snabba småackord à la Les Paul! (Gitarristen, inte gitarren!)

Stefan Dafgård drogs upp på scen, sjöng ett par blå låtar och dekorerade dessutom några fler med sitt munspel. Stefan gillar Telecasters skarpt och passade på att spela solo på en låt - fastän gitarren fortfarande hängde på Pontus! Är man van vid att spela på trånga scener så är man!
Christer (2005-11-30)

FABIEN

Jag har många gånger skrivit in Fabiens namn i min GigKalender men har faktiskt aldrig tidigare hört honom. Tack och lov att jag tajmade in denna hans Jazzådebut. Ingen dussinartist det här utan en starkt personlig sådan. Fabien har sina rötter i Frankrike och Elfenbenskusten och just det franska arvet hörs tydligt i hans egna sånger. Inte bara på att de samtliga ÄR skrivna på franska språket utan också på de melodi- och ackordvändningar som skvallrar 'chanson' på långt håll. Men soundet associerar samtidigt till musik skapad av paret Dylan/Lanois. Starka melodier, ödsligt och klangrikt spel med mycket luft mellan instrumenten. Någon låt i reggaetakt, någon med sydstatsrockigt spel. Men främst en rad glimrande ballader, framför allt en oändligt vacker sådan som Fabien tillägnar sin lille son. En imponerande mörkt mustig röst, ibland sandpapprig, ibland bara vacker, ständigt behaglig.

Det blir några covers också: en personlig och välgjord "The Letter" och ett par solida blueslåtar som "Mojo" och "My Babe". Men visst är det originalmaterial han ska lägga tiden på!

Bandet går som tåget och låter bra mycket mer repeterade än de antagligen är. Kalle i toppform: ett rått men ändå vackert ringande spel, ofta med slide. Visuellt är det Eric Clapton anno 1973 (The Rainbow Concert) som står där framme men han låter som årsmodell 1970 (Derek & The Dominoes). Bra start (eller slut) på veckan!
Christer (2005-11-30)

THE BEARD ONES

Micke Westman är en grymt begåvad sångare. Han var enormt bra första gången jag hörde honom way back. Han blir ständigt ännu bättre: mera soul, fler nyanser, ännu mera hjärta. En helt otrolig man. Ville bara börja med att slå fast detta. Gjort.

Nåväl. De Skäggiga smög igång ytterst diskret med ngt J.J. Cale-igt coolt men levererade en pärla redan med andra låten: "He'll Have To Go". Vi gnolade alla med (på den svenska texten så klart) och diggade noggrannt den skägglöse ynglingen Bengans stämningsfulla sologitarr. Fats Dominos "Hello Josephine" rockade på bra och Hank Williams "(I Heard That) Lonesome Whistle" fick oss nästan att kliva upp i en vals. Tom Pettys "I Won't Back Down" (fint val!) pryddes av Bengans läckra slidesolo med ständigt jobbande lillfinger kring volymratten. "To Love Somebody" - oj denna röst - kulminerade i twin guitars i reggaetakt och "Dixie Chicken" lät Bengan transformeras till Lowell George.

Slut på första akten, ölpaus, och så en lika glimrande akt 2 med nummer som "Willin'", Randy Newmans poetiska "Sail Away" med grant pianobreak och en rörande final med "Goodnight Irene". Dessutom ett gästspel av Ola Bjurman som rycktes med av den New Orleanska rock'n'rollen. Har sagt det förr, men en sån här kväll är Jazzå ett litet hörn av himlen.
Christer (2005-11-21)

Grapeland är väl främst duon Göran Svenningsson & Olle Schelander sång/gitarr, men på scenen denna releasekväll - och även på debutCDn - hade/har de med sig Bengt Bygren på keyboard, och Daniel Winerö på trummor. Dessutom just denna kväll Ulf Widlund på bas.

