SHADE TREE: ons 28/9 2005 Jord, Göteborg
Jessica Bah sång, Carl Jönsson sång, akustisk gitarr, Martin Sörensson elgitarr, Jenny Svensson piano, sång, Oskar Wickberg bas, Pär-Anders Zetterberg trummor.

Ett underbart litet band som satt sång och sånger i centrum. Endast originalmaterial - av högsta klass. I mina öron en mix av stämsång à la vintage amerikansk västkust (vibbar från Mamas & Papas och faktiskt en gnutta Grace Slick), klassisk folkrock och rytmisk soul. "Janglesoul" kallar de sitt sound och på Jords website beskrevs det träffande som "Den ultimata korsningen mellan the Byrds och the Staple Singers. Janglepop och gospelsoul helt enkelt. Stämsång och tamburiner, fina gitarrer och jazzig/funkig rytmsektion". Så sant!

Carl öppnar med min nya favorit "The Stupidest Thing", mjukt vemodig och småjazzig och jag bara blundar och njuter. Så faller Jessica in (vilken röst!) och ett pärlband av låtar radas upp inramade av applådåskor. Jessica och Carl avslutar ensamma med duetten "We Don't Talk Much About It" och en ängel går genom rummet. Men underbart är kort: en timma blir det. Men det sägs ju alltid att man ska sluta när det är som bäst. Fast det verkar inte den hänförda publiken tycka!

Extra guldstjärna till Jenny för vackert och eftertänksamt pianospel - och till hela bandet som har lagt ut massor av fin musik för gratis nedladdning på sin hemsida. Besök anbefalles!
Christer (2005-10-03)

Kan inte låta bli att återigen pusha för fenomenet Bygren & Co som bara blir bättre och bättre - från en hög nivå. Den här gången feat. Bengan och Dan (första gången i kombination tror jag).

Ett par nya låtar hade han satt in i ringpärmen men jag snappade tyvärr inte låtnamnen. Vad jag däremot snart snappade var att det här var en ovanligt groovande och snudd på jammig upplaga av bandet: härligt uttänjda versioner med massor av percussion och ylande & growlande slidegitarr. Oh yes, Bengan var i högform! I Dylans "Gotta Serve Somebody" exempelvis, och i sista låten "You Don't Miss The Water Until The Well Runs Dry" där Bygren sträckte ut med sköna Hammond-klanger.

Men kvällens kioskvältare blev en lå-å-å-ng "Why Did You Do It" (ett av Bygrens paradnummer i PPP också) som bjöd på ett sådant tryck och sådana grymmesolon att publiken (inkl. PP herself) tokskrek på finalen. Och inte bara publiken rycktes med av Dans rytmorgier: själv var han så pass uppe i varv att han avslutade en låt med att slå huvudet i virveltrumman. Det fanns liksom inget annat att göra!

Bygren & Co regerar, tycker
Christer (2005-10-03)

"Hot Stuff" hette passande nog en av kvällens första låtar när Englands bluesdrottning gästade Göteborgs bluesscen för första (?) gången. Det dög bra som beskrivning på resten av kvällen också. Svängig och funkig blues (dansgolvet var TJOCKT av folk) lirad av ett fruktansvärt tight band. Allting satt som den där smäcken som alla talar om. Och att Matt, Jonny och Evan dessutom spelar tillsammans i The Matt Schofield Trio förvånar inte: nog kändes de herrarna välrepade!

Flera läckra slow blues (bl.a. en pärla som kanske hette "Up Your Sleeve"), eviga "Spoonful", en tradjazzig långsam "St. Louis Blues", svettiga "300 Pounds Of Joy", Mose Allisons underbart betitlade "Your Mind Is On Vacation (And Your Mouth Is Working Overtime)" och en massa låtar som jag ärligt talat inte kände igen passerade revy. Och som den gitarrdiggare jag är måste jag speciellt prisa Matt Schofield: vilken gitarrist! Melodisk, dynamisk och teknisk men helt utan att falla i den tröttsamma skalspelsfälla som så många drivna gitarrister faller pladask i.

Dana själv då? Jo, jag gillade verkligen hennes röst, men någon speciell publikkontakt tyckte jag inte att hon lyckades jobba upp. Om hon försökte. Men vadå, jag behöver inte få meningsfyllda blickar från sångerskan för att kunna digga en bluesspelning. Det här var en verklig höjdarkväll, varken mer eller mindre.
Christer (2005-10-02)
Foto © Annika Kvarnström

Massor av minglare med stor öl i näven, brutalt stenhårda väggar och tung rockklubbsvarning på lokalen. Men Pilgrims sound med en fot i bluegrass och en fot i elektrisk (och eklektisk) country försatte oss i en helt annan stämning, och den ljuvligt spröda "Oh Lord, If You're Out There" fick t.o.m. barsorlet att tvärtystna. Oj så vackert - och så lade Pilgrim i en högre växel och gungade in i 'honky tonk land' och Tomas fick tillfälle att visa upp sina färdigheter i 'country telecasting'. Jodå, Pilgrim fixar Bakersfield-countryn i "Tiger By The Tail" också! Vad fixar de inte?

Ett mångsidigt gäng, dessutom personligt och charmigt - och BRA. Precis som den nya efterlängtade CDn. Påfallande välskrivet originalmaterial plus en stark samling lånade låtar. Kolla gärna den glimrande recensionen på www.rootsy.nu. Finns det någon rättvisa skulle Pilgrim kunna bli riktigt stora. Missa dem inte på countryfestivalen lördagen den 12/11 i Musikens Hus, Göteborg!
Christer (2005-10-02)

Mark Rosenfeld (2005-09-20)
Foto ©

Inledde kvällen gjorde Twisters: ett band som funnits i bra många år och innehåller ett antal ganska välkända figurer från andra band och sammanhang. Det blev en blandning av låtar hämtade ur en mycket bred repertoar, från instrumentala saker som Time Is Tight (!), till mer vanliga tolvor och då gärna med stuk av 40-50-tal.

Twisters är väl inte direkt nyskapande men de har fullt klart kul på scenen och som publik har man minst lika roligt. Inte så tungt och inte så ”blått” alltid kanske – vilket fick en del att muttra att ”det här är väl i alla fall ingen blues?! – men själv gillar jag folk som vågar blanda och jag gillar dessutom att också få höra glada saker och inte bara ett evigt lidande: blues är ju så ofantligt mycket. Att det var fler än jag som tyckte så framgick tydligt, eftersom många ur den något till åren komna publiken (huvuddelen sådär 45-60 år gamla) inte var sena att upp och stuffa. Viljan att blanda stilar och låtar är enligt min uppfattning både till bandets för- och nackdel: det blir glatt och varierat men känns samtidigt som man inte riktigt lyckats bestämma sig för vad man egentligen vill göra. Slutsats: en klart godkänd spelning även om den i mitt tycke inte var en perfekt sammansatt sådan.

Nästa band att äntra scenen var Doctor Blues, som i mina ögon har vuxit betydligt som band sedan jag såg dem förra gången (ca ett år sedan). Då hade jag hört en hel del blandad kritik och var väl i ärlighetens namn inte jätteimponerad även om jag absolut inte tyckte att de var dåliga. I vilket fall som helst så var de mycket bra igår kväll: det var tätt, sammansvetsat och nyanserat. Klart imponerande och de var väl värda alla positiva omdömen under det senaste året. Trumspelet, t.ex., som jag förra gången tyckte var alltför hårt och kantigt hade nu blivit omväxlande följsamt och positivt pådrivande. Sångerskan Karin Rudefeldt likaså: nu fyllde hon på ett självklart sätt sin plats på scenen, och vågade omväxlande låta både mjuk och ilsk. Om hon någon gång skulle vilja dra sig mer åt det jazziga hållet så skulle även det passa henne utmärkt: hon är kort sagt riktigt, riktigt bra tycker jag. Allt som spelades var eget material och därför tyvärr ganska okänt av undertecknad, men nu har de i vart fall lyckats få fram ett ganska eget sound som ibland bäst kunde beskrivas som suggestivt. Det var helt enkelt en rysligt läcker spelning.
Börje Björkman som tyvärr inte hann stanna och kolla in kvällens tredje band, Red'n'Blue.
(2005-09-13)
Foto © Twisters resp. Doctor Blues

QUEEN JOSEPHINE & THE BLUES TRAIL: fre 9/9 2005 på Louice, Göteborg

Queen Josephine och bandet får sig en köttbit innan spelningen och det märks att skåningarna trivs i stan! Efter en snabb cig ute på gatan frågar Josephine om det är ok att gå på nu… Jajamänsan, tycker vi och gläder oss åt ett spelsuget gäng som vill upp på scen ”pronto”!