Läser man på Grapelands eleganta website ser man att en gemensam förkärlek för The Band, Bob Dylan, Neil Young, Steve Earle, Beatles, ELO och Flaming Lips fört dessa ex-Remedies (Olle) och ex-Instigators (Göran) samman. Så nu begriper ni exakt hur det lät! Melodiskt och kraftfullt var det i alla fall: 'Americana' kan man säkert stämpla det som. Ibland rak pumpande gitarr-rock, ibland någon softare ballad med skönt rena klanger. Endast original från (främst) Olles penna. Och har man nogsamt följt vad den pennan präntat ned, från The Remedies via diverse makalösa sångdemos till dagens Grapeland, så vet man att man som lyssnare är i säkra och begåvade händer.

Tuffa gitarrer ja, men inte så många långa solopartier egentligen: sångerna och sången var helt klart i centrum. Olle på mästerlig leadsång så klart och Göran på träffsäker harmoni. Precis som på CDn som jag raskt inhandlade. Den speglade precis konserten (nja, egentligen tvärtom) och rekommenderas självfallet som julklapp till den där rocknörden som tror att han hört allt!

Fred Eaglesmith och hans grymme mandolinspelare Willie P. Bennett bjöd därefter på amerikansk musik av traditionellare modell: singer/songwritercountry med bitande fyndig lyrik. För mig en ny bekantskap och en mycket sympatisk sådan. Inte alls olikt paret David Olney och Mark 'Sergio' Webb på Jazzå en söndag för tre veckor sedan. Just lyriken kom förstås bort en del om man inte trängde sig framåt: det uppstod ett gediget pilsnersorl efter Grapelands set och det hade kanske varit snäppet klokare om artisterna framträtt i omvänd ordning. Men en fin lördag, anyways.
Christer (2005-11-21)

Världen är nog fylld av tuffa trios som lirar Stevie Ray Vaughans modell av Texasblues, anförda av en gitarrist iförd hatt och Strata. Så långt passar mallen bra in på MTB. Och rent generellt måste jag erkänna att den här genren inte riktigt är min bag. Men MTB skiner faktiskt klart på två punkter: dels använder Vlado sitt tekniska kunnande till att spela varierat och omsorgsfullt och inte till att vräka urskillningslöst som vissa plagiatörer gärna gör. Dels har han så uppenbart skoj på scen! Det är alltid charmigt med musiker som inte bara gör "en dag på jobbet"!

"Crossfire" och "Couldn't Stand The Weather" inledde en lång lång rad SRV-låtar. En snyggt detaljerad "Tin Pan Alley" stod ut (stark sång, flott spel) liksom suggestiva "Wall Of Denial" och obligatoriska rökaren "Mary Had A Little Lamb". Gästande vänner drogs också upp på scen: Lady Michelle sjöng ett par Etta James-sånger och Al Tehler stödde på piano: både när Michelle sjöng och när den entusiastiske Vlado drog av en sträng. En gemytlig blå kväll på KoM - igen!
Christer (2005-11-21)

En fin musikkväll och framför allt en triumf för Janne & Doris & Dusty Records: det gick att genomföra en sån här 'countrygala' med svenska band i Göteborg. Och det kom folk. I massor. Och jag gissar att banden också måste ha varit nöjda. Själv blev jag faktiskt mest imponerad av Cheatin' Hearts från Skåne med den otroliga sångerskan Marina Uppgren (t.h.). Grymt proffsigt men ändå varmt och engagerat. Och plattan håller också hög klass, jag lovar. När man hör deras version av "It Wasn't God Who Made Honky Tonk Angels" förflyttas man långt långt bort över havet ... Jag säger det om igen: fler skånska band till Göteborg!
Christer (2005-11-21)