Bandet frontas av Queen Josephine själv som med glimten i ögat vevar i gång sina gubbar. Sångmikrofonen ser ut som om den har varit med i Hylands hörna…. Rutinerad basist och en gitarr som för en gångs skull ligger lite i bakgrunden på ett i mitt tycke smakfullt vis. Huvudattraktionen förutom drottningen själv är munspelaren ”magic Dick” Sjöberg som efter ett förstärkarbyte coachad av herr Tolf låter riktig bra.

Trummisen sneglar på rödljuset och blir kanske lite väl försiktig ibland men levererar ändå ett stadigt sväng. Mycket Sonny Boy Williamson, en del klassiker med Ray Charles-stuk och en röst som får mig att komma och tänka på Billie Holiday. Och det är inte så illa, eller hur?

Bandets spelglädje kombinerat med Queen Josephines sexiga röst och vilda närvaro gör att det här blir lite annorlunda och riktigt bra! Dansade vi?? Det kan du ge dig attan på! Don´t miss them next time!!
Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2005-09-10)
Foto © Robert Tolf

THE BIBLE SALESMEN

Göteborg bjöd oss på "Windy City" i bästa Chicagostil den här fredagskvällen. Åska & blixtar också. Mera trivsamt Chicago-iskt var det på KoM där (ytterligare) en ny bandkonstellation debuterade. Och öppnade starkt med en låt av Billy Boy Arnold och mer Chicago blir det väl inte. 2/4 av bandet är förstås medlemmar i Paul and the Blue Delivery som kanske är det främsta bluesbandet i klassisk 'Chicago Style' i Sverige.

SonnyBoys & Elmores "One Way Out" blev också till ett stycke Chicago, annars är man ju van vid att höra den lirad à la Allmans. Men sen drog man sig söderöver, mot Louisiana och Slim Harpos "Baby, Scratch My Back" och mot Texas och T-Birds "Wait On Time". Och så tillbaka mot Chicago. Ruff and tuff: rent och samtidigt härligt skitigt. Mången tolva, men aldrig någonsin enformigt. Blues på hög nivå.

Nej, inte lät det här som ett debutgig - men vad kan man vänta sig av sådana rutinerade gentlemän? Stilsäkert, genuint, sympatiskt - jag måste återigen dela ut en massa fyrar (eller blixtar denna kväll). Publiken ("alla var där") håller säkert med: det var tordönsapplåder från början till slut. Och allra mest applåder fick faktiskt Conny Casino. Mången bluesdiggare hördes muttra: "det här har vi väntat på länge" när Casino redan i tredje låten, en ljuvligt slow "Telephone Blues", levererade ett grant blänkande fyra versers solo. Sa' jag stilsäkert? Casino förresten: den här kvällen spelades det Telecaster genom en funky liten Ampeg Reverb Rocket som stod och kokade på golvet. Ska det bli Conny Caster nu? I alla fall årets comeback, tycker undertecknad.

Bonus 1) Stefan Dafgård lockades upp på scenen för tre låtar. Lika bra som alltid, och helt plötsligt hörde vi alltså 3/4 av djupt saknade The Instigators. Vi hoppas egoistiskt på en fortsättning på den kombinationen - också!

Bonus 2) Magnus Lanshammar på stabil rytmgitarr på ett par låtar: en eldsflammig Danelectro dessutom! Stilpoäng!
Christer (2005-08-27)
OBS! Vanjas foto taget vid ett Simon Says-inhopp. Den här kvällen var Conny konsekvent The Man In Black - med matchande svart/vit Tele courtesy Mårten.

SIMON SAYS & CO på SemesterTourens sista dag: lör 30/7 2005 på Jamesons, Göteborg
Simon Lindekrantz sång, munspel, Kalle Ruuth gitarr, Johan Johansson keyboard, Conny Sävmo bas och Martin Kohlus trummor.