BERRAS BLUESORKESTER

"I'm In A Dangerous Mood" sjöng Bertil - men han såg mest glad ut. Med all rätt: den här nya (tillfälliga?) kvartetten med Johan på sin trogna röda Nord funkade så klart perfekt. Och det blev faktiskt en varierad kväll. Ett knippe klassiskt bluesmaterial naturligtvis: "Come See Me Early In The Morning", granna mollbluesen "Help The Poor" med Robert Tolf som populär munspelsgäst, "Crosscut Saw", "Stormy Monday" med glimrande gitarr från Bertil, och suggestiva "Double Trouble". Johan fick massor av utrymme: I "Woke Up This Morning" trodde väl alla att låten höll på att ebba ut, men då högg Johan tag i den och brände av ett långt inspirerat solo. Och i B.B. Kings "Same Old Blues" flätade han in ett långt soloparti med eleganta jazziga fraser.

Men inte bara blues som sagt. En gospelglad "What About Love" med kluckande keyboard bröt av ordentligt. Två tidiga Tony Joe White-pärlor satt perfekt: "Willie and Laura Mae Jones" och "Polk Salad Annie" med Lars på vältajmat "hunh!" och Bertil på wahwah-humör. Och på slutet en för undertecknad totalt okänd Bob Dylanlåt med bluesigt stuk, "Cat's In The Well". En glad entusiast mässade "Berra! Berra!" mellan låtarna och det är bara att hålla med. Mera Berra!
Christer (2005-11-07)
Foto på Bertil © Robert Tolf

HELLSTRÖM WÄTTRING BAND: tor 3/11 2005 KoM musik & bar, Göteborg
Dan Hellström gitarr, piano, Anders Wättring sång, piano, fiol, munspel, Dick Karlsson tenorsax, dragspel, piano, bas, Stefan Bellnäs bas, dobro, Gunnar Pettersson trummor.

Releaseparty skulle det ha varit - fast CDn visade sig tyvärr inte vara riktigt klar. Men det hindrade varken bandet eller publiken från att ha en självsvängande partykväll. Grymma och mångsidiga lirare på scen förstås som så ofta på KoM, flera med meriter som teatermusiker. Och teater snuddade det vid när Anders petade i överväxeln: en intensiv orkester- och publikdomptör med framtoning någonstans mellan Ray Charles och Groucho Marx. Publiken jublade.

Jag kom till andra set och möttes först av ett gungande 'countrysjok' som Anders sa', komplett med hans stiltrogna fiddle. Sen kom en grann pianoballad som Billy Joel kunde fått en miljonsäljare med, och så nån glad rock'n'roll med körsång som lyft ur "American Graffiti". Följt av lite New Orleansdoftande piano, en slow svidande bluesballad (oj vilket bluesband det plötsligt blev!), en r&b-stänkare med riffande sax. Och sist av alla extranummer en soulfunkhistoria serverad komplett med "funky chicken". Luftfuktighet inom orkestern 100%. Självsväng som sagt.

Bara eget material vad jag förstod, men allt lät som klassiker från andra sidan Atlanten. Plattan blir säkert bra - lyckas den fånga den här kvällens glada energi blir den kanon!!
Christer (2005-11-07)
Foto på Anders Wättring © Anders Hellquist

En recension saxad ur Länstidningen Östersund den 2005-10-29 med rubriken Staden är rätt så skön i alla fall ...

Vad är det som har hänt? Är det alla de där orkanerna där borta som har dragit med sig musikens själ och på något sätt fått den att hamna i denna vanligtvis så småtrista stad i Norrlands inland? När det är Östersund Bluesfestival är ingenting sig likt.

Just när jag skrivet detta har jag mycket motvilligt lämnat Restaurang Volos där en väldigt ung kvinna vid namn Hanna Tolf har stått och sjungit bluesstandards på ett sätt som jag aldrig hört dem sjungas. Tillsammans med Dick Ahlins gitarr och Leif Johanssons munspel blev blues till något skört, extremt vackert och något jag ville höra så mycket mer av.