Jamesons Pub på Avenyn vid elvatiden på lördag kväll. Bandet skall just gå på och det ligger förväntan i luften. Vi är ett gäng bluesrävar med Egon i spetsen som kommit för att se om det som var bra på KoM bar i onsdags möjligen kan bli bättre! Efter vederbörliga gratulationer av ”gammeldansken” som enligt egen utsago fyller 47 år ikväll drar bandet igång. Ett sånt sväng! Flört med bluespubliken i början med goa jump blues låtar som snabbt fyller dansgolvet . Vid denna tid på aftonen finns fortfarande möjlighet att röra sig framme vid scenen, det skulle bli svårare senare…

Tre set med lite Stones covers i mitten och ett helt otroligt tryck framför scen. Fem hårt arbetande bluesgalärer bakom en rejäl stock, bara hönsnätet saknas. Temperaturen ligger på ca 60 grader och ölen rinner i floder. Jag tvekar inte att stämpla världsklass på den här dansfesten. Du skulle varit där!!
Vacklar ut vid tvåtiden och visslar på ”I got loaded…”. Eller förresten, körde de den??
Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2005-07-31)
Vanjas bild på Johan från onsdagens spelning - se nedan

SIMON SAYS & CO på SemesterTourens historiska första dag: ons 27/7 2005 på KoM musik & bar, Göteborg
Simon Lindekrantz sång, munspel, Henrik "Pilen" Pilquist gitarr, Johan Johansson keyboard, Bernt Andersson piano, dragspel, munspel, Magnus Lanshammar och Conny Sävmo bas, Martin Kohlus trummor. Gästgitarrist: Conny 'Casino' Aidanpää.

Lilla KoM är absolut knôkfullt när Simon Says i lyxupplaga klämmer in sig på scen. Låtlistan är praktiskt taget klar, organiserat kaos förändras omärkligt till kaotisk ordning och en skrattande och gestikulerande Simon ser mer än någonsin ut som en rymling från Allman Bros anno '71. Resan kan börja!

SemesterTouren rullar igång mjukt och fint efter reseledarens engagerande monolog om sin sistlidna Tysklandsresa och passagerarna lutar sig förnöjt tillbaka. Och får bl.a. snart tillfälle att avnjuta ett par pärlor från Johnny 'Guitar' Watsons repertoar. Läge för en massa gitarrspel så klart: Pilen glimrar i "I'm Gonna Hit That Highway" a.k.a. "Don't Touch Me" och special guest star Conny Casino levererar (förstås) ett stilrent solo i "She Moves Me". Men i centrum står ändå - helt självklart - reseledaren Simons ständigt imponerande stämma (watch out Mr. Zetterberg!).

SemesterTouren rullar vidare och vid nästa hållplats stiger Bernt på. Jubel! Nu blir det två klaviaturer (underbart, tänk The Band och sånt!) och raskt hamrar herrarna igång en svettig "Turning Back The Hands Of Time". Jag vrider hoppfullt tillbaka klockan. Mörkt blå "I'll Play The Blues For You" följer, dekorerade av Bernts klingande piano och Pilens dovt mustiga solo. Klassikern "Tore Down" lyfts av Bernts munspelsattack och Pilens personliga fraseringar. Och så bromsar bussen in vid ändhållplatsen med soulstänkaren "When It All Comes Down". Som för mig kändes riktigt mycket Totta. Aj, där kommer ett långt läckert solo från Pilen. Igen!

Röst ur publiken: "Det går BARA att älska Simons röst!". Absolut, och resten av bandet också. Det är alltid lätt att älska glada virtuoser.
Bästa arrangörer: spetsa öronen, grip telefonen, vässa pennan och boka in Simon Says. Snart. Glöm aldrig det!
Christer (2005-07-28)

RIKTIGA KARLAR

Riktiga Karlar spelade Riktig Kountry när de återigen tog över den tjärdoftande sommarkrogen Franses för en fyra dagars glad musikorgie. Från Hank Williams till Rodney Crowell, från Guy Clark till Alison Krauss, från Dave Dudleys "Six Days On The Road" till Gram Parsons "Streets Of Baltimore". Åsså en galen banjorökare i varje set - inklusive en grym banjoduell mellan Jesper & Gunnar.

Och det dansades, dracks, åts, applåderades så det stod härliga till. Radarparet Guran & Jesper sjöng, spelade och munhöggs med breda leenden. Lokala favoriter minst sagt - men nog hade väl detta funkat inne i Göteborg också nån gång nästa sommar?

Gunnar Frick var årets multibegåvade nykomling. En gång en Bad Liver, numera oftast hörd i Biggles besättning ute på Slussens Pensionat. Den här kvällen flög hans flinka fingrar likt skållade troll över både tangenter och strängar och dessutom sjöng han lead på Woody Guthries evigt aktuella "Do Re Mi". Paret Kristeberg backade upp stabilt men diskret som sig bör - och Johan agerade Mickey Raphael och dekorerade låtarna med sitt blå munspel.

En fotnot: Guran tipsar gärna omvärlden om The Notorious Cherry Bombs: Rodney Crowells och Vince Gills mästerliga countryCD som väl kom för ett år sedan ungefär. Bör finnas i varje samling! Och Guran brukar ha rätt...

Christer (2005-07-25)

Visst var det blues från Helsingborg - Gerfast tillhör veteranerna bland Skånebluesens gitarrhjältar - men soundet var 100% Texas. Slöt man ögonen blev det nästan spöklikt: inte bara gitarrspelet utan också rösten var ofta SRV upp i dagen. Men Gerfasts omsorgsfulla spel speglade tack och lov inte bara den vräkigaste varianten av SRV (som det ju tyvärr ofta blir) utan också den coolare stil som också var så vanlig hos kung Vaughan d.y. Dessutom en mycket snygg ton i gitarren: en klassisk Fender Stratocaster / Fender Deluxe-kombination. Ibland dubblade Gerfast sina solon med ordlös sång - något som jag egentligen inte är så svag för, men här fungerade det verkligen.

Nästan bara egna låtar i repertoaren, men visst kände man igen form och ackordsföljd från ex. ståpälsbluesen "Tin Pan Alley". Ja, några covers blev det förstås under kvällen: "Hound Dog", "All Your Love" med grant orgelsolo, en mycket mycket snyggt lirad "Hey Joe" och till slut "Lucille". Sansad volym (tack!) men ett fruktansvärt driv: Gerfast har hittat en rytmsektion 'att dö för'. Det här bandet hade inte suttit fel på en bluesfestival nära dej nästa sommar!
Christer (2005-07-20)
Fotot är artistens promobild

Wolfgangs 'king size extra large' stämma fyllde som alltid den lilla lokalen till brädden (behöver han egentligen mikrofon?), Kalles flinka fingrar kompade, solade och broderade med stor variation. Och Jimmy (länge sedan jag såg honom på scen) hade fixat fram en ståbas och lade ned sin själ i att fylla Bellnäs skor. Repertoaren kändes bekant: "She Moves Me", "Light My Fire", "Tobacco Road", "St. James Infirmary", "I Ain't Superstitious" och Kalles paradnummer "Albatross".

Och så kom Johan. Klart inspirerad, det märktes från första tonen. Han sken verkligen på krogens akustiska piano, bl.a. i "Hard Times", "I Don't Need No Doctor", "It Hurts Me Too" och i en instrumental boogiewoogie som antagligen fick pianot att flytta på sig en bra bit. Kvällens applådmagnet, faktiskt. Lär kunna bli en fortsättning på Wolfblues som kvartett sägs det. Zugabe Wolf, Zugabe!!
Christer (2005-07-18)
Vanjas bild på Wolf från en spelning på Liseberg i sept. 2004

Pat Huggins & hans sångbok i ett annorlunda format den här kvällen: i miniförpackning, uppbackade av A Damn Good Man i stället för A Damn Good Band. Och visst klär Pats starka sånger påfallande bra i den här slimmade upplagan också. Texterna går ofta fram tydligare än förut och den minimala sättningen ger förstås en intimare stämning.

Pat sjunger intensivt, blundar ofta, pressar fram sången. Den stämningsfulla singer/songwriter-countryn blandas med glad rock'n'roll & ironisk blues. Han berättar gärna i förväg vad låten ska handla om, kåserar på sitt Alabamamål med ett smittsamt leende i mungipan. Mycket av materialet är självbiografiskt förstår man.