Och runt i stan var det fullt av människor och bra musik. De alltid lika säkra Skövde-pojkarna i Bluebirds var en trio i går. Och sångaren och gitarristen Patrik hade feber; men som de levererade sin 1950-talsdoftande rock och blues från Plazas stora scen. Och Plaza var årets nyhet som lokal. Från hela fyra scener skulle det spelas blues. Och fullt av folk var det trots att Peps samtidigt hade fullt hus på Gamla Teatern. Inne i puben spelade lokala Bluesbröder inför en stor publik. Och på Captain Cook var det extremt trångt och svettigt när Bill Öhrström Blues Revue skulle börja.

Hur kan det komma sig? Mitt i hösten fyller bluesfestivalen krog efter krog med människor. Jag tror att det är en lyckad kombination av mycket bra musik, rätt tid på året och just att det är en chans för många att komma runt på en rad lokala krogar som de annars kanske inte så ofta besöker.

- Just nu ser det ut att bli den kanske bästa fredag vi någonsin har haft, sa en stressad Anders Wictorsson i arrangörsstaben när han hastade runt mellan scenerna.

Redan i eftermiddag fortsätter festivalen runt om i stan. Ska jag rekommendera något så är det framför allt "2´O Clock Blues-Skivor till Kaffet på Plaza". Det brukar vara en så skön stämning och där kan man få höra en rad udda artistkombinationer ur festivalleden under det "Big Blues Jam" som Bill Öhrström ska leda där.

Och på alla scener sitter det stora bluesfestivalsbanderoller med bilden av en cool man i hatt som spelar gitarr.

Det är den norske levande legenden Vidar Busk som inleder kvällens fortsättning på Gamla teatern med sitt Vidar Busk Blues Band. Om Vidar är på humör så kan det bli hur bra som helst. En gång levde han i USA och spelade med i de bästa Texas-blueskretsarna. Nu hemma i Norge bjuder han på blues i ett extremt brett perspektiv.

Och som sagt. Jag var där på Volos innan jag var tvungen att hasta i väg för att skriva detta.

Flickan som sjöng så att huden knottrade sig trots den varma höstkvällen heter Hanna Tolf. Hon är från Göteborg. Och i kväll sjunger hon på Gamla teaterns scen i Teaterbaren. Sådant får man inte missa. Hennes klara, vackra känsloladdade röst vara bara en av alla de bidrag som just nu gör Östersund till Sveriges hetaste bluesstad just under denna helg.

Just när man nästan glömt hur speciell Östersund kan vara under Storsjöyran så kommer Bluesfestivalen. Och plötsligt inser man att staden är rätt så skön i alla fall...

BENYAM & THE BULLYDROPS

Den här sympatiska konstellationen har uppenbarligen uppstått ur torsdagsjammen på The St. George Pub i Masthugget. Och jammigt och lite trevande startade man kvällen med just en tribut till sin födelseplats: "Up On St. George". Sen lossnade det och Benyam log lyckligt och radade upp bekantingar som Sam Cookes "Somebody Have Mercy", soulhitten "Something You Got" och The Rascals summer-of-love-hit "Groovin'". Men framför allt sina egna välskrivna (och välsjungna) sånger: gärna stämningsfyllda ballader med en mer eller mindre tydlig touch av reggae. Själv fastnade jag främst för "No One Moves Me Like You Do" (?): ett absolut mästerverk där Mats dessutom satte ett fint gnistrande solo på sin blankröda 335:a.

En tisdag på hög nivå med ett otroligt svängigt och proffsigt band när man fått upp värmen. Granna solon haglade från alla håll & kanter och helheten gav mig nästan en 'Steely Dan goes reggae'-känsla. "Det låter som ett sånt där Saturday Night Live-band", sa' hustrun, och det var uteslutande positivt menat. De här herrarna har ju gedigna meritlistor från den moderna jazzvärlden, från världsmusiken - och från banden Cherrybombs och Mo Blues, Benyams bror Daniels nuvarande och tidigare band. Hoppas att de får tid att göra fler sådana här gigs - och hoppas att Benyam får tid att skriva ihop en "Down At Jamesons" också. Det vore Matteos satsningar värda!