Och Kalle är så klart en enorm tillgång: "Lost Causeway" dekoreras med ödsliga Twin Peaks-klanger från Stratocastern, "Memphis Skies" med chucka-chucka-countrylicks på barytongitarren (Danelectro såklart!), jazziga balladen "Lazy Forever" med en följsam men stödjande elbas.
Fin kväll - igen!
Christer (2005-07-14)

Stegade in på Jameson för att lyssna på Bluesministrarna, ett skånskt band som som jag sist såg i Båstad för fem år sedan med två pers i publiken, min fru och jag... Betydligt fler på Jameson denna kväll kan jag lova! Ett väldigt trevligt band med en härlig mix av Chicago-, Texas- och engelskinfluerad blues. Stort plus för en verkligt tight och svängig rytmsektion där basisten mycket förtjänstfullt sjunger flera låtar. Två gitarrister varav en lite yngre gör att det blir en bra variation. Frontmannen, gammal göteborgare, får mig att tänka på Kim Wilson. Bra tryck i munspelet och en härlig inlevelse! Kolla in Bluesministrarna nästa gång du får chansen! Högt i tak både på scen och dansgolv!!
Janne 'Kvarnis' Kvarnström (2005-07-13) - som också tog bilden ovan.

ULF DAGEBY med vänner a.k.a. Nationalteatern: sön 3/7 2005 Jazzå, Göteborg

Pimpen Peppe hade otur: hans mångomtalade hårdsminkade transvestitband hade fastnat i tullen nånstans mellan Azerbadjan och Andra Långgatan. Tufft sånt. Ja, så sa Peppe i alla fall, och jag litar ALLTID på Peppe. (Jag köpte också Eifeltornet en gång.)

Så han hade varit tvungen att snabbt rodda ihop ett lokalt gäng. På scen stod, helt klädd i svart, The Mad Professor of Rock'n'Roll Ulf Dageby (sång/gitarr). Vid hans sida en ngt yngre och hårigare rock'n'roll hero i form av Mattias Hellberg (sång/munspel) med röd scarf knuten kring höfterna, Håkan Svensson (Winters 'nya' äss) med Telecastergitarr och stärkare med volymratten på 11, Nikke Ström (bas) i underbar etnisk huvudbonad (Azerbadjan?) och så skåneimporten Håkan Nyberg (trummor) - i Gbg numera mest sedd/hörd med SNiBB. Åsså MCn Peppe Carlsson - fast han doade mest, eller försökte hålla uppfostrande tal om rökning (och annat aromskapande) på krog. Brutalt nedtystad kan tilläggas.

Och repertoaren blev förstås den älskade The Nationalteatern Songbook, kickstartad med "Barn av vår tid". Följd av greatest hits som "Jack The Ripper", "Men bara om min älskade väntar" (2 versioner!), "Ut i kylan" (industritung rå gitarr) och "Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö". Lite' piggt! sa' Ulf. Pimpt? sa Håkan S. Hela "Rövarkungens ö" följdes av "Lägg av" (Peppe!), "Speedy Gonzales" och "Hanna från Arlöv". Ulf retades, mästrade, betraktade klentroget sitt manskap. "Bängen trålar" dekorerades av ett tungt fräckt monster till solo från Håkan S ("förlåt Ylva!!" sa' Ulf). Åsså "Doin´ the omoralisk schlagerfestival" till massivt tapetkryllande jubel.

Gick det här hem hos publiken? Är havet blött? En glödhet kväll i ALLA avseenden - och en stämningsfull avslutning på vårterminen i The Jazzå School of Fine Music. Thanks Ylva & Emma! Roll On autumn!
Christer (2005-07-06)

Åsså en fin kväll med bara originallåtar, lirade av ett ungt entusiastiskt Göteborgsband med två amerikaner i laguppställningen. En personlig originalmusik som jag faktiskt hade svårt att rubricera. Inte alls så countryfärgad som jag hade förväntat mig: Jag hörde mer pop/rock: fragment av sen Lennon-McCartney och The Band fantasifullt kombinerade med klanger av saxofon och trumpet från en svunnen swingera. Starka melodier, dynamiskt spel och påfallande fin sång från Michael. Ibland gjorde entusiasmen att musikernas insatser kom i vägen för varandra, men det 'problemet' löser Baby Grand lätt med fastare arrangemang och fler spelningar. Och fler spelningar håller vi alla våra tummar för - det här bandet vill vi återse!

Kul fotnot: Glen spelade ibland på Telecastern med sin märkliga EBow! När såg jag en sån sist på scen? Läs och lyssna på denna härligt flummiga tingest på tillverkarens website!
("The EBow gets the kind of sustain that the guitar normally wouldn’t produce. I like the texture of the EBow sound" sa ' Frank Zappa).
Christer (2005-06-27)
Foto på Michael lånat från bandets website

THE LUCKY ONES: sön 19/6 2005 Jazzå, Göteborg
Jenny Lundin sång [Gemy], Linda Skoog sång [A Tribute to Monica Zetterlund], Henrik "Pilen" Pilquist gitarr [Simon Says, Patricia Page, Bluestone, Voodoo Vibe], Gian Kündig bas [Patricia Page] och Abbe Abrahamsson trummor [Winter]

Två kvällar av americana, av country- och folkrock, av singer/songwritermaterial från andra sidan Atlanten, framfört av begåvade svenska röster och fingrar.

Bengt Bygren bläddrar som alltid bland sina mästares verk och gör mjuka, innerliga och luftiga tolkningar av John Prine, Tom Waits, Leonard Cohen, Bob Dylan. Dekorerade av Bengt Blomgrens omväxlande aggressiva och melodiska Telecasterspel, kanske allra mest isblått och fräckt på Dylanlåtar som "Everything Is Broken" och "Gotta Serve Somebody". Vet att jag upprepar mej, men Bygren & Co är något av det finaste vi har på våra scener.

Och två kvällar senare är det dags för en för mej helt ny konstellation på Jazzå. Ny - men med välbekanta namn. Ren, klar och bara SÅ vacker sång från Lindas och Jennys strupar. Backade av Abbes magiska rytmlåda, av Gians fantasifulla basspel. Och av en Pilen i högform, spelandes country Telecaster med jingle/jangle ackord, snabba licks och drivande basriff ("gonky, gonky, gonky, putt putt putt!") så det står härliga till.

Och en grann repertoar ur sångerskornas skivfavoriter. Många sånger jag inte kännner igen, men de här titlarna säger en hel del om deras (goda) smak: "Baby, Now That I've Found You" (gammal hit med The Foundations, nu i Alison Krauss tappning), "The Lucky One" (Alison Krauss), "Can't Let Go" (Lucinda Williams), "Soak Up The Sun" (Sheryl Crow), "He's Gonna Marry Me" (Dolly Parton) och "The Maker" (Daniel Lanois, givetvis med grymt suggestiv gitarr från Pilen). Mera, mera, mera! Borde vara ett festivalband i sommar!

Två gyllene musikkvällar på rad i Göteborg - men var fanns musikjournalisterna? (Å, förlåt).
Christer (2005-06-22)
Foto på Jenny lånad från Gemys website

Claes Adolfsson (2005-06-21)

John visade som alltid upp ett fingerfärdigt gitarrspel med en touch av jazzfavoriten Kenny Burrell och en behaglig, lite raspig röst. En mycket charmerande engelsman med gott humör och en räv bakom örat. Jo, en extra guldstjärna till pianisten för ett rullande, melodiskt, jazzigt spel!
Christer (2005-05-27)
Foto © Catharina Kisch

VOODOO VIBE: ons 25/5 KoM musik & bar, Göteborg
Svante Adermark sång & gitarr, Bo Hansson hammondorgel, Kalle Ruuth bas och Henrik "Pilen" Pilquist trummor.

En mycket speciell kväll: Dels var den GRYMMEBRA, dels utgjorde den både första och sista spelningen på "Voodoo Vibe - The Farewell Tour". Svante ska bli amerikan ett tag och bandet tar alltså lång paus. Jag hade turen att digga deras första spelning med nye rekryten Bosse H i december 2003 på Jamesons och repertoaren kändes igen därifrån bortsett från några speciella favoritlåtar som Bosse tagit med sig, främst "Bring Out Your Dead" (Colosseum) och "Sylvia" (Focus).