Christer (2005-10-29)

"Vi har lovat att spela på extra låg volym - så vi har tagit med oss en kille extra på trummor" sa' Micke Westman och log gåtfullt. Han talade sant: så lågt nedskruvat har jag aldrig hört Gumbo lira tidigare. Men visst funkade det! PJ, för kvällen i elegant Stax-T-shirt, har väl aldrig hörts så tydligt och låtit så bra. Och hans akustiska pianoklanger kombinerade med Mickes rena Telecasterljud och Henriks kontrabas skapade ett downhome sound som jag tyckte klädde bandet alldeles lysande.

Lite gammalt, lite nytt: fin start med Hank Williams, Prof. Longhair och H. Wolf. Och sen blandade man i en bluesig Tom Waits i grytan, en funkigt knyckig "Get Out Of My Life Woman" och (wow!) Lowell Georges "Dixie Chicken". Som (givetvis) lät som skriven för Gumbo!

Jodå, Gumbon serverades lika het & välkryddad som alltid, lita på det! Lite nya pepparkorn bara, här och där. Vi hann bara lyssna på första set, men vi gungade ut leende, gnolandes: "If you'll be my dixie chicken, I'll be your Tennessee lamb / And we can walk together down in dixieland" ...

PS. Kolla Gumbos nya grymt snygga website - länken ovan!
Christer (2005-10-25)
Vanjas foto på PJ från Gbg:s Bluesparty 2005

LADY MICHELLE BLUE BAND: lör 22/10 2005 KoM musik & bar, Göteborg Laguppställning: Michelle Einarsson sång o elpiano, Vlado Turnsek gitarr, Conny Sävmo el&kontrabas, P-O Hesselbom trummor. Ett annorlunda Blue Band: Ladyn själv (då och då) vid keyboardet och så en ny gitarrist, den flyhänt jazzige Vlado Turnsek på en vacker Gibson ES-295 (à la Scotty Moore minsann).

Jag kom till KoM strax före pausen och lyssnade alltså mest på andra set. Etta James "I'd Rather Go Blind" och Kokos "Voodoo Woman" blandades med original som "My Blue Kitchen" (där jag saknade Pelles lyriska piano), "My Song" och marscherande "Crackdown Comes At Dawn". Och så en fräck jazzig instrumental där "the guys" fick tillfälle att visa upp sina eminenta färdigheter.

Annorlunda som sagt. Lady Michelle at the Crossroads? Det ska bli intressant att se i vilken riktning bandet går när man hunnit repa i lugn och ro och arrangemangen 'satt sig' lite mera. Personligen hoppas jag att en klaviaturspelare ingår igen - jag tycker faktiskt det är synd när Michelle binder sig vid keyboardet. Det är inte lätt att vara Voodoo Woman sittande!
Christer (2005-10-25)
Foto © Robert Tolf

Ett fullsmockat KoM kunde denna Kulturnatta belåtet njuta av två attraktioner. Pilgrim öppnade och - rapporterade fokuserade observatörer i publiken - gjorde ett set helt i klass med releasepartyt på Röda Sten. Bra med andra ord!

Själv blev jag en i publiken först när de förnämliga Buzzers drog igång. Hade inte sett dem på länge, tyvärr. Harry leder ett ovanligt personligt bluesband med ett helt eget sound där själva rytmen och groovet blivit det centrala: suggestiv träskblues i långa sjok dekorerade med Harrys raffiga ormtjusarskalor på en silverglittrig Danelectro och Bygrens skönt ödsliga Rhodesklanger. Soundtrack till "Träskmonstret möter Skriet från Vildmarken", typ. En viss J.J. Cale hade känt sig riktigt hemmastadd.

Bygren fick låta lite Bygren & Co också i en ljuvlig "Sensitive Kind". Och sen välte det över i öset direkt i en lång variation på "Paint It Black" som självklart gled över i - just det - dragspelsorgien "Viggen".

Har aldrig sett/hört Buzzers bättre! Ytterligare ett mästerligt band man gärna skulle se å lokal festival nästa år, tycker
Christer (2005-10-16)

Foto: Robert Tolf & Vanja

PAT HUGGINS & KALLE RUUTH & KERSTIN INGVARSSON & VIKTORIA SÄRNHULT: fre 7/10 2005 på KoM musik & bar, Göteborg. A Damn Good Quartet - som så småningom blev en Quintet. Pat Huggins från Alabama är tillbaka i stan och gjorde ytterligare ett varmt gungande gig på KoM: starka egna sånger dekorerade med Kerstin & Viktorias vackra röster. Och så Kalles lyhörda och klurigt personliga gitarrspel. En intim stämning trots all publik: välkommen till mitt vardagsrum, folks! Och som grädde på moset: Stefan Bellnäs, basisten som fixar allt från John Coltrane till 12-takters blooze, hade tagit sig upp ur sjuksängen för att lägga till sitt osvikliga groove bakom kvartetten. Simsalabim: A Damn Good Quintet! "Det här är livskvalitet" sa' bordsgrannen med ett brett leende. Jag instämmer. Christer (2005-10-10)

OK att jag bott i Malmö och kanske är part i målet, men jag har alltid tyckt att det borde vara ett större utbyte av band mellan Skånes och Göteborgs livescener. Jan Gerfasts maffiga SRV-inspirerade band demonstrerade det på Jamesons i juli i år. Och denna tisdag kom en annan skånsk gitarrhjälte: Sir Åsling. Som är känd för att vara en bländande T-bone Walker-stilist, men även om man lirade "T-bone Shuffle" så var repertoaren klart bredare än så.

Sir Åsling himself, beväpnad med fet Gibsongitarr, presenterade sig glatt som Sir Usling och anslog den lösa & lediga tonen: sardoniskt mellansnack, lite retsamheter mellan musikerna och lite brainstorming om vilken låt vi ska spela NU då. Vad jag förstår lite vik både här och där, men ändå jobbade man ofta upp ett unisont storbandsstuk i jazziga låtar modell Big Joe Turner - men gav också luft och utrymme åt Sir Å för att spela grym slowblues i egna "My Sweet Little Thing". Jag hann bara kolla ett set, men svänget var sanslöst ibland och andra set kan knappt ha blivit sämre. Ropen skalla: mer Skåneblues åt alla!
Christer (2005-10-10)

Lasse ”Gatemouth” Malmsjö vevar igång sitt nya band med det något mysteriösa namnet ”Finska Körskolan” på ett fullsatt Louice. En hel del förväntan i luften minsann!
Lite trevande inledning av ett band, som är allt annat än sönderrepat. Härligt att se musikanternas blickar som söker sig till varandra och sakta men säkert börjar det svänga.

Lasses uppmaning till gitarristen, då en liten osäkerhet infinner sig är obetalbar: ”Spela gitarr!” Jag måste ge Jean-Claude Murzeau en eloge för hans infallsrika och samtidigt melodiska spel. Bas och trummor levererar tajt sväng på en lyssningsvänlig nivå, röda lampan tänds bara några få gånger! Det är fräckt med två man på klaviatur, både orgel och gott elpiano, kul!

Blues och soul med gospelsväng av bästa märke gör att man är glad att dansskorna fick följa med… Jag har dock sparat det bästa till sist: Anabelle, sång, som jag tidigare har missat totalt. En så´n soulpipa! Det här vill jag definitivt höra mer av, don`t miss them next time!
Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2005-10-02)
Foto © Annika Nyström