En sanslöst svängig orgeljazzinstrumental inledde och redan då kände man de taggade vibbarna. Och sedan full fart framåt, in i bluesrock à la ZZ Top, SRV och Jimi - men också melodiskt fraserad slowblues som "As The Years Go Passing By". Och så Bosses ovannämnda två favoriter förstås. Inte de mest lättspelade prexis, men de här herrarna kan sina saker, det behöver inte påpekas.

Svante värmde påfallande snabbt upp rösten under kvällen: "Rock Me Baby" lyste av auktoritet och så gjorde paradnumret "Gambler's Roll" av hans (misstänker jag) Allmansfavorit Warren Haynes. Dessutom kul med Freddie King-klassikern "Palace Of The King" på slutet - den hör man inte varje dag.

En rolig kväll med ett band man kommer att sakna. Andra set inleddes f.ö. jazzigt vackert av duon Louise Adermark på sång och Kalle Ruuth på gitarr. Jag VET att de lirade en hel kväll på KoM för länge sedan. Elände att jag missade det...
Christer (2005-05-27)

---

OLA BJURMAN & La Banda: sön 15/5 Jazzå, Göteborg
Nikke Ström - Fenderbas, Bengan Blomgren - Gitarr, Tomas Olsson - Trummor, Bernt Andersson - Keyboards, Munspel, Dragspel, Ola Bjurman - Sång, Gitarr

Bjurman är förvisso en grym J.J. Cale-tolkare. Och ett stort Cale-skt lugn låg också över första halvlek. Andra halvlek glödde mera och visst är det ett maffigt gäng som kompar honom. Flera av herrarna ska snart åka över till USA och bl.a. lira på 'Dylan-dagarna'. Det här måste ha varit det perfekta repet för det stuket!

Han inte bara sjunger bra, han Bjurman: mörkbrunt och lite lagom raspigt. Han har god låtsmak också. "I'll Make Love To You Anytime" (J.J. Cale), "Poncho & Lefty" (Townes Van Zandt), Elvis klassiker "Mystery Train" och "Absolutely Sweet Marie" (Dylan) var riktiga pärlor. Och han har som sagt god smak när det gäller att välja kompmusiker. Den här kvällen fastnade jag nog främst för Bernts intensiva munspel. Där glödde det inte bara: det brann.

"Det här var mycket C Von-måndag" sa' ett av stans yngre gitarräss som hade lyckat tränga sig ut på gatan för att torka svetten från pannan. Så sant. Man fick lätt flashbacks till Totta's Bluesbands kvällar på sin legendariska Linnékrog. Där numera Prinsen ligger - men minnena har vi ju kvar.
Christer 2005-05-16

---

AL TEHLER & BLUESFRIENDS: fre 13/5 2005 KoM musik & bar, Göteborg
Martin Bällgren sång, munspel, Al Tehler gitarr, Johan Johansson klaviatur, Conny Sävmo bas, Daniel Winerö trummor, Jacob Sollerman trombon och Torbjörn Stenson tenorsax.

Als 'nya' band gick ut hårt - och ökade efterhand. Första set radade upp "Everyday I Have The Blues", "Woke Up This Morning", "Hit The Highway", "A Good Fool Is Hard To Find", "12 Bar Blues", "Cuttin' In" och "I Got Loaded". Svängande, glatt, energiskt. Och så en grant arrangerad juvel vid namn "Blues Of The Month Club", skriven av bl.a. Dan Penn. 'Southern soul', kanske? Martin fick i alla fall tillfälle att visa upp just hur mycket hans sång ständigt utvecklas. Det är bara att buga sig och applådera.

Efter paus slog jag igen anteckningsboken och koncentrerade mig helt på het musik & sval öl. Klokt val. Det blev bara bättre och bättre, blåset tog ut svängarna helt sanslöst, Al gnistrade i långa sköna solon och Martin blev allt souligare. Och då har vi ändå inte nämnt rytmsektionen (oj!) och Johans flinka fingrar. Det här kan bli hur bra som helst, och när bandet slutade med högljutt inklappade extranumret "Let The Good Times Roll" fick man lust att vråla: "Det gör de redan!". Fem fyrar eller fyra elefanter eller vad du vill. Missa dem inte nästa gång!
Christer 2005-05-16

---

Äldre recensioner finns här

---